Slutdokument från de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling i Puebla

1. Människans värdighet

1.1 Oriktiga människosyner i Latinamerika

Evangelisationen i Latinamerikas nutid och framtid kräver av kyrkan att den klart uttalar sig om människans värdighet. Härigenom vill man tillrättalägga eller integrera de många missvisande synsätt som förekommer på vår kontinent. Vissa hotar friheten – den verkliga friheten -, andra motverkar gemenskapen, åter andra främjar inte delaktigheten med Gud och med människorna.

Latinamerikas historia har formats av mötet mellan tre kulturer; den infödda, den vita och den afrikanska. Den har sedan berikats genom olika vågor av folkvandringar. Här har samtidigt funnits skillnader vad gäller sättet att betrakta världen, människan och Gud och i fråga om sättet att reagera på detta. Historiens smältdegel har givit upphov till ett slags latinamerikansk rasblandning. Även om denna i sitt väsen bibehåller en grundläggande religiös inställning som märkts av evangeliet, uppstår också – och inlemmas – världsåskådningar som är främmande för den kristna tron. Med tiden skapar teorier och ideologier på vår kontinent nya synsätt på människan som paralyserar, förvrider eller utesluter vissa av den kristna helhetsbildens aspekter.

Det deterministiska synsättet

Man kan i Latinamerika idag märka att den primitiva religiositeten är på frammarsch. Den är knuten till ett synsätt enligt vilket människan är fånge under magiska makter som styr henne. Människan är inte längre herre över sig själv utan ett offer för dolda krafter. Enligt detta deterministiska synsätt ges människan ingen annan utväg än att samarbeta med dessa krafter eller förödmjuka sig inför dem. Detta har givit upphov till att vissa religioner utövar häxeri. En annan följd är det ökande intresset för horoskop. Vidare förekommer, med vissa variationer, en tro på reinkarnation bland spiritister och inom orientaliska religioner. Icke så få kristna, som ignorerar naturens och historiens egen autonomi, tror fortfarande att allt som händer dem är beslutat på förhand och åläggs dem av Gud.

En variant av det deterministiska synsättet, men av en mer fatalistisk och social typ, bygger på den felaktiga iden att människorna inte är jämlika. Detta synsätt leder till många olika former av diskriminering i de mänskliga relationerna, något som är helt oförenligt med människans värdighet. Hos dem som tror sig vara förmer än andra tar sig denna brist på respekt uttryck i såväl ord som handling. Detta har skapat de ojämlika förhållanden som arbetare, lantarbetare, indianer och hembiträden lever under.

Det psykologiska synsättet

Uppfattningen att människan i sista hand styrs av sitt psyke är än så länge begränsad till vissa sektorer av det latinamerikanska samhället, men ökar i betydelse. Enligt det psykologiska synsättet är människan i extremfallet offer för i första hand erotiska instinkter, och har ingen egen vilja. Hon är blockerad inför Gud och människorna eftersom religionen, liksom kulturen och historien själv, enbart är sublimeringar av de sexuella instinkterna. Själva förnekandet av det egna ansvaret leder inte sällan till heterosexualitet och används för att rättfärdiga den latinamerikanska ”machismon”.

Det ekonomiska synsättet

Detta synsätt kan indelas i tre olika riktningar i Latinamerika. Även om de sinsemellan är olika, har de ändå ett gemensamt ursprung. Av dessa tre är den kommunistiska kanske den minst medvetna och den mest utbredda. Individen betraktas som en del i de kugghjul som driver den industriella produktionsmaskinen och är nätt och jämnt ett produktionsverktyg och en förbrukningsvara. Allt tillverkas och säljs i ägandets, maktens och njutningens namn och detta blir synonymt med mänsklig lycka. Härmed utesluter man helt de andliga värdena; för vinstens skull främjas en skenbar men mycket dyrköpt delaktighet i det allmänna bästa.

Den ekonomiska liberalismen är materialistisk och står i konsumtionssamhällets tjänst, men går längre än så. Dess sätt att betrakta människan är individualistiskt. Den mänskliga värdigheten består således i ekonomisk effektivitet och individuell frihet. Människan stänger in sig i sig själv och är vanligen trogen en religiös uppfattning om individuell frälsning. Människan utestänger därmed kraven på social rättvisa och ställer sig i den internationella imperialismens tjänst. Till detta synsätt har många regeringar anslutit sig, som glömmer sina plikter när det gäller det allmänna bästa.

Den klassiska marxismen står i ett totalt motsatsförhållande till den ekonomiska liberalismen och bekämpar oavbrutet dess orättvisa följder. Den klassiska marxismen ersätter det individualistiska synsättet med ett kollektivistiskt, nästan Messias-likt synsätt. Målet för den mänskliga existensen är, enligt detta synsätt, att utveckla de materiella produktionskrafterna. Människan definieras inte utifrån det egna samvetet utan snarare av sin sociala existens. Hon fråntas den inre domaren som kan visa vägen till självförverkligande och får sina uppförandenormer uteslutande av dem som är ansvariga för förändringarna av de sociala-politiska-ekonomiska strukturerna. Detta synsätt avvisar emellertid människans rättigheter, framför allt den religiösa friheten, som är grunden till varje annan form av frihet (jfr Johannes Paulus II). Den religiösa dimensionen, vars ursprung skulle ligga i konflikter orsakade av den ekonomiska infrastrukturen, orienteras i stället mot ett Messias-likt brödraskap utan relation till Gud. Den marxistiska humanismen är materialistisk och ateistisk och reducerar människans väsen till att handla om yttre strukturer.

Den ”nationella säkerheten”

Det sätt att se på människan som vi kan kalla ”Stats-synsätt” är mindre känt, men återverkar på organisationen av inte så få latinamerikanska regeringar. Det har sin grund i teorin om Nationell Säkerhet. Individen underställs Staten, i tjänst för ett förment totalt krig mot kulturella, sociala, politiska och ekonomiska konflikter och – ytterst – mot hotet från kommunismen. Inför denna permanenta fara – verklig eller inbillad – begränsas (som i varje nödsituation) individens rättigheter och Statens vilja förväxlas med folkets. Den ekonomiska och militära utvecklingen sätts före de övergivna massornas behov. Även om den Nationella Säkerheten är nödvändig i varje politisk organisation innebär allt detta att den görs till något absolut under vilket människorna måste inordna sig. I dess namn institutionaliseras individens otrygghet.

Det vetenskapligt motiverade synsättet

Vissa länders tekniskt-vetenskapliga organisation skapar ett vetenskapligt synsätt. Syftet är att erövra universum. I detta synsätt erkänns endast som sant sådant som vetenskapen kan bevisa och människan reduceras till sin vetenskapliga definition. I vetenskapens namn är allt berättigat, också sådant som utgör ett hot mot människans värdighet. Samtidigt underkastar sig nationerna en ny makt, teknokratin. Ett slags social ingenjörskonst kan kontrollera individernas och institutionernas frihet med risk för att dessa reduceras till enkla faktorer i en kalkyl.

1.2 Doktrinära reflexioner

Den grundläggande förkunnelsen

Det är vår plikt och skyldighet att bland våra bröder i Latinamerika förkunna den värdighet som tillkommer alla, utan undantag eller villkor. (Jfr 1 Mos. 1, 26-28; 9,2-7.)

Denna värdighet, som vi trots detta så ofta och på så många sätt ser kränkas. Vi drivs till att återkräva denna värdighet av förkunnelsen i Jesus Kristi budskap och i själva hans liv: Han ”visste vad som finns inom människan” (Joh. 2,25) och trots detta tvekade han inte ”att anta en tjänares skepnad” (Fil. 2,7), inte heller tvekade han att till sin död leva bland de mest ringaktande för att göra dem delaktiga i den upphöjelse som han själv erfor från Gud, Fadern.

Vi förklarar således att varje man och varje kvinna (jfr Gal. 5,13-24), hur ringa de än kan synas, i sig själv har en värdighet som de och alla andra ovillkorligen måste respektera; att varje mänskligt liv i sig självt och under alla förhållanden, skall tillerkännas denna värdighet; att varje form av mänsklig samlevnad måste grunda sig på vad som är bäst för alla, vilket innebär ett för var dag allt broderligare förverkligande av den gemensamma värdigheten. Denna kräver att man inte framhäver vissa på andras bekostnad och att var och en är beredd att offra egennyttan till förmån för det gemensamma bästa.

Vi fördömer allt förakt, all nedvärdering och varje angrepp på människan och hennes oförytterliga rättigheter; varje angrepp på mänskligt liv alltifrån det ögonblick det ligger i moderlivet fram till dess människan blivit orkeslös och står vid slutet av sin levnad; varje kränkning eller nedvärdering av samexistensen mellan individer, samhällsgrupper och nationer.

Det är sant att människans mysterium endast blir till fullo upplyst genom tron på Jesus Kristus, han som för Latinamerika varit en historisk källa till den längtan efter värdighet som idag omsätts i krav från vårt troende och lidande folk. Endast om vi accepterar och följer Kristus blir vi öppna för den starkaste övertygelse och för den mänskliga värdighetens svåraste krav, eftersom den har sin grund i ett bejakande av en villkorslös kallelse till det mänskliga livet. Den kallelse som vår himmelske Herre på nytt låter oss höra genom historiens fältslag och förhoppningar. Men vi ska inte tvivla på att vi i denna kamp för värdigheten också står i förbund med alla andra upplysta människor som, i en uppriktig ansträngning att befria sig från bländverk och lidelser, följer det Andens ljus som Skaparen givit åt alla, för att vi hos oss själva och i andra skall känna igen den magnifika egenskapen, det oförytterliga värdet och den transcendentala uppgiften.

Vi känner oss härigenom manade att på alla sätt fullgöra det som är Guds vilja i denna stund på vår kontinent; en djärv kristen förkunnelse och ett effektivt engagemang för den mänskliga värdigheten och dess gudomliga grundvalar just bland de mest behövande. De som mest behöver det därför att de föraktar den eller – framför allt – därför att de lider under detta förakt och kanske famlande söker friheten för Guds barn och tillkomsten av en ny människa i Jesus Kristus.

Värdighet och frihet

Den kristna bilden av människan måste omvärderas bland oss. Det ord måste på nytt ljuda, som sedan mycket länge uttryckt ett högt ideal för våra folk: FRIHET. Friheten som på samma gång är en gåva och en uppgift; Friheten som inte kan uppnås helt utan den fullständiga friheten (Joh. 8,36); den som i sin egentliga mening är målet för människan enligt vår tro. ”Kristus befriade oss för att vi skulle vara fria” (Gal. 5, 1), ”för att vi skulle ha liv och liv i överflöd” (Joh. 10,11), ”som Guds barn och arvingar till hans rike tillsammans med Kristus” (Rom. 8,17).

Frihet innebär alltid den förmåga som vi alla i princip fått att bestämma över oss själva (se GS, 17), så att vi skall kunna skapa ett samhälle och en delaktighet som kan omsättas i de verkliga förhållandena på tre sinsemellan oskiljaktiga nivåer: i människans förhållande till världen, som dess herre; i förhållandet till andra människor som en broder och i förhållande till Gud som Hans son. Genom friheten, projicerad på den materiella världen – naturen och tekniken – kan människorna alltid, med gemensamma ansträngningar, nå det ursprungliga förverkligandet av sin värdighet: erövra världen genom arbete och kunskap och göra den mänskligare, i enlighet med Skaparens planer.

Den verkligt fria människans värdighet kräver emellertid att människan inte låter sig stängas inne (se Matt. 4,4; Luk. 4,4) i de världsliga tingen, speciellt av de materiella ägodelarna, utan att hon som ett andligt väsen befriar sig från varje form av slaveri under dessa och går bortom dem, mot detta andra, högre plan för mänskliga relationer, där hon återfinner sig själv och andra. Värdigheten, i hela den vidd evangeliet givit, omfattar den ömsesidiga tjänstvilligheten, accepterandet och ett i praktik förverkligat främjande av andra, främst av dem som mest behöver det.

Det är inte möjligt att nå en verklig och varaktig mänsklig värdighet på detta plan om vi inte samtidigt är verkligt fria att förverkliga oss på det andliga planet. På nivån Det Absoluta Goda, där vi alltid sätter vår egen frihet på spel också när vi syns vara omedvetna därom, på nivån av oundviklig konfrontation med det gudomliga mysteriet hos den som, liksom en Fader kallar människorna, ger dem förmåga att vara fria och förutsättningslöst leder dem. Han som, då människorna stänger sig för honom och till och med förnekar honom, har makt att döma till liv eller evig död, allt efter deras gärningar. Det är ett enormt ansvar vi tar på oss, vilket är ett annat tecken på den storhet som den mänskliga värdigheten rymmer, men det är också en risk.

Genom en oupplöslig förening mellan dessa tre nivåer framstår de krav på gemenskap och delaktighet som ligger i värdigheten mycket klart. Om vår frihet till fullo förverkligas på det andliga planet, genom ett troget accepterande av Gud, ingår vi i det gudomliga mysteriets kärleksgemenskap, vi blir delaktiga i själva dess liv. (Se GS, 18.) Det motsatta är att förneka vår kärlek som Guds barn, att förkasta och ringakta Fadern. Dessa är de två extrema möjligheterna, som den kristna förkunnelsen kallar nåd och synd. De kan inte existera på en nivå utan att samtidigt omfatta de andra två nivåerna, något som har enorma konsekvenser för den mänskliga värdigheten.

Guds kärlek, som gör oss värdiga, blir av nödvändighet också en kärlekens gemenskap med alla andra människor och en broderlig delaktighet; för oss idag bör den framför allt också bli ett arbete för rättvisa åt de förtryckta (Luk. 4,18) genom strävanden att befria de mest behövande. Faktum är, att ”ingen kan älska Gud, som han inte kan se, om han inte älskar sin nästa, som han kan se” (jfr 1 Joh. 4,20). Detta kan sammanfattas som att den verkliga gemenskapen och det verkliga deltagandet endast förverkligas om de projiceras på ett mycket konkret plan, i de närvarande realiteterna, så att makten, utnyttjandet och förvandlingen av jordens tillgångar, kultur, vetenskap och teknik, genomförs rättvist och broderligt mellan människorna som jordens härskare, inkl. respekten för ekologin. Evangeliet bör lära oss att man i Latinamerika – med hänsyn till de förhållanden vi upplever – idag inte kan älska sin nästa och därigenom Gud utan att förbinda sig själv på personlig, och i många fall också på strukturell nivå, till att tjäna och verka för de grupper och samhällsklasser som är mest utarmade och förödmjukade, med alla de följder detta kan få under nuvarande förhållanden.

Det personliga förhållandet till synd och brytningen med Gud, som leder till att människan blir ond, motsvaras i de mellanmänskliga relationerna av en egoistisk, högmodig och avundsfynd inställning, som i sin tur ger upphov till orättvisor, maktmissbruk och våld på alla nivåer, kamp mellan individer, grupper, samhällsklasser och folk, samt till korruption, hedonism, sexuell aggressivitet och ytlighet. (Se Gal. 5,19-21.) Som en följd av detta uppstår situationer av synd på det världsliga planet, många människor förslavas och allas frihet beskärs.

Det är denna synd vi alla måste befria oss från; synden som förstör och bryter ned den mänskliga värdigheten. Vi kan befria oss genom att delta i det nya liv som Jesus Kristus ger oss, och i gemenskapen med honom, i mysteriet i hans död och återuppståndelse. Om vi lever i detta mysterium på de tre nivåer som behandlats i det föregående, utan att prioritera någon framför de andra, begränsar vi oss härigenom inte till en vertikalisering i en rent andlig förening med Gud eller till en enkel existentiell egoism i kontakterna mellan individerna och mindre grupper, än mindre till en socio-ekonomisk-politisk horisontalisering.

2. Evangelisation, befrielse och ett främjande av människan

Kyrkans bidrag till befrielse och humanism har konkretiserats i en samling doktrinära riktlinjer och handlingskriterier som vi idag kallar ”kyrkans sociala läror”. De har sin källa i den heliga skrift, i kyrkans fäders och stora teologers läror samt i det högsta ämbetet – särskilt de senaste påvarnas budskap. I dessa läror finns element med evig giltighet, grundade i en antropologi som fötts ur Kristi budskap och ur den kristna etikens tidlösa värden. Där finns emellertid också element som varierar, beroende på förhållandena i olika länder och under olika epoker. (GS not 1.)

Vi kan, med Paulus VI:s ord (OA, 4) uttrycka det så här: Varje kristet samfund som är uppmärksamt på tidens tecken och tolkar dem i evangeliets och ämbetets ljus, kallas idag att ta på sig ansvaret för de konkreta vägvalen och för ett effektivt agerande som svar på de krav som förändrade förhållanden ställer samfunden inför. Dessa sociala läror har således en dynamisk karaktär och lekmännen måste, när de bearbetar och tillämpar dem, undvika att begränsa sig till att vara passiva verkställare. De måste i stället vara aktiva medarbetare till prästerna och ställa sin erfarenhet, yrkesförmåga och vetenskapliga kunnande till deras tjänst. Det står således klart att det är hela det kristna samfundet som gemensamt med, och under ledning av sina lagliga herdar, har ansvaret för evangelisationen, befrielsen och främjandet av människan.

Det främsta målet för kyrkans sociala läror är att försvara människans personliga värdighet, emedan hon är Guds avbild, och att skydda hennes oförytterliga rättigheter. Kyrkan har också klart och entydigt pekat även på andra områden där dess sociala läror skall tillämpas: det ekonomiska, politiska, kulturella och religiösa, beroende på omständigheterna. Syftet med kyrkans doktrin – som ger hennes egen syn på människan och mänskligheten (PP, 13) – är hela tiden att främja och fullständigt befria de mänskliga individerna i deras världsliga och andliga dimensioner, för uppbyggandet av det slutliga och definitiva riket.

För att våra sociala läror skall bli trovärdiga och accepterade av alla, måste de effektivt bemöta de utmaningar och allvarliga problem som uppstår i vår latinamerikanska verklighet. Människor som förnedrats av alla slags umbäranden kräver brådskande åtgärder av oss i vårt arbete, vilket innebär att det alltid är nödvändigt att bedriva hjälparbete. Vi kan dock inte effektivt bedriva ett sådant arbete utan att själva vara en del av det, personligen eller institutionellt. Det kräver av oss att vi är ärliga, kreativa, djärva och helt hängivna vår uppgift. Vårt sociala beteende är en oskiljaktig del av vårt förbund med Kristus. Våra reflexioner rörande bilden av kyrkan i världen, som gemenskapens och frälsningens sakrament, är en del av våra teologiska reflexioner, eftersom ”evangelisationen skulle inte vara fullständig om den inte tog hänsyn till det ömsesidiga ifrågasättande som under tidens gång utvecklats mellan evangeliet och människans konkreta, personliga och sociala liv”. (EN, 29.)

Arbetet till förmån för mänsklig utveckling innebär aktiviteter som hjälper till att väcka människans samvete i alla dess dimensioner, att få människan att lita till sig själv och spela huvudrollen i sin egen mänskliga och kristna utveckling. Det fostrar till samlevnad, ger impulser för organisation, främjar en kristen resursfördelning och ger effektiv hjälp till gemenskap och medansvar.

I Medellin inleddes en dynamisk process till förmån för en fullständig befrielse av människan, vars positiva eko genljuder i den apostoliska förmaningen Evangelii nuntiandi och i påvens Johannes Paulus budskap till den tredje generalförsamlingen. Det är ett budskap som driver på kyrkan och som ger uttryck för själva andemeningen i en evangelisation som syftar till ett autentiskt förverkligande av människan.

Befrielsen kan emellertid tolkas och tillämpas på olika sätt. Även om de alla har gemensamma drag, finns där också punkter som är svåra att förena. Det är därför angeläget att här återge de kriterier som utgår från ämbetet och som bör ligga till grund för en tolkning av det ursprungliga begreppet kristen befrielse.

Begreppet omfattar två varandra kompletterande och skiljaktiga element: det första är befrielse från varje slag av träldom, från personlig och social synd och från allt som söndrar människan och samhället och som har sin grund i egoism och orättvisa. Det andra är en befrielse för en fortlöpande andlig tillväxt, för gemenskap med Gud och med alla människor, vilket utmynnar i den himlens perfekta gemenskap, där Gud är allt i alla och där inte mer några tårar finns.

Det är en befrielse som utvecklas ur historien, våra folks och vår egen historia, och som omfattar alla existensens olika dimensioner: de sociala, politiska, ekonomiska, kulturella och alla dessa tillsammans. Evangeliets förändrande kraft måste genomsyra allt och ge sitt eget och säregna bidrag som måste bevaras. Om inte, ”Förlorar kyrkan sin djupaste betydelse; hennes budskap mister sin originalitet och hon riskerar att bli utnyttjad av ideologiska system och politiska partier”, som påven Paulus VI säger i Evangelii nuntiandi.

Det bör klargöras att denna befrielse bygger på de tre grundvalar som påven Johannes Paulus II angav: Sanningen i Jesus Kristus, Sanningen i Kyrkan och Sanningen i Människan. Härav följer att, om vi inte kan befria oss från synden med alla dess förföljelser och falska gudar, om vi inte hjälper till att förverkliga den frihet som Kristus erövrade på korset, då stympar vi den på ett oförlåtligt sätt. Men vi stympar den också oförlåtligt om vi glömmer själva kärnan i frihetens evangelium, det som förvandlar människan till föremål för sin egen individuella och samhälleliga utveckling. Vi stympar den likaså oursäktligt om vi glömmer det beroende och slaveri som förnekar de grundläggande rättigheter som inte ges av regeringar eller världsliga makthavare utan givits oss av Skaparen, Fadern. Denna befrielse byggs på evangeliet, genom dess unika effektivitet, och tar inte i bruk någon form av våld eller klasskampsdialektik. Den skapas i stället genom de kristnas energi och handlingskraft, av de kristna som, ledda av Anden, kommer till miljontals bröders hjälp.

Vi präster i Latinamerika har mycket grava skäl för att skynda på den befriande evangelisationen, inte bara därför att det är nödvändigt att erinra om den individuella och sociala synden, utan också därför att förhållandena för majoriteten av vårt folk förvärrats under de år som gått sedan konferensen i Medellin ägde rum. Vi gläder oss över att se talrika försök att förverkliga och leva den befriande evangelisationens realitet i hela dess vidd. En av de främsta uppgifterna för att främja den kristna befrielsen är att kreativt söka vägar som leder oss bort från tvetydigheter och inskränkthet, i gränslös trohet till Guds ord som vi får genom kyrkan och som driver oss att sprida det glada budskapet som ett av Messias-tecknen om Kristi rike bland de fattiga.

”Det finns många tecken” säger Johannes Paulus II, ”som hjälper oss att se när det handlar om kristen befrielse och när det – å andra sidan – handlar om befrielse byggd på ideologier som saknar samband med ett evangeliskt synsätt på människan, tingen och händelserna” (EN 35). Dessa tecken härrör från det innehåll de berättar om eller från de konkreta attityderna hos dem som sprider evangeliet. Det är när det gäller inne hållet nödvändigt att beakta hur troheten till Guds Ord kommer till uttryck, troheten till kyrkans levande tradition och ämbete. När det gäller attityderna är det viktigt att betänka vilket deras innehåll är av gemenskap med i första hand biskoparna och med övriga grupper bland Guds folk; vilket bidrag de ger till ett effektivt förverkligande av samfundet och hur de uttrycker kärlekens omsorg om de fattiga, sjuka, utarmade, övergivna och plågade samt hur de hos dem återfinner bilden av Jesus, ”fattig och tålmodig anstränger han sig för att lätta deras bördor och genom dem tjäna Kristus”. (LG, 8, Johannes Paulus II i sitt invigningstal.)

Den som betraktar människan med ett kristet synsätt tar också på sig ansvaret för att outtröttligt arbeta för att ge alla människor rätt att vara Guds barn och bröder i Kristus. Frihetens evangelium förverkligas på så sätt i allas gemenskap i Kristus efter Faderns vilja.

Människan och makten

Samhällets olika maktformer härrör i huvudsak från skapelseordningen. De bär därför inom sig den grundläggande godhet och tjänstvillighet som de bör ge det mänskliga samhället.

”Varje samhälles nödvändiga auktoritet kommer av Gud” (Rom. 13, 1, Joh. 19,1) och består i förmågan att handla enligt det som är rätt. Maktmedlen är således av moralisk art (jfr PT, 47) och bör inom moralen utveckla sig till att bli samvetskrav. Makten är således inte avhängig fysisk styrka. (Jfr PT, 48.)

”Synden korrumperar människans maktutövande och leder till övergrepp på andra människors rättigheter, ibland på ett mer eller mindre enväldigt sätt. Detta sker framför allt i utövandet av politisk makt, eftersom det är det område där beslut fattas som gäller den världsliga ordningen för välfärden i samhället och eftersom det området inte bara är lättast att missbruka av dem som strävar efter makt utan också är det där det är lättast att med stöd av polismakten göra makten till något Absolut” (jfr GS, 73). Den politiska makten upphöjs till gudom när den i praktiken är despotisk. Det totalitära maktutövandet är en form av avgudadyrkan och som sådan förkastar kyrkan den helt (GS, 75). Det smärtar oss att se så många förtryckarregimer på vår kontinent. De utgör ett av de största hindren för att individernas, gruppernas och själva nationernas rättigheter skall kunna utvecklas helt.

Olyckligtvis har detta nått så långt att våra nationers politiska och ekonomiska makt är underställd mäktigare maktcentra som agerar på internationell nivå. Situationen förvärras genom att dessa maktcentra är uppbyggda i det fördolda och allestädes närvarande samt lätt undandrar sig kontroll från regeringar och internationella organisationer.

Det brådskar att befria våra folk från avguden Enväldig Makt om vi ska nå social samlevnad i rättvisa och frihet. De latinamerikanska folken behöver, för att kunna fylla sin historiska uppgift som unga folk rika på tradition och kultur, en politisk ordning som respekterar människans värdighet och som tryggar samförstånd och inre frid i samhället och i dess relationer till andra samhällen. Bland de krav som våra folk ställer, framstår dessa som de mest angelägna:

Jämlikhet: Alla medborgare har rätt till och skyldighet att delta i samhällsutvecklingen på lika villkor och att bära de rättvist fördelade bördorna samt efterleva lagligen stiftade lagar.

Återupprättande av de mänskliga rättigheterna: Medborgarna har rätt att utöva sina mänskliga rättigheter med stöd av institutioner som tryggar det allmänna bästa och som respekterar människors och organisationers grundläggande rättigheter.

Självbestämmande: Våra folk har legitim rätt till autonomi, så att de kan organisera sig efter sitt eget sinne och den egna historien, samt medverka i en ny internationell världsordning. (GS, 74.)

Rättvisa: Rättvisa måste återupprättas; inte enbart teoretisk och formellt erkänd rättvisa utan rättvisa effektivt omsatt i praktiken av ändamålsenligt utformade och giltiga institutioner.

Också hedonismen har kommit att bli något absolut på vår kontinent. Det är den kristna sociallärans oavvisliga plikt att befria människorna från dyrkandet av njutning och konsumtion. (Detta behandlas i dokumentets tredje del som avser fostran till kärlek och familjeansvar, kap. 1.3.)

3. Evangelisation, ideologier och politik

Vi vill ta klar ställning mot det beklagliga våldet i Latinamerika. Tortyr – fysisk och psykisk -, kidnappningar, förföljelse av politiskt oliktänkande eller misstänkta och utestängande av människor från det offentliga livet p.g.a. deras ideer, skall alltid fördömas. Om dessa brott begås av den myndighet som är satt att beskydda det allmänna bästa, förnedrar det dem som begår dem, oavsett vilka skäl de åberopar. Med samma beslutsamhet förkastar kyrkan terroristers och guerillagruppers våld som är grymt och okontrollerat när det bryter ut. Brott kan på inga villkor vara berättigade som en väg till befrielse. Våldet föder obevekligen nya former av förtryck och träldom, vanligen allvarligare än dem som de ville befria ifrån. Men allt våld är framför allt ett attentat mot livet, som bara Skaparen råder över. Vi bör också stryka under att en ideologi som vädjar till våld därmed bekräftar sin egen otillräcklighet och svaghet.

”Vi kan inte mindre än hylla dem som, samtidigt som de tar avstånd från att med våld kräva sina rättigheter, tar till sådana försvarsmedel som också de allra svagaste har tillgång till, i varje fall så länge detta sker utan att det skadar andra människors eller samhällets rättig- och skyldigheter.” (GS, 78.) Vi anser att detta synsätt överensstämmer med användningen av icke-våldsmetoder för att återupprätta rättvisa i sociala, politiska och ekonomiska relationer.

”Vi bör göra klart, och upprepa, att våldet inte är vare sig kristet eller evangeliskt, och att snabba och våldsamma samhällsförändringar blir bedrägliga, ineffektiva i sig själva och definitivt inte står i överensstämmelse med folkets värdighet.” (Paulus VI i ett tal i Bogota den 23 aug. 1968.)

”Kyrkan är medveten om att de bästa strukturer och mest idealiserade system snart blir inhumana om inte människans instinkter saneras, om det inte samtidigt skett en omvändelse av hjärta och själ hos dem som lever i och styr dessa strukturer.” (EN, 36.)

Det är här nödvändigt att närmare analysera skilda ideologier i Latinamerika:

a) Den kapitalistiska liberalismen, dyrkandet av den individuella rikedomen.

Vi inser att den inneburit en stimulans för mänsklighetens skapande kraft och att den bidragit till framsteg. Den betraktar emellertid ”vinsten som huvudsaklig motor för ekonomiska framsteg; konkurrens som ekonomins huvudpunkt och det privata ägandet av produktionsmedlen som en oavvislig rätt, utan begränsningar och utan motsvarande sociala skyldigheter” (PP, 26). De orättmätiga privilegier som blivit resultatet av den absoluta äganderätten ger upphov till skandalösa kontraster och skapar en beroende/förtryckarsituation såväl nationellt som internationellt. Även om det är uppenbart att ideologins ursprungliga historiska uttrycksformer mildrats i vissa länder, genom påverkan från nödvändig social lagstiftning och statliga ingripanden, är de i andra länder mycket markanta och till och med på väg tillbaka till sina mest primitiva och socialt okänsliga stadier.

b) Den marxistiska kollektivismen.

Den leder också – på grund av sin materialistiska grund – till dyrkan av rikedom men i dess kollektiva form. Den uppstod i positiv kritik mot dyrkandet av produkten och upphöjde det mänskliga värdet i arbetet. Men den gick dock inte till roten av det onda, som består i ett förnekande av kärlekens och rättvisans Gud, den ende Guden.

Argumenten bygger på klasskamp. Målet är ett samhälle utan klasser och det skall uppnås genom proletariatets diktatur. Detta leder i sin tur slutligen till enpartidiktatur. Alla de konkreta historiska erfarenheterna har ägt rum inom ramen för totalitära regimer, regimer som utesluter kritik och förändring. Några tror det är möjligt att skilja ut vissa aspekter ur marxismen, speciellt dess analysmetoder. Vi bör här erinra oss påvens ord: ”det skulle vara vilseledande och farligt att glömma det intima sambandet mellan marxismens olika element; ett accepterande av elementen i den marxistiska analysen utan att hänsyn samtidigt tas till deras relationer till ideologin; att ta del i klasskampen och dess marxistiska tolkningar utan att beakta att denna process leder till ett totalitärt och våldsamt samhälle” (OA, 34). Man bör här betona att den teologiska reflexionen löper risk att ideologiseras när den förverkligas utifrån en praxis som bygger på marxistisk analys. Dess konsekvenser är en fullständig politisering av den kristna existensen, upplösning av de sociala vetenskapernas språk och en utarmning av den kristna frälsningens transcendentala dimension.

De båda nämnda ideologierna – den kapitalistiska och den marxistiska – baserar sig på en humanism som helt utesluter varje andligt perspektiv. Den ena på grund av sin praktiska ateism, den andra genom en systematisk tillämpning av aktiv ateism. Under senare år har ytterligare en ”ideologi” rotat sig på vår kontinent:

c) Den s.k. ”Nationella Säkerhets-doktrinen ”.

Det rör sig här om en ideologi snarare än om en doktrin. Den är knuten till en bestämd politisk-ekonomisk modell, vars karakteristiska drag är elitism och vertikalism. Den upphäver folkets delaktighet i de politiska besluten och söker i vissa latinamerikanska länder rättfärdiga sig som en doktrin till det civiliserade, kristna västerlandets försvar. Den utvecklar ett repressivt system i överensstämmelse med dess tes om ett ”permanent krig”. I vissa fall har den ett klart geopolitiskt protagonistiskt syfte.

Kyrkan tror att det behövs ett säkerhetssystem för en broderlig samlevnad, för att skapa respekt för en social ordning som gör det möjligt för alla att uppfylla sina uppgifter för det allmänna bästa. Kyrkan kräver sålunda att säkerhetsåtgärderna vidtas under kontroll av en oberoende myndighet som har befogenhet att döma när lagen överträds och som kan garantera att motsvarande korrigerande åtgärder vidtas.

Doktrinen om Nationell Säkerhet står i motsatsställning till ett kristet synsätt på människan, såsom ansvarig för förverkligandet av ett världsligt projekt och för staten som administratör av det allmänna bästa. Den innebär att folket styrs av en elit av militära-politiska makthavare och leder till en klart uttalad ojämlikhet i fråga om delaktighet i resultaten av samhällsutvecklingen.

Vi bör idag, tio år efter den andra generalförsamlingen i Medellin, insistera på att ”det liberal-kapitalistiska systemet och frestelsen från det marxistiska systemet på vår kontinent tycks uttömma möjligheterna att förändra de ekonomiska strukturerna. Båda dessa system hotar den mänskliga värdigheten eftersom det ena bygger på kapitalets företräde, makt och hänsynslösa utnyttjande i vinstsyfte; det andra därför att det – även om det ideologiskt sett hyllar en humanistisk människosyn – snarare ser till den kollektiva människan och i praktiken leder till en totalitär koncentration av statsmakten. Vi bör understryka att Latinamerika är instängt mellan dessa två extremer och förblir beroende av ett eller flera av de maktcentra som kanaliserar dess ekonomier”. (Medellin, Rättvisa 10).

Inför denna verklighet vill kyrkan stå fri från de två extremerna och ta ställning enbart för människan. Oberoende av vilka plågor och lidanden som människan är underkastad så kommer det inte att vara genom våld, maktspel eller politiska system utan genom sanningen i människan som mänskligheten kommer att hitta sin väg mot en bättre framtid (jfr Johannes Paulus II, invigningstalet till den andra konferensen). På grundval av denna humanism inspireras de kristna att övervinna de andra alternativen och till att bidra till skapandet av en ny, rättvis och broderlig civilisation som också är öppen för de transcendentala värdena. Den kommer också att bära vittnesbörd om att hoppet om ett liv efter döden ger liv och mening i denna världen.

De kristna bör, för denna djärva och skapande gärning, hämta styrka ur den kristna antropologins ursprungliga värden. Kyrkan behöver således inte ”ta sin tillflykt till system eller ideologier för att älska, försvara och främja människans befrielse; i kärnan av det budskap hon förvaltar och sprider finner hon inspiration för att handla till förmån för broderskap, rättvisa och fred och mot varje slag av dominans, slaveri, diskriminering, attentat mot den religiösa friheten, förtryck av människorna och mot allt som utgör ett hot mot livet.” (Johannes Paulus II, 16:3, n. 62.)

Inspirerade av en sann kristen människosyns verkliga innehåll, bör de kristna ta aktiv del i den historiska utvecklingen, allt efter varje tids och kulturs aktuella behov. De kristna bör ägna denna aktiva medverkan särskild uppmärksamhet och omdöme när det är fråga om historiska rörelser som uppstår ur olika ideologier men som skiljer sig från dessa. Enligt läran om ”frid på jorden” (PT, 55), som återkommer i Octogesima Adveniens, får man inte förväxla de falska filosofiska teorierna med de historiska rörelser de ger upphov till, beroende på hur dessa historiska rörelser påverkas i sin utveckling. De kristnas uppgift i dessa sammanhang ställer dem inför vissa krav på ovillkorlig trohet, som underlättar deras evangeliserande roll. Dessa är:

a) ecklesiastisk urskiljning, tillsammans med herdarna enligt O A, 4,

b) stärkande av den egna identiteten med hjälp av trons sanningar och dess förtydliganden i kyrkans läror samt ett rikt gudtjänsts- och böneliv,

c) kritiskt sinnelag i förhållande till de svårigheter, begränsningar, möjligheter och värden som ligger i konfrontationen mellan olika åskådningar.

Risker för instrumentalisering av kyrkans och dess prästers handlingar

De ideologier och partier som tillämpar ett absolutistiskt synsätt, under vilket allt, inklusive det mänskliga tänkandet inordnas, försöker utnyttja kyrkan eller strävar efter att bryta hennes legitima oberoende. Denna instrumentalisering av kyrkan kan komma även från de kristna, till och med från präster och ordensfolk, om de predikar ett evangelium fritt från ekonomiska, sociala, kulturella och politiska konsekvenser. Denna stympning innebär i praktiken en viss – om än omedveten – delaktighet i den etablerade ordningen.

Andra grupper frestas, å andra sidan, att betrakta en viss politik som det mest angelägna och som en förutsättning för att kyrkan skall kunna uppfylla sin mission. Detta betyder att man identifierar det kristna budskapet med en viss ideologi och underordnar sig denna, samtidigt som man inbjuder till en ”omtolkning” av evangeliet utifrån en politisk grundsyn. Det som krävs är emellertid att politiken betraktas utifrån evangeliet och inte tvärt om.

Traditionaliserna väntar sig framför allt, att riket skall bestå av en utveckling bakåt i historien, mot återskapandet av en kristenhet i medeltida mening med ett nära samband mellan den civila och den ecklesiastiska makten. De radikala grupperna begår dock samma fel då de väntar sig ett rike byggt på ett strategiskt samband mellan kyrkan och marxismen och utesluter varje annat alternativ. (Det gäller för dem att inte bara vara marxister, utan att vara marxister i trons namn.)

Sammanfattning

Kyrkans uppgift inför de konflikter som hotar mänskligheten och den latinamerikanska kontinenten, inför brotten mot rättvisa och frihet, inför den institutionaliserade orättvisan hos regimer som bygger på för kyrkan främmande ideologier, samt inför terrorvåldet, är enorm och mer nödvändig än någonsin. För att fylla denna uppgift är det nödvändigt att hela kyrkan medverkar – herdar, präster, ordensfolk och lekmän, var och en på sitt sätt. Tillsammans, förenade i Kristus genom bön och försakelse, förbinder vi oss att utan hat och våld och till de yttersta konsekvenserna, skapa ett rättvisare, friare och fredligare samhälle, ett samhälle sådant som Latinamerikas folk längtar efter och som är en naturlig frukt av en befriande evangelisation.

4. Solidaritet främst med de fattiga

Det tredje latinamerikanska biskopsmötet aktualiserar på nytt med förnyad tilltro till Andens stärkande kraft, den ståndpunkt som konferensen i Medellin tog och som innebar ett klart och tydligt ställningstagande till förmån för och i solidaritet med de fattiga, trots de avvikelser och vantolkningar som gjordes från vissa håll i syfte att beröva denna anda dess kraft och trots andras avvisande eller till och med fientliga inställning.

Tio år efter det att det andra latinamerikanska biskopsmötet ägde rum, lever det övervägande flertalet av våra bröder fortfarande i fattigdom och elände. Situationen har dessutom förvärrats. De saknar de mest elementära materiella förnödenheterna och är utlämnade till ett liv som står i skarp kontrast till de rikedomar som samlats hos ett fåtal, ofta till priset av de mångas fattigdom. De fattiga lider inte bara materiell nöd; när det gäller den mänskliga värdigheten är de berövade varje möjlighet till ett fullvärdigt deltagande i det sociala och politiska livet. Till denna grupp hör främst våra indianer, bönder, arbetare och de utstötta i städerna. Hit hör också – i all synnerhet – kvinnorna inom dessa grupper, som är utsatta för ett dubbelt förtryck.

Till grund för det fortsatta sökandet efter effektivare åtgärder för evangeliseringsarbetet i Latinamerika idag och i framtiden, lägger vi erfarenheterna av vad kyrkan gjort, och inte gjort för de fattiga under de år som gått efter Medellin-konferensen. Vi kan konstatera att nationella biskopskonferensen och många grupper av lekmän, ordensfolk och präster har fördjupat och gjort sitt engagemang för de fattiga mer realistiskt. Detta blygsamma, men verkliga vittnesbörd har lett till att den latinamerikanska kyrkan nu påtalar och fördömer de djupa orättvisor som härstammar från olika förtryckande mekanismer.

Kyrkans profetiska anklagelser och hennes konkreta engagemang för de fattiga har gjort att hon i inte så få fall blivit utsatt för förföljelser och trakasserier av olika slag; de fattiga har varit de första offren för dessa trakasserier. De fattiga har, å andra sidan, med kyrkans stöd börjat organisera sig för ett fullödigt liv i tron och för ett återkrävande av sina rättigheter. Allt detta har skapat spänningar och konflikter inom och utanför kyrkan. Hon har ofta anklagats för att antingen ansluta sig till de socio-ekonomiska och politiska makthavarna eller för att avvika i en farlig, marxistisk-ideologisk riktning.

Vi har inte alla inom kyrkan i Latinamerika i tillräckligt hög grad identifierat oss med de fattiga. Vi bekymrar oss inte alltid om dem och är inte alltid solidariska med dem. Att tjäna dem kräver i själva verket en konstant omvändelse och rening hos alla kristna för att vi ska nå en för var dag allt mer fullständig identifikation med den fattige Kristus och med de fattiga.

Kyrkans evangeliska förpliktelse bör, som påven sagt, vara densamma som Kristi förpliktelse: till förmån för de mest behövande (jfr Lukas 4, 18-21) (Invigningstalet till den tredje generalkongressen). Kyrkan bör således se till Kristus när hon frågar sig vilken hennes evangeliserande gärning bör vara. Guds Son visade hela storheten i detta engagemang när han blev människa; han identifierade sig med människorna genom att bli en av dem, solidarisk med dem. Han satte sig i deras situation i sin födelse och i sitt liv, men framför allt i sitt lidande och sin död, då han nådde fattigdomens yttersta gräns. (EN, 30; LG, 8 jfr Fil. 2,5-2.)

I den fattige broderns tjänst

När vi närmar oss de fattiga för att göra dem sällskap och för att tjäna dem, gör vi för dem vad Kristus gjorde för oss alla när han förkroppsligades och blev vår bror, fattig som vi. (Påvens tal i Mexico.) Att tjäna de fattiga är således det främsta, men inte enda, uttryckssättet för vår trohet till och tjänst hos Kristus. Den bästa tjänst vi kan göra vår broder är att genom evangelisationen befria honom från orättvisor, hjälpa honom till ett fullödigt liv och därmed sätta honom i stånd att förverkliga i själv som Guds son.

Kyrkans åtagande gentemot de fattiga och förtryckta och utbyggnaden av de kristna basgrupperna har hjälpt henne att upptäcka de fattigas förutsättningar för evangelisation; eftersom dessa oupphörligen vänder sig till henne och kräver förändringar och därför att många av dem i sitt liv förverkligar evangeliska värden som solidaritet, tjänstvillighet, enkelhet och beredskap att ta emot Guds gåva.

Den kristna fattigdomen

För den kristne är begreppet ”fattig” inte enbart ett uttryck för umbäranden och utstötthet som vi bör råda bot på. Det är också en livsform som redan blomstrar på vissa håll i Latinamerika, som hos ”Jehovas fattiga”, det liv som Jesus levde och förkunnade som vägen till sällhet. (jfr Matt. 5,3’, Luk. 6.20.) Aposteln Paulus konkretiserade läran genom att säga att den kristnes inställning bör vara som hos den som använder denna världens goda – vars struktur är föränderlig – utan att absolutisera dem eftersom de endast är medel för att nå målet, riket. (jfr 1. Kor. 7, 29-31).

Evangeliet kräver av alla dem som tror på Kristus ett sådant liv i fattigdom. Vi kan därför kalla det ”evangelisk fattigdom” (jfr Matt. 6, 19-34). Inom ordnarna levs detta liv i fattigdom som krävs av alla kristna, i dess mest extrema form, då de avlägger sina löften.

Den evangeliska fattigdomen förenar i sig en förtroendefull öppenhet inför Gud med ett enkelt och återhållsamt liv fjärran från girighetens och högmodets frestelser (1. Tim. 6, 3-10).

Den evangeliska fattigdomen förverkligas, enligt Paulus, också genom att man delar med sig av materiella och andliga tillgångar, inte därför att detta är ett krav utan av kärlek, så att vissas överflöd skall lindra andras nöd. (1. Kor. 8, 1-15.) Kyrkan gläder sig över att hos många av sina barn, framför allt bland den lägre medelklassen, se en konkret efterföljd av denna kristna fattigdom. I dagens värld är denna fattigdom en utmaning mot materialismen och den öppnar dörrar till alternativa lösningar för konsumtionssamhället.

Pastorala riktlinjer

Solidariteten med de fattiga har som mål att sprida budskapet om Kristus, Frälsaren, som skall upplysa dem om deras värdighet, föra dem till frihet från alla umbäranden och till gemenskap med Fadern och nästan genom ett liv i evangelisk fattigdom.

Denna solidaritet är nödvändig på grund av de skandalösa förhållandena i Latinamerika och bör leda till upprättandet av mänsklig samlevnad i värdighet och broderskap och till uppbyggandet av ett rättvist och fritt samhälle.

De nödvändiga förändringarna av de orättvisa sociala, politiska och ekonomiska samhällsstrukturerna blir inte varaktiga och fullständiga om de inte samtidigt följs av förändringar i människornas sinnen när det gäller idealet för ett värdigt och lyckligt mänskligt liv. Denna sinnesförändring möjliggör i sin tur förändringar. (EN, 30.)

Det evangeliska kravet på fattigdom, uttryckt genom solidaritet med de fattiga och ett förkastande av de villkor som majoriteten av kontinentens folk lever under, befriar den fattige från de individualistiska idealen och från att lockas och förföras av konsumtionssamhällets falska gudar. På samma sätt kan en fattig kyrkas vittnesbörd evangelisera de rika; omvända dem och befria dem från penningens träldom och från egoismen.

Medlet

Medlet är kyrkans omvändelse. För att leva och predika kravet på kristen fattigdom måste hela kyrkan se över sina strukturer och medlemmarnas livsmönster, framför allt prästernas, så att omvändelsen blir effektiv. Omvändelsen innebär krav på en stram livsstil och total förtröstan på Gud, eftersom kyrkan i det evangeliserande arbetet främst utgår från Guds makt och mindre från tillgångar och sekulär makt. Härigenom visar kyrkan bilden av autentisk fattigdom, öppen inför Gud och människorna, alltid till hands där de fattiga har verkliga möjligheter till delaktighet och tillerkänns sitt fulla värde.

Konkreta åtgärder

Den latinamerikanska biskopskonferensen känner sig förpliktigad gentemot de fattiga och fördömer som oevangelisk den extrema fattigdom som råder på vår kontinent.

Den strävar efter att lära känna och anklagande peka på de mekanismer som orsakar fattigdomen.

Den förenar sina krafter med andra kyrkor och med alla människor som har en god vilja, för att rycka upp fattigdomen med roten och skapa en rättvisare och mänskligare värld.

Biskopskonferensen stöder de arbetare och bönder som ”vill bli behandlade som fria och ansvarskännande människor, kallade att delta i beslut som rör deras liv och framtid” och ”uppmanar alla att arbeta för att övervinna sig själva”. (Påven i Monterrey och i Oaxaca.) Den försvarar deras grundläggande rätt att ”fritt bilda organisationer till försvar för och utveckling av sina intressen och för att under ansvar bidra till det allmänna bästa”. (Påven i Monterrey.)

Indiankulturerna har obestridliga värden, de är folkens rikedom. Kyrkan stöder dem och betraktar dem med respekt och sympati då hon vet ”Hur viktig kulturen är som medel att föra fram trons budskap, så att människorna utvecklas i kunskap om Gud. Här får det inte finnas några skillnader mellan raser eller kulturer”. (Påven i Oaxaca.)

Kyrkan i Medellin, som gav sin kärlek företrädesvis, men inte enbart, till de fattiga var, för att citera den helige fadern, en maning till hopp om ett kristnare och mänskligare samhälle. Den tredje biskopskonferesen i Puebla vill hålla denna maning levande och öppna nya horisonter för hoppet.

5. Slutsatser

Vi lever i ett pluralistiskt samhälle där de mest väsensskilda religioner, filosofiska uppfattningar, ideologier, värdesystem m.m. finns. De tar sig uttryck i olika historiska rörelser som försöker bygga upp framtidens samhälle och som förkastar varje enväldig instans förmynderi.

Vi vet att kyrkan, som ger ett värdefullt bidrag till samhällsbyggandet, inte anser sig ha kompetens för att föreslå alternativa modeller. Vi ger därför här följande allmänna riktlinjer:

a) Vi kräver inga privilegier för kyrkan, vi respekterar allas rätt och uppriktigheten hos alla övertygelser. Vi har full respekt för de världsliga realiteternas autonomi.

b) Vi kräver däremot att också kyrkan ges rätt att lämna vittnesbörd om sitt budskap och rätt att fullgöra sin profetiska uppgift att förkunna och anklaga i evangeliets anda, för att därmed korrigera de falska samhällsuppfattningar som inte står i överensstämmelse med den kristna åskådningen.

c) Vi försvarar de mellanliggande organisationernas rättigheter enligt principen om ömsesidigt stöd. Häri inbegrips sådana organisationer som skapats av kyrkan själv, för medverkan i allt som rör det allmänna bästa.

Som en sammanfattning av dessa slutsatser vill vi enbart ange de stora dragen eller de avgörande punkterna. Det rör sig i första hand om en anda, ett karaktärsdrag som bör utmärka evangelisationen på vår kontinent, vilka är radikalt kristna. Tron har emellertid, som total livsform och livsnorm, inte det inflytande som vore önskvärt på det personliga och sociala beteendet hos många kristna. De orättvisor som försvagar och kränker vår sociala samlevnad och som särskilt tar sig uttryck i extrem fattigdom, i kränkandet av personens värdighet och av de mänskliga rättigheterna, visar att tron ännu inte har nått sin fulla mognad bland oss. De levande kulturerna på kontinenten och den nya civilisation som är under utveckling under inflytande av den teknisk-vetenskapliga världen, och som har en stark sekulär tendens, kräver av de kristna en mer evangelisk målmedvetenhet och en attityd av permanent dialog.

Vi kristna i Latinamerika av idag och i framtiden, måste därför såsom Guds folk utsända att vara den fasta grunden för enighet, hopp och frälsning, utgöra ett samfund som lever i gemenskap med Treenigheten, till tecken på och som bevis för den Kristus som dog men återuppstod igen; som förenar alla människor med Fadern i Anden, som enar människorna inbördes och som förenar världen med dess Skapare. ”Allt kommer av er, men ni är av Kristus och Kristus är av Gud.” (1. Kor. 3,23.) – ”Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som lagt allt under honom. Och då skall Gud bliva allt i alla.” (1. Kor. 15,28.)

Vi måste vara:

En kyrka-gemenskap, ett gemenskapens sakrament som i en tid märkt av konflikter söker försoning och solidaritet mellan våra folk;

En tjänande kyrka, som genom tiderna bevarar Kristus, Guds tjänare, genom de olika tjänsterna. (Jfr Matt. 3,17, Jes. 42,1.)

En missionerande kyrka, som med glädje förkunnar för människan av idag att hon är Guds son i Kristus; en kyrka som förbinder sig att befria varje människa och alla människor (arbetet för fred och rättvisa är en av kyrkans viktigaste uppgifter) och som solidariskt deltar i den universella kyrkans apostoliska arbete i nära gemenskap med Petri efterföljare. Den kristne skall vara missionär och nationernas apostel.

Dessa grundläggande drag i våra latinamerikanska kyrkors pastorala varande kräver att kyrkan oupphörligen evangliseras, att den görs till en evangeliserad kyrka som lyssnar, fördjupar och förkroppsligar, att den är en evangeliserande kyrka som vittnar om, förkunnar och hälsar Guds ord, evangeliet och den levande Jesus Kristus; en kyrka som hjälper till att bygga upp genom att påtala synden, kalla till omvändelse och ålägga de troende uppgiften att omforma världen mot ett nytt samhälle i fullständig trohet till Kristus och till människan i den Helige Anden.

Övers. Kerstin Wallin

1. Förkortningar

GS = Gaudium et spes, Vaticanum II:s pastoralkonstitution Kyrkan i världen av idag.

OA = Octogesima adveniens, Paulus VI:s brev med anledning av 80årsdagen av encyklikan Rerum novarum.

LG = Lumen gentium, Vaticanum II:s dogmatiska konstitution om kyrkan.

EN = Evangelii nuntiandi, Paulus VI:s skrivelse Om evangeliets förkunnelse i dagens värld.

PP = Populorum progressio, Paulus VI:s encyklika om Om folkens utveckling.

PT = Pacem in terris, Johannes XXIII:s encyklika om freden.