Att Bibeln och Koranen har många likheter är tydligt även för snabbläsaren. Mängder av gestalter ur Bibeln figurerar i Koranen. Inte bara Kristus och Maria omnämnes utan framför allt är det namn från Gamla testamentet (GT) som passerar revy. Mer eller mindre utförliga berättelser med bibliska gestalter som huvudpersoner finns på Koranens sidor och bidrar till att för den kristne läsaren befästa intrycket av något bekant. Noa, Mose, Aron, David, Salomo – listan skulle kunna göras lång. Några suror har fått namn därefter, som den tionde (Jona), den tolfte (Josef) och den sjuttonde (Israels barn).
I denna artikel skall emellertid inte det bibliska berättelsestoffet som sådant uppmärksammas. Mycket har redan skrivits om detta, särskilt om olikheterna mellan den bibliska versionen och den som finns i Ko-ranen. Inte heller skillnaden i genrer mellan de båda samlingarna av helig skrift skall i sig bli analyserad. Det är ju uppenbart att de litterära formerna i Nya testamentet (NT) och Koranen är högst olika. Varken evangelierna eller breven har någon motsvarighet i Koranen. Den är egentligen endast till omfånget som NT och Koranen stämmer någorlunda överens, likaså i koncentrationen till en ganska kort tidsperiod. Då är likheterna mellan GT och Koranen större, vilket nog inte endast beror på att så mycket av berättelserna i GT har tagits över. Snarare är det den gemensamma bakgrunden i en semitisk miljö som har spelat in och befäst intrycket av att GT och Koranen i någon mån kan ses som parallella fenomen, också med hänsyn tagen till den stora tidsskillnaden dem emellan.
I det följande skall det förutskickas, att dessa båda samlingar av helig skrift här betraktas endast som litterära dokument och att jag inte tar ställning till deras anspråk på att vara en gudomlig uppenbarelse. Frågan som ställs är följande: På vilket sätt bidrar skillnaden i genrer och komposition till att låta GT och Koranen framstå som uttryck för två distinkta religioner? Hur kan denna skillnad bidra till att prägla uppfattningen av den egna religionen hos å ena sidan kristna och å andra sidan muslimer? Det skall förutskickas att jag utgår från den kristna förståelsen av GT, men i tillämpliga delar torde det gälla även för judar. Själv har jag som kristen exeget yrkesmässigt sysslat med Bibeln, främst GT, under en lång följd av år, men också läst Koranen och kommit att intressera mig för de olika intryck som dessa båda skrifter ger ur en litterär synpunkt.
Det är naturligtvis vanskligt att över huvud söka jämföra två texter som redan i utgångspunkten är så diametralt olika som GT och Koranen. GT är en disparat samling av texter, tillkommen under en period av c:a 800 år, och präglad av flera olika miljöer. Koranen är i jämförelse därmed enhetlig som väl ingen annan samling av heliga texter, i allt präglad av att det var en enda person, profeten Muhammed, som skall ha tagit emot dessa uppenbarelser. Koranen har en både tematisk och religiös koncentration som saknas i den äldre samlingen.
Men om vi likväl skall söka fixera de olika intryck som lämnas vid en uppmärksam läsning, skulle de kanske kunna bestämmas på följande sätt. Och eftersom jag nu tar min utgångspunkt i GT, så blir formuleringen för Koranens del negativ: det och det saknas. Givetvis skulle detta kunna formuleras också positivt: Koranen har det och det som GT saknar. Men eftersom jag utgår från den kristna läsningen av GT, så formulerar jag mig på följande sätt: Koranen saknar lovsången, den längre historiska skildringen och vishetslitteraturen.
Lovsång
I Koranen finns inte lovsång. Detta kan synas förvånande. Ständigt avbryts framställningen, framför allt i de längre surorna, av utrop i stil med ”Honom all ära”, ”Lov och pris hör Gud till”, ”Ja, honom tillhör äran i himlarna och på jorden”. Någon gång finner vi en längre vers som innehåller en lovsång – mest känd är den så kallade tronversen i 2:256, på arabiska ajat al-kursi, som kommer omedelbart före den bland icke-muslimer kanske mera kända versen som inleds med orden ”Det finns inget tvång i religionen” (alla citat från Koranen är hämtade från Zetterstéens översättning). Tronversen präglas av stor skönhet och lyder så:
”Det finns ingen gud utom Gud, den Levande, den Beståndande. Ej överväldigar honom slummer eller sömn; honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden. Vem är den, som fäller förbön hos honom utan hans tillåtelse? Han vet vad som varit före dem och vad som skall komma efter dem, men av hans kunskap fatta de ej annat än vad han vill. Hans tron omfattar himlarna och jorden, och deras vidmakthållande är ingen börda för honom; ja, han är den höge, den Store.”
Men i regel rör det sig om korta utrop, och vad som helt saknas i Ko-ranen är psalmer av den typ som finns i GT och som har givit upphov till en sådan mängd av efterbildningar på både judiskt och kristet håll.
Detta innebär alltså ingalunda att det saknas uttryck för lovsång och tacksamhet i den arabiska textsamlingen. Vad jag här vill framhålla är snarare att avsaknaden av något som liknar psalmerna har lett till att naturen spelar en mycket svag roll i Koranen. I de psalmer som brukar kallas hymner, till exempel Ps 8, 104 och ett flertal efter 140, spelar skapelsen i dess olika manifestationer – himlakroppar, berg, floder, träd, djur – en stor roll. Den blir inte bara föremål för lovsång och tacksamhet, den blir själv till ett subjekt i den ständigt pågående lovsången. Skapelsen kan också uppmanas till att brista ut i lovsång inför sin Skapare. Ett bra exempel är Ps 148. Och Ps 147 glömmer inte ens att Gud ger mat åt korpens ungar.
Naturskildringar
Naturskildringar för deras egen skull är mycket sällsynta i antik litteratur. Ofta pekas på ett ställe i Odysséens femte sång, där guden Hermes kommer på besök till Kalypsos ö för att ge henne Zeus befallning att låta Odysseus ge sig i väg. När Hermes har kommit till ön stannar han ett ögonblick och inregistrerar dess skönhet (Od 5:63–75). Slutomdömet blir att till och med en gud måste häpna vid denna syn och glädjas i sitt innersta. En prosaparallell finns i början av Platons dialog Faidros, där Sokrates ger en kort skildring av skönheten hos en plats i närheten av Aten. Men detta är undantag, och typiskt nog säger Sokrates omedelbart efter att ha beskrivit hur vacker platsen är: ”Landskapet och träden kan inte lära mig något, det kan människorna i staden” (Platon Faidr. 230d). Och så vidtar ett samtal om helt andra ting.
Det är alltså snarast så att GT här är undantaget och att Koranen går in i den antika traditionen. När naturen omnämnes i Koranen är det intressant nog ofta fråga om paradisets skönhet. Där finns de skönaste frukter och landskapet är genomkorsat av bäckar med rinnande vatten. Men naturen här och nu runt omkring Muhammed är inte värd omnämnande, från den utgår ingen lovsång till alltets Skapare. Också när Koranen omnämner naturen, går tankarna till den kommande världen. Några undantag finns dock, så till exempel sura 24:41: ”Har du ej lagt märke till att Gud prisar dem, som finnas i himlarna och på jorden, så ock fåglarna då de utbreda sina vingar?” Annars erkänner också Koranen att David i Psaltaren är föredömet på denna punkt: ”Vi hava ju givit David företräden från oss: Berg, lovsjungen jämte honom tillika med fåglarna!” (34:10).
Historiska skildringar
Historien är på ett sätt i hög grad närvarande i Koranen. I flera av suror-na finns hänvisningar till episoder i Muhammeds liv. Det räcker med att erinra om hur slaget vid Bedr år 624 spelar en stor roll i den tredje suran (Imrans släkt). I allmänhet rör det sig då om korta antydningar utan angivande av namn, vare sig geografiska namn eller personnamn. Två andra omständigheter skall observeras. I Koranen saknas de exakta dateringar som visserligen inte heller är så vanliga i GT, men i varje fall finns i vissa böcker, främst i Hesekiels bok (t.ex. Hes 1:1, 8:1). Också detta bidrar till att göra historien mindre närvarande. Vidare saknas i stort sett helt hänvisningar till den historia som inte är direkt relaterad till Muhammed och hans gärning. Ett undantag är den trettionde suran, som inleds med dessa ord: ”Grekerna äro besegrade i det närmaste landet, men efter segern över dem skola de segra.” Enligt kommentatorerna avses här ett bysantinskt nederlag mot arvfienden perserna, men de närmare omständigheterna är okända. Detta är en av de mycket få gånger då imperier i grannskapet träder fram i Koranen. Alexander den Store anses vara omnämnd i 18:82 under täcknamnet ”den tvåhornade” (jfr Daniel 8:20).
Framför allt saknas emellertid i Koranen den längre historiska skildringen. Någon motsvarighet till Kungaböckernas skildring av Israels historia finns inte, inte heller till Mackabeerböckernas version av en frihetskamp (trots att Muhammeds verk i mycket kan ses som en arabisk parallell). Den sammanhängande historieskildringen finns inte som genre i Koranen. Detta är tänkvärt. I den historiska framställningen, särskilt den längre, ligger alltid ett moment av relativitet: samma händelseförlopp kan ofta skildras på mer än ett sätt. Vi kan som exempel se, att Krönikeböckernas version av Israels historia på flera punkter skiljer sig från den vi kan läsa i Samuels- och Kungaböckerna. Det är främst fråga om att accenterna sätts något annorlunda, men i vissa fall rör det sig om direkta motsägelser. Sådant saknas alltså i Koranen, vilket gör att de få notiserna om historien får en mera definitiv prägel. Att det skulle kunna finnas inre motsägelser i Koranen är i och för sig inte en främmande tanke: ”Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället” (sura 2:100). I GT rör det sig dock inte bara om enstaka verser. Det är snarare den grundläggande synen på Israels historia som har hunnit förändras under åren mellan det deuteronomistiska historieverket (5 Mosebok–2 Kungabok) och Krönikeböckerna.
Frånvaron av längre historiska skildringar innebär också, att Koranen innehåller mycket få notiser om krig. I motsats till den vanliga uppfattningen måste det nog sägas, att GT ger ett betydligt mera krigiskt intryck än vad den arabiska motsvarigheten gör. Särskilt besvärande är de uppmaningar till tillspillogivning som möter på flera ställen i de historiska böckerna, alltså uppmaningar till israeliterna att inte skona några tillfångatagna fiender.
Vishetslitteraturen
Vi kommer så till vishetslitteraturen. Härmed avses de böcker i GT som gör anspråk på att förmedla en vishet, som i sin tur gör människan bättre skickad att inrätta sig i detta liv. Den kan i någon mån sägas vara den bibliska motsvarigheten till den grekiska filosofin. Visheten är av två slag: erfarenhetsvishet och teologisk vishet. Erfarenhetsvisheten finns tydligast i Ordspråksbokens kapitel 10–28 och kännetecknas av en ofta ganska profan ton. Här ges bland annat anvisningar för hur man skall bete sig i kungens närvaro, och mycket av denna litteratur har sannolikt använts i skrivarskolorna i Jerusalem. Den teologiska visheten (t.ex. Ords 8, Jobs bok och Salomos Vishet) hänvisar ofta på ett annat sätt till Gud och uppenbarelsen. Vishetslitteraturen – särskilt erfarenhetsvisheten – var under antiken ett internationellt fenomen, där texter ofta kunde lånas över religionsgränserna. Särskilt tycks förbindelserna mellan Egypten och Israel ha varit intensiva, och ett större parti i Ordspråksboken (22:17–24:22) är med stor sannolikhet en lätt bearbetning av en egyptisk förlaga, Amenemopes lära.
Denna typ av litteratur saknas helt i Koranen. Självfallet finns det åtskilligt som återspeglar vishetslärarnas inställning till tillvaron, däribland arabiska ordspråk, men sammanhängande block av vishetstexter finns inte. Det finns över huvud inga texter i Koranen som skulle kunna tänkas stå i en annan religions samling av heliga skrifter. Detta innebär att Koranen också saknar texter där Guds närvaro och Guds tilltal är svagt representerat eller också helt saknas. I islams heliga skrift finns alltså inte texter som på ett avspänt och i huvudsak helt inomvärldsligt sätt talar om människans plats i denna tillvaro.
Mot detta kan invändas, att Koranen – särskilt de sena surorna från Medina – innehåller en myckenhet av legalt material, som ger ett gans-ka profant intryck. Men också dessa texter ger anspråk på att förmedla en uppenbarelse. Om vi som exempel tar sura 33, som innehåller åtskilliga bestämmelser om äktenskapet, så inleds flera av dessa stadgar med orden ”Profet, vi tillåta dig förvisso…” och avslutas inte sällan med vändningar i stil med ”Gud är överseende och barmhärtig”. Motsvarande lagar i GT hänvisar sällan till en gudomlig rättskälla, även om de flesta av dem – särskilt de i Tredje Moseboken – är infogade i ett större sammanhang, händelserna vid Sinai, där Gud tilltalar Mose och därmed sitt folk.
Närvaron av lagar i Koranen kan inte heller förminska intrycket av att denna skriftsamling som helhet är präglad av konflikt och kontrovers på ett helt annat sätt än vad GT är. Bakom varje sura står en profet som kämpar för att bli erkänd som Guds apostel. Profetrollen är på ett helt annat sätt problematiserad i Koranen. Visserligen hamnar också profeterna i Israel i ständiga konflikter, men då rör det sig nästan alltid om att de står i opposition till det politiska eller sakrala etablissemanget. Amos blev förbjuden att verka vid templet i Betel och uttalar med anledning därav en dom över översteprästen Amasja (Amos 7). Profeten Elia kom i en våldsam konflikt med kung Achav och drottning Isebel. Men profeterna i Israel behöver i regel inte strida för att bli erkända just som profeter; denna roll var känd och sedan länge accepterad. En profet fick kämpa för att bli erkänd och hade själv problem med profetrollen, Jeremia. Muhammed kan i viss mån ses som en arabisk motsvarighet till just Jeremia, och det är ingen tillfällighet att den återkommande utsagan i Koranen ”Men de flesta tro icke” kan sägas sammanfatta Jeremias erfarenhet av den egna sändningen och dess resultat.
Nu är det inte så, att religioner är ett okomplicerat utflöde av sina urkunder. Det finns utöver de heliga texterna mängder med faktorer som bestämmer handlandet för religionernas anhängare. Jämförelsen mellan Koranen och GT är missvisande på så sätt, att Koranen för muslimer har en mycket större betydelse, medan GT för kristna ofta har en marginell betydelse. Större betydelse har GT givetvis för judendomen, men också där finns en viktig inskränkning: det är de etiska kraven, på hebreiska halaka, som är i egentlig mening bindande. Jämförelsen har också skett närmast för att belysa skillnaden mellan två grundläggande religiösa urkunder som båda har tillkommit i en miljö där semitiska språk dominerade. Relationen dem emellan är komplicerad också ur den aspekten att Koranen har tagit över åtskilliga berättelser från GT.
Den stora skillnaden är dock knappast den att vissa genrer är svagt eller inte alls företrädda i Koranen, men den står i ett visst samband därmed. Den består framför allt däri att den religiösa temperaturen är betydligt intensivare hos Muhammed. Även om Gud inte nämns i varenda vers i Koranen, så råder det ändå inget tvivel om att denna samling av heliga texter gör anspråk på att i minsta detalj vara inspirerad av Gud och förmedlad av hans sändebud. I GT kan vi läsa långa partier, ja, hela böcker – som Esters bok – som ger ett i det närmaste helt profant intryck. Gud nämns aldrig eller mycket sällan. Sedan finns det partier – Psaltaren, profeterna – som i hög grad är präglade av vissheten om en gudomlig närvaro och Guds vilja, men GT är på alla sätt en vida mera varierad skriftsamling än vad Koranen är. Koranen är enhetlig och den vill i allt ge intryck av att vara inspirerad av Gud.
Givetvis måste detta få konsekvenser för var och en som dagligen läser Koranen. Här finns inga partier att glida igenom utan att de gör anspråk på min tro eller mitt liv, partier som kan läsas enbart för sitt litterära värdes skull eller som rent av kan uppskattas för sin realistiska humor. Tänk bara på Syraks undervisning om vikten av ett gott bordsskick (Syr 31:12–31)! Eller på vad Syraks bok har att säga om läkaren, hans värde och begränsning (Syr 38). Det är inte tänkbart att hitta något sådant i Koranen. Där är allt samlat kring diametrala oppositioner: Gud eller Satan, tro eller otro, liv eller död. Där påminner Koranen och NT mer om varandra.
Att ständigt läsa Koranen, att lära sig denna heliga text utantill, leder till en inskolning i den egna religionen som varken judendom eller kristendom har en motsvarighet till på det planet. GT är alldeles för stort och disparat för att kunna fungera så, och erfarenheten visar att både judar och kristna har läst det högst selektivt. Den monastiska användningen av Psaltaren är dock i viss mån en parallell. NT skulle också kunna erbjuda något liknande, men den kristna läsningen av NT har inte inbjudit till en sådan praxis.
Till sist kan vi erinra oss om att Koranen är avfattad på ett enda språk, arabiska, och att textvarianterna är ganska få (även om de är flera än vad som ibland påstås). Att Koranen är just på arabiska och dessutom är tydlig framhålls i flera suror och är alltså en del av uppenbarelsen. En vetenskapligt tillfredsställande utgåva av Koranens text saknas märkligt nog fortfarande. Bibeln däremot är avfattad på tre språk: hebreiska, arameiska och grekiska (det senare språket är representerat också i GT genom de deuterokanoniska skrifterna, t.ex. Syrak). Som varje vetenskaplig edition visar, finns det textkritiska problem, inte minst i GT, och Bibel 2000 döljer inte detta på något sätt. Därför kan det sägas att Bibelns grundtext redan i utgångsläget är något mera problematisk än vad Koranens är, vilket i och för sig inte behöver vara ett problem för den fromma läsningen. Att både judendom och kristendom har haft en betydlig mera öppen inställning till översättningar av den heliga texten, hänger säkert samman härmed. Det skall också gärna erkännas att den arabiska texten med alla rim och assonanser är mycket svår att översätta med bibehållande av samtliga egenskaper. För judar och kristna har textens innehåll varit det helt avgörande, men för muslimer kan dess innehåll inte skiljas från formen. Koranen är, som det ofta heter, nedsänd (se t.ex. sura 26:192–195), ett uttryck som inte förekommer på vare sig judiskt eller kristet håll.
Hymner, historia, filosofi – förvisso har muslimer utmärkt sig på alla dessa områden. Men det är inte helt utan intresse att konstatera, att dessa tre genrer är svagt utvecklade i Koranen till skillnad från i Bibeln, särskilt i GT. Koranen har förvisso också en stor litterär rikedom, och en motsvarighet till de tidiga, korta surorna från Mekka har knappast någon annan religion. Den poetiska kraften och den religiösa intensiteten i de texterna är enastående. Eller för att sluta med en vers som skulle kunna stå också i Bibeln: ”Guds religion! Vems religion är bättre än Guds? Och vi äro hans dyrkare” (sura 2:132).
Artikelförfattaren är professor i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.