Svensk katolicism modell 93

Catharina Broomé har reviderat sin utmärkta lärobok Katolicismen. Den föreligger nu i fjärde upplagan fortfarande med ett kort kapitel av välkände Alf Åberg om ”Den katolska kyrkans historia i Sverige”. Även en protestant som recenserar – som sådan framstår jag ekumeniskt sett – måste till att börja med ösa beröm och säga tack. En bok av det slag Catharina Broorre arbetat med behöver hela Sverige: våra intellektuella, de teologiska fakulteterna, lärarhögskolorna, gymnasierna och alla pastorer och ledare i det Guds folk som finns i andra samfund. Det är nämligen en utomordentligt instruktiv framställning. Det sagda gäller också ett nästan 80-sidigt kapitel, ”Ur kyrkans historia”, summerande utvecklingen århundrade efter århundrade. I ett annat kapitel, ”Kyrkan som institution”, berättar författaren först om alla koncilier, från Nicaea till Andra vatikankonciliet, och pekar på beslut av betydelse. En lättillgänglig översikt av det slaget torde många länge ha saknat.

Vidare: Catharina Broomé är också journalist och kan konsten att formulera. Jag skulle vilja se henne leda en internatkurs några dagar för dagstidningsreportrar mera inställda på sensationsskriverier. Här är några tänkvärda satser vi kan ta till oss och fundera vidare över:

”Frälsningen är ett radikalt tillfrisknande, och nåden är en aktivt verkande kraft.”

”Ett helgon kan liknas vid en ikon: en bild inför vilken Guds närvaro blir påtaglig.”

”Sakramenten är de starka stunderna i det kristna livet, men Gud verkar ständigt i oss så att vi i både vilja och gärning förverkligar hans syften. Hans Ande ger oss alla goda impulser, bistår oss i det goda och fullkomnar våra verk – om vi gör vårt.”

En mycket lojal katolik

Nu är det emellertid en icke-katolik som satts att kritiskt granska boken i Signum (generöst drag av redaktionen, en dialog över konfessionsgränserna bidrar djupast sett att föra oss samman). Därför gör jag följande iakttagelser.

För det första är Catharina Broomé utomordentligt lojal mot sin kyrka. ”Katolikernas trosbekännelse består framför allt i att leva i kyrkans gemenskap: den är bekännelse lika mycket i liturgisk handling som i ord” (s. 15). Sådant låter sig sägas också för en protestant. Det är mera en nyformulering av den bibliska maningen att inte överge församlingsgemenskapen – något både lutheraner och reformerta i mera individualistisk hållning lättare tycks göra.

Lojaliteten gäller ändå främst läran. ”Kyrkan kan inte vara utan en sund teologi” (s. 19, med hänvisning också till internationella teologkommissionen 1969). På ett enda ställe (s. 223) nämns kritikern Hans Kung, utanför katolicismen i dag betraktad som en lysande dogmatiker verkande under påvlig onåd. Catharina Broomé glider närmast förbi problematiken: det är ”hela kyrkans övertygelse att läroämbetet representerar Herrens vilja och därför tvärs igenom all ofullkomlighet ändå leder rätt”.

Mot Catharina Broomé sätter jag i detta sammanhang Gunnel Vallquist, som var med som observatör vid Andra vatikankonciliet och som med absolut personlig integritet vågat kritiskt belysa påvens mänskliga betingelser (t.ex. i en understreckare i Svenska Dagbladet för några år sedan, ”Polacken på påvestolen”, där hon kritiskt granskar psykologiska förutsättningar för auktoritär hållning). En i Sverige snabbt växande katolsk kyrka behöver väl båda, den lojala i mitt tycke alltför servila hållningen och den likaledes mot kristentron lojala men uppriktigt kyrkokritiska.

Catharina Broomé säger (s. 223) under rubriken ”Ofelbarhetsdogmen” att det också för en katolik kan vara svårt ”att uppfatta vad som är av stor eller mindre vikt i de uttalanden som kommer från påven själv eller exempelvis Troskongregationen”. Hon vill inte bestrida någons rätt att använda ”sitt eget sunda förnuft” men landar ändå i stor lojalitet: ”Det kan vara fullt tillräckligt om man genom någon påvlig skrivelse har fatt insikt om att den eller den uppfattningen faktiskt är problematisk.” En protestantisk kritiker skulle gärna sett och i Signum se ännu mer av den friare kritiska anda som präglar exempelvis debatten i den utmärkta katolska tidskriften The Tablet (bl.a. i kommentarer till och debatt kring den nya encyklikan Veritatis splendor).

Vad en protestant reagerar mot

Låt mig följa upp det förda resonemanget genom följande. Redan på sidan 22 konstaterar Catharina Broomé i en historisk översikt att medeltidens påvar sällan uppfattade sin roll som lärare. ”Det är påfallande, att påvarna först efter 1870 konsekvent betraktat sig själva som förkunnare för hela kyrkan.”

Här kunde en elak protestant säga – dock egentligen inte i sinne att vara förarglig eller ond – att nuvarande påven nästan har skrivklåda. Nya stora katekesen, encyklikar och skrivelser av skilda slag i syfte att likrikta teologi och morallära… Vad en gammal systematisk teolog som jag själv mödosamt lärt att inse är varje skrivares subjektivitet, varje enskild individs och hela grupper och folks beroende av tid, rum, påverkan och suggestion från omgivning och idoler – och mycket i den stilen.

Därför finner jag konsekvenser dragna av den katolska kyrkoläran på några punkten oförenliga med Jesu anda och beteende. Till exempel regeln att den frånskilde som (kanske efter decennier av avhållsamhet?) finner en livspartner och gifter sig borgerligt, utestängs från kommunionen. Praxis om ”annullering” av tidigare äktenskap på grund av omständigheter av typ ”psykologisk omognad” (svårt att definiera och därför tveksamt säger Catharina Broomé själv) eller ”tvång” (påtryckning av föräldrar) gör läran som lojalt refereras bisarr -i varje fall för den som läst mycket religionspsykologi och lärt elementa inom sociologin. När skall de nämnda vetenskaperna göra intryck på Troskongregationen? Catharina Broomé försöker tillrättalägga: ”Det finns en spänning mellan den teologiska och den pastorala uppgiften […] Det är inte fråga om dubbelmoral utan om att kunna se realistiskt på ett misslyckande och uppfatta att varje människas situation är unik.” Förlåt, men en gammal luthersk etikdocent tycker nog ändå att katolicismen leder människor in i samvetstvång eller dubbelmoral i aktuella läror och föreskrifter om äktenskap, preventivmedel, skilsmässa m.m. (speciellt i en tid med så många sambo-förhållanden som utmärkt vårt Sverige under senare decennier). Vad jag skulle vilja se av en svensk lärobok om katolicismen är – alla Catharina Broomés förtjänster till trots – ett finger givet åt den starka inomkatolska oppositionen, framför allt från ickelatinska länder, mot klåfingrigheten när det gäller alla frågeställningar kring sjätte budet. En nutida protestant kan inte finna att de spörsmålen i särskilt hög grad intresserade Mästaren från Nasaret.

Om jag särskilt reagerar på denna punkt beror det kanske inte minst på att den svenska lutherska kyrkan länge var sexfixerad (och på sina håll ännu är det), kristen tro enligt min bestämda åsikt till skada och ibland till skam. I grunden är det behandlade området dock bara ett särskilt tydligt exempel. Vad det egentligen är fråga om, djupast sett, är oklarheten i läran om påvens ofelbarhet (när talar han verkligen ”ex cathedra”?). Frågan tornar upp sig till både ett inomkatolskt och ett stort ekumeniskt problem, då en engagerad påve som Johannes Paulus II så ofta är till orda (och inte så sällan med pekpinnar mot diverse teologiska håll, inte bara i fråga om etik).

Carharina Broomé sätter själv – till synes lyckligt -, medveten om sprängkraften av sina egna ord – fingret på den ömma punkten. ”Påven själv gör markeringar genom att sätta olika rubriker (bulla, encyklika, apostoliskt brev, motu proprio …) eller genom att mer eller mindre ställa sig bakom skrivelser från andra instanser. Av det följer emellertid inte att man som katolik ständigt väger tyngden av det skrivna” (s. 233). Sådana vägningar ter sig dock för en systematisk kritiker ofrånkomliga, och då förefaller det besvärande att upphovsmannen själv i lärofrågor ter sig auktoritär och att han i sin nära omgivning i kurian har kanske minst lika auktoritära rådgivare (?).

Det goda med katolicismen

Jag kan emellertid inte sluta denna anmälan utan att på nytt säga positiva ting om Catharina Broomés bok och om den katolska kyrka hon så uppenbart älskar. Jag måste till och med bekänna, att jag under decenniers gång (jag är nu pensionär) all kritik till trots blivit mer och mer fäst vid den själv. Varför? Bland annat därför att den håller trons mysterium så högt, ställer Kristus och den lidande segrande kärleken så självklart i fokus. Catharina Broomé skildrar i långa stycken och ger själv uttryck för en hängiven tro, som balanserar skröpligheter och mänskliga tvivel.

En sådan kyrka behövs i nu kanske mer än halvsekulariserade statskyrkosverige. Som alternativ, som utmaning, som dialogpartner. Då far vi protestanter tåla – kanske lära oss att tåla – ett och annat som också ter sig alltför auktoritärt. Vi behöver hängivna katolska bedjare (det slår mig att jag glömt säga att Catharinas framställning ”Bönen” (s. 55–58) är exemplarisk, skön, trosstärkande) och katolska ordnar och institutioner i det här landet.

Svensk katolicism modell 93 är väl inte den slutliga? Jag läser Catharina Broomés bok som ett försök till positionsbestämning just nu. Och jag vill gärna av Vår Herre önska att få leva så länge att jag också får läsa en femte upplaga, på några punkter kraftigt reviderad.