av KARIN JOHANNESSON
Om Gud vill och ingenting oförutsett inträffar, så kommer Elisabet Nord att försvara sin doktorsavhandling i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet i maj 2022. Avhandlingen analyserar några vanligt förekommande uppfattningar om vad bedjandet av Psaltarens psalmer kan göra med oss människor. Hur fungerar tidegärden som performativ talhandling? The Liturgy of the Hours ägnas särskild uppmärksamhet.
Som av en händelse – eller till följd av Guds försyn – kommer resultatet av Elisabet Nords mångåriga forskning att offentliggöras bara några månader efter det att den svenska översättningen av breviariet, Liturgia Horarum eller Officium Divinum, tagits i bruk med det svenska namnet Timmarnas liturgi. Nord har sina rötter i Svenska kyrkan. I anslutning till hennes avhandlingsarbete kan frågan ställas vad ett ekumeniskt bruk av Timmarnas liturgi kan göra med bedjaren och med kristenheten i Sverige.
I en artikel i Signum nr 8/2021 påpekar Anders Piltz att bön med Bibelns ord rimligtvis måste uppfattas som en god praktik också inom evangelisk-luthersk tradition. Om ”Skriften allena” är en väsentlig utgångspunkt faller det sig naturligt att inte bara läsa, predika över eller argumentera utifrån Bibelns texter utan dessutom be med dem.
John Cullberg, som var biskop i Västerås stift mellan 1940 och 1962, ger ett svar på frågan varför det är betydelsefullt att vi också ber med Bibelns ord. Cullberg – som var verksam som religionsfilosof vid Uppsala universitet innan han blev biskop – introducerade Martin Bubers jag-du-filosofi i Sverige. Mot bakgrund av jag-du-filosofin understryker Cullberg att det som utmärker tron är att människan säger ”Du” till Gud – att hon inte bara omtalar Gud i tredje person utan dessutom tilltalar Gud som sitt livs Du på ett sätt som liknar Guds tilltal till människan genom bibelordet. När vi ber med Bibelns ord infogas vi i kyrkans gemensamma vi–Du-dialog med Gud. Inom ramen för den dialogen kan min jag–Du-dialog med Gud framträda, formas och fördjupas.
Den som ber Timmarnas liturgi använder i sin bön samma psaltarpsalmer som Jesus använde. Det är inte oviktigt i ett evangeliskt-lutherskt sammanhang. Om ”Kristus allena” inte bara ska vara ett dogmatiskt honnörsord utan också en personlig livsinriktning är det betydelsefullt att vi får (och ger) vägledning och redskap som hjälper oss att känna igen honom också då Kristusmötet överraskar och utmanar. Att be med Jesus är en praktik som för oss nära Kristus, Gud med oss. Den är katolsk i betydelsen ”universell och förenande”.
Formas den som ber Timmarnas liturgi dessutom till katolik i något annat avseende som kan vara bekymmersamt för oss som står i en evangelisk-luthersk tradition? Vissa förböner i Timmarnas liturgi rymmer onekligen formuleringar eller ett teologiskt innehåll som skulle ha fått syster Ingrid, som under många år förestod boklådan på Berget i Rättvik, att – bildlikt talat – blinka med en röd lampa för att signalera att här kan vissa kristna bli förskräckta. För egen del tillämpar jag ett lutherskt förhållningssätt till när jag stöter på sådana rödblinkande förböner. Det innebär att jag antingen ”lyfter på hatten och går förbi” eller att jag översätter orden till min egen kontext på ett sätt som påminner om Martin Luthers bearbetning av klassiska hymner och traditionella folkvisor.
Jag har noterat att det förvånansvärt sällan krävs större anpassningar av förbönerna. Mina vänner i Stockholms katolska stift ber oftare än jag trodde på ett sätt som jag kan instämma i. Det som framför allt har fått mig att hoppa över vissa rader eller sidor är de könsstereotyper som vidmakthålls i ”Commune för heliga män”, ”Commune för heliga kvinnor” och ”Commune för jungfrur”. Här har jag funnit anledning att – som brukligt är i evangelisk-luthersk tradition – ta mig vissa friheter i relation till helgonen.
Till skillnad från de rödblinkande förbönerna framträder hymnerna som överraskande ekumeniska. Bland dem återfinns psalmer som är välbekanta för oss inom Svenska kyrkan. Det gäller till exempel ”O Kriste, du som ljuset är” (Sv. ps. 185), ”Hör du rösten? Ser du mannen?” (Sv. ps. 426) och ”För att du inte tog det gudomliga” (Sv. ps. 38). Timmarnas liturgi innefattar en skatt av kristen poesi – i olika stilar och från olika historiska epoker – som utlägger trons mysterier med formuleringar som är lätta att minnas och fruktbara att meditera över.
Personligen har jag framför allt sett fram emot utgivningen av Timmarnas liturgi av en mycket specifik anledning som säkert kan få vissa att höja på ögonbrynen. Jag har ivrigt väntat på att få tillgång till ”Andra läsningens texter” i läsningsgudstjänsterna. Dessa texter utgörs av stycken från kyrkofäderna eller andra kyrkliga författare, alternativt en hagiografisk läsning. Genom utgivningen av Timmarnas liturgi får vi alla – inte bara präster, diakoner och klosterfolk i en specifik tradition – en samlad tillgång till dessa texter. Att vi nu kan läsa dem på vårt eget språk är betydelsefullt, både ur ett reformatoriskt perspektiv och för ekumeniken.
Läsningen av dessa texter har fått mig att upptäcka deras potential som inspirationskälla för söndagens förkunnelse. Jag har i efterhand insett att några särskilt minnesvärda predikningar som jag har fått lyssna till vid gudstjänster i Stockholms katolska stift har varit baserade på läsningsgudstjänstens texter. Av den anledningen tänker jag att det vore förträffligt om någon kunnig person i framtiden kan ta itu med uppgiften att skapa en överblick över hur Timmarnas liturgi förhåller sig till det svenskkyrkliga kyrkoåret. I den sammanställningen skulle förhållandet mellan söndagarna ”under året”, Svenska kyrkans evangeliebok och ”andra läsningens texter” i läsningsgudstjänsterna beskrivas på ett pedagogiskt sätt. Detta ”översättningsarbete” skulle vara en naturlig fortsättning på det översättningsarbete som har skett, och det skulle skapa goda förutsättningar för ett mer omfattande och djupgående svenskkyrkligt användande av Timmarnas liturgi. Ett sådant bruk skulle i sin tur kunna bjuda på överraskningar. När vi tillsammans ber med Guds ord kan – om Gud vill – någonting oförutsett inträffa också i svensk kristenhet.
Karin Johannesson är biskop i Uppsala stift inom Svenska kyrkan, docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 18–20.