Arbetsmoralen och det individuella ansvarstagandet

Åke Daun, universitetslektor i etnologi vid Stockholms universitet har i senaste numret av den socialdemokratiska kulturtidskriften Tiden (1979:2) på ett anmärkningsvärt sätt tagit upp ett ämne som eljest i arbetarrörelsens organ knappast brukar behandlas så öppet och förutsättningslöst som här sker under rubriken ”Arbetets värde”.

Förändringar

Med ledning av konkreta och talande exempel konstaterar författaren ”en allmänt förändrad inställning till arbetets värde” hos de unga, ja en rentav negativ inställning till själva arbetet, det senare med en nyans som känns oroväckande för arbetarrörelsen. Givetvis inte bara därför att unga människor idag växer upp med en kritisk hållning till vissa arbetslivets villkor (tunga och farliga jobb eller som innebär långa och obekväma arbetstider eller erbjuder få chanser till befordran). Inte heller enbart därför att vi har ett försäkringssystem som gör det möjligt att säga nej till sådana arbetsvillkor eller i varje fall kombinera lön och bidrag på ett för individen ändamålsenligt sätt. Däremot bidrar till denna kritisk-negativa hållning säkert den skarpa kontrast mot arbetslivet som fritiden utgör för det flesta. (Uppfattningen att man faktiskt inte behöver ”gå att knega vareviga dag, om man inte vill”.) Författaren anser dock att man borde kunna utpeka en gräns eller ett gränsområde för kritiken mot samhällsutvecklingen och det moderna arbetslivets villkor. Han hävdar, att ”arbetarrörelsen måste … medverka till en arbetsmoral, till iden om arbetets värde och det individuella ansvarstagandets betydelse för det kollektiva bästa”.

Utan svårigheter skulle man kunna utvidga detta resonemang utöver arbetarrörelsen och utöver otillfredställande arbetsvillkor m.m. till andra situationer och motiv i andra samhällsskikt. Exempelvis: ett heltidsarbete ”lönar sig inte längre” under det skärpta skattetrycket; man utnyttjar samhället ”bara det sker inom lagens råmärken”; eller: ”Det är inte min sak att fixa jobben, det är höjdarnas; framtiden oroar jag mig inte för ett dugg” o.s.v.

Författaren efterlyser ”en viss hållning som människa”. ”Många har länge talat om att samhället skall göras rättvisare, generösare, tryggare etc. Men innebär då detta att människorna kan lämnas att vara hur de vill . . .?” Är det inte i själva verket så, att det inte går att skapa ett gott samhällssystem, om människorna inte stimuleras att själva vara med på noterna? Och hans slutsats är (med anspelning på en text i tunnelbanan: ”Plats avsedd främst för rörelsehindrade” i stället för den tidigare: ”Lämna din plats åt den som bättre behöver den”): ”Vår tids text uttrycker ambitionen att skapa ett rättvist samhälle, snarare än att fostra till rättvisa människor.”

Vilka förklaringar finns?

Åke Daun söker efter orsakerna till denna utan allt tvivel fundamentala fråga för samhällets framtid.

Med all rätt påpekar han att en traditionell kristen (?) pliktmoral har avlösts av en mera instrumental och funktionell syn på arbetslivet; att arbetslivets bristfälligheter har framkallat ökad kritik och effektiva sociala motåtgärder; att på grund av utslagning både ur skola och arbetsliv alltmera uppstår konflikter med etablerade normer. Å andra sidan konstaterar han samtidigt att flitiga och plikttrogna arbetare betraktas som ”bombade”. Den stackare som söker starta eget för att gardera sig mot arbetslöshet . . .! m.m.

Två grundläggande orsaker ser författaren till denna undergrävda – eller förvanskade! – arbetsmoral.

Kommersialismen står idag för den viktigaste ideologiska fostran och präglar väsentligen människornas inställning till arbetslivet i den mån arbetet ensidigt framhävs som medel till försörjning och köpkraft och därmed utvecklar attityder som likställer arbetet med andra inkomstkällor – lagliga i form av ersättning för arbetslöshet, bostadstillägg etc., eller olagliga som skattebedrägerier, pengar under bordet o.s.v. Individuell framgång, självförverkligande, självrespekt och socialt ansvar mäts i eller likställs till stor del med materiell konsumtionsnivå. Författaren gör dock en anmärkningsvärd reservation: Det gamla samhällets kristet färgade dygder lever i begränsad utsträckning fortfarande kvar. Det finns också en officiellt deklarerad betoning av laglydighet och arbetsamhet ”men dessa egenskaper utmanas i växande utsträckning i de subgrupper människor ingår i”.

Den andra grundläggande förutsättningen ser Åke Daun däri att inte bara kyrkan och skolan i stort sett har förlorat sina fostrande funktioner utan också folkrörelserna i stor utsträckning har lämnat sina ideologiska uppfostrande roller bakom sig. T.o.m. arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen har fått karaktär av intresseorganisationer. Han fastslår nästan bryskt: ”Någon ideologisk fostran som inbegriper hela personligheten utövar de inte.”

Angående kyrkan och religionen tycks en biton av resignation finnas i hans framställning: Detta ”kan vi idag inte göra mycket åt”.

Eftersökta alternativ

Författaren söker efter vissa praktiska ledtrådar som skulle kunna hjälpa till en nyvärdering av arbetslivet. Han ser i den situation han skisserat ett oroväckande samhällspolitiskt problem. Mest oroväckande tycks dock vara att man inte ser några gångbara ”alternativ” till en förbättring. Punkt för punkt går han igenom alla faktorer som enligt gängse politiska mönster egentligen skulle kunna bjuda på ansatspunkter till en annan inställning. Ovanligt öppet kommer han till en negativ bedömning och vågar sedan ställa frågan: ”Ny moral eller ny moralism?” Vad han därmed avser blir klart när han svarar: Det finns anledning att diskutera ”om inte arbetarrörelsen borde befatta sig även med frågan huruvida en socialdemokrat bör karakteriseras av en viss hållning som människa”. Med reservationen, att denna fråga inte bara har en partipolitisk utan en allmänmänsklig karaktär av yttersta betydelse för hela samhället, tror vi att författaren här vidrör en central tanke: Hur kan människans fria sociala ansvarstagande i sitt arbete och i hela sitt arbetsliv under helt nya förhållanden återigen väckas och fördjupas?

En intervju med Leszek Kolakowski

I Kontinent 3 som kallar sig ett ”oberoende forum för ryska och östeuropeiska författare (tysk uppl. av den på ryska utkommande tidskriften KOHT-HEHT, Darmstadt1975) publicerade den polske filosofen Leszek Kolakowski en intervju som i detta sammanhang är av ett visst intresse.

På frågan om det framtida demokratiska samhället inte allt mera kommer att bestämma över den enskildes öde såtillvida att denne förlorar all möjlighet till alternativ, svarar Kolakowski och vidgar därmed Åke Dauns frågeställning: Ju mer livets beroende av hela det tekniska systemet växer dess större blir också de centrala maktområdenas institutioner. Allt flera livsområden måste nödvändigtvis styras centralt och underkastas ett egaliserande organisationssystem. Inför denna situation tycks den enskildes liv allt mindre bero på egna idéer, initiativ och egen företagsamhetsanda. Denna utveckling är oroväckande och väcker i själva verket också oro hos många människor . . . Men just detta tycks ge större eftertryck åt försvaret för den individuella friheten” . . . I denna bemärkelse menar han, har nödvändigheten att försvara friheten (även mot all byråkratisering) idag blivit ännu mera trängande än någonsin tidigare.

Därmed har han givetvis ännu inte givit ett svar på den fråga Åke Daun ställt. Men Kolakowski fortsätter: ”Det finns många viktiga t.o.m. grundläggande frågor för vilka vi inte har vetenskapliga lösningsmöjligheter . . . Det finns ingen orsak att därför avstå från att fundera över dessa frågor. Jag tänker här på alla frågor av metafysisk och religiös natur, men också på alla moraliska frågor, för vilkas lösning vetenskapen inte förfogar över medel och vägar. Vi kan ändå inte avstå från dessa frågor.”

Vi kan utan allt tvivel tillfoga att samma sak också gäller samhälls- och arbetspolitiska frågor: Arbetets värdesättning har att göra med och hänger ihop med hela människans uppfattning om sig själv och sin tillvaro, med andra ord sist och slutligen med sin etiska eller om man så vill sin ”metafysiska” inställning.

I Åke Dauns uppsats skymtar i grund och botten en viss skepsis, om denna bortglömda dimension återigen kan väckas till liv i samhället. Men det syns redan viktigt, att man överhuvudtaget återigen börjar fundera över den som komplement – och kanske inte minst som ett visst korrektiv – till alla samhällspolitiska åtgärder för att förbättra arbetslivets villkor. Vid sidan av all kommersialism, materialism och avideologisering finns just idag också andra tendenser: ett sökande efter livskvalitén, ett nytt medvetande och ansvar för miljön och den omvärld vi kommer att lämna den kommande generationen, ett nytt sökande efter livets mening, en mängd visserligen mycket skiftande ”nyandliga” strömningar m.m. Framtiden kommer att visa i vilken utsträckning sådana och liknande tendenser förmår skapa åtminstone alternativ för en ny mänsklig värdesättning av arbetet t.o.m. under helt förändrade förhållanden.