av OLLE BRANDT
Den 14 mars samlades tre kyrkoledare från olika kyrkotraditioner i Gravkyrkan i Jerusalem för att bryta upp golvet (fig. 1). Franciskanordens custos för Heliga landet, broder Francesco Patton, började lyfta golvets stenar tillsammans med den grekisk-ortodoxe patriarken Teofilos III och en representant för den armeniske patriarken Nourhan Manougian.
Allt underhåll av Gravkyrkan beror på om de tre kyrkotraditionerna kan komma överens, och samarbete mellan dem har lett till viktiga framsteg de senaste åren. 2016–2017 lät det grekisk-ortodoxa patriarkatet renovera kapellet som innesluter resterna av Jesu grav mitt i Gravkyrkans runda kyrkorum. Inne i det lilla kapellet avlägsnades marmorplattorna som klätt den stenbädd där Jesu kropp skall ha legat, och under 60 timmar, från den 26 till den 28 oktober 2016, kunde arkeologerna avlägsna fyllnadsmaterialet under marmorplattan tills de kom ned till den ursprungliga stenbädden i kalksten, som påträffades i ganska gott skick.
Den här gången är det alltså golvet som skall renoveras och arbetet genomförs av Custodian, som leder franciskanernas arbete på de bibliska platser som anförtrotts dem, bland annat en del av Gravkyrkan. Custodians franciskaner är övervägande italienare, och arbetet utförs i samarbete med Roms universitet La Sapienza, olika italienska renoveringsexperter, samt det polytekniska universitetet i Milano. Arbetet skulle ha inletts för två år sedan, men försenades av pandemin.
Tidigare har man samarbetat med universitet i Florens i dokumentation och analys av byggnaden och dess stabilitet, vilket resulterade i en vacker och mycket intressant volym som kom ut 2019 (Grazia Tucci [ed.]. Jerusalem. The Holy Sepulchre. Research and Investigations 2007–2011 Altralinea Edizioni 2019), där man bland annat visade att det finns mer kvar av den ursprungliga Gravkyrkan än vad man tidigare trott.
Den Gravkyrka man kan besöka i dag är en genomgripande ombyggnad från 1100-talet då Jerusalem styrdes av korsriddarna. Det runda kyrkorummet med arkader på pelare och kolonner i två våningar under en kupol är byggd i romansk stil men går huvudsakligen tillbaka till kejsar Konstantins ursprungliga byggnad från 320-talet (fig. 2). Resten av komplexet har förändrats. Där korstågstidens kyrka står i dag fanns en stor atriumgård med portiker på tre sidor, och öster om den en väldig, femskeppig basilika med ingång från Jerusalems antika huvudgata i nord-sydlig riktning. Basilikan övergavs efter att Gravkyrkan förstörts år 1009, då den fundamentalistiske kalifen Al-Hakim bi-Amr Allah befallde att man skulle ”riva kyrkan och avlägsna alla dess symboler och utplåna varje spår och minne av kyrkan”, som en samtida krönika berättar. Komplexet byggdes delvis upp igen av den bysantinske kejsaren, fast utan basilikan, och sedan av korsfararna, fast utan atriumgården. Sedan Jerusalem kom under det osmanska riket på 1500-talet har kyrkan respekterats och de olika kyrkornas ansvar för olika delar av den har bevarats oförändrat.
Påskriterna i Jerusalem
Den runda delen av Gravkyrkan, rundkyrkan, kallas ofta Anastasis, grekiska för ”uppståndelse”, och är kristenhetens viktigaste helgedom, just för att den bevarar minnet av Jesu uppståndelse. I vad som var ett hörn av atriumgården vördas platsen för korsfästelsen, Golgata. Omkring 380 berättar den fromma pilgrimen Egeria i sin resebeserättelse hur helgedomens olika delar utgjorde scenen för olika gudstjänster under fastan, Stilla veckan och under påskdagarna. Egeria berättar att man under fastetiden varje morgon gjorde såsom man bara gjorde på söndagar under resten av året: i gryningen gick biskopen (och de troende) till ”Anastasis, den plats där Herren uppstod” och till det stora korset som på den tiden stod vid Golgata. Senare på morgonen gick biskopen ”till den större kyrkan, som kallas Martyrium, som står på Golgata bortanför korset”. Det är första gången som helgedomens olika delar nämns separat. Egeria berättar att efter att ha firat mässan i basilikan gick man sedan vid tolvtiden till Anastasis medan man sjöng hymner, ”såsom man alltid gör på söndagar”.
Egerias berättelse om gudstjänsterna i Jerusalem under Stilla veckan visar hur man återupplevde episoderna under Jesu sista dagar genom ett slags liturgisk koreografi där man förflyttade sig mellan stadens olika heliga platser. Det börjar med ett intensivt program på palmsöndagen. Man börjar med böner i Anastasis och mässa i Martyrium-basilikan som alla söndagar, för att sedan sjunga några hymner i Anastasis. ”Sedan skyndar sig alla hem för att äta”, berättar Egeria. Det är nämligen bråttom, för omkring klockan 13 är det dags att träffas i sluttningen av Olivberget ”där det finns en grotta där Herren undervisade”. Någon sådan grotta nämns inte i evangelierna, men traditionen var fast rotad i Jerusalems kristna tradition inte minst på 300-talet, då man talade om de heliga grottorna: graven i Jerusalem och födelsegrottan i Betlehem. Grottan i Betlehem har ju fastnat bättre i den allmänna kristna traditionen, men nämns faktiskt inte heller i evangelierna. Egeria kallar kyrkan på Olivberget Eleona, vilket kommer av det grekiska ordet för olivträd. Man tror att det handlar om den kyrka som grävdes ut 1911 av franska Afrikamissionärer, också kallade Vita fäder. De fann ruinerna av en kyrka med en egendomlig sned krypta, som kanske från början var en grotta. Antika källor säger att den byggdes av kejsar Konstantin, men den utgrävda kyrkan är svår att både datera och rekonstruera. Ännu har ingen vågat gräva igen i modern tid i denna kyrkoruin. I dag finner man där en friluftshelgedom vigd åt bönen ”Fader vår”.
Egeria berättar att biskopen sätter sig i Eleona och att man där sjunger ”passande hymner och antifoner”. Vid tretiden går man upp till Olivbergets krön där man vördade och ännu vördar minnet av Kristi himmelsfärd på en plats som Egeria kallar Imbomon, ”på kullen”. I dag finns där en åttkantig inhägnad från korstågstiden kring en öppen plats med ett litet muslimskt kapell i mitten. Franciskanernas utgrävningar på 1950-talet visade att det här fanns en stor, senantik rundbyggnad. 600-talsbiskopen Arculfus beskriver en rund kyrka med en inre, rund kolonnad och kupol. Det är svårt att veta om den fanns redan 380, när Egeria berättar att hela folket sätter sig ”utom diakonerna” och återigen sjunger passande hymner och antifoner. Detta varar till femtiden på palmsöndagens eftermiddag. Då inleds en rit som man känner igen från dagens katolska palmsöndagsgudstjänst. ”Man läser den evangelietext där barnen går Herren till mötes med kvistar och palmer och säger: ’Välsignad han som kommer i Herrens namn’.” Alla barn bär på olivkvistar eller palmkvistar, berättar Egeria, medan hela folket åtföljer biskopen till fots hela vägen tillbaka till Anastasis.
Det är alltså den katolska palmsöndagens procession med oliv- eller palmkvistar som har sina rötter här i 300-talets Jerusalem. Evangelierna nämner inga barn just här, men uppenbarligen har man redan associerat till vad Mattuesevangeliet berättar om barnen som i templet ropade ”Hosianna Davids son” (Matt 21:15). Barnen knyts till palmsöndagen i den latinska palmsöndagsantifonen som talar just om hur ”judarnas barn”, Pueri Hebraeorum, gick Jesus till mötes. Det var ju denna antifon som gav Johannes Paulus II inspiration till den katolska världsungdomsdagen, som var knuten just till palmsöndagen fram till 2020, då påven Franciskus flyttade den till kyrkoårets sista söndag Kristus Konungens högtid. Och ändå var den forntida romerska kyrkans tradition helt annorlunda. Söndagen före påsk läste man i Rom passionen enligt Matteus under en mässa i domkyrkan i Lateranen. Uppståndelsen firades nästföljande söndag i samma kyrka. Åminnelsen av andra enskilda händelser uppstod alltså i Jerusalem och kombinerades med tiden med den romerska liturgin. Därför är dagens katolska palmsöndag ett dubbelt firande, en kombination av Roms och Jerusalems liturgi, där man minns Jesu intåg för att sedan läsa en av passionsberättelserna.
På skärtorsdagen berättar Egeria att man firade två mässor på eftermiddagen, en i Martyrium-basilikan och en vid Golgata, ”där alla tar emot kommunionen”, uppenbarligen till minne av eukaristins instiftande. Därefter mindes man Jesu bön och ångest i Getsemane, i Eleona-kyrkan, under en stor del av natten till långfredagen. Mitt i natten gick man sedan upp till Imbomon och stannade där till gryningen. När det var dags att gå ner igen var de fromma deltagarna ganska möra, inte minst därför att man på den tiden fastade ordentligt före påsk åtminstone i Jerusalem. Egeria säger att ”många var trötta efter allt vakande och försvagade av daglig fasta”, så man fick gå ner långsamt och sakta vandra tillbaka till Gravkyrkan. Efter en kort vila samlades alla på nytt i Gravkyrkan på långfredagens morgon för att vörda korsreliken och lyssna till bibelläsningar till tre på eftermiddagen, med Johannesevangeliets berättelse om Jesu död som sista text och sedan fortsatte man med gudstjänst, bön och andra riter hela dagen och, för de mest entusiastiska, hela natten.
Påskriterna i Rom
Jerusalems påskriter spreds med tiden också till Rom, där man alltså ursprungligen enbart mindes passionsberättelsen på palmsöndagen och uppståndelsen på påsksöndagen. Från 600-talet vet man att också påven i Rom firade skärtorsdagens mässa i sin domkyrka i Lateranen till minne av eukaristins instiftande. Vid samma tid firade man långfredagens gudstjänst i kyrkan som i dag heter Santa Croce in Gerusalemme. Kyrkan grundades av kejsare Konstantin och är känd för sina reliker av korset och andra passionsreliker, särskilt den så kallade Titulus Crucis, skylten där Pilatus skall ha skrivit ”Jesus från Nasaret, judarnas konung” på hebreiska, grekiska och latin (Joh 19:20).
Vad gäller långfredagens korshyllning i Rom finns det här ett litet mysterium. Vad hände med korsrelikerna? Antika källor säger att kejsar Konstantin byggde Santa Croce på 320- eller 330-talet för att hysa ett stycke av korsets trä. Denna relik tycks snart ha försvunnit. Vid mitten av 400-talet nämns den aldrig av påven Leo den store i dennes långfredagspredikningar. I ett brev av år 454 tycks han rentav ha tackat biskopen av Jerusalem för att ha sänt honom en relik av korset. Försvann korsreliken i Santa Croce på 400-talet? Samtidigt vet vi av samtida källor att påven Hilarius (461–468) byggde ett kapell för en korsrelik i anslutning till Lateranbaptisteriet. När vi har detaljerade liturgiska källor från Rom, på 600-talet, upptäcker vi i den så kallade Ordo 23 att på långfredagen bar man en korsrelik i procession från Lateranen till Santa Croce för korshyllningen.
Ändå vet man att korsrelikerna fanns i Santa Croce åtminstone från 1570 i ett kapell ovanför kyrkans högra sidoskepp. Sedan 1930 förvaras de i ett modernt kapell på kyrkans vänstra sida. Den andra mest kända passionsreliken i Santa Croce är Titulus Crucis, som inte alls nämns i de äldsta källorna, men som påträffades 1492 inmurad i triumfbågen, där den placerats under påven Lucius II:s radikala ombyggnad av kyrkan 1144–1145.
I Rom var påsken knuten till Lateranen. Påskvakan firades i Lateranens domkyrka och kulminerade i påsknattens dop i det åttkantiga baptisteriet. Bägge byggdes av Konstantin på 300-talet. Sedan Pius XII återupprättade påskdagarnas riter 1955 brukade påvarna fira skärtorsdagens kvällsmässa i Laterankyrkan fram till och med Benedictus XVI. Franciskus föredrar att fira den mässan i något av Roms fängelser. Långfredagen firar påven sedan länge i Peterskyrkan, inte sedan medeltiden har den firats i Santa Croce. Och påskdagen? I fornkyrkan firades den i Lateranen, men efter återkomsten från Avignon har påvarna firat den i Vatikanen. Sixtus V (1585–1590) gjorde ett tappert försök att återupprätta den forna ”stationsliturgin” där påven bland annat firade påsken i Lateranen. Därför byggde han en stor loggia framför Lateranbasilikans norra tvärskepp, mot piazzan och mot resten av Rom, där påven skulle utdela påskdagens högtidliga välsignelse (fig. 3). I dag står loggian där oanvänd, och påven ger sin påskvälsignelse från Peterskyrkan.
Jerusalem, Rom och dagens påskfirande
Det var Pius XII som 1955 inledde den moderna liturgireformen med att återvända till det fornkristna påskfirandet särskilt under det så kallade Triduum, de tre påskdagarna från skärtorsdag till långfredag och påskvakan. I den tridentinska mässan firade man skärtorsdagens mässa på morgonen, och folket deltog mest i kvällens bön inför sakramentet i särskilt utsmyckade sidokapell. På samma sätt återinförde Pius XII långfredagens korshyllning på eftermiddagen, som i folkfromheten ersatts av korsvägsandakter. Påskvakan återfördes till natten mellan påskafton och påskdagen. Redan på medeltiden hade man börjat fira den på dagen och tända påskelden i strålande solsken. Pius V (1566–1572) förbjöd rentav allt mässfirande på eftermiddagen, vilket omöjliggjorde bland annat att fira skärtorsdagens kvällsmässa just på kvällen och att fira en verklig påskvaka. 1642 strök Urbanus VIII påskdagarna utom själva påskdagen från de obligatoriska högtiderna. Men Sverige hade då blivit ett protestantiskt land, och den nuvarande svenska kalenderns röda dagar avspeglar därför det fornkristna påskfirandet, med dess kombination av riter från Jerusalem och Rom som sammanflätats på 600-talet, bättre än i många ”katolska” länder. Även om få svenskar i dag vet vad skärtorsdagen och långfredagen handlar om, så är det påfallande att Pius XII:s återskapade påskriter passar som hand i handske i den nutida svenska kalendern.
Lästips
Egeria: Resebrev från det heliga landet. Övers. Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar Per Beskow. Artos 2006.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 3/2022, s. 20–24. För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.