Solidaritet och frihet i Europa

[—] Det kommer att dröja generationer innan de omfattande följderna av revolutionerna i Central och Östeuropa helt klarnar. Hittills kan vi endast ana de sociala, politiska, ekonomiska och andliga konsekvenserna för Europa och omvärlden. [—] Beträffande kyrkornas roll hänvisar jag till den europeiska ekumeniska gemenskapen som möttes i maj 1989 i Basel. [—] Jag tror det ankommer på oss att studera rapporterna från detta möte och lära oss av den iögonfallande ekumeniska enighet som uppnåddes där om vilka utmaningar och uppgifter som bör prioriteras.

Delegaterna i Basel betonade att en sann omvändelse är något mer än att bekänna tidigare fel och ta emot förlåtelse. Det är en förvandling på djupet i människan, ett ändrat sinnelag, ett nytt hjärta, en öppenhet för den nyskapande kraften i Guds liv, en inre omvandling av våra attityder, ett starkare medvetande om Guds närvaro i våra liv och i världen. Att omvända sig är att allt klarare inse att Kristus finns i centrum av allting. Först då kan vi börja låta bli att se oss själva som världens mittpunkt.

Frihet som motsats till solidaritet

En inre omvändelse är nödvändig. Detta faktum kräver att vi reflekterar över två grundläggande begrepp: frihet och solidaritet.

Solidaritet är att i världen konkret gestalta den gemenskap mellan Gud och mänskligheten som Kristi död och uppståndelse bevisar. Kyrkan finns till som en källa till och ett tecken på denna gemenskap. Kyrkans mysterium är att delta i den treenige Gudens liv. Denna delaktighet i den enda gudomliga verkligheten är grunden till gemenskapen i kyrkan, och följaktligen till solidariteten i världen. Solidaritet är att erkänna en enda mänsklig familj i vilken vi alla är födda. Av detta följer vår förpliktelse att dela denna världens goda, som är avsett för alla, med de andra. [—] Den sanna solidariteten kommer av insikten att allt skapat utgör en enda helhet och att människor är ömsesidigt beroende både av varandra och av allt annat skapat. Att bejaka solidariteten är att erkänna att vi inte har någon absolut rätt att äga någonting. Allt vi har, inklusive våra liv, har vi fatt för att förvalta för allas skull.

Självklart strider denna uppfattning mot mycket av det som sägs och görs i det moderna Europa. Kanske kan vi uttrycka saken så: det kommunistiska Europa missbrukade solidariteten och förnekade friheten, medan Västeuropa missbrukade friheten och förnekade solidariteten. Detta må vara en alltför grov förenkling, men en viss sanning uttrycks väl ändå häri.

Det kommunistiska arvet

Kommunismen var, trots dess ideal om det gemensamma bästa, en grotesk parodi på solidariteten.

[—] Enligt vad jag förstått har många som känner efterverkningarna av kommunismen i det postkommunistiska Europa vänt sig till kyrkorna, då de förskräckts över demoraliseringen av den mänskliga personen och insett vilka värden som måste räddas.

Västeuropeisk individualism

Vad skall man då säga om Västerlandet? [—] Naturligtvis är bilden oerhört komplicerad, och den varierar från land till land och även inom ett och samma land. Vår tids extraordinära teknologiska framsteg, framför allt beträffande kommunikationer och massmedier, har förvandlat vårt sätt att förhålla oss till varandra. Naturvetenskapen och teknologin fortsätter att utvecklas med en häpnadsväckande hastighet: man tränger allt längre in i universums natur och man undersöker nu till och med människans biologiska finstrukturer. Dagens teknologi ger oss visserligen möjligheter att bygga upp en enad mänsklig familj, men det finns också en allt större fara för att människor marginaliseras och utarmas andligen, för att social orättvisa uppstår och att gemenskaper faller sönder.

Västeuropa har gjort individens självbestämmande till något heligt. I en värld som många anser ytterst sakna mål och mening betraktas jaget som det enda område där vår egen erfarenhet kan få mening. Ingen auktoritet erkänns utanför individen. Detta är visserligen en sorts frihet, men en frihet utan sammanhang. Att vara fri är, sett ur detta perspektiv, lika med att vara obunden, att ha största möjliga valfrihet. Människor ses som konsumenter, och som sådana måste de också vara fria att bestämma över sin livsstil. Varje antydan om att den individuella friheten kan vara begränsad betraktas med misstänksamhet eller rent av fientlighet. Givetvis har kommunismen klart och tydligt visat de ytterst skadliga konsekvenser som följer om män och kvinnor berövas sin frihet. Men när västeuropeerna upphöjt friheten till ett absolut värde har de kanske missat att valfriheten i sig inte är ett självändamål. Viktigare är vad vi gör med denna frihet. En del val förslavar oss, andra befriar: att välja fritt är livgivande när det sker i överensstämmelse med sanningen om oss. Den sanna friheten innebär inte att ha många olika valmöjligheter, utan den är en fråga om att handla ansvarsfullt, klokt och riktigt. Det är sanningen som befriar oss. Förlusten av denna insikt har lett till att man förvrängt friheten. [—]

Det finns skäl att reflektera över västeuropeiska attityder till solidaritet och hur solidaritet på sätt och vis ställts i motsats till frihet. Även i Västeuropas mera rika samhällen finns det bevisligen många som effektivt utestängs från den materiella välfärd som majoriteten åtnjuter. Fattigdom, dåliga bostäder, arbetslöshet, brist på sjukvård och utbildning är klara bevis på att det brister i solidaritet, och den ökande klyftan mellan ekonomierna på norra respektive södra halvklotet avslöjar hur lite solidaritet betyder i relationer länderna emellan. Men det finns också tecken som tyder på motsatsen. Solidaritet finns trots allt i Västeuropa och visar sig på många iögonenfallande sätt, till exempel i engagemanget för mänskliga rättigheter, i hur människor på ett häpnadsväckande sätt plötsligt blivit medvetna om miljöfrågor och det ömsesidiga beroende som finns mellan mänskligheten och den övriga skapelsen, i det innerliga och äkta engagemang som många i Europa visar för de fattiga i hela världen.

Det vore därför fel och förenklat att påstå att solidaritet saknas i Västeuropa. Men att leva i solidaritet med andra ses ofta som ett exklusivt val för ett fatal i stället för en förpliktelse som åligger alla. Sanningen är förstås en annan. Var och en av oss har fötts i en familj, i ett samhälle, och i en enda mänsklig familj. Dessa är inte sammanslutningar av individer som vi själva väljer att ansluta oss till. Vi är genom födelsen oåterkalleligen bundna till dem. Vi är alla medlemmar i mänsklighetens enda familj vare sig vi vill det eller inte. Mänsklig solidaritet är inte något annat än ett erkännande av vår gemensamma mänsklighet, ur vilken vårt ansvar för andra härrör.

Att inse vad äkta solidaritet betyder hjälper oss alltså att se friheten i ett nytt sammanhang och att förstå att det rör sig om en gåva som har ett moraliskt och andligt syfte. Men i Europa i dag råder ingen enighet om sådana moraliska och andliga realiteter. Man tvistar om existensen av objektiva värden, och många tvivlar på att livet ytterst har någon transcendent mening. Detta är måhända ett skäl till att friheten som värde blivit så dominerande och att man lägger större vikt vid själva det faktum att man har valmöjligheter än vid vad människor kan bli genom att välja rätt.

Under de skilda och till och med motsägelsefulla uppfattningarna om frihet och solidaritet i Europa föreligger en djup osäkerhet om vad det innebär att vara människa. Svaret på frågan ”Vad är mänskligt?” står ytterst att finna i Kristus.

Kyrkans uppdrag

[—] Det är påfallande att det tycks finnas en vitt utbredd törst efter äkta religiös erfarenhet hos många människor. Det finns en andlig hunger som sällan identifieras, än mindre erkänns. Somliga må misstro kyrkan som institution, men många söker efter en personlig erfarenhet som är betydelsefull och verklig. Denna längtan efter ett direkt möte med Gud är en dyrbar gåva: den är en aspekt av Guds närvaro i världen, den närvaro som alltid förblir och som förvandlar. Ty det är sant, att det finns ett rum i människans hjärta som bara Gud kan fylla. Det är kyrkans uppgift att ge en rikare vision av människans liv och bestämmelse för att kunna tillfredsställa de behov och den längtan som finns innerst inne i vår tids oroliga och sökande människor. [—]

Kyrkan existerar inte för sin egen skull. Kyrkan har ett uppdrag i världen. Vi skall nu undersöka vilka som är kyrkans specifika uppgifter i dagens Europa med hänsyn till våra teman frihet och solidaritet. [—]

Kyrkans främsta uppgift är be och vittna. I alla tider har kyrkan behövt de kontemplativas engagemang och martyrernas exempel för att kunna inspirera alla sina medlemmar till bön och vittnesbörd. [—] Vi behöver sådana evangeliets budbärare som ”är experter på mänsklighet, som känner människohjärtats djup, som kan dela de glädjeämnen och förhoppningar, den ångest och oro som finns hos dagens människor, men budbärare som samtidigt också är kontemplativa – som förälskat sig i Gud” (Johannes Paulus II).

Rättvisa och fred

Det åligger också kyrkan att främja rättvisa och sträva efter fred.

Kyrkornas roll i kampen för rättvisa och fred behandlades mycket utförligt vid 1989 års ekumeniska möte i Basel. Jag vill här endast ta upp några få frågor som tycks mig vara särskilt relevanta i dag nämligen den ekonomiska utvecklingen samt nugrationsproblematiken och nationalismen.

Ekonomisk utveckling

Det finns för närvarande stora ekonomiska och sociala problem i Europa. Övergången från plan- till marknadsekonomi i de postkommunistiska länderna har lett till avsevärt ökad arbetslöshet. Samtidigt har en världsvid konjunkturnedgång resulterat i ytterligare arbetslöshet i de västeuropeiska ekonomierna. Härav följer komplicerade problem som till en del är av ekonomisk art men som också har en moralisk aspekt.

Ett exempel är frågan i vilken omfattning västerländska regeringar är beredda att liberalisera handeln med sina grannar i Öst. Den europeiska gemenskapen tillämpar fortfarande stränga importrestriktioner på många produkter där postkommunistiska länder är mest konkurrenskraftiga, till exempel stål, textilier och livsmedel. Borde dessa restriktioner lättas? Jag saknar kompetens att bedöma de specifika ekonomiska och finansiella detaljerna, men jag hävdar att det här också finns en moralisk dimension som inte får förbises. Den är anledningen till kyrkans engagemang. Ett bidrag till varaktig fred och stabilitet i det postkommunistiska Europa kan kanske göras genom att Västeuropa på kort sikt gör vissa uppoffringar och ger ökat stöd till de länder som kämpar för att stärka sin ekonomi med ett vidare utbrett och stabilare välstånd som följd.

Viktigt är att man aktar sig för att begränsa sin solidaritet geografiskt inom den ekonomiska sfären. Solidaritetens universella dimension, som jag talat om tidigare, ger oss anledning att fråga vilket ansvar Europa har för utvecklingsländerna. Risken föreligger att ansträngningarna koncentreras så till den grad på återuppbyggandet av det postkommunistiska Europa och på Västerlandets egna problem att utvecklingsländernas allvarliga situation glöms bort.

Kyrkorna måste arbeta tillsammans med andra för att se till att det nya Europa inte frångår solidariteten med Tredje världen och bidrar till alla folks rättmätiga utveckling. Många utvecklingsländer dignar under utlandsskulder och lider av stränga restriktioner i utrikeshandeln. Det som behövs är inte nödhjälp från Europas mera välbärgade, utan snarare alla européers engagemang för världens allra fattigaste. Bara genom att visa en verklig internationell solidaritet kan hela Europa finna vägen till egen moralisk hälsa. Om Europa utestänger omvärlden och försöker bilda ett separat rikt block, riskerar det att kvävas till döds av materialism.

Migration och flyktingar

Marknadskrafternas och marknadsforskningens inträde i Central- och Östeuropa har uppmuntrat många, särskilt unga män och kvinnor, att flytta ifrån sina hemtrakter och söka efter ökad välfärd och nya arbetstillfällen. Migration kan ge upphov till en spänning mellan människors frihet och solidaritet: å ena sidan friheten att flytta och söka efter arbete, och å andra sidan solidariteten med de berörda samhällena. Det finns också många flyktingar från det forna Jugoslavien och andra världsdelar. Denna situation kan vara påfrestande och i många länder tilltar illavarslande högerextremism och främlingshat.

Det måste erkännas att det finns berättigade farhågor inför en stor tillströmning av människor och att regeringarna har en särskild plikt att handlägga flyktingfrågor omsorgsfullt. Men det är även viktigt att kyrkorna betonar det moraliska imperativet att hjälpa nödlidande. De borde också lägga vikt vid den kulturella utvecklingspotential som utlänningar utgör för ett samhälle. Hur mycket förlorade till exempel inte Spanien när det för 500 år sedan fördrev den judiska befolkningen? Hur mycket gick inte förlorat i central- och östeuropeiska stater efter kriget genom att hela befolkningsgrupper gick till spillo i förintelsen och dess efterverkningar. Mänskligheten har en brokigt vävd klädnad, och vi borde vara stolta över mångfalden.

Nationalism

Detta för tanken till fredsfrågan och till den oroväckande återuppståndelsen av nationalism i Europa. Denna är alltför synlig i det forna Jugoslaviens fruktansvärda och utdragna vånda. Detta krig, som utkämpas med otrolig grymhet, är för mänskligheten en ohygglig påminnelse om att kommunismens sammanbrott inte tillintetgjort det onda i Europa. Nära det tjugonde århundradets slut, till och med efter erfarenheterna från två världskrig, är det klart att människans kapacitet att på etniska grunder ifrågasätta eller förneka sin grannes mänsklighet inte bara är oförminskad utan till och med far härja fritt även i dag.

Bland de många offren för kriget i Bosnien har i synnerhet muslimerna genomlidit vad som i praktiken är ett folkmord. Detta förlopp saknar motstycke i Europas efterkrigshistoria, och de samlade ansträngningarna att utrota en nation, dess kultur och traditioner måste betraktas som avskyvärda av alla människor av god vilja. Det är skrämmande att en suverän stat som erkänts av det internationella samfundet håller på att styckas, främst på grund av den religiösa och etniska bakgrunden hos en större del av befolkningen.

Nationalismens förbannelse, som hänger över Europas förflutna, var följden av att man upphöjt den nationella identiteten till ett falskt absolut värde. Men det enda absoluta värdet är vår gemensamma mänsklighet. Vad vi har gemensamt som människor är långt viktigare än vad som skiljer oss. [—]

Europa är idag mer flerkulturellt än tidigare generationer skulle kunnat föreställa sig. Alla större europeiska städer har bland sina invånare betydande etniska minoriteter. I takt med att människor har fatt större möjligheter att kommunicera med varandra och att resa kommer europeiska samhällen att bli allt mindre homogena. Jag tror att detta faktum kommer att medföra goda chanser att bekämpa nationalistiska tendenser. Ty om man går till väga på rätt sätt kan det hjälpa fler människor att se sin gemensamma identitet i tillhörigheten till samma samhälle i stället för enbart att betrakta sig mot en skild etnisk, religiös eller social bakgrund. [—]

Strax efter de kommunistiska diktaturernas fall talades det mycket om ”fredsdividenden”. Visserligen kostade det kalla kriget mycket i form av vapen, och delar av dessa resurser används nu tack och lov på bättre sätt. Bakom iden om en sådan dividend låg tanken att medan det är dyrt att förebygga krig skall det vara gratis att bygga fred.

Sanningen är en annan. Att verka för sann fred är svårare än att förebygga krig, därför att fredssträvanden kräver ständiga uppoffringar av oss. Freden är beroende av rättvisan. Fred är inte bara frånvaron av krig, utan byggandet av samhällen som grundar sig på tolerans, ömsesidig respekt och ständig omsorg om det gemensamma bästa. Att bygga upp en sann solidaritet är svårt och dyrbart.

Den kristna enheten och världsreligionerna

[—] Strävan efter de kristnas enhet är ytterst viktig för kyrkan om hon vill vittna effektivt inför ett splittrat och söndrat Europa. Ytterligare en aspekt är den vikt som måste läggas vid att utveckla närmare relationer med de judiska, muslimska och övriga trossamfunden i Europa. Jag har redan nämnt att främlingsfientlighet ökar oroväckande i vissa delar av Europa, och att det dessutom förekommer alarmerande tecken på en återupplivad antisemitism. Det är ytterst angeläget att de kristna kyrkorna fördömer sådana handlingar. Det kristna Europas ansvar i fråga om antisemitism måste erkännas, och kyrkorna måste absolut utveckla närmare relationer med våra judiska bröder och systrar.

Inte mindre viktig är relationen till islam. I det kalla krigets spår har en del européer snabbt pekat ut islam som utbölingen som det nya Europa måste avgränsa sig mot. Sanningen är förstås att islam under många århundraden varit en betydelsefull del av den europeiska kulturen. Tatarerna i Polen, Pomakerna i Bulgarien, Rumäniens muslimska zigenare och de bosniska muslimerna är bara några få av de muslimska folkgrupper som länge utgjort en del av vår kontinents rika mosaik. [—]

Det sakrala i världen

Det är ett av vår tids misstag att ha upprättat falska tudelningar mellan religion och liv, mellan det sakrala och det världsliga. Den sanna distinktionen ligger inte mellan religion och liv, utan mellan det som är verkligt och det som är illusoriskt: mellan ett liv som levs i sanningen och ett liv som grundar sig på falska förhoppningar. Vår tro uppenbarar sanningen om Gud och sanningen om människan, och därför kunde den helige Iraeneus säga: ”Guds ära är den mänskliga personen när den lever helt och fullt.”

Det finns inte något ”världsligt” område där Gud är frånvarande. Hans närvaro i världen må vara förborgad och till och med förnekad, men Gud är närvarande överallt. Vi måste därför söka Gud i livets alla erfarenheter och i allt som finns till. [—]

Den nya himlen och den nya jorden skall man inte bara längta efter att få se i det kommande livet, utan de skall byggas här och nu. Och i detta projekt har Kristi kropps alla delar, kvinnor och män av lekfolket, medlemmar av kvinnliga och manliga ordenskommuniteter, präster och biskopar, viktiga uppgifter att fylla. [—] Detta gäller inte minst familjen.

Det är påfallande att familjen, enligt 1981-1990 års undersökning om värden i Europa, är den enda institution som överallt anses vara av överväldigande stor betydelse (European Values System Study, Slutrapport, kapitel 9). Men samtidigt som man sätter stort värde på familjelivet finns det allt mindre tålamod med otillfredsställande förhållanden i äktenskapet, och under senare år har attityder gentemot skilsmässa i många länder ständigt blivit mera liberala.

Familjen är grundvalen i mänskliga samhällen. I en sund familj lär sig barnen frihet och solidaritet. De får förmågan att älska därför att de först blivit älskade av sina föräldrar. På ett naturligt sätt lär en sund familj ut sambanden mellan dygderna och fostrar till värden som möjliggör ett rikare liv. [—] En huvudorsak till familjelivets sammanbrott är säkert ett inbillat motsatsförhållande mellan frihet och engagemang. Idealet frihet som valmöjlighet, som jag nämnt tidigare, har underminerat idealet frihet som självutgivande, vilket måste finnas i hjärtat av den äktenskapliga kärleken. Familjeengagemangets inre dynamik väcker solidaritet. [—] Kyrkan finns till för att förena och försona. Hon främjar en allomfattande solidaritet som grundar sig på kärleken, och hon talar till världen om en vision av transcendens, av alla varelsers enhet i Kristus. Det är denna vision av skapelsens enhet som jag skulle vilja förmedla.

Översättning Gene Dyer

Redaktionen kan tillhandahålla hela talet i svensk översättning.