Ateistiska invändningar mot tron att det finns en Gud möter i många varianter. Vi har till exempel de välbekanta invändningarna att teismen är osammanhängande, att den är oförenlig med det ondas existens, att den är en hypotes som är svagt grundad, kanske också vederlagd genom bevis, att den moderna vetenskapen har visat att den är av tvivelaktigt värde och så vidare. Ett annat slags invändning är inte att teismen är osammanhängande eller falsk eller kanske falsk (när allt kommer omkring finns det inte mycket av tvingande argument för den slutsatsen) men att det är oförnuftigt eller irrationellt att tro på Gud även om denna tro skulle råka vara sann. I centrum står den så kallade evidentialistiska utmaningen mot gudstron. Enligt den evidentialistiska utmaningen är det alltid fel att tro på Gud om man inte har belägg (så kallad evidens) för att Gud faktiskt finns. Tanken är att inget av de teistiska argumenten – deduktiva eller induktiva – håller och att det på sin höjd finns dåligt och otillräckliga stöd för tanken att Gud existerar.
Till detta kommer uppfattningen att det är intellektuellt opassande – löjligt och irrationellt – att tro på Gud. Om någon utan något belägg anser att antalet ankor i världen är jämnt så är detta ett löjligt och irrationellt antagande. Detsamma gäller om någon tror på Gud utan att ha skäl för sin åsikt: den som accepterar tron på Gud men inte har något skäl för detta håller inte måttet intellektuellt sett. Viktigare är kanske den enorma muntliga traditionen: samma invändning mot teismen finns spridd på nästan varje större universitetscampus. Invändningen fick också på sin tid understöd av filosofen Bertrand Russell. Han fick en gång frågan vad han skulle säga om han efter döden fördes fram inför Gud och blev tillfrågad varför han inte hade varit en troende. Russell svarade: ”Jag skulle säga: ’Det fanns inte bevis nog, Gud! Inte bevis nog.’” Jag vet inte hur just det svaret skulle tas emot; min poäng är bara att Russell som många andra har understött denna så kallade evidentialistiska utmaning mot gudstron.
Men vad menar då, mer precist, den som framför denna typ av invändning mot tron? Han verkar mena att den som tror på Gud utan ordentliga belägg är irrationell eller oförnuftig. Men vad innebär det då mer exakt att teisten är irrationell genom att tro utan tillräckliga skäl? Vad är problemet med en sådan teist? Invändningen finns i åtminstone två olika varianter, och det finns åtminstone två motsvarande olika uppfattningar om rationalitet som hänger samman med dessa två varianter av invändningar.
Plikten att argumentera för sin tro
Enligt den första varianten har teisten som saknar evidens (belägg) för sin tro svikit en intellektuell eller kognitiv plikt av något slag. Han har satt sig upp mot en förpliktelse att anpassa sina övertygelser efter bevisens styrka. Enligt John Locke utmärker sig en rationell människa genom att ”inte hysa någon åsikt med större tilltro än beviset som det bygger på kan garantera”, och enligt David Hume bör det vara så att ”en vis man rättar sina åsikter efter bevisen”. Från 1900-talet har vi W.K. Clifford, ”denna förtjusande enfant terrible”, som William James kallade honom, som insisterade på att det är monstruöst, omoraliskt och kanske också oförskämt att acceptera en tro utan tillräckliga skäl: Den som vill förtjäna beröm i denna fråga måste bevara renheten i sin tro med en rent fanatisk och svartsjuk omsorg så att den aldrig får rikta sig mot ett ovärdigt objekt och få en fläck som aldrig kan tvättas bort.1 Clifford tillägger att om en övertygelse har blivit accepterad på otillräckliga grunder är detta att likna vid en stulen tillfredsställelse. Den inte bara bedrar oss själva utan strider även mot våra förpliktelser gent-emot mänskligheten. Denna kognitiva plikt består i att bevara oss själva
från övertygelser som saknar belägg såsom från en pest som snart skulle kunna ta makten över vår kropp och sprida sig till den övriga staden.2 Och slutligen hävdar han: det är alltid fel, överallt och för var och en, att tro på något utan tillräckliga skäl.3
I dessa citat är det inte svårt att upptäcka den ”ton av robust patos” som James brukade tillskriva Clifford. Teister utan bevis – till exempel min egen fromma farmor – sviker alltså enligt Cliffords synsätt sina kunskapsteoretiska plikter och förtjänar kritik. Om Moder Teresa, för att ta ett exempel, inte har argument för sin tro på Gud står hon avslöjad som ett slags intellektuell libertin – en som har satt sig emot sina intellektuella förpliktelser och som därför förtjänar klander.
Tanken att det skulle finnas intellektuella plikter är visserligen lite märklig men inte obegriplig, och jag vill inte ifrågasätta den i detta sammanhang. Men det är ändå inte särskilt sannolikt att jag faktiskt sviker mina intellektuella plikter om jag utan bevis tror att det finns en Gud. För det första är mina övertygelser för det allra mesta inte under min egen kontroll. Om ni erbjuder mig en miljon dollar för att sluta tro att Merkurius är mindre än Venus så hjälper det inte hur mycket jag än skulle försöka att påverka min vilja att ändra min övertygelser. Övertygelser är inget man bara bestämmer sig för att ha med sin vilja. Detsamma gäller min tro på Gud: även om jag ville det skulle jag inte kunna göra mig av med den – i brist på heroiska utvägar som att droga mig till medvetslöshet. Det är i varje fall ingenting jag kan göra direkt med min vilja. Kanske fordras det ett slags mentalt träningsprogram som i längden skulle kunna leda till att jag inte längre accepterade tron på Gud. Men å andra sidan finns det knappast någon anledning till att jag skulle ha en sådan plikt. Jag är förvisso inte förpliktad att ha bevis för allting jag anser; det vore ju i praktiken omöjligt. Men varför skulle jag vara förpliktad att tro på Gud enbart under förutsättning att jag accepterar andra övertygelser eller utsagor som kan tjäna som bevis för tron på Gud? Det är på inget vis självklart att det måste vara så, och det är svårt att finna tvingande argument för det.
Tron som illusion eller opium
Den som vill ställa gudstron inför den evidentialistiska invändningen skulle emellertid kunna välja en mer lovande argumentationslinje. Han kunde anse att teisten som saknar bevis för sin tro visserligen inte har svikit någon kunskapsteoretisk plikt – han kanske inte kan rå för det – men att han ändå är intellektuellt undermålig. Låt oss ta ett exempel och tänka oss någon som anser att Venus är mindre än Merkurius – inte därför att han har bevis för det utan därför att han har läst det i en serietidning och alltid tror på vad han läser i serietidningar. Kanske han inte direkt svikit någon plikt, men hans intellektuella tillstånd är på något sätt ändå bristfälligt. Han visar sig ha en defekt, en intellektuell dysfunktion. Kanske är det med honom som med en person som är astigmatisk eller klumpig eller som lider av ledbesvär. Kanske den evidentialistiska invändningen kan konstrueras så att teisten som saknar bevis för sin tro visserligen inte har svikit någon intellektuell förpliktelse men snarare bör sägas lida av ett slags intellektuellt handikapp. Teisten utan bevis är då alltså en intellektuell krympling.
En alternativ men liknande idé kan vara att teisten som saknar bevis för sin tro är drabbad av en utbredd illusion som sedan en lång tid angriper en stor del av mänskligheten. Så till exempel såg ju Sigmund Freud religiös tro som ”illusioner, ett sätt att tillfredsställa mänsklighetens äldsta, starkaste och mest påträngande önskningar”.4 Han såg gudstron som ett slags önsketänkande. Människor blir paralyserade och förfärade när de ser de överväldigande opersonliga krafter som kontrollerar vårt öde utan att ta någon hänsyn till oss och våra behov, och därför uppfinner de en himmelsk fader med kosmiska proportioner som är förmer än våra jordiska fäder i sin godhet och kärlek lika väl som i sin kraft. Religionen, säger Freud, är ”mänsklighetens universella tvångsneuros”, och den kommer att försvinna när människor lär sig möta verkligheten som den är och står emot tendensen att utforma den så att den passar till våra fantasier. En liknande tolkning ger Karl Marx: ”Religion […] är självmedvetandet och självkänslan hos en människa som ännu inte har funnit sig själv eller som har funnit sig själv och förlorat sig själv ännu en gång. Men människan är inte något abstrakt väsen […] Människan är människans värld, staten, samhället. Denna stat, detta samhälle frambringar religion, frambringar en världsbild eftersom det är en perverterad värld. […] Religionen är den förtryckta skapelsens suckan, känslan av en hjärtlös värld, liksom det är anden under oandliga villkor. Det är folkets opium. Folket kan inte bli verkligt lyckligt förrän det har berövats en illusorisk lycka genom att religionen avskaffas. Kravet på att folket skall befria sig från en illusion om sitt eget tillstånd är kravet på att det överger de villkor som framkallar illusionen.”5
Lägg märke till att Marx här talar om en perverterad världsbild som frambringas av en perverterad värld. Den är en avvikelse från ett korrekt eller riktigt eller naturligt tillstånd som har åstadkommits av en osund och perverterad social ordning. Ur Marx och Freuds synvinkel har teisten ett slags kognitiv dysfunktion, en brist på kognitiv och emotionell hälsa. Teisten tror som han gör endast på grund av kraften hos denna illusion, detta perverterade neurotiska tillstånd. Han är sinnessjuk i ordets etymologiska mening, hans sinne är inte friskt. Hans kunskapsmässiga eller kognitiva förmågor fungerar inte som de skall. Om de fungerade rätt skulle han inte vara besatt av denna illusion. I stället skulle han möta världen med den klarsynta insikten om att vi är ensamma i den, och att all tröst och hjälp vi får måste komma från oss själva. Det finns ingen fader i himlen att vända sig till och inget hopp om något att se fram emot efter döden utom upplösning.
Den förblindade ateisten
Naturligtvis blir teisten inte överförtjust över tanken att han lider av en kognitiv defekt eller är drabbad av en illusion. De enda som skulle omfatta en sådan tanke är på sin höjd en och annan liberalteolog som är inställd på att göra allting nytt och är ivrig med att ge efter för den samtida sekularismen. Men teisten brukar vanligen inte anse att han själv lider av en kognitiv defekt. Han kan i stället ge en motsatt tolkning av situationen: det är ateisten som är lider av en illusion, av ett olyckligt och onaturligt tillstånd med beklagliga konsekvenser. Han kan se ateisten som ett offer för världens synd – sina egna synder eller andras. Enligt Romarbrevet är bristen på tro ett resultat av synden: den uppkommer genom ett försök att ”undertrycka sanningen i orättfärdighet”. Enligt reformatorn Jean Calvin har Gud skapat oss människor så att vi ser hans hand i världen runt omkring oss. Ett ”medvetande om gudomlighet”, säger han, ”är inskrivet i allas hjärtan.” Och han fortsätter: ”De ogudaktigas perversitet, när de kämpar ursinnigt men ändå inte kan frigöra sig från fruktan för Gud, är ett överflödande bevis för att hans övertygelse; tanken att det finns en Gud är naturligt medfödd hos alla och är djupt förankrad inom oss som om det var i själva märgen […] Av detta drar vi slutsatsen att det inte är en lära som man först måste inhämta i skolan utan som var och en av oss har med sig från moderlivet och som naturen själv inte låter någon människa glömma.”6
Vore det inte för syndens existens i världen, säger Calvin, skulle människorna tro på Gud i samma grad och med samma naturliga spontanitet som vi tror att det existerar andra människor och en yttre fysisk värld. Detta är egentligen människans naturliga tillstånd, men på grund av vårt nuvarande onaturliga syndiga tillstånd finner många av oss det svårt eller absurt att tro på Gud. Faktum är, menar Calvin, att det är den som inte tror på Gud som har en kunskapsteoretiskt defekt – ungefär som om någon skulle tro att hans hustru inte existerar eller tro att hon är en klurigt konstruerad robot som saknar tankar, känslor och medvetande. På så vis kan den troende lika gärna vända på Freuds och Marx argument: vad de uppfattar som sjukdom är i själva verket hälsa, och vad de uppfattar som hälsa är i själva verket sjukdom.
Människosyn och synen på kunskap
Det står helt klart att denna tvist i sista hand är av ontologiskt, teologiskt eller metafysiskt slag. Vi ser här de ontologiska och i sista hand religiösa rötterna till de kunskapsteoretiska diskussionerna om rationalitet som vi ovan refererade till. Vad man uppfattar som rationellt, åtminstone i dess här brukade mening, beror på ens metafysiska och religiösa ståndpunkt. Det beror på ens filosofiska antropologi. Ens åsikt om vad människan är för en varelse bestäms i sin helhet eller till en del av den uppfattning man har om vad det är rationellt eller irrationellt för människor att anse. Den åsikten bestämmer vad man finner naturligt eller normalt eller friskt i vad man tror på. Tvisten om vad som är ratio-nellt och vad som är irrationellt kan alltså inte avgöras enbart på kunskapsteoretiska grunder. Det är i själva verket inte en kunskapsteoretisk tvist utan snarare en ontologisk eller teologisk. För hur kan vi avgöra vad som är hälsosamt för människor att tro om vi inte vet eller har något begrepp om vad för slags varelse en människa är? Om man menar att hon är skapad av Gud till Guds av bild och skapad med en naturlig tendens att se Guds hand i världen omkring sig, en naturlig tendens att erkänna att hon har skapats och står i tacksamhetsskuld till sin skapare, och att hon är skyldig att dyrka och hålla fast vid honom, då kan man naturligtvis inte se tron på Gud som en yttring av önsketänkande eller av något annat slags defekt. Trosakten påminner då mycket mer om perception eller minne eller andra typer av kognitiva handlingar, fastän i vissa bemärkelser mycket viktigare än dessa. Å andra sidan, om man anser att en människa bara är produkten av blinda utvecklingskrafter, om man anser att det inte finns någon Gud och att människor är en del av ett gudlöst universum, då blir man mer villig att acceptera en åskådning enligt vilken tron på Gud är ett slags sjukdom eller dysfunktion, som kanske ytterst beror på något slags defekt i hjärnan.
När fungerar kossor riktigt?
Tvisten om vem som är frisk och vem som är sjuk har alltså ontologiska och teologiska rötter, och om den slutligt kan avgöras så är det på den nivån. Här skulle jag vilja lägga fram en tanke som jag tror talar för att det teistiska sättet att se på saken är det riktiga. Som jag har framställt saken talar teister och ateister på samma sätt om ett slags dysfunktion hos kognitiva förmågor som inte fungerar rätt. Men hur skall vi förstå detta? Vad innebär det att något fungerar rätt? Ligger det inte något djupt problematiskt i den tanken? Vad innebär det för mina kognitiva förmågor att de fungerar rätt? Vad innebär det för en naturlig organism – till exempel ett träd – att vara i god form, att fungera rätt? Har detta inte att göra med våra syften och intressen? En ko fungerar rätt när hon ger mjölk, en trädgård när den uppvisar ett yppigt överflöd av den vegetation vi önskar. Vad vi menar med att något fungerar rätt beror alltså på våra syften och intressen. Så kan man exempelvis fråga sig om inte en fisk fungerar lika bra när den serveras på tallriken, som när den glatt simmar omkring och jagar mört? Men vad betyder ”att fungera rätt” när det handlar om våra kognitiva förmågor? Ett stycke verklighet – en organism, delen av en organism, ett ekosystem, en trädgård – ”fungerar rätt” enbart i relation till det raster som vi lägger på naturen – ett raster som innefattar våra syften och önskemål. Ur en teistisk synvinkel är tanken på rätt funktion i fråga om oss själva och vår kognitiva förmåga inte mer problematisk än, låt oss säga, frågan om hur en Boeing 747 fungerar rätt. Något som vi har konstruerat – ett värmesystem, ett rep, en lineär accelerator – fungerar rätt när den fungerar så som den var tänkt. Mitt kylskåp fungerar rätt om det håller maten kall och gör vad ett kylskåp är avsett att göra. Jag tror att detta är själva roten till tanken på att något fungerar rätt. Men enligt teismen är människor formgivna på samma sätt som rep och lineära acceleratorer, de har skapats och formgivits av Gud. Teismen har därför ett klart svar på de relevanta frågorna: Vad är det att fungera rätt? Vad innebär det för mina kognitiva förmågor att fungera rätt? Vad är en kognitiv dysfunktion? Vad är det att fungera naturligt? Mina kognitiva förmågor fungerar naturligt när de fungerar så som Gud har utformat dem för att fungera.
Å andra sidan, om den ateistiske evidentialisten anser att teisten som saknar belägg för sin tro är irrationell, och om han fortsätter med att uppfatta irrationaliteten som ett slags defekt eller dysfunktion, då måste han kunna redovisa skälen till varför han gör det. Annars lever han ju själv inte upp till evidentialismens krav. Varför menar han alltså att teisten på något vis är dysfunktionell, åtminstone inom detta område i sitt liv? Men ännu viktigare: hur uppfattar ateisten en dysfunktion och dess motsats? Hur förklarar han tanken att en organism fungerar rätt, eller ett organiskt system eller en del av en organism? Hur kan han redogöra för det? Ur min teistiska synvinkel kan ateisten antagligen inte se att mina intellektuella förmågor faktiskt fungerar så som de är utformade för att fungera. Så hur skall han gå tillväga för att avgöra saken?
När fungerar människor rationellt?
Det verkar här finnas två olika möjligheter. Först och främst kan han mena att en rätt funktion fungerar på ett sätt som hjälper oss att nå våra egna mål. Våra kroppar fungerar rätt när de är friska, när de fungerar på det sätt vi önskar, så att vi kan göra det vi vill göra. I detta sammanhang vore ett sådant synsätt emellertid knappast särskilt lovande. Om ateisten skulle vilja att våra kognitiva förmågor fungerade så att de inte framkallar någon gudstro hos oss, så gäller det motsvarande helt naturligt också för teisten. Den ateistiske evidentialistens invändning säger inte mycket mer än att han skulle föredra att människor inte trodde på Gud om de saknar belägg för att Gud finns. Det blir då bara en utsaga om ens egna personliga preferenser och sådana utsagor brukar sällan ha något större värde i filosofiska sammanhang.
Ett annat resonemang skulle kunna se ut så här: rätt funktion och liknande begrepp måste förklaras utifrån förmågan att främja överlevnaden för individen eller för arten. Detta kan vi inte gå in på mera utförligt här, men det står åtminstone klart att ateisten i så fall är skyldig oss en förklaring till att gudstron skulle ha sämre förmåga än ateismen och agnosticismen att bidra till vår egen eller vår arts överlevnad. Men hur skall man kunna underbygga ett sådant resonemang? Ett sådant luddigt argument har inga goda utsikter att vinna gehör. För om teismen – till exempel kristen teism – är sann, då verkar det mycket osannolikt att ateismen skulle vara ett bättre bidrag till vår arts överlevande än teismen.
Låt oss sammanfatta det hela: vårt sätt att förstå begrepp som rationalitet och irrationalitet har att göra med hur människors kognitiva förmågor fungerar rätt. Teisten kan lätt förklara hur våra kognitiva förmågor fungerar rätt; nämligen när de fungerar så som Gud har utformat dem för att fungera. Ateisten är oss däremot ännu skyldig en förklaring till hur han bedömer om människors kognitiva förmågor fungerar rätt. Vad menar han med att teisten som saknar belägg eller evidens till stöd för sin tro har en kognitiv defekt av något slag? Vilka kriterier har han för att avgöra vad som menas med en kognitiv dysfunktion?
Översättning: Per Beskow
Artikeln var ursprungligen publicerad i Truth Journal, i julinumret 2002.
Noter
1. W.K. Clifford, ”The Ethics of Belief”, i Lectures and Essays (London: Macmillan, 1879), s. 183.
2. Ibid., s. 184.
3. Ibid, s. 186.
4. Sigmund Freud, The Future of an Illusion (New York: Norton, 1961), s. 30.
5. K. Marx och F. Engels, Collected Works, vol. 3: Introduction to a Critique of the Hegelian Philoso-phy of Right, av Karl Marx (London: Lawrence & Wishart, 1975).
6. Jean Calvin, Institutes of the Christian Religion, övers. Ford Lewis Battles (Philadelphia: Westminster Press, 1960), 1.3 (s. 43–44).