Rapport: internationella katolsk-ortodoxa teologko

”Vi förkastar den så kallade uniatismen som väg mot enheten därför att den går emot våra kyrkors gemensamma tradition” (2).

”De orientaliska katolska kyrkorna har givetvis rätt att finnas och att verka för sina troendes andliga behov” (3).

”I det förflutna har man både på katolskt och på ortodoxt håll bedrivit mission i syfte att förmå andra kristna, enskilt eller i grupp, att `återvända’ till den egna kyrkan. För att legitimera denna tendens utvecklade den katolska kyrkan en teologi enligt vilken hon framställde sig som enda vägen till frälsning. Den ortodoxa kyrkan reagerade genom att anamma samma synsätt enligt vilket frälsningen fanns endast hos henne. Det förekom till och med att man döpte om kristna…” (10).

”De panortodoxa konferenserna och det andra Vatikankonciliet har medfört att såväl de ortodoxa som katolikerna har fatt en bättre förståelse för kyrkans gemenskap, vilket radikalt har förändrat deras perspektiv och därmed deras attityd. På ömse håll erkänner man att det som Kristus har anförtrott åt sin kyrka- den apostoliska tron, tillträde till samma sakrament och i synnerhet det enda ämbetet och firandet av Kristi enda offer, samt biskoparnas apostoliska succession – inte kan betraktas som exklusivt tillhörande den egna kyrkan. Därför är omdop uteslutet” (13).

”Den katolska och den ortodoxa kyrkan betraktar därför varandra som systerkyrkor med gemensamt ansvar för Guds kyrka. Som påven Johannes Paulus II skriver, österns och västerns systerkyrkor har en gemensam ekumenisk uppgift, baserad på dialog och bön. Målet är inte att de skall smälta samman och absorberas av varandra utan att de skall nå fullkomlig enhet i kärlek och sanning” (Slavorum apostoli 27) (14).

Dokumentet avslutas med en rad praktiska anvisningar.

Den första uppgiften är att få ett slut på förakt och hat kyrkorna emellan. De ansvariga på bägge sidor skall hjälpa sina troende att gå in för att söka efter fullständig gemenskap mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan för att därmed komma till rätta med den ytterst komplicerade situationen i Öst- och Centraleuropa för såväl katoliker som ortodoxa (21).

För att undvika alla misstankar om proselytism bör man vara noga med att informera varandra om sina pastorala projekt. Före varje projekt som berör kristna i den andra kyrkan skall man rådgöra med företrädare för denna (22 och 25).

Relationerna mellan katoliker och ortodoxa har i det förflutna präglats av förföljelser och lidanden. Orsakerna har varit många, och Gud ensam vet var skulden finns. Ingen har rätt att anklaga eller svärta ner den andra kyrkan på grund av det som har varit, utan det skall överlåtas åt Guds barmhärtighet. I stället måste kyrkornas energi inriktas på att motsvara Kristi vilja i nuet och framtiden (23).

Man måste respektera de troendes religiösa frihet och deras vilja att tillhöra den ena eller den andra kyrkan, och varje ny organisation måste föregås av konsultationer. Att dra till sig troende från en annan kyrka genom att locka med materiella förmåner, utbildning eller liknande är ett angrepp på den religiösa friheten. T.ex. all socialhjälp bör därför organiseras i samarbete (24).

Man bör skapa lokala organ för dialog och samarbete så att man tillsammans kan söka lösningar på konkreta problem. Om man inte kan komma överens på lokalplanet skall vända sig till en blandad kommission på högre nivå (26).

Det är nödvändigt att katolska och ortodoxa biskopar inom samma område möts och rådgör med varandra innan man skapar nya katolska strukturer och upprättar nya organ i ett område som traditionellt lyder under en ortodox biskop (29).

I prästutbildningen inom respektive kyrka skall ingå en positiv undervisning om den andra kyrkan. Man skall särskilt understryka att också den andra kyrkan har apostolisk succession och ett autentiskt sakramentalt liv. Undervisningen i kyrkohistoria skall vara hederlig, och man bör helst försöka utgå från en gemensam historieskrivning, så att man erkänner bägge sidors skuld till splittringen och de skador den medfört på ömse håll (30).

När det gäller fördelningen av kyrklig egendom skall man inte bara hänvisa till det förflutna eller till vad som är rätt i juridisk mening, utan räkna med den aktuella pastorala situationen. Man bör följa apostelns uppmaning (1 Kor 6:1-7) att klara av vardagliga tvister utan att dra saken inför världslig domstol (31).

Övers. Catharina Broomé