Den besvärliga vägen

Om minskningen av den katolska kyrkans prästerskap fortsätter i nuvarande takt kommer den katolska kyrkan år 2000 att vara utan präster. Om denna mening är en överdrift eller inte – krisen är ett faktum bland kyrkans präster under den efterkonciliära tiden framförallt till följd av celibatet, dvs. att de katolska prästerna är skyldiga att avstå från att gifta sig. – Tillbakagången av prästkallelser och den samtidigt tilltagande ”flykten” ur leden av redan vigda präster präglar bilden under de senaste 15 åren. Förändringen blir tydlig under tiden före och efter konciliet.

Under tiden 1914-1963 har enligt en statistik som finns tillgänglig genom Kongregationen för trosläran 810 präster ansökt om s.k. ”laisering” (dvs. om dispens från prästlöftena); av dessa har 315 tillstyrkts. Året 1964 ansökte 864 präster om laisering. 1965 hade antalet redan ökat till ca 1300. Sedan stiger antalet ansökningar brant: 1968: 2296, 1969: 3039, året 1971 uppvisar den högsta siffran under ett år: 3872. Sedan har varje år fram till 1976 över 3000 präster ansökt om laisering. 1977 märks en viss tillbakagång till 2506 ansökningar. Under tiden 1964-1977 har sammanlagt 34 737 präster lämnat sitt ämbete. 94% av dessa präster anger celibatet som skäl för att de lämnat sitt ämbete. I slutet av 1977 uppgick det totala antalet präster i den katolska kyrkan till 406717.

Före konciliet lämnade många präster den kyrkliga gemenskapen samtidigt med ämbetet. Det stora flertalet av dem som senare laiserats, torde stå kvar i gemenskapen.

Bland katolikerna har inställningen till denna utveckling varit dels fördömande, dels ”förstående” för prästernas situation. Kyrkans ledning var – bortsett från att man hävdade den officiella ståndpunkten – rådvill. Påven Paulus VI kallade de präster som lämnat sitt ämbete för ”otrogna söner”, men samtidigt underlättade han dispensförfarandet. Fram till hans död 1978 behandlades varje månad ca 400 ansökningar.

Den stora avgången av präster har utan tvekan bidragit till att försvaga den katolska kyrkans anseende. I dess spår följer en redan nu i hela västvärlden kännbar prästbrist. Prästämbetet har dessutom – i motsats till vad som var fallet före andra Vatikankonciliet – blivit ett ”låg-statusyrke”. Den nödvändiga nyrekryteringen av präster ligger långt under den nivån som anses kunna utjämna prästbristen under överskådlig tid framöver. Även om det f.n. finns tecken på en utveckling som antyder en ”omstrukturering” av kyrkans prästämbete så är det dock alltför tydligt att en lång och för kyrkan kännetecknande tradition har råkat i fara att urholkas genom celibatsfrågan.

Om man undantar missionsländerna så är bilden densamma i hela västvärlden. Det finns dock ett undantag: Polen, påvens hemland.

I denna situation kunde det brev som påven Johannes Paulus II på skärtorsdagen i år riktade till den katolska kyrkans präster inte vara någon överraskning. Besvikna och överraskade var emellertid de som hoppades på att ett pontifikatsskifte också skulle innebära en ändring av celibatsförpliktelsen, som skulle kunna bidra till att lösa den prästkris som f.n. skapar stora problem i kyrkans arbete och hos enskilda präster.

Johannes Paulus valde i sitt brev emellertid en annan väg, som är både besvärlig och krävande. Han är övertygad om att celibatet är ett särdrag som utgör den katolska kyrkans styrka.

I sitt brev vänder han sig därför direkt till sina ”medbröder i kraft av den vigning vi har fått”, som ”arbetar hårt i solhettan hela dagen” (Matt. 20:12). Brevet är inte något lärodokument som slår vakt om kyrkans lära utan det präglas av Johannes Paulus II:s direkta och hjärtliga sätt att i en viktig fråga söka kontakt med prästerna. Han undviker därför varje form av kritik och fördömande (i motsats till sin företrädare Paulus VI).

I själva sakfrågan – det var att vänta – är påven klar och entydig. I sitt brev vill han ta upp ”några frågor” för att söka fördjupa förståelsen av prästens existens och den därmed sammanhängande livsformen i celibatet. Utifrån framförallt andra Vatikankonciliet – det ofta missförstådda och vantolkade konciliet – söker han åstadkomma en besinning på prästernas existens, deras uppgift och den särskilda livsformen – celibatet – ”som på många sätt visar stor samstämmighet med prästadömet” (Andra Vatikankonciliets konstitution Om prästernas ämbete och liv, 16).

Påven är – inte minst genom sina tidigare internationella kontakter – inte omedveten om att det höjs starka röster för ett avskaffande av det absoluta sambandet mellan prästämbete och celibat, så att prästen fritt kan välja om han ville leva som gift eller ogift. I denna diskussion som ofta präglas av emotionellt laddade fördomar hänvisar man till att det från början – i Nya Testamentet och under de första århundradena – inte fanns präster som var ”tvungna” att leva i celibat. Vidare har diskussionen om de mänskliga rättigheterna kommit att spela en icke obetydlig roll, eftersom pliktcelibatets motståndare hävdar att den katolska kyrka kränker de mänskliga rättigheterna genom att hon ”tvingar” präster att avstå från en fundamental rättighet: att gifta sig och att som gift man utöva prästämbetet. Till detta kommer en tredje invändning: att leva i celibat innebär för många – så hävdar man – ett allvarligt hinder på väg till en allsidig mänsklig utveckling, till mänsklig mognad och självförverkligande.

Till denna i brevet inte omnämnda kritik svarar påven: att prästens celibat – taget på allvar – leder till sann mänsklig värdighet. Ty prästen är en människa som är beredd att tjäna Jesus Kristus och människorna, han står till förfogande. Hans celibat är ett uttryck för sann mänsklig frihet.

Påvens grundläggande tanke kan sammanfattas på följande sätt: För det första – skriver påven – får det inte finnas en förväxling av rollerna mellan lekmännen och prästerna. Med andra Vatikankonciliet slår han fast ”att de kristnas allmänna prästadöme och det hierarkiska ämbetets prästadöme skiljer sig visserligen från varandra till sitt väsen och inte bara i fråga om graden”. Men ”likväl är de samordnade med varandra” (Om kyrkan, 10). Genom sin särart är prästämbetet ”ett uttryck för den inre kraft och ”dynamik” genom vilken hela gudsfolkets och hela kyrkans sändning kommer till uttryck”. Prästämbetets funktion är alltså att tjäna hela kyrkans tillväxt, dess uppgift att tjäna hela gudsfolket.

För det andra framhåller påven vad han kallar för ”den existentiella betydelsen” av en ömsesidig samordning av det hierarkiska och det allmänna prästadömet av alla troende. Det hierarkiska prästadömet innebär att prästen genom sin vigning är utrustad med en (andlig) fullmakt. Men denna får inte tas till intäkt för klerikala maktanspråk utan den är återigen till sitt väsen en tjänande funktion i kyrkan: att tjäna de troendes gemenskap, att tjäna hela Guds folk. ”Till prästens identitet hör att hans liv och hans tjänst blir till en enhet. Hans värdighet visar sig i att han står till förfogande på ett sätt som motsvarar hans ämbete.”

Som ett tecken på att ett vittnesbörd om att prästernas liv betyder tjänst och frihet för Kristus och kyrkan försvarar påven celibatet som innebär, att prästen avstår från att leva i äktenskap och familj ”för himmelrikets skull”. Väl medveten om att denna livsform ”inte ligger i själva prästämbetets natur, som framgår av fornkyrkans praxis och de orientaliska kyrkornas tradition” (Om prästernas ämbete och liv, 16), utgör celibatet ett särdrag som är utmärkande för den latinska grenen av den katolska kyrkan. Hennes tradition och nuvarande praxis hindrar henne inte att hysa respekt för andra kyrkors tradition. Men samtidigt anser påven att den katolska kyrkan förvaltar ett värdefullt arv. Han vill värna om att denna livsform kommer att bestå också i framtiden, en livsform som haft stor betydelse alltsedan den infördes för många århundraden sedan. Kyrkan förvaltar i celibatet en värdefull skatt – även om hon bär den i bräckliga kärl (2 Kor. 4:7).

Att kyrkan ålägger sina präster att leva i celibat har inte ett uns att göra med en nedvärdering av äktenskapet eller kallelsen att leva i familj. Denna kyrkans hållning är främmande för ett manikeiskt förakt för kroppen och dess funktioner. Den betyder inte på något sätt ett nedsättande av kärleken mellan man och kvinna i äktenskapet och som leder till kroppslig enhet i vilken de blir ”ett kött”. Genom att leva i celibat blir prästen en ”människa för andra” och detta på ett annat sätt än den som ingår äktenskap och därigenom som make eller fader blir en ”människa för andra”.

Man missförstår alltså ett liv i celibat om man – som många kritiker gör – tolkar det som en rent laglig föreskrift som prästen av kyrkan tvingas att gå in under. Att leva i celibat är och måste vara ett uttryck av både ett fritt avgörande och ett personligt moget ansvarstagande. Det är därför en fråga om mänskligt ansvar att prästen är trogen mot det löfte som han givit Kristus och kyrkan. Att vara trogen, att inte ge vika när svårigheter kommer är – enligt påvens kraftfulla ord – ett tecken på mänsklig mognad och ett uttryck för mänsklig värdighet. Ingen människa är undantagen från krissituationer, inte heller prästen. Den som i krissituationer alltför snabbt tänker på ett dispensansökande, som om det blott och enbart vore frågan om en administrativ åtgärd att bli befriad från sitt prästlöfte, felbedömmer innebörden av vad saken egentligen gäller: att vara trogen mot det egna samvetet och att ge bevis på sann humanitet. Inte minst gifta makar måste ibland genom att gå igenom ett eldprov visa äktheten i den ömsesidiga kärleken. Kärleken är inte bara en gåva – den är i lika hög grad en uppgift att förverkliga. ”Lägger vi till det hittills sagda att våra gifta bröder och systrar med all rätt väntar sig av oss präster och själasörjare ett gott exempel och ett vittnesbörd om att vi är trogna intill döden,” skriver Johannes Paulus II.

Påvens kraftfulla försvar av celibatet måste ses i sitt sammanhang. Vad påven avsåg var att mot bakgrunden av en för kyrkan påfrestande situation understryka vikten och värdet av en för den katolska kyrkan viktig livsform vars betydelse inte får underskattas. Genom att avskaffa celibatet löser man inte den nuvarande krisen, tvärtom: kyrkan skulle andligt bli avsevärt fattigare. En utväg ur den rådande prästkrisen/prästbristen betyder detta brev därför inte, om man inte vill blunda för fakta. Alla ansvariga inom den katolska kyrkan vet att den redan nu har väsentligt fler församlingar än präster. Och denna situation kommer att bli värre. Men en församling utan präst är en självmotsägelse. I denna svåra situation finns det redan nu många lekmannamedarbetare som gör en omistlig insats. De fungerar de facto ofta redan som ”församlingsledare”. En utväg ur prästkrisen/prästbristen kan man inte skönja för dagen. Klart är att celibatet kommer att finnas också i framtiden som en livsform som kyrkan värnar om. Alla andra problem som påven inte berör i sitt brev väntar – så vitt vi kan se – på att få en lösning i framtiden.