Simone Weil och den maktlöse guden

Den franska judinnan Simone Weil levde ett kort men innehållsrikt liv. Hon föddes i Paris 1909 och dog 1943 på ett sjukhus i England. Under sin livstid var Simone Weil okänd för det stora flertalet människor, men i samband med den postuma publiceringen av hennes skrifter och dagböcker rönte hon uppmärksamhet. Särskilt den religiösa utveckling och fördjupning hon genomgick mot slutet av sitt liv har fängslat många.

Intresset för Simone Weil har kommit och gått under årens lopp. Här i Sverige blev hon bekant för första gången under 50-talet i samband med att Gunnel Vallquist och Margit Abenius översatte några av Weils skrifter samt skrev artiklar och essäer om henne. På senare år har hon rönt förnyat intresse och det har skrivits om henne i skilda sammanhang. Förutom min egen monografi, Simone Weil – om livets tragik och dess skönhet (Proprius 1984), har framförallt Elisabeth Hermodsson skrivit om Weil.

Det verkar dock som om intresset för Weil dominerar i romersk-katolska kretsar. Måhända är det naturligt eftersom hon stod den romersk-katolska trosuppfattningen nära även om hon också riktade skarp kritik mot vissa kyrkliga dogmer. Weil konverterade aldrig, men övervägde intensivt att låta döpa sig. Hon tog dock aldrig det steget. Hon menade att hon hade kallelsen att vara kristen utanför varje kyrkoorganisation. Hon ville tillhöra den anonyma massan religiösa människor utan kyrko- och trostillhörighet. Weil redogör för sina troshinder i olika skrifter, t.ex. Väntan på Gud, och ”Brev till en dominikan” som återfinns i volymen Personen och det heliga.

Weil menar, att varhelst en riktig gudsföreställning lever, möter vi äkta och sann religion. Det spelar ingen roll vilken etikett en religion har, utan sann och äkta är den religion eller religionsutövning som återspeglar universums skönhet, kärleken mellan fullkomliga människor, och människors föreställning om den maktlöse guden. Hon skriver t.ex. i nyss nämnda brev att ”mängder av myter och folksagor skulle kunna översättas till kristna sanningar utan att man vare sig pressade eller vanställde innehållet”.

Weil återkommer gång på gång till frågan om Guds allmakt, men förnekar att Gud är allsmäktig enligt den traditionella mening vi ger ordet allsmäktig. I stället är Gud maktlös och hans väsen är kärlekens. Makt och maktutövning är kärlekens raka motsats. Gud är kärleken och därför kan han inte vara allsmäktig i bemärkelsen maktfullkomlig. Hon menar att den judisk-kristna föreställningen om Guds allmakt har förvrängt vad Weil uppfattar vara en riktig gudsföreställning. Den traditionella uppfattningen om Guds allsmäktighet, med rötter i Gamla testamentet, har medfört att illdåd har begåtts i den kristna trons namn.

En spänningsfylld motsägelse

Den gudsföreställning Weil uttrycker, är central och har stor betydelse för att vi ska kunna förstå hennes religiösa föreställningsvärld. För henne, liksom för så många andra religiösa och mystika människor finns ett intimt samband mellan liv och tänkande. Weils gudsuppfattning tar form allteftersom hennes religiösa liv intensifieras, och de mystika erfarenheter hon har ger med tiden innehåll och liv åt hennes livssyn, som från början till stor del präglas av intellektuella överväganden.

Under sin uppväxt uppfattade Weil sig själv som agnostiker och det judiska hem hon växte upp i var inte religiöst. Först i 25-årsåldern vaknade hennes religiösa sinne på allvar. En första avgörande religiös erfarenhet återger hon i samband med att hon besöker en portugisisk fiskeby och ser en procession med fattiga, kristna kvinnor. Innebörden i denna upplevelse förbinder Weil med erfarenheter som hon nyss gjort på en fabrik. Hon sökte sig till fabriksarbete eftersom hon inget hellre önskade än att dela fattiga och vanlottade människors livsvillkor. Genomgående i sitt liv, såväl före som i samband med och efter sina trosupplevelser, dras hon till utsatta människor som lever under svåra och obarmhärtiga livsvillkor, och hennes heta önskan är att vara en av dem. För Weil innebär den kristna tron att dela vanlottade människors öde, ty det är bland de oskyldigt drabbade människorna som Kristus är närvarande.

Weil gör med tiden flera religiösa erfarenheter. Den viktigaste sker då hon besöker klostret Solesmes påsken 1938. Under större delen av sitt liv plågades hon av svår huvudvärk, vilket kom att spela en viktig roll för hennes religiösa uppfattning. Då hon befinner sig i Solesmes lider hon som vanligt av svår huvudvärk. Hon gör allt för att koncentrera sig på liturgin och på recitationen av en dikt för att fly från den förlamande smärtan. Då erfar hon att Guds kärlek är möjlig trots, men också tack vare huvudvärken. Hennes egen upplevda smärta åstadkommer att hon kan förstå hur Guds kärlek kan uppfattas i en värld fylld av lidande. Lidandet benämner hon för ”olyckan” och avser med detta uttryck människor drabbade av ett oförskyllt och oskyldigt lidande. Den motsättning som råder i vår värld mellan gudomlig kärlek och ett oförklarligt lidande, brukar benämnas för det ondas problem, något som Weil erfor för egen del. Hon menade att det samma gällde dem som drabbats av olycka. Detta uppfattade hon inte i första hand som ett rent intellektuellt problem, såsom det många gånger presenteras. För Weil var denna erfarenhet en konkret och plågsam motsättning som hon försökte komma till rätta med. Stundtals lyckades hon härmed, men till slut besegrade själva motsättningen henne. Den fråga som dominerade Weils liv blev därför: Hur är det möjligt att leva i tron på gudomlig kärlek då det oskyldiga lidandet är närvarande överallt? Det svar hon fann, och som emellanåt hjälpte henne, var just hennes föreställning om och tro på den maktlöse guden.

En tvåfaldig verklighetsuppfattning

Världen behärskas av tyngdlagen, enligt Weil. Gud har överlämnat världen åt tyngdkraften, dragit sig undan och har inte samröre med den värld han är upphov till. Tyngdkraften är blind och råder oberoende av människan, men då människan kommer i dess väg drabbas hon av tyngdens godtyckliga kraft. Gud finns bortom materien men möter människan i och genom kärlek. Med hjälp av tyngdlagen kunde Weil förklara det onda och utjämna motsättningen mellan det onda och Guds kärlek. Därmed kunde hon hålla samman sin livssyn, å ena sidan tyngden där de blinda krafterna råder, å andra sidan Gud där kärleken råder. Men ju längre Weil drevs in i sin religiösa erfarenhet, desto svårare blev det för henne att upprätthålla en sådan tvåfaldig verklighetsuppfattning. Det som tidigare hade fungerat som en någorlunda harmonisk förklaring på ett motsägelsefullt förhållande förlorade sin förklarande kraft då människors lidande och olycka åter och med oförminskad kraft trängde sig på henne. Men Weil övergav inte sin tro på Guds kärlek, trots att hennes egna förklaringar bröts sönder av konkreta erfarenheter av det lidande som det Andra världskriget förorsakade människor, inte minst hennes egen folkgrupp.

Låt oss återvända till Weils religiösa erfarenheter som så småningom övergår till att bli mystika. I sin dagbok, Väntan på Gud, redogör hon för flerfaldiga upplevelser av Kristus, att han stiger ner och griper henne, att Kristus är sanningen och att hon har fallit i sanningens armar. Weil lär sig Fader Vår utantill på grekiska och i samband med att hon läser bönen för sig själv, har hon upprepade upplevelser av Kristi närvaro och av att vara försatt bortom rummet. Dessa mystika upplevelser betvingar Weil och binder henne i en troslojalitet som gör att hon, trots den motsättning hon erfar mellan Guds kärlek och oskyldigt lidande, inte kan överge vad hon erfarit.

Weil upplever Kristus och upplever därmed att hon har funnit sanningen. Hon inser att mystiker tider igenom alltifrån Platon till våra dagar omvittnar sanningen, och hon upplever sig själv vara bunden av detta liksom slaven är bunden och underkastad sin herre. Hon kan inte kasta av sig den tro som gripit henne och tvingar henne till underkastelse. Men samtidigt inträffar det att ju djupare och starkare hennes trosupplevelse blir, desto svårare blir det för henne att leva i det motsägelsefulla och oförklarliga. Det ondas problem låter sig inte längre lösas med hjälp av förhållandet mellan tyngdkraften och Gud. Gud är ansvarig för det onda, men hur och på vilket sätt lyckas inte Weil utreda för sig själv. Hennes enda svar är föreställningen om den maktlöse guden men i konfrontation med verkligheten framstår denna föreställning huvudsakligen vara av intellektuell natur. Hon skriver i ett brev till en god vän: ”Jag känner en stark, allt tilltagande smärta utan slut, både i intellektet och i hjärtats mitt av min oförmåga att i sanning samtidigt tänka på människors olycka, Guds fullkomlighet, och sambandet mellan de två.”

Vad är en mystiker?

I vad mån är Simone Weil mystiker? Det har på senare tid blivit allt vanligare att kalla människor mystiker, för att de har haft mystika erfarenheter. Men räcker omvälvande erfarenheter för att någon skall bli mystiker? Jag anser inte det. Erfarenheter är i sig inte tillräckliga, utan det krävs ett samband mellan erfarenhet och livssätt. I Weils fall yttrar sig detta samband i att hon för det första kämpar med att formulera sin religiösa livssyn utifrån sina olika erfarenheter. För det andra söker hon så långt det blir henne tillåtet att leva på det vis som henne erfarenheter bjuder. I och med att vi finner denna uttryckliga vilja att omsätta erfarenheter i handling och livssätt tvekar jag inte om att benämna henne mystiker.

Weil själv försvarade mystiker. Hon hävdade att sann religiositet finns inom alla religioner där mystikernas insikter hålls vid liv och där människor älskar med rent medlidande. Att älska med rent medlidande är att älska på ett självutgivande och jämlikt vis de människor som drabbats av olycka.