Ljus och mörker – en växelverkan i två av Bernanos prästromaner

Mörkret

Det är naturligt att mörkret finns med i en kristen berättartradition, mörkret är ju ständigt återkommande i bibeln vid sidan om ljuset. I äldsta tid ingav mörkret fruktan och skräck. När natten föll på kände man sig mer än annars utlämnad. Fantasin födde myter kring död och mörker. Men Gamla testamentet nyanserar bilden genom att i mörkret därtill se en del av skapelsen, som ger balans åt tidens rytm, där ljus och mörker härrör direkt från Gud; ”jag som danar ljuset och skapar mörkret” säger Herren om sig själv (Jesaja 45:7). Ur bägge kan komma något gott. Var det inte när solen försvunnit som Gud valde att ingå förbundet med Abraham (1 Mosebok 15:17-18)? Psalm 97 talar om Gud som den som omger sig med ”moln och töcken”. Men samtidigt står mörkret för fasa och skräck, så hos Job, där det talas om tjuven som drar nytta av natten för sina expeditioner. Om den gensträvige säger psalmisten att han sitter i ”mörker och dödsskugga” (107:10). Att förskjutas från Herren är detsamma som att hamna i mörkret. Så gick det för bröllopsgästen som kom utan festkläder och ”där ute skall vara gråt och tandagnisslan”, står det hos Matteus 22:11. I Paulus synsätt är bilden med mörkret djupt förankrad. Han manar till avläggande av ”mörkrets gärningar” i Romarbrevet. I mörker lever de som inte fått del av budskapet, om hedningarna står det i Efesierbrevet att de på grund av sin okunnighet ”äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är Gud” (Ef 4:18). – ”Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed” (Joh 1:5).

En diktare som Bernanos är naturligtvis präglad av bibelns bildspråk, men redan det landskap där ens barndom förflutit kan ge en grundton åt den dager de diktade figurerna kommer att röra sig i. ”Min barndoms ansikten och landskap som gått ihop, smält samman, gått i varann genom detta omedvetna minne som gör mig till romanförfattare och därtill, om Gud så vill, till diktare” (På Mallorca 1936).

Det var i norra Frankrike med sitt dis som Bernanos vandrade som pojke på de långa vägarna över de vidsträckta fälten. Här skulle dessutom en viktig fas i hans vuxenliv, just som han stod i begrepp att gifta sig, förrinna i krigets ingenmansland.

1916 till fästmön, ”Vad himlen över Picardie är grå och smutsig i dag. Färgerna håller på att blekna, livet tar avstånd från världen … det är inget vidare, som du ser, för en man i mina år att springa omkring på vägarna, uppehålla sig än här än där . . .”

1917. . . ”Alltjämt samma lera, samma kompakta linje av taggtråd och bajonetter, samma kanoner, samma liv, samma död.”

1917 till Dom Besse: ”Det är i detta mörker man måste ha läst sin rosenkrans för att rätt förstå Marias lovsång. Detta lysande Magnificat som jag reciterar varje kväll och som lyckas rena luften omkring mig.”

Bernanos kom att lära känna också andra landskap under sitt liv, men medelhavslandskap som Provence och Mallorca, lyckades aldrig få någon betydelse som inspirationskälla. Det är uppväxtmiljön som förlänar hans berättelser inte bara en yttre ram utan därtill en andlig dimension, precis som hos Mauriac hos vilken ju Les Landes tjänar både som fysiskt och andligt klimat. Det är i bägge fallen atlantvindarna som driver ovädersmolnen in över kustremsan, dagern präglas av ”trouble”, ”tenebres”, liksom av en sol som plötsligt bryter igenom. Bildspråket går igen, växlingarna i naturen hör intimt samman med det andliga äventyr de diktade figurerna inkarnerar. Även om Bernanos kom att leva så påtagligt nära död och förintelse som soldat under det första världskriget skulle inte döden stå för det mörka i vad han skriver. Mörkt är livet där det väller fram, men ljust dess början och tillika dess slut. Barnet är nyckelordet hos Bernanos, dess blick, dess tal. Mer förstucket inflikat hos Mauriac, dock alltid närvarande, som han själv påpekat i Paroles Catholiques (jfr ”Barnet i Mauriacs värld”, Jarl Ekman. Credo 55, 1974).

I ett brev skriver Georges Bernanos om sin lilla dotters genomlysta ansikte, hennes prerafaelitiska panna. Hans egen människosyn är vid tillfället mörk, året är 1918. Han har sårats, fått croix de guerre, legat på sjukhus, han har bevittnat det vanvett de vuxna iscensatt. Det är inte underligt att han sluter sig inom sig själv ”då det blir för svårt, för att fara ut i vrede mot mänskligheten” (brev citerat i Bernanos par lui-meme, sid. 106). Och han tillägger: ”Måtte hon inte ha fått detta mörka sinne i arv efter mig.”

Ändå är det omvittnat att Bernanos, likt det landskap som formade honom, alltid lystes upp av ett plötsligt ljus även i de mörkaste stunder. Hans ansikte kunde få ett drag av obekymrat barn över sig. ”Hans utbrott är snabba, går lätt över. I motsats till Bloy hemfaller han aldrig åt gemenheter. Det är alltid hans goda humör som tar överhand.” (Hans Urs von Balthasar,-Le chretien Bernanos, sid. 18.) Han talar ofta om sin egen dualism, även om han egentligen inte tycker om introspektiva analyser. ”Jag befinner mig mitt emellan ljusets och mörkrets ängel” (Balthasar 70). ”Det finns en mörk bakgrund som jag både älskar och fruktar.” (Bernanos par luimeme 92.) Den yttre ramen är, som sagt, nästan undantagslöst Nordfrankrike. Vind och regn sveper in landsförsamlingen i ett grått dis, leda och passivitet dunstar ur huskropparna som trycker tätt intill varann. Likt en djurkropp i väntan på något eller någon.

I Prästmans dagbok försiggår ett av den nytillsatte prästens första möten med församlingsrådet i skugga och konturlöshet. När han vill höja samtalet och nämner Gud ”tycks plötsligt ett ljussken bryta igenom det kvävande dunklet, men ansikten som var på väg att öppna sig sluts på nytt, eller rättare förmörkas, fördystras”. (Prästmans dagbok, 158.)

I denna anda är det lätt att gripas av förtvivlan, men prästen känner sig ansatt snarare av en ”mörk resignation som fyller honom till brädden” (158). Ett livshotande tillstånd för den som har att förkunna det kristna budskapet. Övervinner han denna kris är det för att hans böner trots allt inte torkar ut. Liksom sin äldre kollega i Turcy lägger han fram vardagslivets problem inför Herren, i ett vardagsnära samspråk. Och han känner väl igen sin egen erfarenhet när den äldre prästkollegan säger: ”Då jag slås av en tanke … en av dessa som kan vara andra till båtnad naturligtvis (för allt annat man går och tänker på … ) då försöker jag lägga fram den inför Gud och jag innesluter den i min bön. Det är märkligt hur då allt tycks ändra utseende. Det händer att jag inte ens känner igen det jag ursprungligen tänkte . . .” (Prästmans dagbok 45).

Bland Bernanos präster finns helgongestalter. Är Mauriac syndens analytiker är Bernanos helgonlivets dramatiker. Om ett drama rör det sig i bägge fallen. De mest kända prästporträtten är Donissan i Under djävulens färla och le cure d’ Ambricourt i Prästmans dagbok. Det är ytligt sett inga kraftfulla ljusgestalter. Snarare famlande, ibland fysiskt underminerade. De är inga vältalare till vardags, men när stunden är inne inspireras deras tal och blir likt en eld som förlöser och renar. Till en början nästan tillintetgjorda av den tyngd som lagts på dem och som därtill ofta uppenbarats av någon annan för dem, av en äldre kollega vars vana blick vet att läsa i människors inre. ”Även om du inte har mycket till skuldror så har du ett hjärta,” är det omdöme som kyrkoherden i Turcy snart avger om sin unge, nytillsatte kollega i grannförsamlingen (Prästmans dagbok 56).

Abbe Menou Segrais målar upp det liv som väntar Donissan, ”en ständig pendling mellan ljus och mörker” (Under djävulens färla). ”En månads iakttagelse har fått mig att inse att Gud utvalt dig” (ibid.). Att stå ovanför tvivel och mörker är inget privilegium som reserveras för den utvalde. Gud solidariserade sig med en värld som det gått snett för. Den verklige prästen är i första hand syndarens vän, i linje med en frälsningsplan där redan skapelsen är en kärlekshandling. Då måste också livet fyllas av kärlek. Varför heter det att vi är skapade till Guds avbild? För att vi fått gåvan att kunna älska. Och ändå syns så lite av kärlek. ”Les Saints ont le genie de 1’amour” (Helgonen besitter förmågan att älska, utropar Bernanos i ”Liberte”).

Det är en helt annan talang än konstnärens, som bara är förunnad några få. Snarare borde man säga att helgonet är den som lyckas i djupet av sig hitta och ge fritt lopp åt det vatten som Jesus talade om med den samaritiska kvinnan. ”Den som dricker härav törstar aldrig . . .” Älskar man så får man en klarsyn som ser även i djupaste mörker. Natten blir en reningsfas, en väg mot insikt, precis som hos mystikern, just för att den inte brukas som en skyddsmur, en utomvärldslig reträtt. ”Det är i natten och i leran som Kristi apostel är dömd att leda sin mörka hjord” (Balthasar, sid. 206). Det heter en gång om Donissan, när han blivit till åren och allmänt kallas för le Saint de Lumbres att han i skymningen, när kyrkans silhuett knappt längre urskiljs står vid fönstret i prästgården ”ansikte mot ansikte med mörkret ensam som i stäven på en båt. En stor vågrörelse breder ut sig kring honom med ett övernaturligt brus” (179). För hans inre blick passerar byar med sina gårdar, städer med sina slutna fasader revy, där överflöd och girighet utesluter den utblottade. ”Varje minut föll ohjälpligt ned i mörkret”(179).

Natten är kort men morgonen randas ändå för sent. ”Liderligheten, köttets begär blöder ur människosläktets sida.” (Prästmans dagbok 109.) Natten avgår med segern liksom hos Baudelaire i den kända spleen-dikten. ”Lögnen är en illusion vi lutar oss emot i hopp om ett stöd, men väggen viker bara tillbaka, nattens väggar är det, stigna ur intet, ur mörkret och kärleken har inte lyckats återföra dem till ljuset” skriver Bernanos i Nous autres Franqais.

Den fruktansvärda morgonrodnaden visar sig och förtappelsens morgonstjärna går upp över världen. ”Det räcker att vara en enkel präst för att inse den fruktansvärda monotonin i syndens väsen.” (Under djävulens färla 180.)

Om Pascal menade att människan är ett tänkande vassrör blir le Saint de Lumbres dystra bokslut att hon är ”ett stort barn fyllt av leda och last” (180). Återlösningen är ett återförande av den vuxne till barnets renhet, till ursprunget. Det märkliga med helgonet är dess förmåga att utan verklig inneboende frid lyckas ge så frikostigt av hopp och frid till andra. Så stiger prästens röst ur dunklet i biktstolen i Lumbres, där väggarna dryper av fukt och hans osynliga läppar lyckas frambringa ord som ”frigör syndaren från sig själv” (190). En förlösning som syndaren måste få hjälp med att finna. Syndens tillstånd kännetecknas av Bernanos som något utan ”profondeur”, djup. ”Den får oss att leva på ytskiktet av oss själva, in i oss själva når vi först när vi dör, och där är det som Han väntar på oss.” (Agenda 24 juni 1948 cit. av Balthasar sid. 121.) Om inte som i Mouchettes fall i Under djävulens färla en av dessa utvalda, kallade gestalter korsar syndarens väg. Hon som bara drivits med, utnyttjats, begått ett mord och till slut vant sig av med ljuset, ”blivit som en leksak, som ett barns lilla boll i satans händer” (146), hon har plötsligt träffat sin överman.

Inte så att det är en domare som ställer henne till svars för vad som varit. Han får henne i stället att förstå sin egen korta historia. För prästen talar inte över hennes fattningsförmåga som är ringa. Utan med en oändlig mildhet som får henne att känna sitt liv som upplevt inifrån. Livet som substans, något synden hittills berövat det . . . ”Mörkret ger vika, den bleka gryningen omsveper dem bägge, allt är tystnad.” ”L’aube livide” står i kontrast till ”l’effrayante aurore” som utgör slutfasen i Donissans nattliga upplevelse av kollektivets hjälplöshet. På den gryningen följer så ytterligare en … prästens egen som utgör slutvinjetten just på det kapitlet: ”la brume de Taube”, gryningsdiset (184).

Den natten ligger långt efter mötet med Mouchette. Ar har lagts till år av bikt och avlösning, natten har helt upphört att bringa Donissan vilans gåva. Prästen känner att denna ström av öden som stannar upp ett tag vid hans kyrka, som fått rykte om sig att hysa ett helgon, egentligen bara söker ”en stunds andhämtning i det egna mörkret” (181). Han känner sig sviken. Trött. Att äntligen få sova. Dö. Eller nå fram till en insikt om vad Gud menar. Frestelsen ligger just där människosläktets moder bragtes på fall. (Sous le soleil de satan, 183.) Den sol som gett historien dess namn frammanas just här. Varför?

Liksom mörkret kan vara något positivt kan ljuset i vissa fall stå för något negativt. I Prästmans dagbok talas om att Gud kan tänkas låta någon få leva i ett ”barmhärtighetens dunkel” (dans de misericordieuses tenebres) (146). Mörkret är inte som stadens ljuskulisser och civilisationens yttre polityr ett artificiellt paradis. Närheten till den mörka skogen i Brasilien under en följd av år blev en yttre bekräftelse härpå för Bernanos själv. Det ljus som gett upphov till beteckningen ”siecles des lumieres”, upplysningstiden, är uttryck för en tro på förnuftets vägledande förmåga som starkt ifrågasätts av Bernanos. Akademin, Anatole France och många andra inkarnationer av fransk esprit raljerar han skoningslöst med under årens lopp, liksom det moderna förnuftet som slutat räkna med djävulen och synden. Den mest extrema motsatsen till dem som räknar sig till upplysningens anhängare utgör mystikern … ett Guds offer som inte ens skall tänka. Vars roll endast är att aktivt ge ut sig själv och förlänga detta självutgivande. ”I intet ögonblick, inte ens i de mest desperata situationer, i den mörkaste av nätter som helgonet kan tänkas få ta sig igenom får kallet (le ministare) upplevas som satt ur ett sammanhang.” (Balthasar 236.) Bernanos Gudsbild blir mänskligare om man ser på utvecklingen från den absoluta tystnaden i Sous le soleil de satan fram mot Le journal dun cure de campagne då den nattliga prövningen inte längre framstår som en total övergivenhet. Är vidare växelverkan ljus-mörker genomgående i bägge romanerna verkar det som om Donissans Gud behövde bägge då däremot Johannes ord är till fullo tillämpbara på den Gudsbild som redovisas i Prästmans dagbok.

Hur och var uppträder då ljuset som en positiv kraft och inte som ett falskt sken, ett bländverk, hos Georges Bernanos? Vad är det egentligen som får de bägge prästromanerna att verka utspela sig i en clair obscur, i en rembrandtsk tonskala? Säkert kunde moderna stilistiska mätmetoder här avslöja en hel del … men Bernanos skulle, är jag rädd, inte gilla den sortens indiskretion. Eller pedanteri! Låt oss med bibehållen ”pudeur” inför ett av vår tids stora andliga vittnesbörd bara peka på att om det ofta rör sig om mystikerns natt hos Bernanos så leder den blott sällan fram till den klassiska illumination mystikerna själva vittnar om. Helgonets eller mystikerns natt är snarare hos honom en kommunion med Kristi övergivenhet i örtagården, på korset, i helvetet. Ett tillstånd helgonet fastnaglats vid tills natten äntligen förbyts i gryning. En respit. Gryning är ett av nyckelorden i dessa romaner. Inte solen som står i zenit. Men dagern som bryter fram. ”La brume de Taube”, gryningsdiset, ”1’aube livide”, den bleka dagbräckningen, ”la pále clarte”, det bleka ljuset, ”le recueillement de Taube”, gryningsfriden, ”å la premiera pointe de Taube”, det första morgonljuset . . . samtliga uttryck för slutstationen på nattens prövningar. Vid ett tillfälle ägnar Donissan natten åt att späka sig för att rå på den som ställt sig mellan honom och Gud. Det börjar i ett mörker (”han slog och slog detta nya mörker, han skulle ha kunnat slå sig själv till döds”, 98). Den sargade kroppen vilar till slut i ”le recueillement de Taube” (som mottagen av själva gryningsljuset) och när Donissan vaknar strömmar solljuset in i rummet (le soleil remplissait sa chambre). Hans egna tankar kretsar i ett underbart ljus och han känner sin egen klarsyn. Och som kulmen denna fras: ”Le soleil etait deja haut” (100). Solen stod högt på himlen.

En Prästmans dagbok mynnar ut i en gryning som sammanfaller med prästens egen död, strax efter det att han nedtecknat sin kärlek till människorna och världen. ”Det är inte utan tårar jag dör” (250) – ”L’aube ne doit pas etre loin” (gryningen kan inte vara långt borta).

Varpå beror Bernanos speciella svaghet för gryningstimmen?

Den behöver ju inte nödvändigtvis upplevas som absolut ångestfri av alla. I Bernanos fall måste det nog vara en association av dagens begynnelse till livets början, som ligger bakom. En association till barnet. ”Gryningen befriar, den är mig kär, som en Guds nåd, som ett leende; välsignad vare morgonen,” säger le cure d’Ambricourt mot slutet av sitt liv. Det är en lång natts färd mot dag, metafysiskt sett en väg ur förtvivlan mot hoppet. I dödens stund visar sig åter barnet. När stunden är inne ”är det han som intar täten i mitt liv och samlar tillhopa mina stackars år, ända till det sista, och likt en ung ledare bringar ordning i leden bland sina veteraner och i spetsen för dem vandrar in i Gudshuset”. Några av de mest älskade och citerade raderna ur Bernanos produktion, hämtade ur Les grands cimetieres sous la lune. Till det ögonblicket reserverar Bernanos egentligen det starka ordet ”illumination”. Dödsögonblicket blir inte inhöljt i ett töcken, utan den enda stund i människans liv då allt framstår genomlyst. Innan det övergår i ”en evig morgon”.