Skola i fritt fall?

Att eftersträva en bred politisk enighet i frågor som bör hanteras med en lång tidshorisont är en politisk dygd. Försvaret och pensionssystemen hör till den typen av tunga ämnesområden men även vissa tekniska frågor såsom budgettak. Utbildning och forskning, som är långsiktiga investeringar av grundläggande betydelse för vårt samhälles välfärd och fortbestånd, borde också höra till denna kategori. Ungdomsskolan har emellertid blivit ett slagträ i den politiska debatten det senaste decenniet. Kanske har det varit nödvändigt för att uppmärksamma den kris som skolan befinner sig i och för att vrida utvecklingen i annan (läs: bättre) riktning.

För att få perspektiv på de senaste decenniernas utveckling, en överblick över det kritiska nuläget och konstruktiva och radikala förslag till förbättringar kan Per Kornhalls bok med den dramatiska titeln Barnexperimentet rekommenderas. Kornhall är väl skickad att behandla sitt ämne. Han är en kvalificerad lärare i naturvetenskapliga ämnen (disputerad växtbiolog) med erfarenhet från skoladministration och utvecklingsarbete lokalt och nationellt, numera också medlem av Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för skolfrågor. Inom parentes kan nämnas att Kornhall gjort ett uppmärksammat uppbrott från rörelsen Livets Ord och det som kallas ”den nya skapelsetron”. Han fick år 2008 Humanisternas Hedeniuspris för sina ställningstaganden mot teorin om ”intelligent design” och på bokmässan i år fick han ett av bokförlaget Natur & Kulturs författarstipendier.

”Oro” är rubriken på bokens första avdelning. Här ger författaren en översikt över vad vi vet om standarden på svenska elever utifrån internationella jämförande undersökningar. Han skräder inte orden när han talar om mätningarnas bild av en ”skrämmande och samstämmigt negativ utveckling av svenska barns och ungdomars kunskaper”. Det som oroar honom särskilt är att klyftorna ökar mellan olika skolor. Kornhall konstaterar att det som svenska skolor varit synnerligen bra på, nämligen att kompensera för social bakgrund, blir de allt sämre på. Problemet med svenska elevers resultat är inte att de är dåliga. Internationellt sett är de numera genomsnittliga. Problemet är att de så snabbt försämrats från en jämförelsevis högre nivå.

”Vanmakt” står som rubrik på nästa avdelning. Kornhall beskriver här mycket noggrant effekterna av den gradvisa kommunaliseringen. Det svenska skolsystemet var dessförinnan av staten starkt centraliserat med skollag, tydliga läroplaner, stora och starka tillsynsmyndigheter på nationell och regional nivå som verkade både för utveckling och inspektion av verksamheten (arbetsformer, läromedel, lärarnas och skolledarnas kompetens, organisationen). Ända ner på kommunal nivå fanns det en statligt tillsatt skolchef och längre tillbaka i tiden var även gymnasielärarna tillsatta med fullmakt av regeringen. När recensenten kom ut som gymnasielärare i den svenska skolan på 80-talet fanns det fortfarande många sådana lärare i systemet. Dessa var inte bara erfarna och kunniga utan hade samtidigt en mycket stor integritet.

En viktig reform genomfördes med den så kallade ansvarspropositionen år 1990 i linje med den nya övergripande ideologin för den offentliga förvaltningen New Public Management. Den innebar att skolan övergick från att vara centralt regelstyrd till att bli mål- och resultatstyrd. Resursanvändning, uppföljning och utvärdering decentraliserades i stort sett helt och hållet till kommunerna. Den vällovliga ambitionen var att resurserna på detta sätt skulle användas mer effektivt och ändamålsenligt. Att så har gjorts återstår att bevisa. Rapporten från Skolverket Kommunalt huvudmannaskap i praktiken (2011) indikerar helt och hållet motsatsen. Skolan har blivit målstyrd, men inga utvärderande åtgärder har vidtagits för att den skall bli resultatstyrd.

I avsnittet om ”ideologisk undervisning” (en illa vald rubrik) reflekterar Kornhall över försöket från pedagoger och byråkrater att introducera en förändrad lärar- och elevroll. Han sammanfattar denna syn, som han exempelvis återfinner i 1999 års lärarutbildningsutredning, på följande sätt: ”Eleverna skulle själva söka sin kunskap och läraren skulle förtjäna sin auktoritet medan hen tillsammans med eleverna konstruerade ny kunskap. Denna kunskap gick för övrigt inte att definiera på grund av att samhället förändrades så fort” (s. 70). Om denna syn genomförs i praktiken, vilket skett på många håll genom ett fritt arbetssätt (läs: ensamarbete som resulterar i klipp och klistra med hjälp av internet), blir resultatet förstås att de svaga drabbas mest och att majoriteten av eleverna inte kommer någonvart. Att så ofta är fallet har visats med empirisk forskning bland annat i Åse Hanssons avhandling Ansvar för matematiklärande (2011).

I avdelningen om vanmakten behandlar Kornhall även frågorna om friskolorna och marknadifieringen, segregering, läraryrkets avprofessionalisering och lönemässiga degradering, skolans dokumentationshysteri. Efter denna klarsynta genomgång av skolans alla problematiker ser man som läsare fram mot tredje och fjärde avdelningarna med rubrikerna ”Hopp” och ”Vad ska vi göra?”.

Kornhall tar sin utgångspunkt i en skrivning i den nya skollagen som syns självklar, men enligt honom inte är det bland dagens svenska pedagogikforskare: ”undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (samma skrivning som i högskolelagen). Han ser läget för den svenska skolan som hoppfullt, eftersom denna uppfattning vinner terräng och att den får till följd att undervisningens metoder och organisation förväntas vara evidensbaserade och möjliga att mäta effekterna och resultaten av. Läraryrket, säger han, är inte en konstart utan regler som det är omöjligt att utvärdera.

En forskare som lyft fram vikten av att studera effekterna av undervisning är den i Australien verksamme pedagogikprofessorn John Hattie. Denne guru har Kornhall varit med om att introducera i Sverige. Läromedelsförlaget Natur & Kultur har översatt hans mest kända arbete Visible Learning: A Synthesis of 800 Meta-analyses Relating to Achievement (Synligt lärande för lärare, 2012).

Hattie slår med sin forskning hål på en rad förhärskande uppfattningar i skolvärlden såsom att minskning av klassernas storlek i sig skulle ge en positiv effekt. Det ger en viss positiv effekt, men i förhållande till andra åtgärder har det en förhållandevis liten betydelse. På samma sätt är det enligt honom med ökat antal läxor och nivågruppering. Det som däremot ger en stor effekt på inlärningen är återkoppling, feedback och det som kallas för ’formativ bedömning’, vilket innebär synliggörande av lärprocessen. Detta i kombination med mindre grupper tycks ge en mycket stor effekt på inlärningen.

Kornhall säger själv att hans idéer om hur politikerna skall ta ansvar för att skapa förutsättningar för en kvalitetsutveckling i skolan inte är nya, kanske heller inte originella, men de följer logiskt ur hans beskrivning av nuläget i skolan och hans syn på pedagogik och får därför större kraft. Han menar att staten ånyo måste ta ansvar för att vi får en likvärdig skola i Sverige och ta tillbaka kontrollen över skolans utveckling på alla plan. Av särskild vikt menar han det vara med regionala enheter som har ansvar för uppföljning, inspektion, läromedelskontroll och kompetensutveckling – med andra ord nya former för länsskolenämnder och länsskoleinspektörer. I dessa resonemang kan man bara instämma. Han är vidare skeptisk mot vinster i skolföretagen och menar att systemet med det fria skolvalet måste få en annan utformning för de svaga familjernas skull. Här har han inte utvecklat resonemangen särskilt väl, men har många enskilda poänger.

Per Kornhalls bok är en kraftfull och välartikulerad uppmaning till politikerna att göra strukturförändringar samt att höja lärarnas status och löner. Det mesta av skolans förnyelsearbete klarar lärarna själva om de får bättre grundförutsättningar. Låt oss hoppas att aktörer som Kornhall har ministerns öra.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse,
Stockholm.