Skapelsen, kvinnan och Schopenhauer

I Arthur Schopenhauers huvudverk Världen som vilja och föreställning finns en passus där han hänvisar till naturforskaren Franz Wilhelm Junghuhn. Denne Junghuhn redogör för ett grymt ekologiskt skeende på Java, där en sköldpaddas död står i centrum. Junghuhn var samtida med Schopenhauer och läste medicin i Berlin vid den tid då denne utmanade den store filosofen Hegel, genom att föreläsa vid samma tidpunkt som den mäktige samlade sina åhörarskaror. I sin senaste roman Fungi (Norstedts) föreställer sig Agneta Pleijel ett möte mellan E W Junghuhn och filosofen Schopenhauer; hon spinner sedan sin romanhistoria kring deras tankar och leverne. Fungi består av E W:s livshistoria och uppgörelse med filosofen berättad i jag-form. Han inleder med sin olyckliga barndom. ”Jag var bleksiktig och rödhårig. Mina ögon var vattniga. Munnen var formlös och plutig, näsan svullen. Öronen stod rakt ut från huvudet som handtagen på en gryta.” Genom sin födelse åsamkar han sin moders död. Ful och eländig har han att leva med sin surmulne och alkoholiserade far som är fattigläkare. Han flyr från människorna och tar sin tillflykt till växterna och djuren. I timmar kan han ligga i gräset och betrakta insekter och mullvadsungar. Med tiden far han upp ögonen för det motsatta könet i form av den vackra apotekardottern Lottie och den fula garvardottern Renate. Den ouppnåeliga Lottie får hans kärlek medan Renate inviger honom i könslivets mysterier. Renate blir en del av vänkretsen från djurriket. ”Hon var i min famn som en sork, en mullvadsunge eller en räv. Hon spratt till, hon vred sig bort från mig, hon bet. Hennes nos var fuktig och mjuk, hennes tassar otåliga och ivriga.”

Livsprincipen

Vuxenvärlden låter sig dock inte hejdas; F. W placeras mot sin vilja i Berlin där det är meningen att han ska läsa till läkare. Med frusen själ dras E W med till en föreläsning av filosofen. Orden drabbar med hammarkraft. Livsviljan är ond och våra föreställningar falska. ”Vår föreställning kastas över tillvaron som en rök eller en slöja. Han nämnde slöjans ägarinna, hennes namn var Maya. Jag såg henne, en väldig kvinna på en tron av guld, hon kastade sin slöja över världen som ett nät.”

E W:s sinnestillstånd passar filosofens tankar som handen i handsken. Efter den första föreläsningen är E W alltid på först på plats och på första bänk under resten av filosofens föreläsningar. När den buttre filosofen travar hem följer E W andaktsfullt efter honom i grådiset, men modet att tilltala honom infinner sig inte. ”Jag ville fråga honom hur man avstår från den blinda viljan och slipper lidandet, jag ville veta hur man kan leva i världen.” Men det är analysen och inte livet som är filosofens starka sida. En kväll händer något egendomligt vid hemfärden, filosofen träffar en kvinna som tycks uppröra honom, efter vissa åtbörder försvinner de tillsammans i natten. Härmed är tematiken i romanen också antydd: liv kontra cerebral insikt, livsmening och sammanhang kontra blint och ont kaos. Filosofen har insikter och medlidande men ser livsviljan som upphovet till meningslöst lidande. F. W har tangerat kärlekens makt och kan inte heller komma ifrån sina frågor om sammanhangen i naturen. ”Om Guds avsikter med skapelsen ville jag höra honom tala, om formerna och förvandlingarna, om fängelset och försvinnandet.”

E W är inte framgångsrik i sin medicinska karriär. Han dras till naturen i form av fungi, svamparna. Han påbörjar en avhandling om svamparna. ”Fungi är symbiosernas symbios. De sammanfogar och återknyter. Deras försvinnanden och återkomster bildar en avläsbar skrift i naturen. Fungi är ursprung, de leder mot det innersta.” Fungi har del i själva livsprincipen. Doften av fungi uppstiger i skåran mellan kvinnornas bröst. Det är en doft av urliv och grotta.

Filosofen ser däremot kvinnan som bedräglig. Hennes skönhet är kortvarig och syftar bara till att bedra mannen till äktenskap, avkomma och försörjning. Egentligen är hon inte ens vacker, det är bara den av könsdrift omtöcknade mannen som kan uppleva denna bredhöftade och smalaxlade varelse som vacker. Kvinnan saknar verkliga intressen, hon bara apar sig för att slå an i det urgamla könsspelet. Till att sköta barn passar hon eftersom hon själv är ett stort barn och aldrig blir något annat. Hon stör tankeprocessen hos mannen med sin irrationella lockelse. E W söker frid från sina kval. Emellanåt söker han förena filosofens insikter med ett uppgående i naturen och kvinnan. ”Jag ville vara med dem som i svamparnas urliv, gungande och virvlande. Jag ville vara med dem i det som är bortom allt som åtskiljer och skaver. Nirvana eller urtid. Fostrets sömn.”

Svamparna som livsprincip omfattar också judarna. E W får under sin Berlintid en vän i den judiske antikvitetshandlaren Joseph Immerseyen. Denne är inte alls intresserad av filosofen men däremot av E W:s avhandling om svamparna. ”Han sade mig att jag borde avsluta min artikel om svamparna ty han hade igenkänt den som en krönika över sitt folks irrande vägar.”

Javas och kvinnans natur

Efter att i vredesmod deltagit i en duell tvingas E W fly från sitt land. Han tar värvning i Främlingslegionen och hamnar i Afrika. Han utstår stora umbäranden men får tröst av en liten aphona som han döpt till Renate. Den ursprungliga Renate, som på sitt vis också var en liten aphona, har gift sig med en rik bokförläggare. Märkligt nog har hon blivit bildad och intellektuell, medan den stora kärleken, Lottie, har blivit en tjock och pladdrande borgarfru. Från sina äventyr i Afrika kommer E W med hjälp av den holländska kolonialmakten till Java. Han skriver i sina anteckningar: ”Det finns under solen inget vackrare land. Kedjan av vulkaner sträcker sig som ett blånande bälte över ön. Runt vulkanernas toppar flyta eviga moln. Dalar av yppersta skönhet spegla sig i himlen. Varje fläck av jord är överhöljd av grönska. Risfält, bananlundar och trädgårdar.”

På Java träffar han en kvinna av blandras, Iti, som blir hans. Hon tinar upp hans frostbitna hjärta och lär honom att ”sinnena ger oss icke bländverk”. Kärleken och den yppiga vegetationen förlöser E W; det blir här han genomför sin vetenskapliga gärning genom att kartlägga Javas natur. Han sänder sina iakttagelser till den store vetenskapsmannen Alexander von Humboldt, som varmt uppmuntrar honom. Det är intressant att ta del av von Humboldts brev till E W, det är nämligen lika aktuellt i vår tid som det var då. ”Fullkomlig ackuratess i detaljer när man beskriver naturfenomen är tröttande. Men skildringen av Naturen blir tröttande och livlös, därför ofullständig, om vi inte i djupet av vår själ känna oss delaktiga av dess rörelser. Vi måste samtala med naturen, annars tiger hon. Bevara Din hänförelse, den är för naturforskaren viktigare än mikroskopet […]”

Det finns en intressant parallell till E W i den danske naturvetenskapsmannen P W Lund. Denne slår sig, vid ungefär samma tid, ner vid sjön Lagoa Santa i Brasilien för att under återstoden av sitt liv försöka utröna naturens gåta. Den danske författaren Henrik Stangerup skildrar i romanen Vägen till Lagoa Santa Lunds mödosamma forskningar och liv i en främmande världsdel. Båda kombinerar också sina forskningar med ett metafysiskt frågande om mål och mening, tillhörighet och utanförskap.

Hemma i det gråkalla Preussen, går filosofen målmedvetet och samlar bevis på livets elände och meningslöshet. E W blir inte kvitt hans ande. När han samlat sina observationer från Java till en bok, skickar han den till filosofen för att vederlägga honom. Sent omsider kommer ett svar i form av filosofens huvudverk. Han har infogat F. W:s redogörelse för sköldpaddans död som en bekräftelse av sina egna teser.

Upplösta skiljelinjer

Fungi är mycket stringent komponerad och med sitt lätt arkaiserande språk är den en stor läsupplevelse på flera plan. Pleijel har lyckats med konststycket att skapa närvaro och värme i en roman som utspelar sig i en tid rätt så avlägsen vår egen. På ett mycket givande sätt låter hon sin kvinnliga erfarenhet tala utan att därför hamna i någon programmatisk feminism. En klar feminin tematik präglar emellertid romanen och avslöjar på ett utomordentligt sätt livsfientlighet och knastertorr intellektualism. Dr Fritzes ord i Fungi tycks väl uttrycka hennes egen inställning till vår tids galenskap: ”Han sade till mig att det inte var våra sinnen som åstadkom denna galenskap. Våra tankar kanske. De var opålitliga som hyndor. De löpte fritt i stället för att ödmjukt samverka med sinnen och kropp.”

Agneta Pleijel är mångsidig; hon är en skicklig kulturjournalist och samhällsdebattör samtidigt som hon författat ett flertal pjäser och filmmanus. I början av åttiotalet debuterade hon som poet med diktsamlingen Änglar, dvärgar, snart följd av Ögon ur en dröm. Bägge diktsamlingarna är oerhört intensiva och starka i det självutlämnande kretsandet kring motiv som liv och död, erotik och religion. Med tre romaner – Vindspejare, Hundstjärnan och Fungi – har hon därtill befäst ett imponerande författarskap. Pleijels senare verk rymmer en stark religiös underton, tydligast framträder den i diktsamlingen Ögon ur en dröm men även Vindspejare och Fungi har ett öppet och förundrat frågande om tillvarons gåtfullhet, liksom det då och då skälver till av gränsöverskridande erfarenheter. Hon upplöser på sitt kvinnligt färgstarka sätt skiljelinjerna mellan person, historia, erotik och transcendent verklighet. Med Fungi bekräftar hon nu sin position som en av vårt lands främsta författare.