Resolution angående behandlingen av dödssjuka och döende

Det är ofta en läkares plikt att välja mellan olika handlingsalternativ i gränsområdet mellan liv och död. Följande påpekanden kan inte avlyfta den enskildes ansvarsbörda. De vill i stället vara en hjälp att träffa ett avgörande för de sjukas bästa i överensstämmelse såväl med medicinsk etik som juridiska krav.

Det är läkares uppgift att uppehålla mänskligt liv och att lindra lidande. Inför en oundviklig och nära förestående död kan det icke under vilka omständigheter som helst vara den medicinska behandlingens mål att förlänga livet.

I. Valsituationer

Följande situationer kan leda till döden:

1. det plötsliga upphörandet av en eller flera vitala funktioner efter faktisk eller skenbar hälsa;

2. det plötsliga upphörandet av en vital funktion under ett sjukdomsförlopp som oundvikligen leder till döden;

3. fortskridande försvagning till följd av biologiska eller patologiska processer.

II. Terapeutiska principer

1. Under ovanstående (I) betingelser skall principiellt alla åtgärder som är nödvändiga för att uppehålla liv och lindra lidande sättas in. Vid osäker prognos skall behandling alltid sättas in respektive fortsättas, också när man måste räkna med att skadorna är irreparabla.

2. Vid många sjukdomsförlopp är nödvändigheten av att lindra lidande så framträdande att möjligheten att livet förkortas som en biverkan av smärtlindrande åtgärder måste anses acceptabel.

3. Åtgärder för att förlänga liv får avbrytas vid sjukdom som inom kort leder till en oundviklig död, under förutsättning att de vitala funktionerna i det centrala nervsystemet, andningen, hjärtverksamheten och blodomloppet uppenbart är allvarligt försvagade och den fortskridande allmänna försämringen inte kan hejdas, eller när okontrollerbara infektioner föreligger. I sådana fall bör läkare inte behandla komplikationer i större utsträckning än vad som fordras för att lindra smärta. Det avgörande härvidlag är den medicinska behandlingspliktens omfattning, inte juridiska kategorier såsom handlande eller uraktlåtenhet.

4. Vid svåra medfödda missbildningar hos nyfödda är det tillåtet att inte sätta in respektive att avbryta behandling under förutsättning att barnet på grund av uppenbar nedsättning av de vitala funktionerna inte är livsdugligt.

5. Också sjuka som inte kan hjälpas på annat sätt har ovillkorlig rätt till sådan läkarvård som motsvarar mänskliga grundbehov. Behandling av smärta, ångest och oro med läkemedel skall enbart bestämmas av den sjukes tillstånd.

III. Den sjukes vilja

1. Den sjukes uttryckliga eller på grund av samtliga föreliggande omständigheter antagna vilja beträffande livsuppehållande behandling med alla till buds stående medel skall vara utslagsgivande inom ramen för det medicinska möjliga.

2. Beträffande sjuka i full besittning av insikt och vilja skall uttrycklig önskan om avbruten eller minskad behandling respekteras. Dock skall hänsyn tagas till de faktorer – i synnerhet sådana som betingas av sjukdom – som kan inskränka den fulla besittningen av insikt och vilja. Under alla omständigheter är det läkares uppgift att hjälpa den sjuke att komma över sådan behandlingsvägran som är betingad av resignation.

3. Beträffande medvetslösa, patienter utan full besittning av insikt eller med nedsatt omdömesförmåga skall behandlingen rättas efter den sjukes rimliga intressen och förmodade vilja. Den förhandenvarande situationen skall vara normgivande. Tidigare önskemål som framförts också till anhöriga kan endast anses som riktmärken. I tveksamma fall skall man följa ovanstående (II) principer.

4. Om juridisk vårdnadsplikt gentemot den sjuke föreligger handlar vårdnadshavare i dennes ställe såvitt han inte uppenbart beslutar i strid med den sjukes bästa.

IV. Aktivt dödande

Direkta ingrepp för att avbryta liv är medicinskt och juridiskt oacceptabla också om de sker på den sjukes begäran. Det strider också mot läkares uppgift att aktivt biträda vid självmord, till exempel genom att tillhandahålla dödliga medel. Denna regel skall icke förstås som ett principiellt etiskt ställningstagande till självmord.

V. Mänsklig vård

1. Dödssjuka och döende är ända till slutet i behov av särskilt stöd och personlig vård. De kräver mänsklig närhet och omsorg. De skall besparas varje form av rumslig eller själslig isolering.

2. 1 gränsområdet mellan liv och död finns andra informationsproblem än beträffande övrig medicinsk vård. Den sjuke skall hållas underrättad om sitt verkliga tillstånd i den utsträckning som hans personliga omständigheter så kräver och hån kan förmodas ha förutsättning att bära sanningen. Den fulla sanningen kan vara inhuman. Läkaren måste framför allt ta ställning till om han måste säga hela sanningen till en patient för att denne själv skall kunna träffa ett nödvändigt val. Anhöriga skall hållas underrättade i den utsträckning detta synes vara påkallat och görligt.

VI. Ansvarets odelbarhet

Den behandlande läkaren är ansvarig. Ansvaret är odelbart. Kollegiala råd kan vara till hjälp.