Ur encyklikan Redemptor hominis

Människans Återlösare Jesus Kristus är medelpunkten i kosmos och historien. Till honom riktas mina tankar och känslor i denna betydelsefulla tid, som kyrkan och hela människofamiljen nu genomlever. Vi närmar oss år 2000, och Gud har i sina outrannsakliga rådslut kallat mig att efterträda den älskade påven Johannes Paulus I i uppdraget att tjäna hela kyrkan, det ämbete som är förbundet med Petri biskopsstol i Rom. Det är inte lätt att nu säga vilken betydelse detta år kommer att få för mänsklighetens historia och för enskilda folk, nationer, länder och kontinenter, även om man redan nu försöker att förutse vissa händelseförlopp. För kyrkan, Guds folk, som är utbredd till jordens yttersta gräns – låt vara i olika grad – blir det året ett viktigt jubileum.

Vi befinner oss på sätt och vis i en ny adventstid, i en tid av förväntan. ”Många gånger och på många sätt talade Gud förr till våra fäder genom profeterna, men nu vid tidens slut har han talat till oss genom sin Son”, genom det eviga Ordet som blivit människa, fött av jungfrun Maria. Genom denna frälsande handling, som förutbestämts av Guds kärlek, har mänsklighetens historia nått sin höjdpunkt. Gud har trätt in i människans historia. Som människa har han blivit subjekt i denna historia, en bland miljarder, men ändå enastående! Genom sitt människoblivande har Gud givit livet den nya dimension, som han från början ville skänka det. Han har gjort det på det slutgiltiga vis som bara han förmår: som en frukt av hans eviga kärlek och barmhärtighet, i full gudomlig frihet och med en sådan givmildhet att man, inför arvsynden och mänsklighetens långa rad av försyndelser, inför förståndets förvillelser och viljans och hjärtats irrvägar måste instämma i den heliga liturgins ord: ”O i sanning lycksaliga skuld, som förtjänade en så stor, en så härlig Återlösare!”

Världens Återlösare! I honom har skapelsens grundsanning uppenbarat sig på ett nytt och ännu underbarare sätt, den sanning som första Moseboken flera gånger upprepar: ”Och Gud såg att det var gott”. Det goda har sin källa i visheten och kärleken. I Jesus Kristus har den synliga världen, som skapats av Gud för människans skull – den värld som i och genom synden blev ”underkastad förgängligheten” – återupptagit den ursprungliga förbindelsen med den gudomliga vishetens och kärlekens källa. ”Så högt har Gud älskat världen, att han utgivit sin ende Son.” Liksom denna förbindelse brutits i människan-Adam, så har den återupprättats i människan-Kristus. Har inte vi människor på 1900-talet en särskild förståelse för apostelns märkligt vältaliga ord om skapelsen: ända till nu jämrar sig hela skapelsen i sina värkar och längtar otåligt efter att Guds barn skall uppenbaras . . . Avslöjar inte själva de fantastiska framstegen, som man tidigare inte trodde vara möjliga och som i vårt sekel har lett till att människan lärt sig att behärska världen, mer än någonsin just denna ”underkastelse under förgängelsen”? Här räcker det att peka på sådana fenomen som miljöförstörelsen i de snabbt industrialiserade regionerna, de ständiga och segslitna väpnade konflikterna, möjligheten till självutplåning genom atomvapen, väte- eller neutronbomber och liknande, samt den bristande aktningen för det ofödda livet. Är inte världen i denna nya epok som aldrig förr, samtidigt en värld som jämrar sig i födslovärkar och otåligt längtar efter Guds barns uppenbarelse?

Andra Vatikankonciliet har i sin inträngande analys av världen av idag nått fram till den punkt som är viktigast i hela den synliga världen: människan själv. Liksom Kristus har konciliet stigit ned i det mänskliga medvetandets djupaste inre och berört människans innersta hemlighet, det som på bibliskt (och utombibliskt) språk kallas ”hjärtat”. Kristus, världens Återlösare, är den som på ett unikt sätt en gång för alla trängt in i människans mysterium, i hennes ”hjärta”. Det är med rätta som konciliet säger: ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mysterium som kastar ljus över människans mysterium. Ty Adam, den första människan, var en förebild till den som skulle komma, Herren Kristus. Kristus, den nye Adam, lär i själva uppenbarelsen av Faderns och hans kärleks mysterium människan att helt och fullt känna sig själv, och han öppnar hennes ögon för hennes höga kallelse.” Och vidare heter det: ”Han är den fullkomliga människan, den osynlige Gudens avbild, som i Adams söner har återställt den likhet med Gud som den första synden vanställt. Han upptog i sig den mänskliga naturen utan att tillintetgöra den, och genom detta faktum blev den upphöjd till sin högsta värdighet. Ty Guds Son har genom att bli människa på något sätt förenat sig själv med varje människa. Han arbetade med människohänder, han tänkte med mänskligt förstånd, han handlade med mänsklig vilja, han älskade med mänskligt hjärta. Född av jungfrun Maria har han verkligen blivit en av oss, lik oss i allt, dock utan synd.”

Den mänskliga dimensionen i återlösningens hemlighet.

Ingen människa kan leva utan kärlek. Om kärleken inte uppenbaras för henne, om hon inte erfar och tillägnar sig kärleken, om hon inte i sitt inre deltar i den, om hon inte möter kärleken, då förblir hon ett obegripligt väsen för sig själv, och livet blir meningslöst. Just därför lär Kristus, Återlösaren, människan att lära känna sig själv. Detta är – om man så får säga – den mänskliga dimensionen i återlösningens mysterium. I denna dimension finner människan den storhet, den värdighet och det värde som hör med till den mänskliga existensen. I återlösningens mysterium blir människan ”präglad” på nytt och i viss mening nyskapad. Hon är skapad på nytt! ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni en enda i Kristus Jesus.” Den människa som vill förstå sig själv på djupet – inte bara med hjälp av omedelbart tillgängliga, partiella, ofta ytliga eller rent av skenbara kriterier och måttstockar på den egna existensen – hon måste närma sig Kristus med sin oro, osäkerhet, ja också med sin svaghet och sin syndighet, med sitt liv och sin död. Hon måste träda in i honom så att säga med hela sitt själv, hon måste ”tillägna” sig och assimilera människoblivandets och återlösningens hela verklighet, för att kunna finna sig själv. När denna genomgripande process fullbordas i hennes inre, då tvingas hon inte bara falla ned inför Gud i tillbedjan, utan hon häpnar också över sig själv. Vilket värde måste inte människan ha i Guds ögon, eftersom hon fått ”en så stor, en så härlig Återlösare” när Gud utgivit sin ende Son för att människan ”inte skulle gå under utan få evigt liv”?

Denna djupa förundran över människans värde och värdighet kallas evangelium, det glada budskapet. Det kallas också kristendom. Det är ur denna häpnad som kyrkans sändning till världen har sin grund, måhända framför allt till ”världen av idag”. Denna häpnad, som tillika är övertygelse och visshet, som i sin djupaste rot är trons visshet, som på ett förborgat och hemlighetsfullt sätt levandegör varje aspekt av den sanna humanismen, är intimt förbunden med Kristus. Detta avgör också Kristi plats, hans – om det är tillåtet att säga så – hemortsrätt i människans och mänsklighetens historia. Kyrkan, som inte upphör att betrakta Kristi hemlighet i dess helhet, vet med hela sin trosvisshet att återlösningen genom korset slutgiltigt har återgivit människan hennes värdighet och meningen med hennes existens i världen. Denna mening hade till stor del gått förlorad genom synden. Därför har återlösningen fullbordats i påskens mysterium, som leder från korset och döden till uppståndelsen.

Kyrkans fundamentala uppgift i alla tider och särskilt i vår egen är att rikta människans blick, att fästa hela mänsklighetens uppmärksamhet och erfarenhet, på Kristi hemlighet, att hjälpa alla människor att bli förtrogna med återlösningens djupa hemlighet, som blivit verklighet i Kristus Jesus. Här berör man också människans djupaste skikt, den sfär som omfattar människans hjärta, människornas medvetande och levnadsöden.

Kristus är kyrkans väg

. . . Jesus Kristus är kyrkans viktigaste väg. Han själv är vägen till Faderns hus och till varje människa. På denna väg, som leder från Kristus till människan, går Kristus bredvid varje människa. Omsorgen om människans timliga och eviga väl kräver att kyrkan inte låter sig uppehållas på den vägen. När kyrkan betraktar Kristus och sitt eget livs hemlighet, då kan hon inte förbli okänslig för allt det som tjänar människans sanna väl, och hon kan inte vara likgiltig för det som hotar detta väl. Andra Vatikankonciliet har på flera ställen i sina dokument formulerat denna kyrkans fundamentala omsorg att ”utforma världen i enlighet med människans höga värdighet” i alla dess aspekter ”och att göra livet mera mänskligt”. På grund av denna sin pastorala omsorg är kyrkan – som vi läser i konciliets pastoralkonstitution – ”som på grund av sin uppgift och sin kompetens ingalunda kan förväxlas med det politiska samhället och som inte är bunden till något politiskt system, . . . på en och samma gång tecknet på och räddningen för den mänskliga personens transcendenta karaktär”.

Här gäller det alltså människan i hela hennes verklighet, i alla hennes dimensioner. Det gäller inte någon abstrakt människa, utan en verklig, en konkret historisk människa. Det gäller varje enskild människa. Alla är träffade av återlösningens mysterium. Kristus är för alltid genom detta mysterium förbunden med varje enskild människa. Varje människa som avlats i moderlivet och av sin mor föds in i denna världen är i och med återlösningens mysterium anförtrodd åt kyrkans omsorg. Denna omsorg ser till hela människan och hänförs på ett alldeles säreget sätt till henne. Denna omsorg gäller människan i hennes individuella, oupprepbara verklighet, i vilken Guds oförstörbara avbild och likhet finns innesluten. Detta var vad konciliet menade, när det med tanke på denna gudslikhet påminner oss om att ”människan är av alla skapade varelser på jorden den enda som Gud velat för dess egen skull”. Liksom Gud ”ville” människan, så ”valde” han också människan från evighet, han kallade henne och bestämde henne för nåden och frälsningen. Därför är varje människa helt ”konkret”, helt ”verklig”. Detta är människan i ljuset av den hemlighet som hon genom Jesus Kristus deltar i, en hemlighet som var och en av de fyra miljarderna människor på vår planet har del i alltifrån det ögonblick de blir till under sin mors hjärta.

Alla kyrkans vägar leder till människan

Kyrkan kan inte gå förbi människan, ty människans öde, det vill säga människans utkorelse, kallelse, födelse och död, hennes eviga väl eller ve är intimt och oupplösligen förenade med Kristus. Här gäller det verkligen varje människa på denna jord, på vår planet, som av Skaparen anförtroddes åt den första människan när han sade till mannen och till kvinnan: ”Uppfyll jorden och lägg den under er.” Här gäller det varje enskild människa i hela hennes oupprepbara verklighet, i hennes existens och handling, i hennes medvetande och hjärta. Människan har, i sin engångskaraktär – i sin egenskap av ”person” – sin egen livshistoria och framför allt en egen själshistoria. Människan är bestämd i den jordiska existensen av sin andes öppenhet mot den omgivande verkligheten och sin kropps många olika behov. Människan skriver denna sin personliga historia genom otaliga relationer, kontakter, situationer och sociala strukturer, som binder henne till andra människor. Hon gör detta från första ögonblicket av sin jordiska existens, alltifrån konceptionen och födelsen. Människan är, i sin fullständiga och verkliga existens, en personlig och samtidigt gemenskapsberoende och social varelse – inom den egna familjen, på det samhälleliga planet, i så många olika miljöer, inom den egna nationen eller det egna folket, kanske bara inom den egna stammen eller klanen, inom hela mänskligheten – denna människa är den första väg som kyrkan måste beträda för att uppfylla sitt uppdrag. Hon är kyrkans första och grundläggande väg, den väg som utstakats av Kristus själv, den väg som osvikligt leder genom människoblivandet och återlösningen.

Denna människa i hela hennes livs verklighet, med hennes medvetande, med hennes ständiga böjelse till synden och samtidigt hennes ständiga törst efter sanningen, efter det goda och det sköna, efter rättvisan och kärleken, just denna människan hade det andra Vatikankonciliet i åtanke, när det beskrev hennes situation i världen av idag.

. . . Eftersom människan alltså är kyrkans väg, det dagliga livets och erfarenheternas väg, uppgifternas och mödans väg, måste kyrkan ständigt på nytt bli medveten om människans ”situation”. Kyrkan måste känna till hennes möjligheter i ständigt nya riktningar, hon måste samtidigt känna till de hot som människan är utsatt för. Hon måste bli medveten om allt som uppenbart står i vägen för strävandena att göra människolivet alltmer mänskligt, så att det på alla områden motsvarar människans sanna värdighet. Med ett ord: kyrkan måste känna till allt som hindrar denna process.

Människans farhågor idag

Människan av idag tycks mer och mer utsättas för hotet av vad hon själv har producerat, det vill säga av sina händers verk och än mer av resultatet av sina intellektuella ansträngningar och viljeavgörelser. Frukterna av människans mångskiftande aktivitet utsätts inte bara för ”alienation” av den enkla anledningen att producenten berövas sin produkt. Alltför ofta, och inte sällan utan att detta kan förutses, riktar sig arbetsresultatet, åtminstone delvis, indirekt mot människan själv, genom en successiv orsakskedja. Så riktar sig resultatet av mänskligt arbete i verkligheten mot människan själv eller kan åtminstone när som helst göra det. Häri består, vill det synas, det viktigaste kapitlet i den mänskliga existensens drama av idag, i dess bredaste och mest universella dimension. Därför lever människan i en allt större ångest. Hon fruktar att hennes produkter – naturligtvis inte alla eller ens de flesta, men dock några och kanske just de som fordrat avsevärda insatser av genialitet och skapande kraft – radikalt skall vända sig mot henne. Hon fruktar att de kan bli medel och verktyg för en självförstörelse av oanade mått som låter historiens alla kända katastrofer förblekna.

Det var Skaparens vilja att människan skulle umgås med naturen som en insiktsfull och måttfull ”herre” och förvaltare, inte som dess utsugare och hänsynslöse fördärvare. Teknikens framsteg och civilisationens utveckling, som i dag präglas av teknikens primat, fordrar en motsvarande utveckling av moral och etik.

Andra Vatikankonciliet har i sina underbara utsagor om människans ”konungsliga värdighet”, det vill säga om hennes kallelse att ta del i Kristi konungsliga ämbete – munus regale – framhållit, att den centrala meningen i denna konungsliga värdighet, i detta förvaltarskap över den synliga världen som människan mottagit som uppdrag av Skaparen, består i etikens primat över tekniken, i personens primat över tinget, i andens överordning över materien.

Av denna anledning måste man noga följa alla faser i dagens utveckling … Här gäller det personernas utveckling och inte utvecklingen av de många ting som personerna kan använda. Här gäller det – som konciliet har uttryckt saken med en modern filosofs ord – inte så mycket ”att ha mera” utan ”att vara mera”. Det finns en reell fara att människan vid sina enorma framsteg när det gäller att behärska den tingliga världen förlorar kontrollen över den och underordnar sin mänskliga existens under den. Så blir människan själv objekt för mångahanda, kanske inte omedelbart märkbara manipulationer från samhällets organisationer, från produktionssystemen och massmediernas tryck. Människan kan inte göra avkall på sig själv och inte heller på den plats som är hennes i den synliga världen. Hon får inte bli slav under tingen, slav under det ekonomiska systemet, slav under produktionen, slav under sina egna produkter. En civilisation av rent materialistisk karaktär dömer människan till ett sådant slaveri, även om detta ibland sker mot de styrandes avsikter och program.

När vi säger att människans situation idag ännu är långt borta från den sedliga ordningens objektiva krav, från rättvisans krav och än mer från den sociala kärlekens krav, så understryker vi allom bekanta fakta och konflikter, som många gånger påtalats i påvliga, konciliära och synodala yttranden. Människans situation idag är förvisso inte densamma överallt, den är synnerligen differentierad. Förekommande skillnader har sina historiska orsaker, men de har också en framträdande etisk komponent. Alla känner till bilden av konsumtionssamhället, som har ett visst överflöd av sådana tillgångar som människor och samhällen behöver – det vill säga, de rika och utvecklade samhällena – medan andra lider hunger, åtminstone i vida kretsar, och många människor dagligen dör av hunger och undernäring. Hand i hand med detta går ett visst missbruk av friheten, intimt förknippat med den konsumistiska filosofin, otyglat av etiska hänsyn. Samtidigt inskränks andras frihet: de lider stor brist och tvingas därmed ut i ett ännu värre armod och elände.

Denna dramatiska situation kan inte vara likgiltig för oss: den som utvinner maximal profit och den som lider orätt och skada är i båda fall människan. Det dramatiska läget skärps dessutom av det faktum att de bättre lottade samhällsskikten och de rika länderna som samlar rikedomar i övermått blir sjuka av sitt missbruk av dem. Inflationsfebern och arbetslöshetsplågan är andra symptom på denna svåra moraliska oordning på världsplanet. Den tvingar till djärva och nyskapande beslut som motsvarar den mänskliga personens värdighet.

Ett är säkert: inför denna oerhörda uppgift måste man från början noga fastställa … det moraliska ansvar som människan måste acceptera. Subjektet för ansvaret är endast och uteslutande människan. För oss kristna är detta ansvar särskilt påtagligt när vi – och det måste vi alltid göra – tänker på den yttersta domen enligt Kristi beskrivning i Matteusevangeliet. Denna eskatologiska

scen måste alltid ”tillämpas” på människans historia, den måste alltid vara ”måttstock” för våra mänskliga handlingar och grundschema för allas vår samvetsrannsakan.

Mänskliga rättigheter: bokstav eller anda

Vårt århundrade har hittills varit ett århundrade av stora olyckor för människorna, ett århundrade av stora ödeläggelser, inte bara materiella utan också och kanske i ännu högre grad moraliska … Vi kan ändå inte underlåta att med respekt och stora framtidsförhoppningar påminna om de storartade ansträngningar som lett till upprättandet av Förenta Nationerna, ansträngningar som syftat till att definiera och fastställa de objektiva och oförytterliga mänskliga rättigheterna. Medlemsnationerna har ömsesidigt förpliktat sig att noggrant respektera dessa rättigheter . . . Kyrkan kan inte nog understryka i hur hög grad detta problem hör samman med hennes sändning i världen. Det är nämligen en grundläggande förutsättning för den sociala och internationella freden, vilket Johannes XX1II, andra Vatikankonciliet och Paulus VI framhållit i särskilda dokument. Ytterst är freden ett resultat av aktningen för de oförytterliga mänskliga rättigheterna – opus iustitiae pax – under det att kriget är en kränkning av dessa rättigheter som i sin tur leder till nya och ännu större kränkningar. Om mänskliga rättigheter kränks i fredstid är detta särskilt smärtsamt och innebär ett gåtfullt bifenomen till framsteget: en människans kamp mot människan.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna var ett resultat av denna organisations tillkomst. Den hade inte bara som mål att ta avstånd från det senaste världskrigets fruktansvärda erfarenheter. Den ville också vara en grundval för en ständigt pågående översyn av program, system och regimer i ett enda fundamentalt syfte: att värna om människans bästa, det vill säga, personens bästa i samhället. Detta måste vara grundbeståndsdelen, den egentliga riktpunkten för alla program, system och regimer som syftar till det allmänna bästa. I annat fall är det mänskliga livet, också i fredstid, dömt till olika lidanden: då utvecklar sig olika former av behärskande, totalitarism, nykolonialism och imperialism, som hotar det internationella umgänget …

Redan under första hälften av nittonhundratalet utvecklades olika totalitära system. De ledde som bekant till fruktansvärda krigskatastrofer, och kyrkan har alltid klart utstakat sin hållning till dylika regimer. De handlar nämligen endast skenbart för att gagna ett högre intresse, d v s statens bästa, under det att historien visar att detta högre intresse endast överensstämde med ett bestämt parti, som identifierat sig med staten. I verkligheten har sådana regimer inskränkt medborgarnas rättigheter i och med att man vägrat dem att utöva just de oförytterliga rättigheter som vid mitten av vårt århundrade officiellt fastslagits och antagits på det internationella planet. Kyrkan gläder sig naturligtvis åt dessa landvinningar tillsammans med alla människor av god vilja, alla människor som verkligen älskar rättvisa och fred. Men hon vet att ”bokstaven” allena dödar, under det att ”anden gör levande”. Tillsammans med dessa människor av god vilja frågar hon sig ständigt, om deklarationen om de mänskliga rättigheterna och antagandet av deras ”bokstav” också överallt innebär detsamma som förverkligandet av dess ”anda”.

Till dessa rättigheter räknas med fog också rätten till religions- och samvetsfrihet. Andra Vatikankonciliet såg sig föranlåtet att utarbeta en särskild förklaring till detta tema, dokumentet Dignitatis humanae, i vilket man inte bara angriper problemet utifrån en teologisk konception utan också behandlar det ur naturrättens aspekt, d v s från ”rent mänskliga” utgångspunkter, från sådana förutsättningar som dikteras av mänskliga erfarenheter, förnuftet och människans sinne för sin värdighet. Varje inskränkning av personers eller gemenskapers religionsfrihet är inte bara en smärtsam erfarenhet. Den är också ett slag mot människans värdighet oberoende av religion eller världsåskådning. Varje inskränkning eller kränkning av religionsfriheten står i motsats till människans värdighet och objektiva rättigheter.

. . . Utan tvivel står vi här inför en djupgående orättfärdighet gentemot allt det som rör människan i hennes djup, det specifikt mänskliga. Till och med fenomen som otro, religionslöshet och ateism blir begripliga som mänskliga fenomen först när man sätter dem i samband med religion och tro. Också utifrån ”rent mänskliga” premisser är det svårt att komma till en ståndpunkt, enligt vilken enbart ateismen har hemortsrätt i det offentliga och sociala livet, under det att troende människor principiellt nätt och jämt tolereras eller blir betraktade som andra klassens medborgare eller till och med – som har skett på sina håll – berövas sin medborgarrätt helt och hållet.

I kraft av mitt ämbete och på alla troendes vägnar vill jag vända mig till dem som på något sätt har ansvar för gestaltningen av det sociala och offentliga livet. Vi kräver av dem respekt för rätten till religion och för kyrkans arbete. Vi gör inte anspråk på några privilegier, bara på respekt för elementära rättigheter. Möjligheten att utöva dessa rättigheter är det grundläggande beviset för människans sanna framåtskridande under varje regim, i varje samhällsform, i varje system och i varje situation.

Människans uppgift

Vi (hela Guds folk) har del i Kristi profetiska uppdrag, och i kraft av samma sändning tjänar vi tillsammans med honom den gudomliga sanningen i kyrkan. Ansvaret för en sådan sanning innebär också att vi måste älska den och försöka förstå den så noga som möjligt, så att vi själva och andra blir alltmer förtrogna med hela dess förlösande kraft, dess klara ljus, dess djup och samtidigt dess enkelhet. Denna kärlek och längtan efter att bättre förstå sanningen måste gå hand i hand, något som bekräftas av kyrkans helgon och deras levnadsöden. Det sanna ljuset som faller på Guds sanning och för oss närmare själva Guds verklighet har alltid strålat klarast över dem som närmat sig denna sanning i vördnad och kärlek, en kärlek framför allt till Kristus, som är den gudomliga sanningens levande Ord, och därnäst kärlek till sanningens mänskliga uttryck i evangeliet, traditionen och teologien. Också idag behöver vi mer än allt annat en sådan förståelse för och en sådan utläggning av Guds ord, och en sådan teologi. Teologien är idag, lika mycket som förr, nödvändig för att kyrkan, Guds folk, på ett skapande och fruktbart sätt skall kunna delta i Kristi profetiska uppdrag. Därför får teologerna, som i sin egenskap av den gudomliga sanningens tjänare i sina studier och sitt arbete strävar efter en allt djupare förståelse, aldrig förlora sinnet för vad deras tjänst i kyrkan innebär …

Ingen får reducera teologien till en samling egna personliga åsikter, utan var och en måste tänka på att han är intimt förbunden med missionsuppdraget att undervisa om sanningen, den sanning som kyrkan mottagit ansvaret för.

Kyrkans ansvar för den gudomliga sanningen måste mer och mer på olika sätt fördelas mellan alla. Vi tänker därvid på specialisterna inom olika discipliner, på företrädarna för naturvetenskaperna och de humanistiska ämnena, på läkare, jurister, konstnärer, ingenjörer och lärare på olika nivåer och av olika grad av specialisering. De har alla som medlemmar av Guds folk sin egen del av Kristi profetiska uppdrag, sin egen del i den gudomliga sanningens tjänst … Inspirerad av sitt medvetande om att ha ansvaret för sanningen måste kyrkan i våra dagar förbli sin egen natur trogen, och till denna hör det profetiska uppdraget som härstammar från Kristus själv: ”Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er … Tag emot den helige Anden.”

Eukaristi och bot

Det är en grundläggande sanning, inte bara av läromässig utan också av existentiell natur, att det är eukaristin som bygger upp kyrkan … Detta sakrament är samtidigt offer, kommunion och närvaro. Visserligen är det sant, att eukaristin alltid har varit den djupaste uppenbarelsen och uttrycket för mänskligt broderskap mellan Kristi lärjungar och vittnen, och den måste så förbli. Men den får aldrig utnyttjas endast som en ”förevändning” att proklamera detta broderskap. Vid firandet av Herrens lekamens och blods sakrament måste man beakta det sakramentala tecknets fulla innebörd: den verkligt närvarande ”Kristus blir mottagen, själen uppfylls med nåd och vi får en underpant på den tillkommande härligheten”. Därför föreligger det en plikt att samvetsgrant iaktta de liturgiska föreskrifterna och allt det som har att göra med den gemensamma gudstjänst som frambärs åt Gud själv. Och detta desto mer som han i detta sakramentala tecken med gränslöst förtroende utlämnar sig till oss, som om han inte fäste något avseende vid vår mänskliga svaghet och ovärdighet, våra vanor, vår rutin, ja till och med våra möjligheter att kränka honom….

Kristus, som inbjuder till den eukaristiska måltiden, är densamme som säger ”Omvänd er”. Utan denna ständiga och alltid nya strävan efter omvändelse berövas deltagandet i eukaristin sin fulla frälsande verklighet, antingen genom att minskas eller genom att förmågan att ”frambära andliga offer” till Gud försvagas … Vi får inte glömma att omvändelsen är en inre akt av särskilt djup, en akt som människan inte kan överlåta åt någon annan eller avhända sig genom att låta gemenskapen ”representera” henne … När kyrkan försvarar denna månghundraåriga praxis vid förvaltningen av botens sakrament – den individuella bikten i förbindelse med en personlig akt av ånger och föresatsen att bättra sig och gottgöra – då försvarar hon människosjälens särskilda rättighet till ett mera personligt möte med den korsfäste Kristus … Helt uppenbart är det samtidigt Kristi rättighet att själv möta varje människa som återlösts av honom … När kyrkan slår vakt om botens sakrament, då bekräftar hon uttryckligen tron på återlösningens hemlighet som en levande och livgivande verklighet, som motsvarar den inre sanningen om människan, människans skuld och också det mänskliga samvetets längtan. ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet: de skall bli mättade.”

De kristnas kallelse: att tjäna och att härska

Troheten mot kallelsen, att ständigt stå till den ”konungsliga tjänstens” förfogande, har en särskild betydelse i detta mångskiftande byggverk, framför allt för de uppgifter som kräver den största insatsen och som har det största inflytandet på vår nästas och hela samhällets liv. Äkta makar måste utmärka sig genom trohet mot sin egen kallelse, som är en följd av det sakramentala äktenskapets oupplöslighet. En liknande trohet mot den egna kallelsen måste känneteckna prästerna på grund av den outplånliga stämpel som genom vigningssakramentet präglar deras själ. När vi mottar detta sakrament, förpliktar vi oss inom den latinska kyrkan medvetet och frivilligt till ett liv i celibat. Därför måste var och en av oss med hjälp av Guds nåd göra allt som står i vår makt för att vara tacksamma för denna gåva och förbli trogna mot detta engagemang på livstid. Samma förhållande gäller äkta makar, som av all sin kraft måste sträva efter att upprätthålla sitt äktenskapsförbund, att med ett vittnesbörd om kärleken grunda en familjegemenskap och uppfostra nya generationer människor som är i stånd att på samma sätt viga hela sitt liv åt sin egen kallelse, det vill säga den ”konungsliga tjänst”, vars förebild och skönaste föredöme givits oss i Jesus Kristus. Hans kyrka, som utgöres av oss alla i gemenskap, existerar för människan i så måtto att vi med stöd av Kristi förebild och med hans nåd kan uppnå det ”konungadöme” som innebär att vår mänsklighet når full mognad i var och en av oss. Mogen mänsklighet innebär det fulla bruket av frihetens gåva, som vi mottagit av Skaparen, då han kallade människan, skapad till hans avbild, till livet. Denna gåva förverkligas i det villkorslösa givandet av den egna personen.

Vi känner inte bara ett behov, utan till och med ett kategoriskt imperativ som bjuder till ständig, intensiv och ökad bön i hela kyrkan. Endast bönen kan åstadkomma att alla dessa stora uppgifter och svårigheter som kommer att avlösa varandra, inte blir anledning till kris, utan möjlighet och ett slags fundament för ständigt mera mogna framsteg på Guds folks väg mot det förlovade landet under denna etapp av historien vid slutet av det andra årtusendet. När jag nu slutar denna betraktelse med en innerlig och ödmjuk inbjudan till bön, då är det också min önskan att man håller ut i denna bön i förening med Maria, Jesu moder, så som apostlarna och lärjungarna gjorde efter Herrens himmelsfärd i nattvardssalen i Jerusalem. Jag ber framför allt att Maria, kyrkans himmelska moder, ville förbli med oss i bön under mänsklighetens nya advent, med oss som utgör kyrkan, hennes Sons mystiska kropp. Jag hoppas att vi genom en sådan bön kan undfå den helige Ande från höjden och så bli Kristi vittnen intill jordens yttersta gräns på samma sätt som de, som på pingstdagen gick ut i världen från nattvardssalen i Jerusalem.

Med min apostoliska välsignelse!

Rom, vid S:t Peter, den 4 mars, första söndagen i Fastan 1979, det första året av mitt pontifikat.

Johannes Paulus pp. II

Översättning: Anders Piltz

1. Ur lovsången till påskljuset (Exsultet) i påsknattens gudstjänst.