Teologin, kyrkan och universiteten

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Svensk universitetsteologi befinner sig i en på många sätt motsägelsefylld och förvirrad situation. Vid de teologiska fakulteterna har man i brist på konfessionell status ofta svårt med teologin som akademiskt ämne och föredrar överlag att beteckna utbildning och forskning som religionsvetenskap. Samtidigt förvandlas flera frikyrkliga seminarier till teologiska högskolor i en iver att just tvätta bort en snäv konfessionell status. Svenska kyrkan tycks mena att akademisk teologi kan undvaras, religionsvetenskap och praktisk prästutbildning räcker. Frikyrkorna försöker tvärtemot ge sin pastorsutbildning karaktär av akademisk teologi. Om det inte vore så lugnt på de teologiska faktulteterna, som det märkligt nog ändå är, skulle man kunna tala om kris. Kanske det är en kris av den typ Anders Piltz skriver om när han i Signum 1993:7 talar om kyrkan som mätt och trött. Studenterna strömmar till, religion är comme il faut, men vad kommer ut av en av universitets längsta studiegångar, otaliga forskarseminarier och en växande skara teologiprofessorer?

Är lösningen då ”att samfunden tar över ansvaret för teologin och gör den konfessionell, medan de nuvarande teologiska fakulteterna (denna relikt av statskyrkosystemet) slås samman med religionshistoria inom humanistisk fakultet till en övergripande Religionshistoria”? (Citat_ från Anders Piltz, Signum 1993:7). Jag tror inte det. Det är för det första inte sant att teologin i klassisk mening inte ryms inom verksamheten vid de teologiska fakulteterna. För det andra vore en konfessionell teologi inom varje samfunds ram ett olyckligt och för såväl kyrka som teologi ödesdigert steg bakåt. I detta ekumenikens århundrades sista decennium är det närmast obegripligt hur någon kan önska konfessionalismens återtåg. Är det inte dags att inse den skada indelningen av kristna i konfessioner innebär? Med den ekumeniska konsensus som uppnåtts i en mängd teologiska frågor, med en påfallande samsyn mellan ortodoxa, katolska och protestantiska forskare inom en rad teologiska ämnen och med den kraft underifrån som det ekumeniska utbytet innebär, behövs sannerligen den gemensamma teologiska mötesplats som universitetens teologiska fakulteter och nu de nya teologiska högskolorna erbjuder. I länder där man har konfessionella fakulteter går utvecklingen också mot en ekumenisk integration.

Förvisso är det riktigt att rädslan för ovetenskaplighet kommit att prägla en hel del svensk universitetsteologi de senaste decennierna, men det är att överdriva Hedenius betydelse att påstå att teologerna givit upp uppgiften att ”trösta, lära, förmana och varna”. Jag tror inte heller man kan påstå att den logiska positivismen och empirismen någonsin helt slagit igenom i Lund. Inte heller är det så säkert att en majoritet av lärarna här skulle välja att se sitt arbete som religionsvetenskapligt och inte teologiskt, om de var tvungna att välja. Öppenheten är tvärtom mycket stor för ett teologiskt arbete av klassisk mening, inte bara inom fakulteten utan också i dagens vetenskapsteoretiska debatt, som inte har den förenklade syn på vetenskaplighet, sanning och verklighet som Hedenius förutsatte.

Svårigheten i relationen mellan universitetsteologi och kyrka är i dag främst en fråga om brist på förtroende. Inte minst är detta tydligt i den nyligen utgivna rapporten Teologi och kyrka (Tro & Tanke, supplement 1993:3) som innehåller föredragen och kommentarerna från Svenska kyrkans forskningsråds konferens på detta tema för ett år sedan. Av prof. Lars Hartmans inledning samt av flertalet föredrag framgår tydligt att universitetsteologerna tycker kyrkan saknar förtroende för den ”vetenskapliga teologin” samtidigt som de saknar teologiska samtalspartner i kyrkan, ”kyrklig teologi”. Relationen ses i hög grad som en fråga om hur två organisationer, kyrka och universitet, bäst skall samarbeta, och här vill universitetsteologin bli bättre uppskattad och brukad. I mitt bidrag har jag i stället försökt visa hur orsaken till denna brist på förtroende är universitetsteologins val att reducera ämnets innehåll, bortse från dess syfte och ställa sig föregivet neutral i striden mellan den empiriska vetenskapens och trons sanningsanspråk.

Teologin behöver finna tillbaka till sin övertygelse att den talar om en Gud som är, till sitt mål att fördjupa och föra tron vidare och till sitt sammanhang i den kristna traditionen om den skall kunna betyda något i kyrkan. Kyrkan behöver vara en teologins grund, syfte och livsluft, men inte därför dess beslutsfattare eller kontrollant. Vi behöver en kyrklig, inte en konfessionell, teologi och en teologiskt öppen, inte hämmande kyrka. Det som behövs är inte en ytterligare försvagning av teologin genom en onödig dualism mellan konfessionella seminarier och en humanistisk religionsvetenskap. Det som behövs är en teologisk frimodighet både innanför och utanför de nedrivna universitetsmurarna.

SAMUEL RUBENSON

docent i kyrkohistoria i Lund

Svar:

Anders Piltz

Om till och med Samuel Rubenson har missförstått innebörden i adjektivet ”konfessionell” i ledaren är det fara värt att många mindre insiktsfulla läsare har gjort det också. Med konfessionell teologi menar jag självfallet en teologi som utifrån en bekännande ståndpunkt (inom en existerade konfession) arbetar enligt den klassiska formeln fides quaerens intellectum, en vetenskapligt ansvarig utläggning (med rigorös respekt för kunskapsteoretiska regler) och ”översättning” av den kristna trons anspråk in i det samtida samtalet, med dess referensramar och dess ordlista. Den konfessionellt neutrala staten kan ju inte tillhandahålla några sådana ståndpunkter. Självklart har jag inte drömt om en reträtt ner i konfessionella skyttegravar (vilka, i så fall, här i Sverige?). Det förvånar och gläder mig att en person som själv är kreativ teolog anslår så optimistiska tongångar när det gäller den statliga teologiutbildningen och dess möjligheter att inspirera till kreativ teologi. Rubensons egen kreativitet och den uppskattning han med rätta rönt uppfattar jag som bevis på att han hämtat sina utgångspunkter och sin inspiration utanför systemet, just i sådana konfessionella utgångspunkter.

Framtiden är ensam kompetent att utvisa om min provokativa formulering i ledaren var alltför pessimistisk. Jag ville gärna tro det; hjälp min klentro.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Svensk universitetsteologi befinner sig i en på många sätt motsägelsefylld och förvirrad situation. Vid de teologiska fakulteterna har man i brist på konfessionell status ofta svårt med teologin som akademiskt ämne och föredrar överlag att beteckna utbildning och forskning som religionsvetenskap. Samtidigt förvandlas flera frikyrkliga seminarier till teologiska högskolor i en iver att just tvätta bort en snäv konfessionell status. Svenska kyrkan tycks mena att akademisk teologi kan undvaras, religionsvetenskap och praktisk prästutbildning räcker. Frikyrkorna försöker tvärtemot ge sin pastorsutbildning karaktär av akademisk teologi. Om det inte vore så lugnt på de teologiska faktulteterna, som det märkligt nog ändå är, skulle man kunna tala om kris. Kanske det är en kris av den typ Anders Piltz skriver om när han i Signum 1993:7 talar om kyrkan som mätt och trött. Studenterna strömmar till, religion är comme il faut, men vad kommer ut av en av universitets längsta studiegångar, otaliga forskarseminarier och en växande skara teologiprofessorer?

Är lösningen då ”att samfunden tar över ansvaret för teologin och gör den konfessionell, medan de nuvarande teologiska fakulteterna (denna relikt av statskyrkosystemet) slås samman med religionshistoria inom humanistisk fakultet till en övergripande Religionshistoria”? (Citat_ från Anders Piltz, Signum 1993:7). Jag tror inte det. Det är för det första inte sant att teologin i klassisk mening inte ryms inom verksamheten vid de teologiska fakulteterna. För det andra vore en konfessionell teologi inom varje samfunds ram ett olyckligt och för såväl kyrka som teologi ödesdigert steg bakåt. I detta ekumenikens århundrades sista decennium är det närmast obegripligt hur någon kan önska konfessionalismens återtåg. Är det inte dags att inse den skada indelningen av kristna i konfessioner innebär? Med den ekumeniska konsensus som uppnåtts i en mängd teologiska frågor, med en påfallande samsyn mellan ortodoxa, katolska och protestantiska forskare inom en rad teologiska ämnen och med den kraft underifrån som det ekumeniska utbytet innebär, behövs sannerligen den gemensamma teologiska mötesplats som universitetens teologiska fakulteter och nu de nya teologiska högskolorna erbjuder. I länder där man har konfessionella fakulteter går utvecklingen också mot en ekumenisk integration.

Förvisso är det riktigt att rädslan för ovetenskaplighet kommit att prägla en hel del svensk universitetsteologi de senaste decennierna, men det är att överdriva Hedenius betydelse att påstå att teologerna givit upp uppgiften att ”trösta, lära, förmana och varna”. Jag tror inte heller man kan påstå att den logiska positivismen och empirismen någonsin helt slagit igenom i Lund. Inte heller är det så säkert att en majoritet av lärarna här skulle välja att se sitt arbete som religionsvetenskapligt och inte teologiskt, om de var tvungna att välja. Öppenheten är tvärtom mycket stor för ett teologiskt arbete av klassisk mening, inte bara inom fakulteten utan också i dagens vetenskapsteoretiska debatt, som inte har den förenklade syn på vetenskaplighet, sanning och verklighet som Hedenius förutsatte.

Svårigheten i relationen mellan universitetsteologi och kyrka är i dag främst en fråga om brist på förtroende. Inte minst är detta tydligt i den nyligen utgivna rapporten Teologi och kyrka (Tro & Tanke, supplement 1993:3) som innehåller föredragen och kommentarerna från Svenska kyrkans forskningsråds konferens på detta tema för ett år sedan. Av prof. Lars Hartmans inledning samt av flertalet föredrag framgår tydligt att universitetsteologerna tycker kyrkan saknar förtroende för den ”vetenskapliga teologin” samtidigt som de saknar teologiska samtalspartner i kyrkan, ”kyrklig teologi”. Relationen ses i hög grad som en fråga om hur två organisationer, kyrka och universitet, bäst skall samarbeta, och här vill universitetsteologin bli bättre uppskattad och brukad. I mitt bidrag har jag i stället försökt visa hur orsaken till denna brist på förtroende är universitetsteologins val att reducera ämnets innehåll, bortse från dess syfte och ställa sig föregivet neutral i striden mellan den empiriska vetenskapens och trons sanningsanspråk.

Teologin behöver finna tillbaka till sin övertygelse att den talar om en Gud som är, till sitt mål att fördjupa och föra tron vidare och till sitt sammanhang i den kristna traditionen om den skall kunna betyda något i kyrkan. Kyrkan behöver vara en teologins grund, syfte och livsluft, men inte därför dess beslutsfattare eller kontrollant. Vi behöver en kyrklig, inte en konfessionell, teologi och en teologiskt öppen, inte hämmande kyrka. Det som behövs är inte en ytterligare försvagning av teologin genom en onödig dualism mellan konfessionella seminarier och en humanistisk religionsvetenskap. Det som behövs är en teologisk frimodighet både innanför och utanför de nedrivna universitetsmurarna.

SAMUEL RUBENSON

docent i kyrkohistoria i Lund

Svar:

Anders Piltz

Om till och med Samuel Rubenson har missförstått innebörden i adjektivet ”konfessionell” i ledaren är det fara värt att många mindre insiktsfulla läsare har gjort det också. Med konfessionell teologi menar jag självfallet en teologi som utifrån en bekännande ståndpunkt (inom en existerade konfession) arbetar enligt den klassiska formeln fides quaerens intellectum, en vetenskapligt ansvarig utläggning (med rigorös respekt för kunskapsteoretiska regler) och ”översättning” av den kristna trons anspråk in i det samtida samtalet, med dess referensramar och dess ordlista. Den konfessionellt neutrala staten kan ju inte tillhandahålla några sådana ståndpunkter. Självklart har jag inte drömt om en reträtt ner i konfessionella skyttegravar (vilka, i så fall, här i Sverige?). Det förvånar och gläder mig att en person som själv är kreativ teolog anslår så optimistiska tongångar när det gäller den statliga teologiutbildningen och dess möjligheter att inspirera till kreativ teologi. Rubensons egen kreativitet och den uppskattning han med rätta rönt uppfattar jag som bevis på att han hämtat sina utgångspunkter och sin inspiration utanför systemet, just i sådana konfessionella utgångspunkter.

Framtiden är ensam kompetent att utvisa om min provokativa formulering i ledaren var alltför pessimistisk. Jag ville gärna tro det; hjälp min klentro.