Teologisk kvinnoforskning

Professor Ragnar Holte har samlat ett seminarium för att söka få till stånd ett mera ambitiöst forskningsprojekt kring någon eller några viktiga historiska eller systematiska aspekter av kvinnosyn och kvinnoroll inom den kristna kyrkan. Med tanke på i vilken utsträckning aktuell debatt förs på hejarops- eller okvädinsordsnivån kan få initiativ te sig mer välkomna.

Som ett led i dessa bemödanden besöktes seminariet i slutet av mars av Kari Elisabeth Borresen, den enda nordiska forskaren på området av internationellt renommé. Kari Borresen är norska, katolik, elev till Einar Molland med huvudsaklig utbildning på det patristiska området i Paris. Hennes doktorsavhandling, i idéhistoria vid Århus universitet, lades fram 1968, Subordination et Equivalence, ”Underordning och likvärdighet”. Den handlade om kvinnosynen hos Augustinus och Thomas av Aquino, och titeln syftar på den dominerande tendensen att se kvinnan som underordnad i skapelsen, alltså socialt och politiskt, men jämlik mannen i frälsningen, inför Gud. (Därför var också kvinnan vad gäller den sakramentala dimensionen av äktenskapet, kravet på trohet och ”den äktenskapliga skyldigheten”, i princip helt jämställd med mannen i medeltidsrätten.) Därefter har hon bl a gett ut en analys av bakgrunden i medeltida antropologi till dogmatiseringarna av Marias obefläckade avlelse och Marias upptagande i himlen. Dessutom en rad uppsatser i samlingsvolymer och internationella teologiska tidskrifter. En av de bäst informerade kritiska genomgångarna av Enhetssekretariatets dekret om kvinnan och det kyrkliga ämbetet är av hennes hand (Kirke og Kultur 1977:6).

Kvinnliga och manliga feminister plus några andra intresserade sörjde för en god uppslutning vid Borresens seminarier, det första om ämnet för hennes avhandling, ett andra om ett aktuellt forskningsprojekt om antropologi, typologi och könsroller i kyrkan. Den utomordentligt kunniga och kvicka framställningen av kyrkofädernas patriarkaliska kvinnouppfattning och om kyrkans svårigheter att göra sig fri från en annan tids och kulturs världsbild och människosyn, väckte stor anklang. Däremot är det inte alldeles säkert att de flesta uppfattade och tillgodogjorde sig några andra av hennes bärande teser.

Kari Borresen kunde inte finna någon väsentlig klyfta mellan bibeln och kyrkofäderna. Den typologi som illustrerar förhållandet mellan Kristus och kyrkan, manligt och kvinnligt och som är grunden för fädernas och medeltidens syn på kvinnans roll, finns redan i bibeln. Den kyrkliga ”androcentrism” som präglat teologi och kyrka, måste enligt Borresen gripas an redan vid källan. Flera gånger uttalade hon meningen att en sådan frigörelse från tidsbundna artikulationer av frälsningsmysteriet egentligen endast är möjlig med en katolsk traditions- och läroförståelse. Denna skulle enligt Borresen erbjuda en väg för ”kunskapssociologisk” korrigering. (Jag refererar utan att fördenskull dela alla framförda uppfattningar.)

Åhörarna fick sig dessutom till livs oförblommerade omdömen om några feministiska grundskrifter. Sorgligt att säga förekommer flera av de omnämnda i Religion, könsdiskriminering och kvinnokamp, en antologi för baskursen i religionskunskap, Teologiska institutionen i Uppsala. Omdömet om Leonard Swidler, (rom.-kat.), Jesus was a feminist, tvekar jag att återge i skrift. Joan Morris, The Lady was a Bishop, värderades av Borresen på alldeles samma sätt som Per Beskow i Signum nr 2.

Kari Borresen gav också en färgrik bild av sin undervisning, som enda kvinnliga lärare, vid det påvliga Gregoriana-universitets teologiska fakultet. Den kunde ge anledning till reflexioner om tolerans, generositet och åsiktspluralism vid olika teologiska lärosäten.