De polska katolikerna och den kommunistiska staten

Alltsedan den katolska kyrkan på hösten 1978 kallade en polack till ny påve, har det talats mycket i västeuropeiska massmedia om den polska kyrkan. Med rätta har kyrkans oförskräckta uppträdande gentemot den kommunistiska regimen uppskattats och troheten hos de katolska bekännarna framhävts. Genom att motsättningen stat och kyrka betonats har emellertid i de flesta fall ringa uppmärksamhet ägnats den polska staten.

Man får då inte förbise det faktum, att den polska kyrkans relativa frihet – i nuvarande världspolitiska situation – är helt beroende av den polska statsorganisationen, så som den f.n. föreligger. Ur politisk synpunkt hör Polen till Östblocket. I klartext innebär det, att Sovjet av strategiska skäl bara kan tolerera en långtgående polsk oavhängighet i det fall, att den kommunistiska regimen kan garantera en tillräcklig säkerhet genom att tillhöra ländernas försvars- och vänskapspakter. Så länge en kommunistisk regim i Polen underordnar sig Kremls ledning i ekonomiska, militära och ideologisk-politiska sammanhang, föreligger ingen anledning för Sovjet att formellt intervenera i Polen. Men hotet därom kvarstår och polackerna vet genom sina grannars erfarenheter, hur allvarligt det här hotet egentligen är.

En övervägande katolsk befolkning accepterar alltså överlag en kommunistisk och ateistisk regim, emedan det medför den minsta olägenheten. Naturligtvis vet också Polens kommunister, att de helt har utrikespolitiska förhållanden att tacka för sin maktställning, vilket i sin tur förstärker beroendet av ”storebror”. Det ska dock även sägas att mången polack hyser måttlig entusiasm för ryssarna, något som är helt förståeligt för den, som studerat den polska historien.

”Det beror på platsens läge, när skymningen faller på”

Med den formuleringen har den polske satirikern Stanislaw Jerzy Lee på ett träffande sätt gett uttryck för Polens situation. Också den polska kyrkan under sin ledare, kardinal Wyszynski, har helt nyligen insett, vilka faktorer, som bestämmer gränserna för dess möjligheter. Med sinne för det möjligas konst, något som utmärker realpolitikerna, har kardinalen förstått, att inte spänna bågen för hårt, vad gäller kyrkliga krav. Detta kommer regimen till godo. Men detta ofrivilliga stöd till kommunismen måste kyrkan kosta på sig, om hon vill bevara sina troende från ett värre öde.

Detta dilemma uppvägs för övrigt vida av följande faktum: noga taget har kommunisterna – också ofrivilligt – bidragit till att stärka den katolska kyrkans ställning. De av Sovjet framtvingade gränsförskjutningarna har nämligen medfört, att Polen, som före andra världskriget var katolskt till blott 75%, blivit ett nästan homogent katolskt land med ytterst små religiösa och etniska minoriteter (två begrepp, som här överensstämmer).

Utomstående gör sig vanligen blott mycket dunkla föreställningar om vad det innebär för den polska regimen, att mer än 90% av medborgarna är katoliker och detta för det mesta ej blott till namnet. Följderna härav är oöverskådliga. Givetvis kan kommunisterna bara besätta de högsta tjänsterna i samhället helt med eget folk. T.o.m. när det gäller nyckelpositioner i förvaltning, industri, försvar och polisväsen är de hänvisade till att samarbeta med katoliker. Skolväsendet utgör här inget undantag. Visserligen råkar katolikerna ibland ut för trakasserier och förolämpningar, men de förekommer i alla sammanhang – t.o.m. i pressen. Detta är fakta, som regeringen varje dag har att räkna med. Det ligger därför i öppen dag, att ej heller den äger oinskränkta maktmedel, om den ska dra i härnad mot kyrkan.

Mellan Scylla och Charybdis

De polska kommunisterna befinner sig i den svåra situationen, att både utrikespolitiskt och inrikespolitiskt vara i trängt läge och därvid behöva hålla stånd emot två varandra helt motsatta makter. Medan de utrikespolitiskt måste acceptera sin belägenhet, är situationen inte alldeles densamma inrikespolitiskt. Buffertfunktionen övertar nämligen här de katolska sammanslutningar, som – i olika omfattning och därmed också under olika namn – är beredda till politiskt samarbete med regeringen. Denna mellanställning framgår bl.a. av det faktum, att dessa sammanslutningar, såsom Pax, Caritas, kristligt-sociala, Znak – inklusive Klubben för den katolska intelligentsian – ofta drabbas av tillvitelser från både kommunistiskt och kyrkligt håll.

Alla dessa sammanslutningar eller grupper har egna förlag och publicerar tidningar och tidskrifter (naturligtvis underställda statlig censur). Tillsammans äger dessa grupper, vilka hör hemma i den politisk-religiösa sfären och själva förklarar sig vara ”katolska” föreningar eller sociala institutioner, sju förlag, som ger ut 27 publikationer. Det är ingen tillfällighet att den sammanslutning, som står närmast regeringen, nämligen Pax, med 11 tidningar och tidskrifter och de högsta upplagesiffrorna också är den mest betydande bland de s.k. katolska förlagen (f.ö. också vad gäller den religiösa bokproduktionen). Som man kan förstå ställer kyrkoledningen sig kallsinnig till de flesta av dessa föreningar. Snarast känner den katolska kyrkan sig riktigt tolkad av Znak och Klubben för den katolska intelligentsian, vilkas huvudorgan är den katolska veckotidningen ”Tygodnik powszechny” i Krakow (med en upplaga på endast 40 000 exemplar). Likväl ska ihågkommas, att också de nämnda gruppernas övriga publikationer ofta ger stort utrymme åt katolska angelägenheter i sina rapporter. Det sker dessutom vanligen på ett långt mindre kritiskt sätt än vi är vana vid hos kyrkligt orienterade pressorgan i väster.

Kyrkan som en moralisk och politisk makt

I detta sammanhang måste likväl framhållas att kyrkan här äger vida större inflytande i det politiska livet än i många västeuropeiska länder. Kyrkan har aldrig behövt göra hemlighet av sitt ideologiska motstånd gentemot den kommunistiska regimen. I varje fall har hon haft majoriteten av opinionen bakom sig, varvid olika faktorer blir av betydelse.

Utan tvivel föreligger sedan århundraden motsättningar mellan polacker och ryssar. Det är inte blott två kulturkretsar – den latinska och den grekiska – som här konfronteras med varandra utan därtill också två olikartade religiösa föreställningsvärldar – den romerska och den ortodoxa kyrkan. Dessutom föreligger mäktiga politiska spänningar mellan de båda grannfolken. Båda har kämpat för att bli stormakter en gång. Att i den kampen Polen på 1700-talet till slut förlorade och måste acceptera en delning av landet, varvid en stor del för mer än hundra år kom under ryskt välde, har inte bidragit till att hos polackerna väcka särskilt vänskapliga känslor för ryssarna. Även vad som hänt under detta århundrade har gjort sitt till för att underhålla animositeten från gången tid. Kriget mot bolsjevikerna efter första världskriget, Stalin-Hitler-pakten från år 1939 och allt vad som följde i dess spår, Sovjets annektering av Polens östliga områden och en påtvingad kommunistregim förorsakar många polackers negativa inställning till sin östlige granne.

Under alla år av politisk oro och splittring utgjorde den katolska kyrkan den polska nationalkänslans egentliga fäste och värn och det band, som religiöst och kulturellt förenade det folk som splittrats av främmande makter. Och när Polen i andra världskriget råkade under nazistiskt välde, ställde sig den polska kyrkan utan kompromisser på folkets sida och fick i blod dyrt betala sin kamp emot ockupanterna. Så hade också den katolska kyrkan ett högt moraliskt anseende, varför det i Polen efter andra världskriget var nästan omöjligt för kommunisterna att bekämpa kyrkan med sina vanliga metoder av antireligiös propaganda.

Kyrkan som talesman för det polska folket

Sedan kommunisterna tagit över makten i Polen ställdes inte den katolska kyrkan inför samma problem, som dess systerkyrkor i andra öststater. Genom historien var kyrkan förberedd på och erfaren i att kämpa med en regering, som var avogt inställd till den. Kyrkans roll blev densamma som tidigare: att vara talesman för ett underkuvat folk. Och det katolska folket väntade sig också den rollen av sin kyrka. Under år som följde skulle också kommunisterna förmå föga mot den enhet i motstånd, som därmed var etablerad.

Visserligen betonade ständigt den polska kyrkoledningen, att den inte ägnade sig åt politik. Men att kyrkans hela attityd har politiska verkningar av stor räckvidd kan naturligtvis knappast bestridas. När den polska kyrkoledningen vid upprepade tillfällen trädde upp till försvar för katolikernas religiösa rättigheter, tangerade den statens angelägenheter. Exempelvis måste det ha varit ett dubbelt hårt slag för kommunisterna, när kardinalen från sin position tog upp striden för arbetarnas rättigheter. Kommunisterna, som hade förklarat sig vara arbetarnas speciella försvarare, fann sig plötsligt satta på de anklagades bänk. Beträffande sociala problem, bostadsbygge, barnuppfostran, ja t.o.m. i ekonomiska frågor måste kommunisterna finna sig i att utifrån kristna principer drabbas av bister kritik från kyrkans sida.

Vem förvånar sig över, att kyrkans maktposition var en nagel i ögat på kommunisterna eller att de mer rättrogna bland dem ständigt försökte skada kyrkans anseende. Partiet som vanligen var för svagt för att gå in i direkt konfrontation, försökte reducera kyrkans inflytande genom någon slags taktik att genom mindre etappsegrar nå målet, om den drevs därtill av yttre tryck eller av den egna ideologin är ovisst. Därvid stötte den förvisso på en motståndare som både var beredd och i stånd att vidta motåtgärder, när utpressningsförsök tillgreps. Från en sådan kraftmätning gick vanligen ingendera ut som segrare, snarare båda som förlorare.

När två strider …

Den polska regeringens spända förhållande till kyrkan äger en direkt motsvarighet i kyrkans förhållande till staten i dess nuvarande form, dvs. så som den är utformad av kommunisterna. Och detta förhållande återspeglas också i katolikernas hållning som samhällsmedborgare, något som inte blott väcker ängslan hos kommunisterna utan också är en oroande företeelse för hela den polska staten.

Att det polska näringslivet -i dag befinner sig i ett allvarligt läge, är en följd av olika faktorer, som förvisso kyrkan inte kan göras ansvarig för. Men det är höjt utom tvivel, att kyrkan länge (och kanske alltför länge) försummat att till alla medborgarnas nytta motverka samhällsmoralens förfall och främja berättigade angelägenheter i samhället (ty det finns också sådana). Förvisso har den polska regimen upprepade gånger betett sig så att den förtjänat att gå miste om detta stöd. Men det ska också sägas, att – sett ur ett vidare politiskt perspektiv – kyrkan och staten befinner sig i samma situation (om än på olika nivåer). Varje hot utifrån drabbar bådas existens.

Annorlunda uttryckt: Den polska kyrkan kan inte vara betjänt av en alltför svag stat, emedan denna stat samtidigt är en garanti för dess existens, vilken högst väsentligt skiljer sig från de andra kyrkornas situation i Östeuropa. Så står kyrkan inför det dilemma, som kännetecknar varje kyrka-stat-förhållande. Överallt där kyrkan bekämpar politiskt maktmissbruk, måste den samtidigt träda upp till försvar för sina medlemmar (som medborgare) och hävda statens alla berättigade åligganden. Med E. Jöngels formulering: ”Motstånd mot staten kan endast innebära försvar av staten mot staten.”

Polens katolska kyrka har alltid gjort sitt stöd till samhällets berättigade åtgärder beroende på motprestationer från regeringens sida. När motprestationerna uteblivit, har också kyrkan frångått sina löften. Detta har medfört så att säga ett allt kyligare klimat med ödesdigra följder för både stat och kyrka.

Följande historia är därför betecknande för denna situation: En bonde kommer till prästen för att bikta sig och bekänner att han på den statliga egendom, där han arbetar, stulit en ko och sedan sålt den. När han ber prästen om förlåtelse vägrar denne med orden: ”Min son! Jag kan bara förlåta synder. I stället för absolution får du min välsignelse.”

Försämrad ekonomisk situation

Polens ekonomiska situation har ständigt försämrats efter en kort förbättring under de första åren av 1970-talet. Livsmedelsförsörjningen är inte tillfredsställande, i synnerhet inte köttproduktionen. För att erhålla hårdvaluta har till yttermera visso jordbruksprodukter exporterats. Den minskade tillgången i Polen fick till följd, att köpkraften hos den polska valutan oupphörligt avtog. Man kan i denna situation något så när föreställa sig medborgarnas sinnesstämning, särskilt som ett högst egendomligt system – och det i ett socialistiskt land – med tre olika marknader har utbildats. De som har hårdvaluta (t.ex. många statliga ämbetsmän) kan i därför avsedda butiker köpa nästan allting. Och för det dubbla priset i polsk valuta kan man köpa ännu en del på den ”fria” marknaden. Den vanlige medborgaren måste ofta köa i timtal för många varor, för så vitt de över huvud finns att få. Att detta utgör en grogrund för korruption behöver inte sägas särskilt.

Partichefen Gierek, som efter Gomulkas fall på hösten 1970 gripit makten och omgivit sig med nytt folk, tycks liksom sina föregångare ha misslyckats i sitt försök att bringa det polska näringslivet på fötter igen. I början av 70-talet hade regeringen försökt att höja produktiviteten i arbetet med en snabbt ökad import av teknik och maskiner från Västeuropa. Men det var förgäves, ty den ytterst dåliga arbetsmoralen förbättrades inte. Produktiviteten låg 30% under vad som planerats. Det hela förvärrades av att arbetsplatserna var långt mer än fullbesatta, ty enligt socialismen har alla rätt till arbete.

Jordbrukskrisen

De största problemen uppträdde emellertid inom lantbrukssektorn. 1950 var 53,3% av befolkningen sysselsatt inom lant- och skogsbruk. Till 1974 hade denna siffra redan sjunkit till 32,7% och den minskar fortfarande. Under samma tid ökade antalet industrianställda från 17,7% till 30%.

Å ena sidan krävde denna folkomflyttning, som medförde en minskning av landsortsbefolkningen, nya bostäder i de expansiva industridistrikten – krav som regeringen långt ifrån mäktade uppfylla -, å andra sidan mekanisering av jordbruket. Men här hämnade sig nu den efter andra världskriget företagna utslagningen av medelstora lantbruk samt uppdelningen av jorden. Omkring 3/4 av jordbruken är ännu i privat ägo men 60% av dem är mindre än 5 ha. Hur ska dessa kunna brukas rationellt med moderna maskiner? Det var inte utan skäl som den kände jordbruksexperten Ryszard Manteuffel på en konferens vid universitetet i Warszawa (den 17 maj 1978) förklarade jordbrukets kris med att man utifrån hade påtvingat Polen en kamp mot de s.k. kulakerna (storbönderna), fastän sådana kulaker överhuvud inte hade funnits. Regeringen vidtog visserligen också åtgärder, vilka bidrog till att öka svårigheterna, i det att den gav långt större stöd (t.ex. genom leverans av konstgödsel och utsäde) till de statliga jordbruken än till de privata. Tanken bakom detta handlande gick ut på att förmå småbrukarna att lämna över sin jord till staten för att därigenom åstadkomma en omstrukturering av jordbruket i landet. Men hittills har denna tanke inte blivit förverkligad.

Liksom på andra platser har denna satsning på industrin – på jordbrukets bekostnad – inte visat sig framgångsrik. Den mentalitet, som rådde bland människorna på landsbygden kunde inte så snabbt och lätt anpassas till det moderna industrisamhällets krav. I stället kan man spåra rotlöshet, uteblivna arbetsinsatser, dagdriveri och alkoholism som följder av denna felsatsning. Härtill kommer en oroväckande nedgång i födelsetalen och höga abortsiffror, vilket de katolska biskoparna med rätta förklarat stå i samband med de svåra bostadsförhållandena. Helt förenligt med det just nämnda är att antalet upplösta äktenskap och därmed skilsmässor ständigt ökar.

Ska det prekära läget skapa samförstånd?

De nämnda ekonomiska svårigheterna och de med dessa förbundna sociala problemen berör naturligtvis också kyrkan. I längden kan kyrkan inte låta sig nöja med att helt enkelt göra kommunismen ansvarig för allt. Frågorna tränger sig på och kräver en lösning, trots kommunismen, ja t.o.m. i samarbete med den kommunistiska regimen. Under tiden tycks också många kommunister kommit till insikt om att man inte kommer att kunna klara av den föreliggande allvarliga situationen utan kyrkans stöd, än mindre i strid med denna. Ju allvarligare läget blir, desto större fara är det, att den uppdämda oviljan hos det polska folket ännu en gång bryter ut i ett spontant och än mer svårkontrollerat upplopp. Vad som då kunde hända inger inte endast den polska regimen oro.

Så kom det sig att det ännu en gång p.g.a. den aktuella situationen fanns förutsättningar för ett konstruktivt samtal mellan stat och kyrka i Polen, sedan man redan 1950, 1956, 1963 och 1971 försökt skapa ett ”modus vivendi” för båda parter. Man skall i detta sammanhang inte glömma att det polska episkopatet med kardinal Wyszynski i spetsen – han hade då innehaft sitt ämbete endast ett och ett halvt år – slöt ett avtal med den polska regeringen den 14 april 1950, vilket spolierades av de polska stalinisterna vid den tiden. Redan denna första erfarenhet, men också senare, av hur regimen tog tillbaka överenskommelser med kyrkan utgjorde grogrund hos kardinalen och hans biskopar för misstro emot kommunistiska löften.

Giereks avsikt att besöka påven Paulus VI i Vatikanen erbjöd en välkommen yttre anledning till två sammanträffanden mellan partiledaren Gierek och kardinal Wyszynski. Det första ägde rum i Warszawa den 29 oktober 1977, det andra vid Giereks statsbesök i Vatikanen den 1 december 1977.

Tecken på förändring

Den första frukten av dessa sammankomster visade sig, när kardinalen den 6 januari 1978 höll en predikan med en rubrik som var något av en programförklaring: Evangeliets ande i Polens sociala liv. Här förekom helt nya tongångar beträffande den kristnes ansvar i samhället. Denna predikan gav också kraftigt eko i kommunistiska kretsar. Sålunda publicerade chefredaktören för den kommunistiska veckotidningen ”Polityka”, Mieczyslaw Rakowski, medlem i centralkommittén för det Förenade polska arbetarpartiet den 25 mars 1978 en artikel med rubriken: Förutsättningar för samarbete och dialog.

Han sade sig uppskatta innehållet i kardinalens trettondedagspredikan, naturligtvis särskilt de ställen, där kardinalen gav uttryck åt kyrkans beredvillighet att medverka på alla de områden, som direkt eller indirekt kunde influera människors etiska hållning, samt bidraga till att bekämpa sådana negativa yttringar som t.ex. ringaktningen av arbetet. Vidare hänvisade Rakowski till det moment i predikan, som gällde kyrkans beredskap till samarbete för humanistiska värden och dess vilja till medverkan för att bevara vår nationella suveränitet i sociala, ekonomiska, näringspolitiska och religiösa sammanhang.

Som en följd av Rakowskis artikel, som förutom lovord även innehöll polemik mot kyrkan, följde en diskussion i den polska pressen – delvis på hög nivå – om relationerna mellan stat och kyrka, som hade varit värd en egen artikel. Härvid framhölls upprepade gånger, att då man hade världens ögon riktade på sig, fick inte ansträngningarna att uppnå nationell enhet mattas, och alla erkände att de höga värderingar, man bekänt sig till, inte fick ifrågasättas (som Wojciech Ketrzynski uttryckte saken).

Men att tövädret ingalunda medfört någon vår i de stat-kyrkliga relationerna visade sig med tiden, då den polska kyrkoledningen tydligt lät förstå, att den beträffande sina angelägenheter otåligt väntade på positivt gensvar från regeringen.

Den polskfödde påven

Valet av kardinal Karol Wojtyla från Krakow till påve i Rom (den 16 oktober 1978) fyllde knappast de polska kommunisterna med samma stolthet och entusiasm som Polens katoliker, emedan de lärt känna kardinalen som en svår och ofta kompromisslös samtalspartner. Men då de inte hade annat val visade man – åtminstone till det yttre – en behärskad glädje.

De polska biskoparna utnyttjade den favör, som tillfället erbjöd, och lät omedelbart inbjuda den nye påven till ett besök i Polen. Att Johannes Paulus II därpå lät meddela sin önskan att få besöka Polen gjorde inte regeringens situation lättare. Att ställa sig avvisande skulle betytt, att man skapat ovilja hos största delen av befolkningen, vilken redan visade tecken på otillfredsställelse. Å andra sidan stod det klart för kommunisterna, att påvens besök skulle bli till en demonstration av den polska kyrkans styrka. Ett sådant besök i samband med festen för nationalhelgonet Stanislaus, vilken som bekant fått offra livet för sitt kristna motstånd mot den dåvarande statsmakten, föreföll emellertid kommunisterna alltför meningsladdat. De gick visserligen med på ett besök, men vid en tidpunkt, som var mindre traditionsfylld: 2-10 juni 1979.

Den polska regeringen har gjort en dygd av nödvändigheten men har låtit förstå att medgivandet till ett påvebesök synbarligen får utgöra en tillräcklig motprestation gentemot kyrkan. För att i tid grusa eventuella förhoppningar om långtgående samförstånd, lät regeringen i preventivt syfta meddela genom sin press, att någon rättslig förbättring av kyrkans ställning i Polen inte var nödvändig. Statens sekulariserade karaktär skulle inte nedtonas. Inte ens påvebesöket, kungjorde ”Polityka”, skulle varken få utplåna eller åsidosätta skillnaderna i förhållanden mellan den socialistiska staten och katolska kyrkan – på grund av de grundläggande ideologiska skillnaderna dem emellan.

Det må vara osagt hur mycket sådana uttalanden verkligen lugnar de kommunistiska grannarna. Ännu står det öppet, om påven Johannes Paulus II genom sitt besök i hemlandet ska lyckas åstadkomma ett diplomatiskt genombrott i det ännu alltför spända läget mellan stat och kyrka eller om följden ska bli en än kärvare situation. – Och den frågan är utan tvekan ödesdiger för Polen.

Övers. Harry Lindblad