Uttalande om kvinnors prästvigning

Bröder i Kristus!

Låt mig först av allt uttrycka min uppriktiga erkänsla för att man beviljat mig förmånen att få ta till orda som katolsk observatör. Kan jag få begagna tillfället att ta er uppmärksamhet i anspråk för att särskilt understryka hur överväldigad jag blivit av det hjärtliga mottagande som bjudits mig här och av den oreserverade vänskap och kollegialitet som visats mig från alla håll. Jag vill gärna tyda detta som en manifestering av den ömsesidiga högaktning och tillgivenhet som härflyter ur våra anglikansk/katolska traditioner. Dagarna här låter mig personligen erfara den verklighetsnära innebörden av påve Paulus VI:s ord när han talade om ”våra systerkyrkor”. Alltnog; låt mig övergå till mitt egentliga ärende, och jag talar nu i namn av Sekretariatet för främjande av kristen enhet.

Konferensen torde äga nogsam kännedom om den skriftväxling som förevarit mellan påven Paulus VI och hans nåd ärkebiskopen av Canterbury. Skriftväxlingen vållades som bekant därav, att ett antal kyrkoprovinser inom den anglikanska gemenskapen hade beslutat viga kvinnor till prästämbetet och vidare därav, att ytterligare andra provinser förklarat att de ej funnit några avgörande teologiska hinder för sådana ordinationer.

Verklighetssinne präglade skriftväxlingen på båda sidor, men den utmärktes icke desto mindre av en innerlig önskan att på allt sätt undvika sådant som möjligen kunnat skada samförståndets utveckling, en utveckling som är fullkomligt häpnadsväckande med tanke på ett dystert förflutet av fyra hundra år, en utveckling och ett samförstånd som har präglat förbindelserna mellan den katolska kyrkan och den anglikanska kyrkogemenskapen alltsedan andra Vatikankonciliet.

I sitt första brev skrev påven Paulus att det var ”inom en ram av förtroende och uppriktighet” som han önskade redovisa denna katolska ståndpunkt angående vad han kallade ”detta nya och allvarliga hinder” för vårt enande. När jag vid detta viktiga tillfälle får ta upp frågan på nytt, önskar jag tala i samma anda av förtroende och uppriktighet. Såsom den helige fadern skrev till ärkebiskopen ”anser kyrkan sig, av trohet mot sin Herres föredöme, inte berättigad att medge prästvigning av kvinnor, och detta av mycket grundläggande skäl”. Skälen utlades vid ett senare tillfälle i en deklaration utfärdad av Kongregationen för trosläran, som ansåg det ”nödvändigt att erinra om att kyrkan, i trohet mot Herrens föredöme, icke anser sig behörig” att genomföra denna betydelsedigra (momentous) förändring.

Nu förhåller det sig så, att den tradition på vilken katolska kyrkan stödjer sig, är obruten och allmänrådande i östern och västern. Den är inte någon stelnad tradition, utan en tradition som är så fast och bestämd att den inte ens behövt formuleras eller försvaras. Skyldigheten att gå i svaromål åvilar, menar vi, dem som avviker från ett så långvarigt bruk, grundat på Kristi eget föredöme och ansett för att överensstämma med Guds plan för sin kyrka.

Sekretariatet för främjande av kristen enhet, på vars vägnar jag talar som en av dess ledamöter, ser sig föranlåtet att uttrycka sin oro över vad som förefaller vara en förhärskande tendens – måhända uppammad genom vissa tidningsuppgifter – nämligen att betrakta den katolska kyrkans ställningstagande till ordination av kvinnor såsom oklart och på något sätt provisoriskt. Huvudsyftet med mitt uppträdande här är att till Lambethkonferensens ledamöter få framföra detta: Det är omöjligt att dra i tvivelsmål allvaret och fastheten i den katolska ståndpunkten i denna fråga.

Men sedan detta sagts – och sagts klart – ansluter sig Sekretariatet för främjande av kristen enhet gärna fullt och fast till den hoppfullhet och den hängivenhet för ett fortsatt sökande efter enhet som var så tydligt märkbart i den helige faderns skrivelser och som har varit utmärkande för det anglikansk/katolska uppträdandet inför detta ”nya och allvarliga hinder”.

Det återstår mig bara att tacka de närvarande för det tillfälle som beretts mig att här framträda.

Biskop Daly av Ardagh och Clonmacnois var en av tre katolska observatörer vid Lambethkonferensen.