40xSignum

Med detta nummer av Signum har fyrtio häften utkommit. För fyra år sedan publicerades programförklaringar om den nya publikationen i de två organ som gick samman i Signum, Credo och KIT, Katolsk Informationstjänst. Dessa två var ganska olika och det kunde synas vara ett vågspel att skapa något nytt och oprövat. Credo stod inför ett redaktörsskifte och en naturlig omprövning av form och innehåll; KIT hade utvecklats från en informationsbulletin för massmedia till något som alltmer liknade en tidskrift, om än inte till det yttre. I de två publikationernas redaktioner fanns en långtgående enighet om att förena krafterna och även om hur det nya borde se ut.

Signums redaktion kom att bildas av Credos och KIT:s redaktioner, och kontinuiteten har varit god; en redaktionsmedlem har tillkommit, en lämnar med detta nummer redaktionen. Även inom prenumerantstocken har stabiliteten varit påfallande. Vi räknade med ett visst bortfall bland prenumeranterna på Credo eller KIT, men redan efter ett år hade Signum ett hundratal abonnenter, som tidigare varken hållit Credo eller KIT. Därefter har varje år tillkommit ett knappt hundratal nya och vår tryckta upplaga är nu 1 600 ex. I betraktande av att vi inte har några prenumerationer genom medlemskap i organisation eller befattning, är både utvecklingen och antalet läsare att vara nöjd med.

Under sista åren förefaller antalet teologie studerande bland prenumeranter att särskilt ha ökat. Med tanke på att kanske halva läsekretsen av idag inte läst Signum från början, kan det vara rimligt att säga något om vår målsättning, våra ambitioner och resurser.

Signum är i ingen mening ett officiellt organ för katolska kyrkan eller Stockholms katolska stift. Ingen kyrklig instans har någon ”kontroll” över vad vi skriver, och vi är heller inte ekonomiskt beroende av den officiella kyrkan. Vi har ingen annan lojalitet mot kyrkan än den som varje katolik har.

Men Signum har heller aldrig varit avsedd att vara ett organ för inomkatolsk debatt och kritik, även om vi givetvis kommenterar och belyser vad som kan vara av mera allmänt intresse. Vår läsekrets består till sin majoritet av icke-katoliker.

Däremot har Signum mera direkta relationer med Jesu Sällskap. En viktig förutsättning är ordens beredvillighet att ställa några patres delvis till förfogande för vårt arbete. Vi är beroende av att ansvariga inom jesuitorden anser att Signum är ett riktigt sätt att bruka mänskliga resurser. En stiftelse för jesuiternas verksamhet i Sverige är formellt ägare till Signum och ansvarige utgivaren är jesuit. Men det finns inget utomredaktionellt jesuitinflytande över Signum och överenskommelsen med stiftelsen innebär att redaktionen är sin egen huvudman och uppdragsgivare. Redaktionen förnyar sig själv utan medverkan av någon annan; likaså är den ensam ansvarig för innehåll och policy. Vid starten förekom någon diskussion om närmare utformning av ansvar och inflytande, men hittills har intet behov av några sådana regler yppat sig. Vi i redaktionen kan inte skylla ifrån oss på någon annan för att redaktionen inte är annorlunda sammansatt eller att innehållet är som det är.

En annan viktig fördel med ordensanknytningen är samarbetet med andra tidskrifter, som tillåter oss att publicera artiklar samtidigt som eller efter de stått att läsa i Stimmen der Zeit, Civilta Cattolica, Etudes, Razón y Fe eller America. Om ett knappt år kommer f.ö. de europeiska jesuitredaktörernas årliga samling att förläggas till Sverige.

Vi har uppfattat att en del katolska läsare har saknat en del av det material t.ex. av historiskt och spirituellt slag som Credo erbjöd. Under senare tid har vi låtit sådant stoff få mera utrymme, särskilt sedan den nordiska katolska teologiska tidskriften Lumen upphört (Signum 1979:3), har vi menat att vi här har en uppgift.

Som hittills vill vi i första hand orientera om kyrkan och tron i dess konfrontation med det moderna samhället och dess sociala och kulturella yttringar. Det har inneburit att vi ägnat mycket uppmärksamhet åt etiska problem som den moderna vetenskapliga utvecklingen skapat. Inte minst har gränsfrågorna kring liv, död och människovärde observerats bland nya läsargrupper.

Någon fortlöpande bevakning av skönlitteratur och annan konst har vi inte försökt oss på. Däremot har vi givetvis uppmärksammat konst, teater och böcker som aktualiserat kulturpolitiska eller livsåskådningsmässiga teman. Inte heller har vi sökt att etablera Signum som skönlitterärt forum, men givetvis har vi tacksamt ställt utrymme till förfogande för originaldikt eller översättningar av Ingemar och Mikaela Leckius eller för prov på Alf Härdelins presentationer på svenska av medeltida och modern ”spirituell” poesi. (Vi kan i sammanhanget erinra om att vi 1978:3 genom Herbert Grevenius förmedling kunde publicera ett kapitel ur Harry Carlsons nu så omskrivna bok om Strindberg och myterna.)

Den inhemska medarbetarkretsen har småningom vidgats, och vi har i och för sig ingen brist på material, även om allt som vi får oss tillsänt inte kan passa vår stil eller avvägningen av aktuella nummer. Översättare är givetvis ett problem för en tidskrift som innehållit översättningar från bortåt tio utomnordiska språk. Vår efterlysning till läsekretsen tillförde oss några kompetenta medarbetare, vilket vi är tacksamma för.

Vi har aldrig haft några ambitioner att försöka koncentrera katolska publicistiska krafter till Signum; många skribenter gör givetvis tro och kyrka större nytta i andra publikationer, katolska, ekumeniska eller sekulära. Men samtidigt uppskattar vi särskilt intresset och bidragen från en äldre generations katoliker som gjort viktiga insatser, Herbert Grevenius, Sten Söderberg, Lechard Johannesson och andra.

Vi är givetvis medvetna om risken för självbelåtenhet, men Signum har åtminstone till det yttre lyckats att komma ut regelbundet och med läsbara och hoppas vi läsvärda nummer. Våra personella resurser är i förhållande till vad som åstadkoms ganska blygsamma, men engagemang och en långtgående enighet inom redaktionen om målsättning och i grundläggande värderingsfrågor har gjort att inga tillgängliga krafter gått förlorade i interna konflikter och komplikationer.

Men för att Signum skall fortsätta att blomstra och förnyas behövs också medverkan från våra läsare, med kritik och kommentarer och inte minst med bidrag.

Signums redaktion går in på sitt femte arbetsår med tillförsikt, och hoppas att läsarna inte misstyckt att någon gång vi kommenterat något mindre omvälvande än påveval och befolkningskris.