av ERIK VARDEN
En sida av mässfirandet som gör allt större intryck på mig allt eftersom åren går är hur läkningen betonas i bönerna inför den heliga kommunionen. Vid elevationen lyfter prästen upp Kristi kropp och inbjuder församlingen till att känna igen ”Guds lamm” som borttager världens synder. Församlingen svarar: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir min själ helad.” Acklamationen uttrycker en hållning som prästen just har formulerat under tystnad i bönerna han reciterar före kommunionen. Man kan få ett intryck av att inte alla präster ger dem den uppmärksamhet som de förtjänar.
I första bönen ber prästen om barmhärtighet och beskydd för egen del: ”Fräls mig genom din kropps och ditt blods heliga sakrament från alla överträdelser och allt ont. Låt mig troget hålla fast vid dina bud, och tillåt aldrig att jag någonsin blir skild från dig.” Det är den frälste Adams bön. Den ger uttryck för beslutet om att aldrig mer dra sig bort från Guds åsyn och in i snåren. Det är en bön som säger: ”Bota mig, Gud, från mörkrets dragningskraft.”
I bönens alternativa formulering ber vi om att vi inte må stå fördömda inför det heliga offret – fördömda alltså, genom att våra liv inte stämmer överens med det som sakramentet står för. Prästen ber att det må, genom Guds barmhärtighet, ”bli mig till läkedom och skydd för ande och kropp”. Den latinska texten lägger betoningen lite annorlunda: prosit mihi […] ad medelam percipiendam, det vill säga: ”Låt det vara mig till godo så att jag kan motta helande.” Vi hör ett eko från Herrens uppmaning till den lame vid dammen i Betesda: För att bli helade måste vi vilja det och ordna vårt livs prioriteringar därefter.
Mässbokens böner återspeglar en insikt som var viktig för urkyrkan. En av de tidigaste definitionerna av eukaristin vi har utöver Bibeln är Ignatios av Antiochias Brev till Efesierna. Han kallar där eukaristin för farmakon athanasias, ”odödlighetens läkemedel” (Ep. Eph. XX). Sjukdomen som sakramentet botar är, först och främst, döden. Och döden, det vet vi, är ”syndens lön” (Rom 6:23). Eukaristin står för vår frälsnings framåtskridande. Helgelsen som den ger är inte ett kurbad med uppfriskande varma handdukar, eteriska oljor och honungste.
Vi bör inte göra eukaristin till mys. Vi ska heller inte reducera den till en ofarlig vördnad. Den är, och måste förbli, en stötesten, grundad på Kristi mysterium i sin helhet. Ignatios kallar den farmakon strax efter det att han lovat att sända efesierna en vidare utläggning ”om ordningen som uppenbaras i den nya människan Jesus Kristus, i förhållande till hans tro och hans kärlek, hans lidande och hans uppståndelse”. En snävare blick än så på eukaristin är ofullständig. Detta stora sakrament, vårt kristna livs ”källa och höjdpunkt” (Lumen gentium 11) har givits oss för att möjliggöra en ny existens i Kristus: genom att utplåna döden, förlåta synd och öppna för evigt liv. Det Kristus erbjuder oss i kyrkan, inte minst genom sakramenten, är att få uppgå i hans eget liv, som han utgjuter över oss genom att bli, ja, ”lydig intill döden, döden på ett kors”.
Eukaristin läker, har vi sett. Men eukaristisk läkning opererar på andra premisser än hippokratisk läkning. Den här världens medicin inriktar sig på att bevara liv. ”Odödlighetens läkemedel” förbereder oss på att ge våra liv.
Ignatios av Antiochia stimulerar oss också till eftertanke. Ett utsnitt från hans brev till romarna (Ep. Rom. VI) sätter det han säger om odödlighetens läkemedel i perspektiv. Martyriet är nära förestående. Han ber romarna om att inte stå i vägen för det:
”Förlåt mig, bröder, förhindra mig inte att leva! Begär inte min död! Överlämna inte åt döden en som önskar att höra Gud till: och lura honom inte med världsliga ting. Låt mig ta emot det rena Ljuset! När jag kommer dit ska jag fullt ut få bli en människa – ekeí paragenómenos ánthropos ésomai.”
Ignatios, den trofaste biskopen som genom ett långt liv förmedlade sakramentet med sådan själsstyrka, uttrycker sig klart: Hans sårade mänskliga natur skulle bli helt renad först när han, i gemenskap med Mästaren, ger sitt liv som en offergåva i fullkomlig tillit, i förening med Kristi offer för världens frälsning. I denna bekännelse finner vi alla en ädel förebild: ett uttryck för vårt djupaste kall, för vårt livs mål.
Dessvärre har idealet alltför ofta dragits i smutsen av män som kallats till att förkroppsliga det och till att förvandlas av det.
De senaste två veckorna har jag läst Sauvé-rapporten om övergrepp i den katolska kyrkan i Frankrike under de senaste 70 åren. Det är en fruktansvärt krävande text att läsa. Ämnet är något vi alla helst inte tänker på, vilket är förståeligt. Det obönhörliga avslöjandet av övergrepp – den till synes oändliga omfattningen av det hela – kan tyckas vara mer än vi orkar. Men vi måste se saken i ögonen. Bara sanningen gör oss fria.
För mig personligen är detta ett trauma som har ledsagat hela mitt vigda liv. Jag inträdde i klostret 2002, just då historiska fall av övergrepp begångna av kyrkliga tjänare, däribland munkar, blev offentliggjorda så ofta och i sådan detalj i Storbritannien att jag levde med ett kontinuerligt illamående. Det var besynnerligt att motta munkdräkten i ett sådant klimat. Dräkten som stod för min högsta, mest jubelfyllda förhoppning satte mig i symbolisk förbindelse med förbrytare, män vars handlingar hade orsakat outsäglig, ofta obotlig, skada.
Endast genom denna förbindelse upplevde jag mig besudlad, det var som en nedärvd skam. Reflexen bekräftades när det stundtals gick upp för mig vad andra såg när de riktade ögonen mot mig, en slumpmässig representant för prästerskapet. Ungefär tio år efter min iklädning, när omfattningen av övergrepp begångna av präster och ordensfolk i ökande grad blev känd över Europa, gick jag muntert, en molnfri morgon, upp mot den romerska basilikan Santa Maria Maggiore, på väg till en arbetsdag på Det orientaliska institutet. Halvvägs upp längs Via Panisperna mötte jag en medelålders kvinna som lugnt och medvetet spottade mig i ansiktet. Jag anade avgrunden av ilska och harm som framkallade hennes handling. Kanske kunde jag till och med förstå henne. Jag kunde i alla fall känna sympati – det kan jag till denna dag.
Jag tänkte på kvinnan förra veckan när jag, på väg norrut med Dovrebanan, satt och läste Sauvé-rapporten. Jag läste följande vittnesbörd från ett offer:
”Den skithögen förstörde varje känsla av kärlek och medlidande i mig. Han lämnade mig handikappad i allt som har med kärlek att göra, oförmögen att motta kärlek, oförmögen att visa kärlek. Jag har varit tvungen att låtsas. Men vad är ett liv utan kärlek?”
Gode Gud, en så förfärlig anklagelse! Och vi talar här om skada orsakad av en man som skulle ha varit förvaltare av ”odödlighetens läkemedel”, en Kristi ställföreträdare, bärare av barmhärtighet, helgelse, förlåtelse och styrka. Det inte är inte konstigt att en lavaström av vrede forsar fram.
Jag vill i det sammanhanget få ge ett exempel. Måndagen den 28 maj 2018, fyra dagar efter Irlands folkomröstning om abort, skrev John Waters en krönika i nätutgåvan av tidskriften First Things. Den bar rubriken: ”Irland: en nekrolog”. Waters släppte lös sin sorg med dramatisk lyrik värdig landets klassiska skalder. Han visar också släktskap med de bibliska profeterna:
”Vill du besöka en plats där symtomen på vår tids sjukdom nästan har nått sitt yttersta, så, kom till Irland! Du kommer här finna en civilisation i fritt fall som med varje andetag vill förneka att en överordnad myndighet alls finns, ett folk som nu har fördömt sig självt till att se bort från Kristi kors för att inte hemsökas av hans sorg och raseri.
Tar vi Kristi ”sorg och raseri” på allvar? Han är, trots allt, Herren som ska komma tillbaka för att döma levande och döda, med barmhärtighet, ja, men också med sanning.”
Waters reflekterar över lagändringens brutala sida. Den irländska grundlagen deklarerade tidigare att den ”erkänner de oföddas rätt till liv och därmed garanterar, med samma respekt för moderns rätt till liv, att lagen ska beskydda och upprätthålla denna rätt”. Paragrafen var, när Waters skrev, på väg att strykas. I stället kom en som sakligt slog fast: ”Möjlighet ges för att lagen reglerar avbrytande av graviditet.” De oföddas rätt till liv blev eliminerat med ett pennstreck. Barnet i moderns liv var reducerat, som Waters uttrycker det, ”till intet annat än moderns egendom”.
Mycket kan sägas om lagändringen. Min avsikt här och nu är emellertid en annan. Jag ska fokusera det Waters säger om drivkraften bakom omröstningens resultat, därför att den angår långt ifrån endast Irland. Den angår hela Europa, ja, i ökande grad hela världen. Här kommer ännu en stark passage.
”För första gången i historien har en nation röstat för att ta bort de oföddas rätt till liv. Det är ett förskräckande beslut, vars offer är de mest försvarslösa, de som varken har röst eller ord. Detta är det irländska folkets genomtänkta dom. Det är inte, som på andra håll, ett elitbeslut påtvingat av parlamentsdekret eller rättsligt fiat. Det irländska folket är nu de lycksaliga som krossar sina späda barn mot klippan” (jfr Psalt 137).
Jag behöver knappast poängtera att vi har med retorik att göra, ett påstående som, politiskt, behöver kvalificeras. Men det manar onekligen till eftertanke att den irländska kampanjen och omröstningen hade ett så folkligt, ja, till och med populistiskt uttryck.
En så våldsam förändring bygger på mer än kvinnors frigörelse och politisk korrekthet. En vattendelare som denna vittnar om vrede. Det är uppenbart vem vreden är riktad mot. Waters påpekar: ”Ett centralt element i abortförespråkarnas strategi går ut på att mobilisera motvilja mot katolicismen.” Omröstningen var delvis en provokation, ett medel i målsättningen att få spotta kyrkan och hennes ställföreträdare i ansiktet. Reaktioner av det slaget är uttryck för ett märkligt men inte helt ovanligt syndrom. Uppror mot auktoritet tar sig uttryck i självskadebeteende. Frågan man ställer sig är självklart: varifrån kommer en så fruktansvärd vrede?
Svaret är, dessvärre, lätt att finna. Kyrkans trovärdighet har genomgått ett massivt sammanbrott, i Irland och globalt. Ständigt nya avslöjanden om övergrepp – missbruk av makt, missbruk av status, våld och sexuella övergrepp – har fått stora delar av den irländska nationen, och många andra nationer, att se på kyrkan med vämjelse, att vilja kasta av sig det katolska oket och förneka en katolsk identitet. Ett sekulärt program ligger färdigt för att fylla tomrummet som uppstår. Den irländska kyrkans högst diskreta närvaro under upploppet till omröstningen kan bara förstås mot en sådan bakgrund: många ansåg att vad kyrkan än gjorde skulle det bara göra ont värre, så att den bästa strategin var, för att fritt citera Jesaja, att dra sig inomhus, låsa dörren och vänta på att vreden gått förbi.
Det är inte svårt att tänka sig andra områden där kyrkan på senare år har stått med munkavle. Det är ett sorgligt tillstånd för oss som katoliker att befinna oss i. Nej, det är mer än sorgligt: Det är outhärdligt. Vad kan vi säga om att den irländska omröstningen firades med musik och dans på gator och torg? Vi ryser vid tanken på att en process som den irländska tog form som ett trots. Men det är kyrkan som behöver ge svar på varför trotset har blivit så extremt, eftersom det är långt ifrån oberättigat. Jag säger: Kyrkan måste svara. Vilket betyder: Jag, vi, måste svara.
När övergreppstemat kommer upp ska vi naturligtvis påpeka att saken också har en annan sida. Vi minns alla goda, heliga präster och ordensfolk som vi känner och har känt; allt det goda, konstruktiva arbetet som kyrkan gör; smärtan som ligger i de liv som förstörts av falska anklagelser. Det är rätt att minnas detta. Men faktum kvarstår att missbruket och trolösheten har antagit epidemiska proportioner. Man kan få känslan av att vara omgiven av tidsinställda bomber när land efter land nu utger rapporter som vittnar om skam och smärta utifrån skrämmande snarlika premisser. Sauvé talar om ett ”systematiskt” mönster. Den mörka skuggan har enormt omfång. Det kan se ut som att det senaste halvseklet, som vid sin begynnelse hälsades som gryningen till en ny pingst, kommer att bli hågkommet som avfallets tid. Jag försöker att inte vara onödigt apokalyptisk. Men vi får, tror jag, kalla en spade en spade, inte minst för att därefter kunna sätta ord på uppgiften som väntar oss.
För visst har vi en uppgift! Jag är säker på att det är viktigt att se och tolka krisen också i ett teologiskt perspektiv, att formulera en teologisk respons. Noggrann kartläggning är viktig; juridiska och straffrättsliga reformer är viktiga; omsorg om offren är en nödvändighet; det är bra att vi nu, i kyrkan, har klara och tydliga procedurer för rättegångar; det är viktigt att vi sätter ord på en röta som har spridit sig och förtigits alltför länge. Men om vi ska handskas med krisen som troende, krävs det mer, eftersom vi inte bara står inför en ärvd brottslighet; vi står inför en ärvd synd.
Vi vet att synd kan förlåtas. Och kyrkan har alltid lärt, utifrån Skriften, att Herren genast förlåter. Varje dag firas mässan ”till syndernas förlåtelse”. Men bara därför att en synd är förlåten, betyder det inte att skadan som orsakats av synden automatiskt försvinner, vare sig det gäller syndaren eller andra som är drabbade av hans eller hennes synd. Handlingar har följder. Ofta kvarstår behov av reparation och rening, i detta liv och i nästa. Teologin talar, lite invecklat, om ”det världsliga straff som hänger kvar efter redan förlåten synd”. Själv finner jag nytta i Skriftens uttryck om syndens sold. Vi vet väl alla vad solden består av, av erfarenhet. Vi vet att en begången synd efterlämnar ett sår på själen, och att vi över tid, kanske lång tid, måste fortsätta att ösa Guds nåds balsam över såret, även efter det att synden är försonad genom absolution. Ju allvarligare synden är, desto mer infekterat kommer såret att vara, desto längre tid kommer det att behövas för att det ska läkas.
Att vara katolik i dag, är, som jag ser det, att leva i ett öppet sår, ett sår som skriker efter läkedom. Vem tar ansvar för det såret, för att hålla fram det för Gud så att kroppen, över tid, kan få full hälsa tillbaka? För att förklara vad jag menar med min fråga, vill jag dra en historisk parallell. Tänk på det begynnande 1800-talet. I kölvattnet av den franska revolutionen och de hemskheter som hade begåtts i Frankrikes namn, kastade sig franska katoliker på knä. De bad om förlåtelse på nationens vägnar. Monumentet över ångern som vällde fram är Heliga Hjärtats Basilika på Montmartre. En inskrift målad i guldbokstäver under kyrktaket förkunnar dess funktion: Sacratissimo Cordi Iesu Gallia poenitens et devota et grata (Från ett botfärdigt, hängivet, tacksamt Frankrike till Jesu Allraheligaste Hjärta). Basilikan blev till som ett botlöfte, och gjordes till ett rum vigt till oavbruten bön framför Altarets Sakrament för att nedkalla Jesu eukaristiska nåd över ett rådbråkat land.
Budskapet basilikan förmedlade utåt levdes av många kristna ut personligen som ett innerligt mysterium och offer. 1800-talets andlighet var präglad av en stark botimpuls, en önskan att göra upp med – och i Kristi nåd göra bot för – blasfemiska förbrytelser. Vi kommer aldrig att fullt ut förstå blomstringen av ordenslivet i kölvattnet av revolutionen om vi inte har denna aspekt med oss; ej heller kommer vi att kunna förstå glöden i 1800-talets mystik. Pauli mystiska ord om att ”fullgöra det som saknas i Kristi lidande” uppfattades som ett personligt kall av många.
Kristi offer på Golgata skedde en endaste gång för alla och är fullkomligt. Men det är inte därigenom avslutat: Det utspelas som närvarande och verkligt inom kyrkan, Kristi kropp. Pascal skrev i sina Tankar: ”Kristus förblir i sitt lidande intill världens slut. Det är inte en tid som ska slumras bort.” Många goda, fromma, rena troende tog på sig uppgiften att sona, i Kristus, för det andra hade gjort sig skyldiga till. Tänk på Thérèse av Lisieux, eller på trappisternas orden, vigd till Jesu Heliga Hjärta, för den delen. Kallet till att vara munk eller nunna blev förstått som beredskap att ta på sig ett fragment av bördan Kristus bär, till att trösta hans heliga hjärta, sårat för vår skuld.
För oss post-postmoderna, oerhört civiliserade människor, kan en sådan synpunkt tyckas verklighetsfrånvänd, ja, kanske en aning pinsam. Vi läser Bibeln och traditionen selektivt i det avseendet. Det enda eko vi hör då och då är litanian känd som Laudes divinæ, utformad år 1797 av den italienske jesuiten Luigi Felici som gottgörelse för hädelse mot Gud.
Den dyker inte sällan upp vid sakramentsandakten. Men vi ska inte ta för lätt på denna form av fromhet. Den vilar på solid grund. Innan synd ”tas bort”, måste den bäras.
När jag i höstas var på resa i Polen, slogs jag av ett ofta återkommande motiv i kyrkokonsten där: Ofta såg jag bilder av den förödmjukade Kristus kedjad vid en påle i väntan på piskslag i Herodes residens. Just detta motiv spelade en viktig roll i Teresa av Ávilas andra omvändelse när hon i fyrtioårsåldern fick hjärtats insikt om vad det vill säga att Guds son led ”för vår skull”. Det är ett motiv som vi kanske kan behöva återupptäcka i vår tid, för vår tid, därför att det pekar mot korsets verklighet, strukturellt inbyggt i eukaristin. Det segerrika Lammet är oskiljaktigt från Offerlammet, Lammet som bär världens synder och som vi, med Johannes, säger att vi tänker följa ”vart än det går”.
Får jag dela en inre övertygelse? Jag tror att det är ett tungt bärande som väntar oss i kyrkan av i dag, ett arbete som måste utföras tyst och ödmjukt, i det fördolda. Jag tror att detta bärande, i förening med Kristus, är nödvändigt för helande. Jag tror det är en uppgift som gäller oss alla, men i synnerhet dem av oss som i kraft av heliga löften och ordensliv, präst- eller biskopsliv, ska leva nära kyrkans hjärta, som är Kristi hjärta, barmhärtighetens källa. Barmhärtigheten är inte harmlös. Den utgjutes över oss i Kristi blod.
Är vi redo att ta in detta, för Kristi kärleks skull? Är vårt hjärta tillräckligt öppet, tillräckligt uppmärksamt, tillräckligt sårbart för att höra de lidandes nödrop, känna deras smärta? Är vår känsla för kyrkans helighet stark nog, så att vi chockeras av syndens skandalon och rörs till att göra bot för kroppens hälsas skull? Delar vi Kristi ”sorg och raseri” i mötet med övergrepp mot hans allra minsta? Dessa frågor är väsentliga nu, om vi vill upprätthålla den vertikala axeln i kyrkans liv.
Och vad är väl kyrkan utan en vertikal axel? Ett humanitärt kafferep – vilket i och för sig är en fin sak, men inte tillräckligt för att nära våra liv, styrka vårt hopp, förädla vår glädje och ge oss en förväntan byggd på mod och frid i möte med döden. Livet – och döden – i Kristus kommer inte av sig självt. ”Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger!” Guds son blev människa, inte för att ge oss sötsaker, utan för att frälsa världen. När vi ser på världen i dag, råder det knappast något tvivel om att behovet fortfarande kvarstår. Huruvida Kristi helande kraft, uttryckt i det eukaristiska mysteriet, får verka och förvandla kommer i hög grad att bero på oss som han har kallat till att leva som lemmar i hans kropp, och på hur vi förvaltar den nåd som har givits oss och svarar på vårt uppdrag så att Kristi nåd får utbreda sig fritt.
Nya testamentet slutar med en vidunderlig beskrivning av hur floderna som går ut från Lammets tron strömmar till världens ände. Floderna omges av skott från livets träd som bär oförgänglig frukt. Trädens blad bär läkedom åt folken. Vill vi låta våra liv och vår död vara del i denna helande flod så att den, genom oss, når fram till områden på jorden som törstar efter vatten, och till uttorkade hjärtan? Profeten på Patmos konkluderar sin bok med ett rungande Amen, som betyder: ”Låt det så ske!” Låt det likaledes få sista ordet här.
Redigering och översättning: Magdalena Dahlborg
Artikeln publicerades på biskopen av Trondheims webbplats Coram Fratribus den 5 november 2021. Den finns där i något olika versioner på engelska och norsk bokmål, och bygger på en föreläsning, som finns länkad på webbplatsen, inom serien ”katolskt grovbröd” i den katolska domkyrkan i Oslo.
Erik Varden är trappistmunk och katolsk biskop av Trondheim.
Ur Signum nr 3/2022, s. 25–30.