av THOMAS BREMER
President Vladimir Putins beslut att angripa Ukraina den 24 februari och det påföljande kriget har försatt den rysk-ortodoxa kyrkan i ett ytterst svårt läge. En stor del av församlingarna inom den rysk-ortodoxa kyrkan ligger i Ukraina, och de flesta troende där är lojala med den ukrainska staten. Den rysk-ortodoxa kyrkans ledning däremot agerar alltid mycket nära den ryska staten och gör så även nu i kriget mot Ukraina – detta leder till en inomkyrklig konflikt, vars utgång för närvarande (i mitten av mars) ännu inte går att överblicka.
Vladimir – Rus – Moskva
Bakgrunden för denna problematik är den ytterst komplicerade situationen för de ortodoxa kyrkorna i Ukraina. Landet, som 1991 blev självständigt i samband med Sovjetunionens upplösning, har en lång historia och spelar en central roll i Östeuropas kyrkohistoria. I Kiev lät storfursten Vladimir döpa sig under 900-talet, och hans rike, Rus, antog kristendomen. Då handlade det om ett lösligt förbund av delvis autonoma furstendömen. Storfursten hade sitt säte i Kiev. De första missionärerna, prästerna och biskoparna kom från Konstantinopel, och på så vis kom Rus att anta den grekiska, senare kallade ”ortodoxa” formen av kristendomen. När angreppen från tatarerna gjorde Kievs Rus allt svagare, flyttades de östslaviska stammarnas centrum från området i dagens Ukraina norrut. Där utvecklades staden Moskva, som nämns första gången under mitten av 1100-talet, slutligen till den viktigaste orten. Den blev fröet till ett ryskt rike, som med tiden blev allt större och mäktigare. På den här tiden fanns det inte några nationer i modern mening – det var först senare som östslaverna delades upp i ryssar, ukrainare och belaruser. Under 1600-talet utvidgade Moskva även sin kontroll över större delen av dagens Ukraina. Den ryska diskursen kom därför också att bestämma hur de båda andra nationella grupperna skulle betraktas – nämligen som icke fullvärdiga nationer, som ”egentligen” hörde till den ryska nationen. Dessutom slog det ryska språket igenom inom det ryska rikets elit. Ukrainska kom under lång tid att betraktas som en dialekt bland obildade människor.
Under 1800-talet fullbordades i Ukraina – liksom på andra håll i Europa – en nationsbildningsprocess, som innefattade en komplicerad avgränsning gentemot den ryska och den polska nationen. Förutom det ukrainska språket upplevde den ukrainska litteraturen, som funnits länge, stor uppskattning. Inom tsarriket undertrycktes sådana strävanden, men bland ukrainarna, som levde under habsburgskt styre, kunde den utvecklas.
I kyrkligt avseende hade båda städerna – Kiev och Moskva – under lång tid tillhört Konstantinopel. År 1589 fick den ryska kyrkan sin självständighet (autokefali) från de andra patriarkaten inom den ortodoxa kyrkan erkänd. Metropolen Kiev förblev dock fortfarande under Konstantinopel. Detaljerna i hur det gick till när Moskva övertog den kyrkliga överhögheten 1686 är fortfarande omstridda. Den ortodoxa kyrkan i Moskva gjorde anspråk på och fick kyrklig jurisdiktion över alla ortodoxa troende inom det ryska riket. Hon var den enda tillåtna kyrkan.
Även när 1917-års revolutioner gjorde slut på tsarriket och förde sovjetregeringen till makten förändrades den kyrkliga situationen endast kortvarigt.
Efter revolutionerna 1917
Det framväxande och stärkta nationella medvetandet började också att kräva en egen kyrka, som inte skulle vara beroende av den ryska. Efter 1917 var det möjligt att grunda en sådan kyrka, trots motståndet inom den ryska ortodoxin. De nya makthavarna understödde till och med i början denna kyrka, eftersom de ville försvaga den ryska kyrkan. Men denna ukrainsk-ortodoxa kyrka förbjöds efter några år och blev slutligen i praktiken utplånad. Först efter andra världskriget fick den rysk-ortodoxa kyrkan åter tillåtelse till ett begränsat kyrkligt liv. De fick även överta de församlingar i Ukraina – bland dessa även de från den grekisk-katolska (unierade) kyrkan, som hade upplöst med våld 1946.
Först under Sovjetunionen sista tid släppte staten sin kontroll av de religiösa gemenskaperna och dessa kunde blomstra fritt. I Ukraina uppstod det splittrande processer, vilka resulterade i att det 1992 fanns tre ortodoxa kyrkor: den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK), som var och alltjämt är unierad med den rysk-ortodoxa kyrkan men med en hög grad av autonomi, den ukrainsk-ortodoxa kyrkan – Kievpatriarkatet (UOK-KP), som hade brutit sig ur den ukrainsk-ortodoxa kyrkan och som gjorde anspråk på att vara en ukrainsk nationalkyrka samt den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan (UAOK) som uppfattade sig som efterföljaren av den kortlivade kyrkan under det tidiga 1900-talet (efter första världskriget). Av dessa tre var det endast en enda, nämligen den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK) som erkändes av världsortodoxin. De andra två betraktades som icke-kanoniska, det vill säga schismatiska grupper, som inte stod i kommunion med de andra ortodoxa kyrkorna.
Den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK) var också den största kyrkan. Under lång tid var antalet av dess församlingar (och det är en tillförlitlig indikation, eftersom det inte finns några medlemsantal) väldigt mycket större än det för de övriga två tillsammans. Antalet församlingar är en någorlunda tillförlitlig indikation, eftersom de offentliggörs av en statlig myndighet varje år. Det finns ingen statistik över antalet församlingsmedlemmar, och sociologiska enkäter är föga upplysande, eftersom många människor inte ens känner till namnet på sin kyrka.
Tilltagande problem för det ”ryska” efter Krims annektering
Detta tillstånd varade till 2018. Den ukrainsk-ortodoxa kyrkans position blev efter 2014 – och protesterna i Kiev mot annekteringen av Krim och bildandet av ”folkrepublikerna” i landets östra del – svårare, eftersom hon beskylldes för att vara en ”rysk” kyrka. Den ukrainsk-ortodoxa kyrkan betonade däremot hela tiden sin ukrainska identitet. Men bara det faktum att hon var en del av den rysk-ortodoxa kyrkan gjorde henne till måltavla för angrepp. I presidentvalskampanjen, som ägde rum under våren 2019, instrumentaliserade den dåvarande presidenten Petro Porosjenko den kyrkliga frågan med sitt motto ”armé, språk, tro”. Slagorden implicerade att det var nödvändigt att stödja armén för att återvinna de ockuperade områdena, att det ukrainska språket borde stärkas i förhållande till det ryska och att det endast borde finnas en enda ortodox kyrka, som inte borde få ha någonting alls med den rysk-ortodoxa kyrkan att göra. Presidenten lyckades få med sig den ekumeniske patriarken av Konstantinopel på idén om enhetlig nationell ukrainsk kyrka. Denna bildades i december 2015 genom en sammanslagning av den ukrainsk-ortodoxa kyrkan – Kievpatriarkatet (UOK-KP) och den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan. President Porosjenko engagerade sig mycket för denna kyrkobildning och ställde även sin administration till förfogande för detta. I januari 2019 erkändes också den nya kyrkan med namnet Ukrainas ortodoxa kyrka (OKU) som autokefal (självständig) av Konstantinopel.
Denna utveckling skedde i strid med den rysk-ortodoxa kyrkans och den ukrainsk-ortodoxa kyrkans vilja. Av de cirka 90 biskoparna inom den sistnämnda anslöt sig endast två till den nya kyrkan. Den rysk-ortodoxa kyrkan bröt de kyrkliga relationerna med Konstantinopel och med ytterligare tre ortodoxa kyrkor, som hade erkänt Ukrainas ortodoxa kyrka, nämligen kyrkan i Grekland, patriarkatet i Alexandria och kyrkan på Cypern. Sedan dess är världsortodoxin splittrad, även om några kyrkor fortfarande har gemenskap med såväl Konstantinopel som den rysk-ortodoxa kyrkan.
Efter dessa händelser finns det nu två ortodoxa kyrkor i Ukraina (förutom två mindre, som är försumbara). Enligt de senaste opinionsundersökningarna tycks Ukrainas ortodoxa kyrka (OKU) ha något fler medlemmar, medan de troende inom den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK) i och för sig är mer religiöst aktiva, mer kyrksamma och mer religiöst engagerade. Anmärkningsvärt är att mer än en tredjedel av de ortodoxa ukrainarna betecknar sig som ”bara ortodox” och inte vill låta sig inordnas i någon kyrka. Många människor besöker också växelvis olika församlingar inom båda kyrkorna. Utifrån antalet församlingar är den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK) med cirka 12 400 församlingar fortfarande väsentligt större än Ukrainas ortodoxa kyrka med dess 7 200 församlingar. Efter grundandet av Ukrainas ortodoxa kyrka (OKU) har cirka tre procent av den ukrainsk-ortodoxa kyrkans (UOK) medlemmar gått med i den nya kyrkan. Några sådana övergångar finns dock inte noterade efter maj 2019, när president Porosjenko förlorade valet. Situationen har således stabiliserats.
Moskvapatriarkatets tystnad
Detta var läget när det ryska angreppet mot Ukraina ägde rum den 24 februari. Redan dagen före underströk den ukrainsk-ortodoxa kyrkans överhuvud, metropolit Onufrij, i ett uttalande Ukrainas territoriella integritet. Han motsatte sig därmed tankarna på att erkänna och att avträda ”folkrepublikerna” och Krim. Under dagen för det ryska överfallet talade han i ett videobudskap om ett angrepp från Ryssland och uppmanade president Putin att dra tillbaka trupperna. Han betonade på nytt Ukrainas territoriella integritet och uppmanade till förbön för de ukrainska soldaterna. Några dagar senare offentliggjorde synoden för den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK), dess högsta beslutande församling, ett upprop i vilket den krävde att den ryske patriarken Kirill skulle vända sig till den ryska ledningen och kräva ett slut på kriget.
Men Moskvapatriarkatet har hittills besvarat kraven med tystnad. Patriarken lät under kvällen på krigets första dag publicera ett allmänt hållet uttalande, i vilket han varken nämnde krig eller invasion utan endast i allmänna ordalag talade om händelser som inträffat i Ukraina. Han uppmanade alla parter i konflikten att undvika civila offer. Ukrainsk-ortodoxa kyrkans (UOK) krav går inte att hitta på Moskvapatriarkatets webbsajt, trots att viktiga meddelanden från UOK annars alltid brukar publiceras där. På webbsajten rapporteras endast om den hjälp som ryska kyrkliga myndigheter ger till flyktingar från Ukraina och om fall av vandalisering av UOK:s kyrkobyggnader, men det så kallade uppropet från dess ledning till patriarken och presidenten förekommer inte på den rysk-ortodoxa kyrkans sajt. Ibland påstås det att UOK står under påtryckning – och därmed antyds det att den ukrainska regeringen skulle ha tvingat biskoparna till sådana uttalanden.
Denna tystnad har lett till ytterligare reaktioner i Ukraina. En rad präster har vägrat att i fortsättningen be för patriarken i liturgin. I staden Sumy i nordöstra Ukraina, där striderna har varit särskilt hårda – den ligger bara cirka 30 kilometer från den ryska gränsen – har metropoliten, som egentligen anses vara Rysslandsvänlig, gett prästerna instruktion om att inte längre be för patriarken. Andra betydelsefulla biskopsdömen (Lviv, Ivano-Frankivsk) har följt efter. Dessutom har alla munkar i det berömda klostret i Pochaiv, som alltid har varit en bastion för rysk kyrklighet och antivästligt inställt, tillsammans med sin metropolit bett patriarken att använda sitt inflytande på den ryska ledningen och kräva att den inställer alla stridshandlingar.
Den enda reaktionen från Moskva på denna utveckling har varit publicerandet av ett brev till metropoliten av Sumy, i vilket denne på grund av sin vägran att be för patriarken anklagas för schism. Det är betecknande att det inte någonstans sägs eller ens antyds varför metropoliten har betett sig så. Den som endast har tillgång till information från den rysk-ortodoxa kyrkans webbsajt måste utgå ifrån att metropoliten av Sumy – och bara han – plötsligt och utan orsak har brutit gemenskapen med Moskva. I sin predikan på ”ortodoxins dag”, den första söndagen i fastan (13 mars), talade patriarken Kirill för första gången om att präster i Ukraina inte längre ber för honom, och han insinuerade att de skulle vara rädda eller ha utsatts för påtryckningar från ukrainska myndigheter.
Sedan dess har patriarken även innehållsligt tagit ställning för kriget. I predikningar den 6 och 9 mars anklagade han väst för att vilja påtvinga Ukraina sina värderingar mot dess vilja. Han talade om ett ”metafysiskt” krig. Hans yttranden visar att han i grunden delar den ryska ledningens narrativ, enligt vilket skulden för detta krig ligger hos väst, och att Ryssland endast försvarar sig och sina värderingar. Cirka 280 präster (av totalt 38 000) inom den rysk-ortodoxa kyrkan har i ett offentligt tillkännagivande uttalat sig mot kriget. Det är en relativt liten grupp, men då måste man komma ihåg att de statliga myndigheterna ingriper hårt mot oliktänkande.
Om Ryssland vinner kriget
Dessa utvecklingar belyser den problematiska situation som den rysk-ortodoxa kyrkan för närvarande (den 13 mars) befinner sig i, och som hon framför allt kommer att befinna sig i efter kriget. Skulle Ryssland lyckas ta kontroll över Ukraina, kommer man där att införa en marionettregering, som i likhet med dagens regering i Belarus, kommer att vara nära knuten till Ryssland. Den rysk-ortodoxa kyrkan kommer då förmodligen att försöka att påverka de mest framträdande medlemmarna av den ukrainsk-ortodoxa kyrkans (UOK) episkopat till syndabekännelser, eller så kommer man att tvingas avsätta dem. De har ju tagit tydlig ställning mot patriarken. Det är också mycket möjligt att den ukrainsk-ortodoxa kyrkans (UOK) självständiga förvaltning sedan åter kommer att upphävas. Ukrainas ortodoxa kyrka (OKU) kommer väl sedan att bli förbjuden.
Om Ukraina vinner kriget
Skulle Ukraina ändå vinna kriget och driva ut invasionsstyrkorna, är det knappast troligt att den ukrainsk-ortodoxa kyrkan i fortsättningen kommer att förbli underordnad den rysk-ortodoxa kyrkan. Hon kan inte längre uppfatta patriarken, som ju lämnat dem i sticket, som sitt överhuvud. Även om hon på kort sikt knappast kommer att gå samman med Ukrainas ortodoxa kyrka (OKU), så kommer förhållandet mellan kyrkorna hur som helst att förändras. Men en sammanslagning mellan de båda ortodoxa kyrkorna kan när allt kommer omkring inte uteslutas.
Den rysk-ortodoxa kyrkans dilemma kommer att bli ännu större på grund av att cirka en tredjedel av hennes församlingar ligger i Ukraina och att kyrkolivet där är mycket mer livaktigt än i själva Ryssland. Skulle hon förlora den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK) eller många av dess församlingar, skulle med den ukrainska grenen en stor del av den rysk-ortodoxa kyrkan brytas av. Skulle den rysk-ortodoxa kyrkan återigen lyckas lägga den ukrainsk-ortodoxa kyrkan (UOK) under sig, skulle det vara en pyrrhusseger. Församlingarna skulle visserligen formellt tillhöra den rysk-ortodoxa kyrkan, men de flesta präster och troende skulle, trots att de är ryskspråkiga, vara lojala med Ukraina och se Ryssland som en angripare. De skulle förmodligen gå över till Ukrainas ortodoxa kyrka (OKU), åtminstone så länge som detta ännu är tillåtet. Hur som helst står den ryska ortodoxin inför stora problem – som den förvisso kommer att få ta ansvar för på grund av sitt eget rävspel.
Översättning: Per Lindqvist
Denna artikel publiceras samtidigt i den italienska tidskriften Il Regno.
Thomas Bremer är professor i ekumenik- och fredsforskning vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Münster.
Ur Signum nr 3/2022, s. 14–18.