Integration i de fattigas värld – ordenslivet i Latinamerika och Karibien

Ordensfolk präglar sedan 500 år Latinamerika och Karibien. Dominikaner, franciskaner, jesuiter och karmeliter tog under de första hundra åren av kontinentens evangelisering ett stort ansvar, i ett senare skede var de kvinnliga ordnarna, exempelvis salesianer och Steyler-missionärer, verksamma. I dag finns det 12 100 kvinnliga ordnar och kongregationer enbart inom det påvliga rättsområdet i Latinamerika och Karibien, jämfört med männens 6 800 kloster och kommuniteter; cirka 100 000 ordenskvinnor mot 34 700 manliga ordenspersoner. Av de 1 321 biskoparna i Latinamerika tillhör 471 en orden.

Även Jorge Bergoglio kände sig kallad till ordenslivet. Han inträdde 1958 i den argentinska jesuitprovinsen, som stod under hans ledning 1973–1979. Nu är han, påven Franciskus, den förste ordensmannen på Petri stol på 167 år.

Ordenspersoner är kristna män och kvinnor som under obegränsad tid ägnar sig åt ett gemensamt levnadssätt som är godkänt av den kyrkliga auktoriteten (på stiftsnivå eller av påven), och som följer de tre evangeliska råden fattigdom, lydnad och celibat samt bekräftar detta genom ett löfte.

Förutom de klassiska ordnarna, inom vilka nunnor och munkar bor i kloster, finns det kongregationer och sällskap för apostoliskt liv med olika levnadsformer. Ordnar, kongregationer och sällskap kallas institut för det vigda livet, korteligen: ordenslivet. Detta ska hållas isär från sekularinstitut och andliga rörelser.

Granne med de fattiga

Hur ser ordenslivet ut i dag i de latinamerikanska länderna och i Karibien, och hur har de präglat den katolska kyrkan där sedan det senaste konciliet?

Ett exempel är pastoratet San Luis Rey de Francia, som ligger i provinsen Petén, i Guatemalas gränsregion mot Mexiko. 180 församlingar ingår i pastoratet, som leds av sex ordenskvinnor från de i Brasilien grundade Asunciónsystrarna och fyra Combonimissionärer. Systrarna kommer från olika länder i Mellanamerika, den manliga ordensgemenskapen utgörs av en mexikan, en portugis, en kenyan och en italienare. Teamet utformar det pastorala arbetet tillsammans med människor från folkgrupperna maya-mam och quick’che samt den spanskspråkiga befolkningsgrupp som kallas ladinos. I sju utbildningscentra utspridda i det vidsträckta och bergiga pastoratsområdet utbildar ordensfolket de ansvariga för olika tjänster och främjar basgruppsförsamlingar.

Tyngdpunkter förutom detta är den liturgiska tjänsten, skolutbildningen av unga kvinnor från församlingarna på landsbygden och hälsovårdsarbetet. Människorna hotas av droghandlarnas till synes oupphörliga styrande och ställande med sina privatarméer. En särskild utmaning är olikheterna i språk och kultur inom pastoratets område.

I Latinamerika använder man sig ofta av ordensfolk i det pastorala arbetet, i synnerhet i struktursvaga landsbygdsområden och i storstädernas ytterområden. I Tyskland hörde under 1900-talets senare hälft ordenskvinnor till bilden av ett pastorat på samma sätt som de gör i dagens Latinamerika, samtidigt är arbetsområdet och levnadssättet annorlunda. De flesta av dessa latinamerikanska systrar bär inte någon ordensdräkt. De bor tre eller fyra stycken i vanliga hus, vilka i regel rymmer ett enkelt huskapell och ett samlingsrum. De är vecinas (grannar) med de fattiga. Ordenskvinnorna är där inte direkt knutna till pastoratets struktur. Ibland innehar de mindre anställningar inom hälsovården, vid en skola eller vid ett internat för unga kvinnor från byar, där skolutbildning inte förekommer eller endast förmedlas bristfälligt.

I apostoliska vikariat eller prelaturer, och även i stift, som på grund av sin fattigdom har svårt att bilda kyrkliga strukturer, möter man ordensmän – ofta medlemmar i en kongregation från Europa eller USA – som ansvarar för det pastorala arbetet. Det handlar nästan alltid om särskilt svåra och konfliktartade levnadsomständigheter, som människorna i dessa regioner lever i.

Detta gäller exempelvis i Pilcomayo-vikariatet för Hünfelderoblaterna med biskop Lucio Alfert, som ursprungligen kommer från Münsterland i Tyskland. De arbetar i den torra Chacoregionen i Paraguay på gränsen till Argentina och Bolivia. Franciskanerna gör samma sak i vikariatet San José i det peruanska Amazonasområdet, vars församlingar och missionsstationer endast kan nås via resor över floden, resor som ibland varar flera dagar. På grund av den situation som råder vid gränsen till Colombia och Brasilien konfronteras ordenspersonerna med människo- och droghandel, men också med nedsmutsningen av det ömtåliga ekosystemet genom exploateringen av mineraltillgångar. I Latinamerika är vardagen i gränsregionerna i olika avseenden svår, och de befintliga lokalkyrkornas pastorala arbete utformas ofta av ordensfolk.

De indigena och färgade människorna i byn Cacarica i den colombianska Stilla havsregionen Choco levde uppenbart bortglömda av världen på dåligt fiske och jordbruk, när militära styrkor 1996 och 1997 bombade regionen och paramilitär fördrev 15 000 människor. År 2000 återvände några och grundade församlingarna Nytt liv och Förtröstan på Gud (Nueva vida och Esperanza en Dios). Byarna organiserade sig enligt fredsförsamlingsmodellen, skrev in i sina egna statuter att de inte skulle samverka med några väpnade grupper, och förklarade byarna för humanitära zoner, något som än i dag utgör en bestående provokation för de väpnade aktörerna.

Franciskansystern och psykologen Carolina Pardo är medföljare till fredsförsamlingens människor. Hon är del av den ekumeniska kommissionen Justitia et Pax, som grundats av jesuiten Javier Giraldo. Justitia et Pax-folket riskerar tillsammans med fredsförsamlingarna själva sina liv. Jesuiten Javier tvingades flera gånger gå under jorden eller lämna Colombia, eftersom lejda mördare hade satts in mot honom. Ordensfolk på de fattigas sida faller lika lätt offer för attentat som de fattiga själva. Erinras kan om Dorothy Stang, skolsystern inom kongregationen Notre Dame de Namur, som mördades i det brasilianska Amazonasområdet.

Denna närhet till de fattiga och våldsdrabbade motiverar exempelvis den höga rådgivningsstatus, som den internationella sammanslagningen av franciskansystrar och franciskanbröder åtnjuter hos Förenta nationerna, eller den tillgång som scalabriniansystrarna och scalabrinianbröderna har till politiska beslutsfattare i kommuner, i länder och på det internationella planet, när det gäller att där få gehör för migranternas sak. Ordensfolk kan förmedla information och medverka vid konsultationer för alla, allt från mindre grupper ända upp till säkerhetsrådet.

Förutom det pastorala arbetet bör dock även nämnas ordensfolkets engagemang i skolundervisning och universitetsutbildning. Enbart jesuiterna respektive salesianerna driver 55 universitet och högskolor. Universitet och högskolor i Latinamerika motsvarar, förutom de akademiska studierna, det spektrum som (fack-)hög- och delvis yrkesskolorna erbjuder i Tyskland: en sjuksköterska har i regel en universitetsexamen. Likaså är många ordensuniversitet involverade i processer för samhällsutveckling. Jesuituniversitetet Rafael Landívar i Guatemala följer ungdomsarbetet med indigena och ställer sakkunniga och utrymme till förfogande.

Nätverket Fe y alegría (Tro och fred) når med 2 900 skolor i fattigkvarter och byar 1,5 miljoner barn, liksom med yrkes- och radioskolor ytterligare ungdomar och vuxna. Här engagerar sig Jesuitorden och många kvinnliga ordnar. Det handlar då endast om en liten del av kongregationernas och ordnarnas engagemang inom den formella utbildningens område.

Anmärkningsvärt när man betraktar ordenslivet på den latinamerikanska kontinenten är uppkomsten av ett flertal autoktona [områdesspecifika, av grek. autos = egen och chthon = härkomst övers.anm.] kongregationer. I det ecuadorianska Riobamba och i Guatemala grundades kvinnliga kongregationer som lägger den indigena kulturens gemenskapsuppfattning och praxis som grund för sitt gemensamma liv.

Det lönar sig också att titta på Haiti: De äldsta och hitintills största autoktona kongregationerna i landet är Petites soeurs de Sainte Thérèse de l’Enfant Jésus och Petits frères de Sainte Thérèse de l’Enfant Jésus, båda grundade 1948. Deras uppgift är den helhetsinriktade utvecklingen av befolkningen på landsbygden genom religionsundervisning, själavård, grundskolor och jordbruksskolor, sjukvård och socialt arbete. I ett land som präglats av en fullständig motsättning mellan stad och landsbygd väckte det uppseende att inhemska ordenspersoner, även bildade människor, inte höll sig för fina för att gå till dem som huvudstadens borglighet betraktade som hopplöst efterblivna, som moun andeyo (kreoliska för ’de där bakom’) och – det är det avgörande – tillsammans med bonden odla åkern. Förr var nämligen allt arbete på åkern slavarbete, och detta förknippas fortfarande med förnedringens dofter.

Det finns medlemmar av nya latinamerikanska kongregationer som ber om sitt uppehälle på gatorna och radikalt uppfyller sitt fattigdomslöfte. Åtskilliga kongregationer använder förutom den eukaristiska tillbedjan även religiös, karismatiskt präglad musik. Ett flertal nygrundningar står i de tidigare verksamma europeiska kongregationernas tradition. De koncentrerar sig på hälsovård, utbildning och förkunnelse.

På detta finns det många exempel från Mexiko. Bland de nygrundade latinamerikanska kongregationerna finns även sådana som tillspetsat och stundtals klichéartat plockar upp europeiska traditioner i fråga om disciplin, utbildning och yttre uttryck.

År 2009 fick Evangeliets härolder (Evangelii Praecones, EP) påvligt godkännande. Dess centrala ordenshus, i staden Caieiras i den brasilianska delstaten São Paulo, uppvisar en blandning av ett medeltida kloster och en borg, dess ordensdräkt och den kvinnliga grenen, Jungfruarnas drottning, påminner om korsriddare. Kristi legionärer, som uppstod i Mexiko, betonar på samma sätt det militäriska, militia Christi, disciplin och lydnad. Inom denna gemenskap förekom dock sexuella övergrepp, som till sist tvingade Vatikanen att ingripa.

Kontemplativt liv i städer som växer i rasande takt?

Ett exempel på kontemplativa systrar finns i Comodoro Rivadavia, en hamnstad vid Sydatlanten i det argentinska Patagonien. Staden grundades av militären och har i dag cirka 200 000 invånare. Människor från Argentina och de latinamerikanska grannländerna, men också ett beaktansvärt stort antal sydafrikaner, drogs till staden på grund av de möjligheter till arbete som uppstod genom oljeutvinningen under det senaste seklet.

Enkla hus klättrar uppåt utmed bergsväggarna runt stadens centrum. Omgivningen är karg och ogästvänlig, temperaturen faller under vintermånaden juli under noll grader. Utanför stadens centrum bor sedan 1992 oskodda karmelitsystrar i sex arbetarbaracker, som oljebolaget Shell lämnat efter sig. Antalet systrar i klausur har sedan starten vuxit från 10 till 18. Sitt uppehälle får ordenssystrarna genom tillverkning och försäljning av devotionalier och hostior, och genom gåvor från inhemska och utländska välgörare. I denna inte endast klimatmässigt råa omgivning av en växande stad ägnar sig nunnorna åt bön.

De latinamerikanska städernas tillväxt har föranlett några kontemplativa kloster, män och kvinnor, att byta vistelseort för att även i fortsättningen kunna leva ett liv i tillbakadragenhet och tystnad. Somliga systrar i klausur kände sig inte längre trygga bakom klostermurarna på grund av den växande kriminaliteten. Sålunda flyttade cistercienserna i den chilenska huvudstaden Santiago ut på landet. Kvinnor såväl som män i colombianska Bogotá, i brasilianska Curitiba och São Paulo förlade sina kloster långt ifrån de turbulenta städerna.

Andra vänder sig medvetet till människorna i de omgivande fattigkvarteren, som benediktinsystrarna i klostret Pan de Vida i mexikanska Torreón. De studerar numera inte längre Bibeln själva utan tillsammans med de fattiga. Det peruanska benediktinklostret Encarnación lämnade till och med det lantliga Piura för att slå sig ner i en förort till Lima.

Kan man inför denna pluralism av så många institut inom det gudsvigda livet tala om något specifikt för ordenslivet i Latinamerika och det karibiska området?

Abboten för det argentinska benediktinklostret Nueve de Julio och för närvarande biskop i stiftet med samma namn, Martin de Elizalde, sade efter det första mötet med munkar och nunnor inom den benediktinska traditionen i Rio de Janeiro 1972: ”Systrar med sina traditionella hättor, munkar i färgglada minihabiter, ärevördiga abbotar i full ornat med blänkande kors på bröstet och systrar i civila kläder, vissa med örhängen. Detta var verkligen ett möte med olikheten: kvinnor och män, kontemplativa och aktiva klostergemenskaper, politiskt engagerade ordenspersoner och sådana som tog avstånd från varje form av engagemang, ung och gammal, stora och små kommuniteter. Vid slutet av det första sydamerikanska mötet hade man blivit medveten om svårigheterna, och dessutom såg man det som omöjligt att dra några slutsatser av det som sades i de olika rapporterna och bidragen.”

I ordenslivet i Latinamerika och Karibien finns det likväl en erfarenhet som sätter sin prägel på livet. Inte uteslutande, men bland ordensfolket växte det efter Andra Vatikankonciliet fram en inkännande insikt: incerción. Med detta menas den förbehållslösa integrationen i de fattiga befolkningsskiktens tillvaro. Ordensfolk bytte ut habiten mot civila kläder, lämnade kloster, gav upp renommerade skolor och flyttade in i skjul och blev de fattigas granne. De placerade sig själva i fattigdom med dess konsekvenser för den personliga säkerheten, hälsan och identiteten. Detta gjorde inte alla, inte ens majoriteten, men en betydande grupp: I Brasilien var det, enligt en undersökning från 2006, mer än 5 000 ordenspersoner som bodde i fattigkvarter, i indigena byar och bland föräldralösa.

Återupptäckten av den mystika och profetiska dimensionen

Men därmed ska inte inserción uppfattas som ett moraliskt krav, i betydelsen att kyrkan måste göra något för de fattiga. Inserción är en process. Jesu Hjärta-systern Carmen Margarita Fagot Bigas, som har bott på Kuba och på Haiti, och som var ordförande för den latinamerikanska federationen för ordensfolket 2000–2003, uppfattar integrationsprocessen i de fattigas värld utifrån perspektivet hos en mystiker, en person ”som ser världen och människorna från Guds håll […] och som inte ser livet som ett problem som måste lösas utan som ett mysterium som vill bli mottaget”. Syster Carmen Margarita beskriver utifrån de fattigas vardagsperspektiv de stora ordensbegreppen som mystik och askes, profetia och vishet, tacksamhet och verksamhet, utopi och det lilla, och fyller de evangeliska råden med en helt egen betydelse. Hon kallar detta de öppna ögonens mystik, som ser Gud i de fattigas vardag, och även, som ett komplement, för de slutna ögonens mystik.

Den peruanske maristbrodern och välkände bibelteologen Eduardo Arens beskriver det omskakande mötet med tillvaron för de fattiga, som genom förslavande strukturer ofta hålls i fattigdom, som ”det imponerande intåget av Jesus från Nasaret, den suveränitet och frihet, med vilken han talade och handlade […] Detta karaktäriserar honom som profet”. Arens utvecklar utifrån Jesu efterföljelse ordenslivets profetiska dimension, som befrias genom mötet med de fattiga och som kan befria andra. Han är inte ensam om denna reflexion bland ordensteologerna.

Erfarenheten av inserción, den förbehållslösa integrationen i de fattigas värld, berör i dag ordensfolket i Latinamerika och Karibien. Den framkallar instämmande och avståndstagande inom ordensfolket självt. Konstateras kan att ordenslivet i Latinamerika genom integrationen i de fattigas värld upptäckte sin mystika och profetiska prägel på nytt och ställde sig i livets tjänst.

Ett unikt instrument för förståelse och nätverkande över hela världen

För att dessa tankar kan få en bestående inverkan över hela kontinenten kan det latinamerikanska ordensfolket tacka ett instrument för förståelse, som är världsunikt. Det mest effektiva uttrycket för det latinamerikanska ordensfolkets gemenskap är dess federation, Confederación Latinoamericana y Caribeña de Religiosos y Religiosas, CLAR [www.clar.org] bestående av 22 nationella ordensfolkskonferenser – i Tyskland motsvaras den av Ordensobernkonferenz DOK.

Heliga stolen inrättade konfederationen den 2 mars 1959, med stöd av det fyra år tidigare grundade latinamerikanska biskopsrådet (CELAM). Vid grundandet gällde det att övervinna tre gränser: den mellan ordnar och kongregationer, den mellan ordensmän och ordenskvinnor, och den mellan länder. Enligt statuterna ska tre uppgifter fullgöras: att främja och samordna gemensamma initiativ från de 22 nationella konferenserna, att stärka samhörigheten och samarbetet mellan de nationella konferenserna i allmänhet och dessutom att upprätta lämplig samverkan mellan ordensfolket och det latinamerikanska biskopsrådet CELAM, de nationella biskopskonferenserna och de enskilda biskoparna. För alla dessa uppgifter har CLAR inga rättsliga möjligheter att tvinga, vare sig sina medlemmar, de nationella ordensfolkskonferenserna, eller de enskilda ordnarna och kongregationerna att förbinda sig till något.

CLAR sköts till vardags av en liten stab av medarbetare, som håller i trådarna i ett par rum på femte våningen i ett kontorshus i Bogotá, och som vart tredje år utser sex ordföranden. För närvarande företräds de av den mexikanska ordenssystern Mercedes Casa Sánchez, och teologteamet: nio kvinnor och män, erkända teologer inom olika discipliner – men aldrig utan representanter från bibelteologi – från olika länder och med olika kulturell bakgrund medverkar i processen och i utvecklingen av ordenslivet på olika platser på kontinenten. På uppdrag av CLAR författar de texter som vägledning för andliga övningar och för bibelläsning.

Kärnpunkten är den ”inspirerande horisonten”, en treårig pastoralplan, som på 24 små och luftigt tryckta sidor med beteckningen ”inspirerande” gläder alla och utvecklar den mystiska och profetiska dimensionen av ordensfolket i livets tjänst. Kortfattat och pregnant anger pastoralplanen i ett första steg 14 scener, som kräver ett svar i Latinamerika och Karibien, däribland människohandel, korruption och straffrihet, den allt sämre känslan för en mänsklig och hållbar utveckling, kvinnornas och de nya generationernas röst.

Det andra steget beskriver och härleder en biblisk bild, CLAR kallar denna bild en ikon. Den visar huset i Betania, där Jesus uppväcker Lasaros och träffar Marta och Maria. Ur detta hämtar man de så kallade fem teologiska grundaxlarna och sex övertygelserna, vilka leder till det tredje steget, handlandet. Detta utgörs av tio handlingslinjer med planerbara steg. Konkret och trots detta mer än nog för att vara inspirerande och praktiskt – ett pukslag.

Denna ”inspirerande horisont” får effekt, eftersom CLAR sammanför ordensfolk i olika nätverk: nätverket för unga, för afroamerikaner, för indigena ordenspersoner, för var och en som lever under små omständigheter bland de fattiga eller arbetar med utbildning. Det är imponerande att uppleva hur ordenspersoner med mörk hudfärg övervinner kränkningar av tidigare generationer, när de ännu inte förväntades kunna leva något ordensliv, och lika imponerande att se hur mörkhyade människor i dag berikar ordenslivet i Latinamerika och Karibien.

Påven Franciskus träffade den 6 juni 2013 informellt, som det verkar, styrelsen för CLAR. Den helige fadern hälsade syster Mercedes som sin ordförande i hennes egenskap av ordförande för det latinamerikanska ordensfolket, och hon kände sig motiverad att fortsätta på denna väg. Atmosfären vid mötet var mycket mer uppfriskande än vad som upplevts tidigare.

1989 stoppades det dåvarande bibelprojektet Palabra y Vida på initiativ av den dåvarande ordföranden för CELAM, Darío Castrillón Hoyos, CLAR:s ledning byttes ut av Vatikanen och syster Mercedes företrädare fick i Vatikanens kontor fler frågor om ordenslivets svårigheter och problem än om sitt uppvaknande. Det känns nu som vore det länge sedan.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2013.

Thomas Wieland är ledare för projektavdelningen inom den tyska katolska biståndsorganisationen Adveniat, med särskilt ansvar för Argentina. Han har tidigare arbetat flera år i Colombia.