Birgitta och det medeltida Danmark II

Kulten av den heliga Birgitta vann under 1370-talet insteg i Danmark. Detsamma gäller den fromhetsriktning, åt vilken hennes Himmelska uppenbarelser ger uttryck och vilken omhuldades inom birgittinorden. Sedan dess har denna kult och denna fromhetsriktning i Danmark liksom i Sverige påverkats av olika faktorer, inskärper Wallin: kungamaktens inställning, påvarnas och konciliernas beslut, adelns behov av ståndsmässiga försörjningsanstalter för sina ogifta döttrar. Det ligger därför i sakens natur att intensiteten i Birgitta-kulten och i den birgittinska fromhetsriktningen har skiftat från en period till en annan.

Om de danska sockenkyrkorna gäller det liksom om de svenska, att de knappast kan lämna något bidrag till studiet av Birgitta-kultens utveckling. I mitten av 1200-talet var den stora kyrkobyggnadsperioden avslutad. Redan vid invigningen hade sockenkyrkorna fått sina dedikationshelgon, Guds moder Maria, Sankt Petrus, Sankt Laurentius, Sankt Nikolaus och andra. När Sankta Birgitta omsider blev känd i Danmark, fanns det knappast någon plats för henne som dedikationshelgon. (Förhållandet är annorlunda i Finland: där tillkom under 1400-talet ett flertal nya kyrkor, och av dem blev åtskilliga dedicerade till den heliga Birgitta.) Uppgifterna om de danska kapell- och altarstiftelserna lämnar däremot ett fylligt material till studiet av Birgitta-kulten.

När Wallin i detta sammanhang talar om kapell, menar han endast undantagsvis fristående sådana som de i boken Sankta Birgittas kapell i Ystad förtecknade Birgitta-kapellen i det medeltida Sverige. Vad han här avser, det är sådana kapell, som utgjorde avskärmade delar av något större kyrkorum eller tillbyggnader på en större kyrkobyggnad. Domkyrkor och klosterkyrkor har blivit rikt försedda med sådana kapell.

Wallin har följt den danska regentlängden, när det gällt att behandla de danska kapell- och altarstiftelserna till den heliga Birgittas ära. Detta har gett honom möjlighet att belysa hur intensiteten i Birgittakulten har växlat under olika perioder. Han har kunnat ge en föreställning om tiden för kapell- och altarstiftelsernas tillkomst, om deras blomstring och tillbakagång.

Wallin behandlar kapell- och altarstiftelsernas tillkomsttid, han fastställer om stiftarna har tillhört adeln, prästeståndet eller borgarståndet; han redogör för stiftarnas testamentariska bestämmelser angående gravvård och själamässor i respektive kapell eller vid respektive altare, och han skildrar gudstjänstlivet i kapellet eller vid altaret. Han redogör också för varje enskild kapell- och altarstiftelse.

De äldsta danska kapell- och altarstiftelserna till den heliga Birgittas ära har tillkommit under drottning Margaretas och Eriks av Pommern tid, det vill säga tiden från 1387 till 1434. Ingen av dem kan emellertid sättas i omedelbar förbindelse med kungamakten, anmärker Wallin. Snarare kan de fyra i Sonderjylland, Sjaelland och Skåne belagda birgittinska aktiviteterna uppfattas som trevande manifestationer av en gryende Birgitta-kult, som genom mirakelberättelserna, förberedelserna för kanonisationsprocessen och ryktet om Birgittas kvarlevors ankomst till och skrinläggning i Vadstena omsider har nått Danmark. De fyra äldsta birgittinska kapell- och altarstiftelserna i Danmark skall nu behandlas, på grundval av de forskningsrön som Wallin har gjort.

Omkring år 1400 tillkom ett kapell i skogen Krogsris i Sonderjylland. Av ett av påve Bonifatius IX utfärdat avlatsbrev framgår att kapellet var dedicerat till Jungfru Maria, den helige Augustinus och den heliga Birgitta. Detta kan betecknas som en i hög grad birgittinsk helgonrad. Jungfru Marias betydelse för birgittinorden framgår därav att birgittinnunnorna enligt Birgittas egen föreskrift skulle bedja Jungfru Marie tidegärd, komponerad av Birgitta själv och av den helig Petrus av Skänninge. Den helige Augustinus’ betydelse framgår därav att det birgittinska klosterfolket enligt påve Urban V:s föreskrift skulle följa den helige Augustinus’ klosterregel. Kapellet i Krogsris blev senare en vallfärdsort som präglades av Mariakult och, det bör preciseras, av en Mariakult som var ett utflöde av birgittinsk inspiration. Eftersom de tyska makthavande i tiden omkring 1400 var engagerade i anläggandet av birgittinklostren i Reval, Lubeck och Danzig, och de danska makthavande i anläggandet av birgittinklostret på Lolland, kom kapellet i Krogsris snart att mista sin betydelse.

Under samma period tillkom emellertid i Danmark tre birgittinska altarstiftelser. Det var för det första det åt den heliga Birgitta invigda altaret i benediktinklostret i Naestved. Detta altare konsekrerades av Peder Jensen Lodehat, biskop av Roskilde, som var drottning Margaretas medarbetare och som tillsammans med henne förberedde anläggandet av birgittinklostret på Lolland. Det var för det andra den helige Johannes döparens och den heliga Birgittas altare i Vor Frue kyrka i Köpenhamn, en kyrka som betjänades av ett till kollegium sammanslutet prästerskap och i praktiken kunde jämställas med en domkyrka. (Värdigheten av domkyrka har denna helgedom fått i våra dagar.) Det var för det tredje ett altare i Lunds domkyrka. Ifrågavarande altare hade konsekrerats år 1412 och då fått namnet Kristi lekamens altare. I en urkund från år 1415 kallas det emellertid Kristi lekamens, Jungfru Marias, aposteln Tomas’, den heliga Birgittas och den heliga Elisabets altare. Den heliga Birgitta har alltså blivit ett av skyddshelgonen för altaret. Detta kan tolkas som en påverkan från Maribo på Lolland, där man vid denna tid förberedde anläggandet av ett birgittinkloster. Ett företag sådant som detta har givetvis väckt intresse i hela Danmark, inte minst i ärkebiskopsstaden Lund.

Perioden 1434-1448 kännetecknas därav att kungadömet var försvagat och att riksrådet och adeln fått betydligt större makt än tidigare. Under denna period tillkom i Danmark tre Birgittakapell.

Medlemmarna av släkten Lange, vilka inrättade det förut omtalade frändegillet i Varde syssel, instiftade samtidigt i Ribe domkyrka ett kapell till Jungfru Marias, Sankta Birgittas och alla helgons ära. I detta kapell höll medlemmarna av frändegillet i Varde syssel sina sammankomster. Den birgittinska anläggningen i Ribe domkyrka kan sättas i samband med anläggandet av Danmarks andra birgittinkloster, beläget i Mariager på Jylland, konstaterar Wallin. ”Biskopen i Ribe var engagerad i tillkomsten av klostret i Mariager som centralort i Jylland för den birgittinska fromhetsrörelsen.” Birgitta-kapellet i Ribe domkyrka, samlingsplatsen för medlemmarna av släkten Lange, framstår nästan som en filial till klostret i Mariager.

I ett par brev från åren 1446 och 1449 talas det om två Birgittakapell i Maribo klosterkyrka, av vilka det ena befinner sig inne i klosterkyrkan, det vill säga i den del av klosterkyrkan som redan är iordningställd, medan det andra, som ännu utgör ett önskemål, skall inrättas under Vårfrukoret i östra delen av klosterkyrkan. Sådana kapell utgör något självklart i ett birgittinkloster och vittnar alltså inte om någon tilltagande intensitet i Birgitta-kulten. – År 1488, när klosterkyrkan äntligen är helt färdig, lämnas det upplysning om ett tredje Birgitta-kapell, beläget i den köpstad vilken uppstått i hägn av klostret och vilken liksom klostret fått namnet Maribo. Det sistnämnda kapellet har varit en fristående byggnad och troligen beläget utmed nuvarande Vestergade.

År 1420 hade pfalzgreven Johann von Netzmarkt och hans hustru Katharina av Pommern, en syster till Erik av Pommern, stiftat ett birgittinkloster i Gnadenberg i nordöstra Bayern. Detta kloster befolkades av birgittinmunkar från klostret Paradiso nära Florens och av birgittinnunnor från Maribo på Lolland. Johanns och Katharinas son Christopher reste år 1434 till Danmark och besökte då bland annat Maribo kloster. Kanske var det han som låg bakom birgittinnunnornas förflyttning från Maribo till Gnadenberg. Från sina föräldrar hade han ärvt förkärleken för birgittinorden. År 1438 blev han Danmarks konung, år 1441 Sveriges och år 1442 Norges. I den danska regentlängden kallas han Christoffer III, i den svenska och i den norska Kristofer av Bayern. Såsom konung av Sverige besökte han fyra gånger Vadstena kloster, och han visade även de övriga nordiska birgittinklostren sin välvilja, det finska Nådendal, det norska Munkaliv och det danska Maribo.

Under nästa period, Kristian I:s och konung Hans’ tid, tiden 1448-1513, tillkom åtskilliga birgittinska kapell- och altarstiftelser. Ett brev från biskopen i Slesvig, skrivet år 1451, nämner ett altare i Haderslevs kollegiatkyrka i Jylland, numera domkyrka. Altaret är stiftat av kaniken Anders Johansen och invigt till det heliga korset, Sankt Petrus, Sankta Elisabet och Sankta Birgitta. Att brevet är daterat år 1451 och att brevskrivaren, biskopen i Slesvig, nämner Sankta Birgitta som ett av skyddshelgonen för altaret i Haderslev är värt uppmärksamhet, förklarar Curt Wallin och en annan Birgitta-forskare, Tore Nyberg. Konciliet i Basel hade självrådigt utnämnt en påve som antog namnet Felix V, något som innebar ett subordinationsbrott mot den heliga stolen och som ledde till en schism inom kyrkan. Birgittinerna var till en början, liksom den svenska kyrkan i övrigt, böjda för att ansluta sig till den schismatiske påven. År 1451 har emellertid birgittinerna upphört att stödja den schismatiske påven och beslutat att skänka den rättmätigt valde påven, Nikolaus V, sitt stöd, med andra ord återvända till den romerska observansen, detta i överensstämmelse med birgittinordens traditionella påvetrohet och Romtrohet. Hela det kristna Europa genomgick vid denna tid samma utveckling. Att kaniken Anders Johansen har valt Sankt Petrus, den förste i den långa raden av påvar, samt den heliga Elisabet och den heliga Birgitta, representanter för franciskanernas, respektive birgittinernas Rom-trohet, visar tydligt att han har anslutit sig till den romerska observansen. När biskopen i Slesvig år 1451 godkänner altarstiftelsen, visar även han att han tillhör den romerska observansen. Genom att godkänna valet av den heliga Birgitta som ett av dedikationshelgonen för den nya altarstiftelsen i Haderslev uttrycker han sin tillfredsställelse över att bröderna och systrarna i den heliga Birgittas orden blivit den rättmätige påven underdåniga.

I södra Skåne låg sedan gammalt Börringe benediktinkloster. I mitten av 1400-talet tycks detta kloster, liksom det norska benediktinklostret Munkaliv, ha råkat in i en kris. Man har såväl i Munkaliv som i Börringe försökt rädda klostret genom att förvandla det till ett birgittinkloster. Försöket lyckades i Munkaliv men misslyckades i Börringe. De munkar och nunnor, som från Maribo flyttade till Börringe, måste snart återvända till moderklostret, och dit flyttades också den bild av den heliga Birgitta, som man ställt upp i Börringe. Wallin har förklarat misslyckandet i Börringe. Det var inte lätt för Börringe att taga upp konkurrensen med de blomstrande danska birgittinklostren i Maribo på Lolland och Mariager på Jylland. Den skånska adeln och det skånska borgerskapet fortsatte att ingiva sina ogifta döttrar i dessa båda välrenommerade kloster.

År 1464 lät konung Kristian I och drottning Dorotea förse Roskilde domkyrka med ett kapell, som utgjorde en tillbyggnad vid södra sidoskeppet. Enligt det nämnda år utfärdade fundationsbrevet invigdes kapellet till ära för den heliga Treenigheten, Guds moder Maria, Sankta Anna, Sankta Birgitta och heliga tre konungar. Det märkliga är, att när kapellet nämnes i en urkund från år 1465, så är Sankta Birgittas namn struket i raden av dedikationshelgon. Vilken kan orsaken ha varit? Tore Nyberg har givit en förklaring. Man har tydligen funnit det mera värdigt att instifta ett särskilt Birgitta-kapell med ett åt henne invigt altare i domkyrkan än att bara låta henne uppträda som ”sidopatron” jämte de övriga helgonen. År 1482 kom ett sådant Birgitta-kapell till stånd. Det stiftades av Oluf Morthensen Baden, biskop i Roskilde, och det utgjorde en tillbyggnad vid norra sidoskeppet. Kapellet blev rikt smyckat med kalkmålningar, bl a med en framställning av kapellets dedikationshelgon, den heliga Birgitta.

Av de 21 kända medeltida altarena i Viborgs domkyrka har ett varit helgat åt den heliga Birgitta. I Rye på Jylland låg en till den helige martyren Severinus (på danska kallad Seren) helgad vallfärdskyrka. Den blev år 1476 tillbyggd med ett till den heliga Birgitta dedicerat kapell.

Wallin har förtecknat tre birgittinska altarstiftelser på Fyn. Till den heliga Birgitta invigda altaren har funnits i Sankt Nikolai kyrkan i Svendborg, i Vårfrukyrkan i Assens samt i Sankt Nikolai kyrkan i Middelfart.

En birgittinsk altarstiftelse och ett Sankta Birgittas kapell i Skåne från Kristian I:s tid har omtalats i det föregående. Båda har tillkommit på initiativ från medlemmar av den sydostskånska ätten Brahe. Barbara Torkilsdatter Brahe till Bollerup stiftade år 1475 ett altare till den heliga Birgittas ära i Lunds domkyrka. Under 1400-talets näst sista decennium tillkom Sankta Birgittas kapell i Ystad, byggt på initiativ av Axel Pedersen Brahe, herre till Krageholm och Tosterup.

Birgitta om Skåne

Curt Wallin har även behandlat den roll, som Skåneland spelar i den heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser.

När den heliga Birgitta tar ställning till frågan huruvida Skåneland rätteligen hör till Danmark eller till Sverige, så visar hon sig vara påverkad av den parafraserande översättning av de fem Moseböckerna, som går under namnet Den fornsvenska Pentateuk parafrasen. I sin uppfattning av svenskarnas och danskarnas bosättning i Skandinavien i en avlägsen forntid avviker hon emellertid från bibelparafrasen. Curt Wallin har utrett detta i sin uppsats Skåneland i Birgittas Uppenbarelser, publicerad i Lunds stifts julbok år 1976.

Enligt bibelparafrasen är mänskligheten uppdelad i tre folkslag, av vilka vart och ett härstammar från någon av Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet. Från Sem härstammar hebréerna och andra semitiska folk, från Ham afrikanerna, från Jafet alla europeer, säges det. Av Jafets avkomlingar vandrade somliga från Medelhavsländerna över Ryssland in i de nordiska länderna, där de bosatte sig. Såväl Sverige som Danmark har enligt bibelparafrasen befolkats österifrån.

I kapitel 3 i Uppenbarelsernas fjärde bok accepterar Birgitta bibelparafrasens uppdelning av mänskligheten i tre folkslag efter syndafloden. Som redan antytts, avviker hon på en viktig punkt från bibelparafrasen. När somliga av Jafets avkomlingar hade lämnat Medelhavsbäckenet, vandrade de i nordostlig riktning och kom så småningom till Sverige, skriver hon. Andra av Jafets avkomlingar kom däremot västerut, och det är dessa som efterhand befolkat Danmark. ”Bibelparafrasens uppfattning om att såväl Sverige som Danmark befolkats österifrån har ändrats till att befolkningen på de danska öarna tillhör en västerifrån invandrad släkt.” Så betecknar Wallin den heliga Birgittas framställning av händelseförloppet. De som först brukade den jord, som icke var kringfluten av vatten (det vill säga Sverige), de tillägnade sig intet av deras land som bebodde öarna (det vill säga danskarna), utan varje folk lät sig nöja med vad det redan ägde, inskärper Birgitta. Hon har alltså bildat sig en bestämd uppfattning om svenskarnas och danskarnas invandring till och bosättning i de nordiska länderna. Hon har dragit den slutsatsen att Öresund rätteligen utgör Sveriges gräns åt väster och att Skåneland följaktligen hör till Sverige. Hon inskärper att Sveriges gräns åt väster varken får överskridas genom något landförvärv på danskt område (ett sådant som Magnus Erikssons erövring av Köpenhamn) eller uppgivas genom någon landavträdelse på svenskt håll (en sådan som blev följden av Valdemar Atterdags erövring av Skåne, Halland och Blekinge). Av gammalt har ju svenskar och danskar respekterat varandras rättigheter, och så bör det vara även i fortsättningen.

(Här bör det nämnas att Alfonso da Vadaterra i en åttonde bok samlade alla dem av Birgittas uppenbarelser som hade ett politiskt innehåll. Han meddelade in extenso de uppenbarelser som icke hade ingått i någon av de tidigare sju böckerna, medan han beträffande dem, som redan hade fått plats däri, bara anförde de första raderna. Till den tredje uppenbarelsen i fjärde boken gjorde Alfonso i åttonde boken en hänvisning, som fick numret 41 och som bara innehöll de första raderna av ifrågavarande uppenbarelse. Jag har återgivit Wallins analys av uppenbarelsen. Wallin rättar sig emellertid efter den av Alfonso företagna redigeringen och hänvisar alltså till uppenbarelsen som till kapitel 41 i Uppenbarelsernas åttonde bok, icke som till kapitel 3 i fjärde boken.)

För att ge en klar bild av den heliga Birgittas ställningstagande i Magnus Erikssons och de danska konungarnas kamp om Skåneland, sådan Curt Wallin har framställt den, är det lämpligt att referera det politiska händelseförloppet.

Konung Christoffer II av Danmark hade förpantat Skåne till greven av Holstein. Skåningarna, som kände sig tyranniserade av holsteinarna, erbjöd år 1332 Magnus Eriksson, Sveriges och Norges konung, att bli härskare över Skåne. Kung Magnus accepterade förslaget, friköpte det åt Holstein förpantade Skåneland för den enorma summan av 34.000 mark silver och hyllades sedan på Skånes landsting som rättmätig herre och konung över Skåne och Blekinge. På grund av sin övertygelse att Öresund rätteligen är Sveriges gräns åt väster, har Birgitta kunnat glädja sig åt Magnus Erikssons förvärv av Skåne och Blekinge. Emellertid försöker Christoffer II:s son, Valdermar III Atterdag, konung över Danmark från 1340 till 1375, att ena sitt politiskt splittrade rike. Magnus Eriksson begagnar sig av den brydsamma politiska situation, i vilken den danske konungen för tillfället befinner sig. Han angriper och erövrar Köpenhamn. Birgitta, som ansåg att Sveriges gräns åt väster inte borde överskridas genom något landförvärv på danskt område, har uttalat sitt ogillande av Magnus Erikssons attacker mot Köpenhamn.

År 1343 lyckas kung Valdemar återtaga Danmarks huvudstad. Sveriges och Danmarks konungar sluter fred. Den svenske konungen får behålla vad han redan vunnit, nämligen Skåne och Blekinge. Han får nu även Halland. På grund av krigsföretagen och erläggandet av den ovannämnda höga pantsumman liar Sverige råkat in i en svår finansiell kris. Till råga på allt börjar inre splittring försvaga den svensk-norsk-skånska unionen. Valdemar Atterdag utnyttjar svaghetstillståndet och förklarar Magnus Eriksson krig. Kriget får ett för kung Magnus olyckligt förlopp. Enligt det år 1360 ingångna fredsavtalet nödgas han till kung Valdemar avträda Skåne, Halland och Blekinge. De båda kungarna ingår ett förbund. För att befästa den ingångna freden gifter kung Valdemar bort sin dotter Margareta, Danmarks blivande drottning, med kung Magnus’ son Håkan, Norges blivande konung.

I den ovannämnda tredje uppenbarelsen i fjärde boken ger Birgitta uttryck både åt sin tillfredsställelse över att Magnus Eriksson förvärvat Skåneland och sitt ogillande av att kung Magnus överskridit Öresund, den rättmätiga gränsen mellan Sverige och Danmark, genom att rikta ett angrepp mot Köpenhamn. Den år 1343 timade förlusten av Köpenhamn betraktar hon som Guds straffdom.

Att Magnus Eriksson har avstått Skåneland åt Danmarks konung har väckt Birgittas våldsamma harm. Genom en sådan landavträdelse har han ju uppgivit Sveriges rättmätiga gräns åt väster, den gräns som utgöres av Öresund. Birgitta har likaså ogillat det mellan Sveriges och Danmarks konungar ingångna förbundet och det mellan Margareta Valdemarsdotter och Håkan Magnusson planerade giftermålet. Sitt ogillande av den politiska utvecklingen i Skandinavien har hon uttryckt i två kapitel i den åttonde boken av sina Himmelska uppenbarelser, kapitlen 16 och 56. I dessa båda kapitel betraktar hon kampen om Skåneland mot bakgrunden av den kamp, som enligt medeltida föreställning utan uppehåll pågår mellan Guds rike och djävulens rike. Birgitta har tidigare föreställt sig att kung Magnus skulle bli en Gudsrikets förkämpe och att han skulle motsvara tidens ideal av en rättrådig furste, en rex iustus. Genom att avträda Skåne, Halland och Blekinge åt kung Valdemar och genom att knyta vänskapliga förbindelser med denne och rentav ingå svågerlag med denne har han emellertid blivit en företrädare för djävulens rike och en orättrådig furste, en rex iniustus.

Birgitta och Gudsstaten

Curt Wallin riktar framför allt uppmärksamheten på den uppenbarelse, som utgör kapitel 56 i den åttonde boken. Här står kung Magnus inför Världsdomaren. Medeltidsmänniskornas på den helige Augustinus’ bok om Gudsstaten, De civitate Dei, grundade föreställning om idealkonungen och dennes motsats, den gudsfrånvände tyrannen, når ”i fråga om dramatisk och livfullhet sin höjdpunkt i detta kapitel”, framhåller Wallin. Birgitta tycker sig höra att Kristus fäller följande dom över Magnus Eriksson: ”Därför skall allt gott, som du erhållit, tagas ifrån dig och givas åt någon din efterträdare.” Kristus har alltså, föreställer sig Birgitta, förutsagt Magnus Erikssons avsättning och valet av en ny sveakonung. Till det mot kung Magnus riktade upproret har Birgitta bidragit med en i originalhandskrift bevarad uppenbarelse, vilken torde ha tillkommit år 1361. Birgitta befann sig vid den tiden i Rom och hade blivit underrättad om förlusten av Skåneland. Uppenbarelsen i fråga har tagit formen av en upprorsplan, riktad till de mot kung Magnus oppositionella frälsemännen i Sverige. Motgångarna i kampen mot Valdemar Atterdag uppfattas av Birgitta som ett förebud om kung Magnus’ förlust av alla sina tre kronor, Sveriges, Norges, Skånelands.

I uppsatsen Skåneland i Birgittas Uppenbarelser har Curt Wallin givit en överskådlig och psykologiskt trovärdig framställning av den heliga Birgittas engagemang i kampen om Skåneland. Han har visat hur de politiska händelserna avspeglas i den heliga Birgittas efterlämnade skrifter, det vill säga i hennes Himmelska uppenbarelser. Motiveringen till Birgittas ställningstagande framstår klar genom Wallins utredning. Vad var det som föranledde Birgitta att inskrida mot Magnus Eriksson så som hon gjorde? Förmodligen förhöll det sig så, att hennes egen uppfattning om Skånelands plats i den gudomliga världsordningen kom i konflikt med den svenske konungens uppfattning härvidlag. Curt Wallin har tolkat hennes ställningstagande på detta sätt.

I samarbete med Merete Geert Andersen har Curt Wallin behandlat Birgitta-kulten i det medeltida Danmark i uppsatsen Birgitta i ett supplementband till Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från år 1977. Wallin påpekar här, att förutom birgittinklostren i Maribo och Mariager, vilka givetvis varit dedicerade till Guds moder Maria och till den heliga Birgitta, har åtskilliga kapell- och altarstiftelser i det medeltida Danmark varit invigda till grundarinnan av den allraheligaste Frälsarens orden eller birgittinorden (endast i tre fall fristående kapell). Wallin fäster också uppmärksamheten på att akterna från Birgittas kanonisationsprocess nämner flera danska pilgrimer på väg till Birgittas helgonskrin i Vadstena klosterkyrka. Pilgrimsmärken med den heliga Birgittas bild i miniatyr, hemförda från Vadstena, är påträffade i danska kyrkor. Ellen Jorgensen var synnerligen återhållsam, när det gällde att bedöma den heliga Birgittas betydelse för Danmark. Curt Wallin har bemött henne. Han har gjort gällande att den helgonkultens blomstring, som kännetecknar den yngre medeltiden, i hög grad kom även Birgitta till godo. Inte bara stiftsstäder som Lund, Ribe och Roskilde utan också köpstäder som Malmö och Köpenhamn samt det på adliga herresäten så rika sydöstra Skåne framstår som centra för Birgittakulten, konstaterar Wallin. Genom sina personhistoriska forskningar rörande den sydostskånska grenen av ätten Brahe och dess anknytning till birgittinorden har Wallin bestyrkt denna sin uppfattning.