Antistalins berättelse

Michail Gorbatjov bör vara en av de personer i ”det korta nittonhundratalet” (en flitigt använd term präglad av den brittiske historikern Eric Hobsbawm för perioden 1914–1991) som har betytt mest för förändringarna under denna tidsperiods slut. Sovjetunionens siste president är ”återtågets hjälte” par excellence, för att citera den tyske författaren Hans Magnus Enzensbergers uttryck. Men omdömet gäller väl främst utifrån Västs och flertalet av de tidigare realsocialistiska staternas syn på perestrojkans (ombyggnad/förändring) och glasnosts (öppenhet) pådrivare. Uppfattningen delas knappast av befolkningens majoritet i Ryssland. Troligen hade dock det ryska folkets omdöme blivit ett annat om Gorbatjov hade lyckats genomdriva sin agenda, utan att den hade saboterats av hans motståndare både till höger och till vänster.

Gorbatjovs andra memoarbok Som jag minns det – den första, Memoirs, utkom på engelska 1996 (på tyska 1995) – handlar mycket mer än den tidigare om författarens bakgrund, hans väg till Moskva, och om Raisa, hans hustru sedan 1953, som avled 1999. Men även om boken är mycket personligt hållen, så menar jag ändå att Gorbatjovs redogörelse för hur han uppfattade Sovjetstatens problem och de lösningar som behövdes för att hejda samhällets väg utför, framstår som bokens huvudärende. Botemedlen var, enkelt uttryckt, större frihet för den enskilde, verklig demokrati och en marknadsekonomi inom vissa gränser, därtill större rörelsefrihet för unionens republiker. Motståndet var kompakt, nomenklaturans intriger legio, huvudmotståndaren blev inte minst Rysslands president Boris Jeltsin. 1991 kollapsade unionen och upplöstes mot Gorbatjovs vilja. Den frihet som eftersträvades blev en ofärdig torso.

Händelseförloppet är välkänt, men denna skildring inifrån har sitt värde just som huvudaktörens egen berättelse. Gorbatjovs försök att förklara, för omvärlden och för sitt hemland, vad som hände med den stora reform som han och partiets ledning satte igång 1985, och varför den misslyckades, är präglad av frustration och ilska, och inte minst av sorg över den stat som försvann. Han redogör utförligt för sina motiv och de personliga erfarenheter som bidrog till att driva fram reformförsöken för att vända utvecklingen i ett land präglat av en ”supercentraliserad” ”kommandoekonomi och byråkratisering”, ja, under Leonid Brezjnevs mångåriga ledarskap (1964–1982) ”ett land av fifflare och lobbyister”. Och så ger han sin ibland drastiskt formulerade uppfattning om dem som han hade litat på, men som motarbetade honom. Bokens ryska originaltitel, i engelsk översättning Alone with myself, återger bättre än den svenska versionen något av den känsla som präglar framställningen: Gorbatjov var till slut relativt ensam, även om en del vänner fanns kvar, i den strid som han fick utkämpa under sina år 1985–1991 som generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti, dvs. som statens ledare (från 1990 till slutet den 26 december 1991 även med titeln president). Ensam också sedan 1999 efter den älskade hustruns relativt tidiga död, 67 år gammal. Han sätter för övrigt hennes sjukdom i samband med det misslyckade kuppförsöket mot honom i augusti 1991.

Att återge detta omfångsrika verks alla delar låter sig inte göra i en kort anmälan. Särskilt viktiga är de kapitel där Gorbatjov redovisar sina ansträngningar för att komma till tals med främst USA:s president Ronald Reagan för att få igång en nedmontering av supermakternas kärnvapenarsenaler. Efter återtåget från Afghanistan och tillbakadragandet av en del av de sovjetiska trupperna från Warszawapaktens länder blev Nobels fredspris 1990 ett viktigt erkännande, även om bilden sedan grumlades av händelserna i de baltiska republikerna i januari 1991: dödsskjutningar av antisovjetiska demonstranter. Gorbatjov tar även upp dessa händelser och menar att de skedde mot hans intentioner.

Men för mig är den största behållningen Gorbatjovs skildring av tiden fram till att han, född 1931, 1978 blev partisekreterare för jordbruksfrågor, den yngste i en ålderstigen partiledning i Moskva. Beskrivningen av hans barndom, livet i byn Privolnoje i Stavropolbygden, ett område ”på gränsen mellan Europa och Asien” och tidigare hemvist för olika kosackgrupper, den stora fattigdomen inte minst bland jordbruksbefolkningen och de ihärdiga försöken att ta sig ur denna, Stalins terror som också drabbade byn, liksom sedan den tyska ockupationen – allt ger inblickar i en värld långt ifrån kremlologernas. Den visar också hur en bypojke ur en avlägsen landsdel via Moskvauniversitetet kunde ta sig till maktens topp i detta Sovjetsamhälle med sina enorma inte minst ekonomiska problem. Under denna väg växte hans insikt fram att det behövdes förändring och vad som var nödvändigt för att åstadkomma den. Det finns några nyckelmeningar i bokens första kapitel som knyter ihop erfarenheterna från hembygden med det som kom att hända sedan. Det var ju många folkslag som möttes och tvingades samexistera i denna del av Ryssland. ”Här i norra Kaukasus”, skriver Gorbatjov, ”spårar jag min strävan att i konfliktsituationer söka kompromisser”. I detta ”mitt lilla fosterland” lärde han sig att inse ”att endast tolerans och endräkt kan garantera fred människor emellan”.

Det finns många andra passager i boken som kastar ett särskilt ljus över utvecklingen, som när författaren beskriver hur han gick till väga för att minska partiets makt, och vilka konsekvenser detta fick. Eller hur han redan vid sitt tillträde 1985 försökte förklara för ”öststaternas” ledare att den tid, då Sovjetunionen lade sig i deras inre förhållanden och backade upp deras regimer, nu var förbi. Denna nya linje, Brezjnevdoktrinens nu även öppet deklarerade upphörande, skulle visa sig få enorma konsekvenser, främst uppenbara när dessa staters regimer 1989 tvingades bort från makten. Men 1985 förstod dessa ledare tydligen ingenting – man hade ju hört det förr! Men nog har han rätt, Gorbatjov, när han i sin summering av perestrojkans landvinningar betonar att en av dess viktigaste var att konfrontationerna minskade i världen.

Gorbatjov skriver i slutet av sin bok att han inte ångrar sitt val att ha satt igång ”en av de väldigaste omsvängningarna i historien”. Att den person som har spelat en så avgörande roll för vår samtid skriver om sina motiv och hur allt detta utvecklades – och även misslyckades under det kaos som uppkom mot slutet, är naturligtvis av stort värde. Tyvärr har skildringen dock stora svagheter. Den är delvis rörig och ojämn. Författaren hoppar hit och dit, på bekostnad av översiktligheten. Han är mångordig, otaliga detaljer och namn möjligen kända av ryssar passerar revy, och den som läst tidigare politiska och historiska texter från öststaternas miljö känner igen en del av det otympliga fikonspråk som då var i svang. Berättelsen saknar lyft, något som översättningen delvis bidragit till. Den är väl också skyldig till en del uppenbara felaktigheter som förlagets redaktör borde ha upptäckt. Så påstås till exempel (s. 403) att man 1988 firade ”hundraårsminnet av kristendomens införande i Ryssland”. Här saknas en nolla.

Angående kristendom och Gorbatjovs syn på den, så säger han inte direkt att han själv skulle vara kristen, men han blev döpt som barn, vilket då fortfarande var brukligt i hans hemtrakt, och även hans dotter döptes i hembyn när han var i Moskva. Han verkade för att den ortodoxa kyrkan skulle få större utrymme, och han bidrog senare ekonomiskt till byggandet av en kyrka i sin hembygd. Det hade varit intressant att få veta mer om Gorbatjovs uppfattning i dessa frågor, gärna också, om de skiljer sig från det som hans efterträdare ger uttryck för.

Boken har i slutet några bilagor, till exempel tal och föreläsningar, välbehövliga personförklaringar, och så en artikel i Nezavisijama gazeta den 1 mars 2011. Där skriver Dmitrij Furman om Rysslands härskare, en del av dem rena monster med Stalin i spetsen. Men Gorbatjov är ”vår Antistalin”, heter det. Ty trots sönderfallet, den påstådda ”största geopolitiska katastrofen” (syftar väl på president Putins formulering) skulle det nu finnas ett nytt demokratiskt medvetande, ett ”genombrott för rysk frihet”. Detta låter optimistiskt, med tanke på vad som rapporteras om dagens Ryssland. Men det är väl så Gorbatjov vill se det. Och han menar att historien kommer att ge honom rätt. Även om denna bok alltså inte är riktig bra, så ger den oss inblickar i hur denna stora förändring igångsattes och hur den man känner och tänker som mer än någon annan sökte driva fram den stora ombyggnad som aldrig fick bli klar.

Klaus Misgeld är professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö­relsens arkiv och bibliotek i Stockholm.