Teologins ansvar – svar till Ulf Jonsson

Några religionsvetenskapliga fakulteter existerar inte vid de svenska universiteten, fastän Ulf Jonson kallar dem så i sin debattartikel ”Hur bedriva teologisk forskning?” (Signum 3/2001, s. 57–61.) Däremot finns en rad religionsvetenskapliga institutioner, som är integrerade i humanistiska fakulteter, så t.ex. i Linköping och Göteborg. Därutöver finns de två gamla teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala, samt några fristående institutioner med statlig examensrätt, t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm, och andra högskolor med frikyrklig huvudman. Bland lärarna vid dessa fakulteter, institutioner och skolor råder i praktiken en pluralism i självförståelsen. Om man lägger Ulf Jonssons tämligen strikta uppdelning mellan teologi som ett inifrån-perspektiv, ”kyrkans reflexion över sin egen tro”, och religionsvetenskap som ett utifrån-perspektiv, till grund för en bedömning, skulle man troligen få konstatera att det bedrivs betydligt mera ”teologi” vid de religionsvetenskapliga institutionerna i Umeå eller Karlstad än vid teologiska fakulteten i Uppsala. Många lärare vid de olika institutionerna skulle dock vara tveksamma att överhuvud taget låta sig kategoriseras på detta sätt, för att nu inte tala om studenterna. Anledningen till detta antyder Ulf Jonsson själv i sin artikel: ”Varken teo-logen eller religionsvetaren arbetar förutsättningslöst”, och man kunde tillägga: inte heller litteraturvetaren, ekonomen eller medicinaren.

En berättigad oro

Vad är det som oroar Ulf Jonsson? Uppenbarligen mera teologins försvinnande från de kristna samfunden i vårt land än från universiteten. Som en röd tråd genom artikeln går oron att ”man från kyrkligt håll förväntar sig att den konfessionellt neutrala religionsvetenskapen skall fungera som ersättning för den kyrkliga teologin” (s. 59). Oron är berättigad. Men hotet kommer kanske mindre från en akademisk religionsvetenskap/teologi som måste börja reflektera över sina förutsättningar och sin uppgift i samhället eller är dömd att förtvina. Snarare då från en kyrklighet som på ett eller annat sätt anpassat sig till det pluralistiska samhällets villkor och inte längre vill eller förmår resa ett offentligt sanningsanspråk. En sådan kyrklighet låter sig gärna servas av en deskriptiv religionsvetenskap, men vill sällan oroas av en tänkande teologi.

Teologi i den religiöst neutrala staten

”Varför skulle en sekulär stat bedriva konfessionell teologisk reflexion åt de religiösa samfunden?”, skriver Ulf Jonsson. Som bekant finns det länder med kyrkliga fakulteter vid de statliga universiteten. Tanken bakom denna modell är bl.a. att kyrkorna spelar en så viktig roll i samhällslivet att en kvalitativt högtstående utbildning för deras präster eller motsvarande verkligen ligger i statens intresse. Men säkert spelar också den gamla tanken en roll, att teologin behövs i vetenskapernas universum, där den kan ställa frågor och hålla traditioner levande som kräver just inifrån-perspektivet för att komma till sin rätt. Konfessionella fakulteter är förvisso inget alternativ i Sverige. Men en konfessionellt obunden universitetsteologi som hjälper flera olika kyrkor och samfund med utbildning och självreflexion är i högsta grad ett allmänintresse. Man kan inte förvisa all levande religion och all konstruktiv teologisk reflexion till privatsfären bara för att staten är konfessionellt neutral. Den tyske författningsdomaren Ernst-Wolfgang Böckenförde yttrade en gång: ”det demokratiska, pluralistiska samhället lever av värden som det självt inte kan skapa.” Om man gör demokratin till en ren procedurfråga riskerar man att stå handfallen inför t.ex. skolans kris eller de etiska utmaningarna från den nya biologin.

Teologins ansvar

Att teologi enligt klassisk uppfattning är reflexion över ”Guds uppenbarelse i ljuset av kyrkans troserfarenhet” (s. 57) är naturligtvis riktigt. Men dels förutsätter denna bestämning att Guds uppenbarelse är ett budskap till alla människor, dels gäller det inte enbart uppenbarelsen i Kristus utan också den s.k. naturliga uppenbarelsen. Båda sakerna relaterar omedelbart teologin till ett offentligt samtal om religiös erfarenhet och språk, om Gud och transcendensen. Reli-gionsdialogens aktualitet gör inte saken mindre viktig. Den kristna teologin har ett ansvar, både mot kyrkan och mot offentligheten, att inte sticka huvudet i busken utan delta i det offentliga samtalet.

På vilket sätt teologins offentlighet institutionaliseras är sedan mindre viktigt. Men i den situation vi befinner oss i Sverige vore det oklokt att bortse från möjligheterna av en konstruktivt arbetande och i god mening pluralistisk teologi/religionsvetenskap vid de statliga universiteten. Det som minst av allt motsvarar situationens krav är däremot en rent deskriptiv, religionsvetenskaplig linje. En sådan är inte bara ofruktbar för kyrkorna utan också för vetenskapssamhället, för själva studiet av religionen och för samhället i stort. En icke-reflekterande, konfessionell teologi riskerar dessutom att bli dess spegelbild.

”Deltagande observation” talar man om i beteendevetenskaperna. Hur kan man överhuvudtaget studera religionen utan ”deltagande”? Oavsett om man börjar i ett inifrån-perspektiv eller ett utifrån-perspektiv handlar ju religionen på ett eller annat sätt om det som Karl Rahner benämnde die alles bestimmende Wirklichkeit – den verklighet som är förutsättning för själva frågan.

Gösta Hallonsten

Svar till Gösta Hallonsten

Jag vill börja med att tacka Gösta Hallonsten för hans svar på min debattartikel om betingelserna för bedrivandet av teologi. Som framgår av våra inlägg har vi mycket gemensamt när det gäller bedömningen av teologins tillstånd i vårt land. Båda delar vi en oro som hänger samman med att teologin som kristen trosreflexion i en mera traditionell bemärkelse håller på att urholkas eller på sina håll t.o.m. försvinna från de akademiska miljöer där den tidigare bedrevs.

Skillnaden mellan oss består väl främst i att vi drar olika slutsatser av den uppkomna situationen. Medan Hallonsten försöker rädda vad som räddas kan inom ramen för de nuvarande förhållandena, menar jag istället att den uppkomna situationen kräver att man tänker i nya banor. Det är måhända så att jag och Hallonsten också ser lite olika på skillnaden mellan teologi bedriven i ett internalistiskt trosperspektiv å ena sidan och religionsvetenskap bedriven i ett externalistiskt perspektiv å andra sidan. Men inte heller jag ser någon oöverbryggbar klyfta mellan dem. Som jag skrev i min debattartikel handlar skillnaden mellan dem ofta om ett ”mer eller mindre” snarare än om ett ”antingen-eller”. Och båda kan de, menar jag, fylla viktiga funktioner också för den kyrkliga trosgemenskapen.

Men samtidigt får man heller inte bortse från att det faktiskt finns skillnader mellan de båda formerna av reflexion. För även om det är sant att man inte kan studera religion utan att på något sätt ta del av den, finns det ändå väldigt olika grader och former av deltagande, alltifrån nära identifikation till avgjort avståndstagande. Själv är jag skeptisk till tanken på att en konfessionellt obunden universitetsteologi/religionsvetenskap verkligen räcker till för att ge utbildning åt ”flera olika kyrkor och samfund”. I mina ögon kan en sådan utbildning utgöra ett komplement till den konfessionella utbildningen, men aldrig fullt ut ersätta denna. Både det faktum att vi har frikyrkligt drivna teologiska läroanstalter här i landet och det faktum att katolska stiftet skickar sina prästkandidater för att studera teologi vid katolska fakulteter utomlands vittnar ju också om att man på ”avnämarsidan” uppfattar saken så, åtminstone på sina håll.

För egen del menar jag att det är angeläget att man i de kristna samfunden ger sig i kast med frågan om hur man vill bedriva teologi. Särskilt beklagansvärt tycker jag det är att landets största samfund, Svenska kyrkan, under så lång tid förhållit sig alltför passivt när det gäller dessa frågor. Från min egen ringa erfarenhet som akademisk lärare i Uppsala vet jag t.ex. att en del studenter med siktet inställt på att bli präst i Svenska kyrkan finner att den utbildning som de får i teologiska kärnämnen som kristologi är alltför tunn. Denna brist kan knappast avhjälpas på något annat sätt än genom en konfessionell teologi, vilken i sin tur knappast kan bedrivas på konfessionellt neutrala läroanstalter. Jag håller med om att en sådan konfessionellt bedriven teologi kan löpa risk att isoleras från det offentliga samtalet. Men jag tror inte att det problemet behöver vara olösligt. En intressant teologi kommer att väcka intresse även om den bedrivs inom institutionella ramar som ligger utanför universitetet.

Ulf Jonsson