av PER-ARNE BODIN
Årsdagen av oktoberrevolutionen firas inte längre som helgdag i Ryssland. Den har ersatts av Folkenighetens dag den 4 november. År 2016 firades den med särskild pompa och ståt i Moskva med invigning av ett monument över storfurst Vladimir, Kievrikets viktigaste historiska och religiösa gestalt. Kievriket, det är vad som på alla tre östslaviska språk heter Rus’, där accenttecknet visar på ett mjukt s-ljud.
Den historiska händelse som gett upphov till den nya helgdagen är utdrivningen av de polska trupperna från Moskva 1612. Den ryska segern var början till slutet på Den stora oredan, det kaos som kom att härska i Ryssland i femton år på grund av den strid om tsartronen som utbröt när den siste företrädaren för den gamla Rurikätten hade avlidit. Ättens främste gestalt hade varit storfurst Vladimir. Han har i Ryssland under de senaste åren inte bara tillägnats en mastodontstaty utan också en storfilm, Vikingen, som kom 2017. Vladimir är och har varit en imposant härskare och helgon i det ryska kollektiva minnet genom tiderna. Han har också en plats i den svenska kulturhistorien, inte bara i vikingarnas värld – han nämns ehuru sparsamt i de isländska sagorna – utan också som en romantisk hjälte hos skalden Erik Johan Stagnelius.
Storfursten kristnade Kievriket 988 och innehar rollen som riksgrundare i rysk historieskrivning, men han satte aldrig sin fot i Moskva, eftersom staden inte existerade på hans tid. Både Ukraina och Ryssland ser Kievriket och Vladimir som sitt ursprung, och allteftersom relationerna med det självständiga Ukraina blivit sämre i det postsovjetiska Ryssland behövde Moskva en egen Vladimir. Storfursten har också fördelen av att vara namne till den nuvarande presidenten och i sociala media antyddes att Putin på detta sätt invigde en staty över sig själv. Ytterligare en namne är Lenin. Förnamnet var och är mycket populärt, men just nu inte bland de tio populäraste. Ukrainas president bär namnet i dess ukrainska form: Volodymyr Zelenskyj.
Statyn blir och uppfattas, som nog också var meningen, som en konkurrent till det mest kända minnesmärket över storfursten, det som står utanför Kiev på en kulle och som avtäcktes redan 1853, alltså under den tid då stora delar av Ukraina var en del av det ryska imperiet. Det är en av de viktigaste symbolerna för den ukrainska huvudstaden. I Ukraina menar man att Ryssland med sin staty approprierat, det vill säga orättmätigt lagt sig till med, en del av den ukrainska historien. Från rysk sida anser man att storfurst Vladimir och Kievriket är ett gemensamt arv för Ryssland, Ukraina och Belarus, eller att det finns en enda arvtagare: Ryssland. Striden om Vladimir har hållit på sedan 1800-talet och utkristalliserades då i firandet av 900-årsminnet av Rysslands kristnande 1888 som ägde rum i Kiev, och då det officiella Ryssland under överprokuratorn Pobedonostsevs ledning gjorde allt för att göra Vladimir till en storrysk angelägenhet som inte förknippas med frågan om Ukraina och ukrainskt självbestämmande. Det var nog också på den tiden som man började fira helgonet Vladimir mer allmänt. 1888 såg de flesta Vladimirs dop som en handling som gjorde Ryssland till en del av Europa, till skillnad från kyrkoledningen och det konservativa Ryssland i dag som snarast ser Vladimirs val som ett sätt att välja bort Europa och ansluta sig till den bysantinska traditionen. Den ryska kyrkans ledare talar om Vladimirs ”civilisationsval”.
Den historiska gestalten
Storfurst Vladimirs eftermäle i historien är motsägelsefullt. I den medeltida Nestorskrönikan, den viktigaste källan till kunskap om hans liv, tonar han fram som en vikingahövding, segerrik i strid, omåttlig i allt vad han företar sig. Han kan inte leva utan att dricka. Han liknar en Don Juan och munken-krönikören liknar en Leporello i Mozarts opera Don Juan när han katalogiserar Vladimirs erövringar. Det stora antalet syftar nog också på Salomo och hans 700 hustrur, som storfursten jämförs med i krönikan. Vladimir slår honom med 100. Han uppträder dock ändå som en galning besatt av sex, också med den tidens mått mätt. Krönikören är upprörd på ett helt annat sätt än författaren i Bibeln. En annan episod i krönikan berättar om att han låter döda en kristen viking och hans son, eftersom fadern vägrat lämna ut sonen för att offras till gudarna.
Vladimir var i början på sin bana furste i Novgorod och dödade sin bror Jaropolk, som hade tillnamnet Blod, med användning av det fornsvenska ordet, för att kunna erövra storfurstevärdigheten i Kiev. Han tvingade svägerskan, som var havande, att bli hans frilla. Vägen till storfurstetronen var fylld av våld och blod och krönikan berättar i detalj. Berättelsen är burlesk som en vikingasaga och Vladimir är manisk.
Nestorskrönikan berättar utförligt om hur det gick till när han antog kristendomen. Som storfurste försökte han först ena landet genom att samla ihop de gudar som tillbads i olika delar av Kievriket och i huvudstaden uppsätta bilder av dem alla som ett de östslaviska gudarnas pantheon.
Kristnandet
Sedan gjorde han en helomvändning. Storfurst Vladimir skickade, enligt krönikan, ut sändebud som reste runt i världen för att utröna vilken religion som skulle vara den bästa för hans folk och gav alltså upp tanken på att samla de hedniska gudarna för gemensamt firande i landet. Efter att ha besökt judar, muslimer och västkristna kom de på sin rundresa till Konstantinopel. Där bjöd kejsaren dem till en biskopsgudstjänst och sändebuden rapporterade till Vladimir.
Storfursten väljer sedan vad som i dag kallas den ortodoxa kyrkan för att den har den vackraste ritualen. Han fortsätter sitt sökande efter kunskap genom att ta emot en grekisk filosof, som får utlägga den kristna tron. Filosof används här snarast i betydelsen en lärd munk. Vladimir uppför sig här som en lydig lärjunge inför sin lärare. Berättelsen i krönikan är detaljrik och motsägelsefull, och det förefaller som om flera berättelser har lagts ihop. Sedan han mottagit dopet blev han, enligt krönikan, en from man, gav allmosor till de fattiga och avskaffade dödsstraffet. Hans omvändelse är fullständig enligt berättelsen. Efter sin död har han blivit helgonförklarad, likt många andra tidiga medeltida härskare i Europa, och han har fått tillnamnet apostlajämbördig, eftersom han införde kristendomen i sitt rike. I de ortodoxa hymnerna till hans ära kallas han för den nye Konstantin den store, med hänsyftning på den bysantinske kejsaren på 300-talet, och för den andre Paulus, med tanke på hans omvändelse. Hans tidigare vildsinthet förklaras av hans vikingahärkomst.
Två versioner av dopet
Krönikan innehåller två berättelser om Vladimirs dop. I den första, som förmodligen är den äldre, antar han kristendomen och begår dopet i Kiev, i den andra blir han döpt i staden Korsun, dagens Chersones på Krim. Staden tillhörde Bysans och den belägrades av storfursten och erövrades genom att en överlöpare berättat hur vattentillförseln till staden skulle kunna stängas av. Vladimir var redan strax före belägringen beredd att anta kristendomen, så varför skulle han då prompt starta ett krig mot Bysans? Flera förklaringar har lanserats, alla lika osannolika: kanske Korsun hölls av fältherren Bardas Fokas som gjort uppror mot kejsaren, och det var på kejsarens uppdrag som staden anfölls. Kanske hade han kommit till Korsun för att hämta sin brud, den bysantinska prinsessan Anna, som han blivit lovad av kejsaren om han antog kristendomen och kanske hade ångrat sig i sista stund. Vladimir intog då staden för att sedan byta ut den mot sin fästmö. I legenderna berättas också att prinsessan i själva verket hade bytts ut mot en snarlik ung kvinna. Ingen vet och ingen lär få veta. Nästan allt som berättas om Vladimir är dunkelt och motsägelsefullt. Det är, som när det gäller så mycket annat i äldre historia, ett tvisteämne för historiker men en fantastisk källa för alla som vill göra sig en uppfattning om strömningar och tankar i en kulturtradition.
Enligt Korsunlegenden ska storfursten alltså ha låtit döpa sig här och inte i Kiev. I dag passar legenden den ryska erövringspolitiken. I och med annekteringen av Krim har den ryska historieskrivningen fått en egen ursprungsplats i stället för Kiev. I sitt tal den 4 december 2014 strax efter annekteringen appellerade president Putin just till Korsunmyten.
I metropoliten Ilarions predikan ”Om lagen och nåden” från 1050-talet, som alltså är skriven en generation efter storfurstens död och förmodligen hållen i samband med invigningen av Sofiakatedralen, prisas Vladimir för sin omvändelse. Ilarion jämför Gamla testamentets lag med Nya testamentets nåd och ser storfursten som en fortsättare och fullföljare av nådegärningarna. Ingenting nämns om var Vladimir blev döpt, men texten överflödar av lovord om ”den värdige hövdingen”.
Storfurst Vladimirs övergång till kristendomen har oftast tolkats som ett val av Europa, där kristendomen var den nästan allenarådande religionen vid den här tiden. Så hade det uppfattats redan 1888 vid festligheterna i Kiev i samband med 900-årsfirandet av kristnandet. Detta hävdade den mycket erkände specialisten på fornrysk kultur Dmitrij Lichatjov, liksom i dag historikern Andrej Zubov. Det är också den allmänna uppfattningen i Ukraina och passar bra i förhandlingarna om EU-inträde, när de nu kan starta. Patriark Kirill har i stället hävdat att Vladimir valde Bysans och att talet om den europeiska betydelsen av kristnandet är ett kätteri.
Vladimir i tre länder
I rysk liksom ukrainsk historieskrivning är Vladimir riksgrundaren. På ukrainska skrivs hans namn Volodymyr. Ingen vet när eller om han har blivit formellt kanoniserad eller inte, men han är helgon och finns sedan urminnes tider med i helgonkalendern. Han är lika mycket helgon där som i Ryssland. Man sjunger samma hymner och läser samma böner till honom. Den enda skillnaden är att orden ”rysk”, ”Ryssland” och ”ryska staten”, som senare lagts till i hymnerna, inte finns med, bara Rus.
I belarusisk nationell historieskrivning ges en helt annan bild av honom: Han är våldtäktsmannen som förde bort Polotskfurstinnan Rogneda (Ragnhild) och tvingade henne till äktenskap.
Det är den episoden som i vitrysk nationell historieskrivning präglar synen på storfursten, och rollen som det nuvarande Belarus speciella nationalhelgon har övertagits av den heliga Jevfrosinja, furstinna av Polotsk, som levde på 1100-talet. Hon grundade kloster, öppnade skolor för både pojkar och flickor och gjorde en pilgrimsresa till Jerusalem.
Invigningen av statyn
Statyn över storfursten är placerad nära intill Kreml, och det påstods i pressen att det fanns risk för att Kreml skulle förlora statusen som världsarv genom att en modern staty av tveksamt estetiskt värde restes så nära Moskvas historiska centrum. Något sådant skedde inte, men storfursten känns ändå malplacerad. Under invigningen talade först presidenten, sedan patriarken och till sist Solzjenitsyns änka Natalia. I sitt anförande framhöll Putin Vladimir som politiker, som förenare av den ryska staten, som landets kristnare. Storfurstens och helgonets idéer och handlingar tycks i talet överensstämma med presidentens eget program: ”samlare och försvarare av de ryska landområdena, framsynt politiker, skapare av grundvalarna för en stark, enhetlig, centraliserad stat, som till sist förenades i en stor familj av jämbördiga folk, språk, kulturer och religioner”.
Patriarken talade om passusen i Nestorskrönikan som berättar om Vladimirs religionsval. Talet passade illa in i helgdagen, Folkenighetens dag, särskilt eftersom företrädare för alla de religioner som Vladimir avvisade fanns närvarande vid evenemanget. Valet av ortodoxin var helt avgörande för Kievrikets och Rysslands framtida överlevnad. Kristendomen är inte bara en av grundvalarna för Ryssland, utan den enda grundvalen, menade patriarken.
Aleksandr Solzjenitsyns änka talade i stället om betydelsen av att göra upp med historien och nämnde bland annat Gulag. Vladimir blir ett föredöme för sin förmåga och villighet att omvända sig. Hennes ord blir särskilt starka mot bakgrund av storfurstens förfärliga illdåd, som det berättas om i krönikan.
Akten avslutades med en kort bönegudstjänst då patriarken välsignade statyn med en bön och genom att bestänka den med heligt vatten. En kör sjöng den korta hymn som brukar framföras i samband med ryska militära segrar på den melodi som känns igen från Pjotr Tjajkovskijs patriotiska musikverk ”1812” till minne av den ryska segern över Napoleon. ”Fräls, o Gud, ditt folk och bevara din arvedel”.
Ryssland och Ukraina strider alltså om minnet av storfurst Vladimir. Han är likaså närvarande i fornnordisk historia. Enligt krönikan befann han sig i exil bortom havet och hos väringarna, alltså i Skandinavien, under tre år. Kanske namnet ursprungligen var slaviskt, kanske skandinaviskt, ingen vet riktigt. Hans far bar namnet Svjatoslav. Hans farmor Olga eller Helga var av nordiskt ursprung, och i fornnordiska texter bär han namnet Valdemar Sveinaldsson. Modern var tjänstekvinna, vilket försvagade hans legitimitet bland andra furstar i landet. Mest berättas i skandinaviska källor om honom i sagan om Olav Tryggvason där ett kapitel skildrar Olavs tid i Gårdarike, alltså i Kievriket.
Statyerna
Statyn, själva tredimensionaliteten, är en känslig fråga i Ryssland. När Vladimir mottog dopet var en viktig symbolhandling att alla dessa tredimensionella avgudabilder störtades ner från sin plats. Skulpturer har i stort sett varit förbjudna i kyrkliga sammanhang i landet, och själva det faktum att patriarken välsignade en staty föreställande ett ortodoxt helgon är enligt traditionen en tveksam handling. Införandet av statyer under Peter den store och senare under kejsartiden liksom i Sovjetunionen sågs av traditionalister som utmaningar mot ortodoxin. För Peter var resandet av antika statyer en del av hans omdaningsprocess och europeisering av hans rike.
År 1853 vägrade biskopen i Kiev, metropoliten Filaret, att inviga monumentet över storfurst Vladimir och yttrade: ”Det går inte att sätta upp ett beläte över en som störtat belätena.” Han bad i stället om att man skulle bygga en Vladimirkatedral. Till slut fick staden både och. Att statyer har en särskild och ofta ödesdiger innebörd i ryskt medvetande påpekade den rysk-amerikanske litteratur- och språkforskaren Roman Jakobson. I strängt ryska ortodoxa sammanhang är statyer alltså förbjudna och ses som beläten, en uppfattning som ibland spiller över på statyer över världsliga härskare, som Peter den store-statyn ”Bronsryttaren” i Petersburg. Patriarkens roll vid invigningen liksom också svärdet som Vladimir bär förstärker både Vladimirs och kyrkans roll i ett världsligt politiskt sammanhang.
Uppförandet av Vladimirmonumentet i Moskva ingår således i en polemik med Ukraina om storfurstens roll som grundläggare av Ukraina, av Ryssland, eller kanske riktigare av båda länderna eller inget av dem. Ryssland respektive Ukraina är senare statsbildningar med ett komplicerat förhållande till Kievriket och den tidigare östslaviska historien. Vladimirstatyn passar också in i närmandet mellan kyrka och stat och som ett uttryck för en konservativ vändning i den ryska samhällsutvecklingen i dag. Någon månad före högtidligheterna i Moskva invigdes en staty över Ivan den förskräcklige i staden Orjol, den första staty som uppförts över den gestalt som oftast uppfattas som tyrannen framför andra i rysk historia. De statyer som nedmonterades efter Sovjetunionens fall finns ofta kvar på statykyrkogårdar, alltså avstjälpningsplatser för kasserade statyer som inte är opportuna, men inte heller förstörda, och frågan om återställande av flera av dem diskuteras livligt. Till exempel planerades att åter resa statyn över den sovjetiska säkerhetspolisens grundare Felix Dzerzjinskij på torget utanför FSB:s högkvarter, men detta projekt har än så länge förkastats. Han har i alla fall restaurerats för en eventuell uppsättning.
Vladimirstatyns skapare Salavat Sjtjerbakov har i en intervju berättat att han i sitt verk följt Zurab Tsereteli i fotspåren, konstnären som bland annat skapat Peter den store-statyn i Moskva, uppförd på 1990-talet och kanske Moskvas fulaste minnesmärke. Sjtjerbakovs vision med den nya statyn är, som han uttalar i en intervju, att Ukraina återigen kommer att bli en del av Ryssland, och då kanske Kiev skulle bli huvudstad i detta rike. Det är en dröm hos många ryska imperietänkare, till exempel bästsäljarförfattaren Aleksandr Prochanov, att någon gång i framtiden flytta huvudstaden till Kiev, eller som man menar tillbaka till denna stad.
Uppförandet av Vladimirstatyn i centrala Moskva manifesterar den nya minneskulturen som skapas i det forna Östeuropa, inte bara i Ryssland utan också i Ukraina och till exempel i Ungern. Den skapas inte längre som en reaktion på Sovjetunionens och öststaternas fall utan som en reaktion mot denna reaktion. Högtidligheterna 2016 visar på en speciell spänning mellan officiellt och populärt minnesskapande som sammanfattar, avtäcker och komplicerar politik, historia, kultur och religion. En reflektion som man kan göra mer allmänt är att invigningstal till historiska monument inte brukar innehålla objektiva sanningar om föremålet.
Invigningen av monumentet var alltså en del av ett officiellt firande av dagen för nationell enhet. Tidigare samma dag på Röda torget hade presidenten och patriarken lagt blommor vid monumentet till Minin och Pozjarskij, hjältarna som genom sitt agerande fick slut på Stora oredan på 1600-talet. Senare samma dag besökte presidenten och patriarken utställningen ”Det ortodoxa Ryssland” i den närliggande utställningshallen Manegen och därigenom upprättades en förbindelse i tid och rum mellan de moskovitiska hjältarna och storfursten. Monumentet kan ses som en del av ledarens, det vill säga Putins processionsväg vid hans ankomst till sitt kontor i Kreml varje dag. Detta är i enlighet med till exempel bysantinska ritualer. Monumentet riktar sig kanske inte främst till invånarna i Moskva utan det har en intern betydelse för att bekräfta härskaren och hans befogenheter.
Relikerna
Den marmorsarkofag i vilken kvarlevorna av Vladimir och prinsessan Anna låg, var försvunnen under århundraden. Kyrkan där Vladimir begravdes tillsammans med Anna förstördes av tatarerna. När sarkofagen med kropparna återupptäcktes på 1600-talet skickades delar av Vladimirs skalle till storfursten i Moskva som en relik. Resten av huvudet sändes på 1930-talet till Leningrad och försvann under kriget. Kroppen beslagtogs av sovjetmakten. En relik som kyrkan fick tillbaka 1988 bevaras i Sofiakatedralen i Kiev. En annan överlämnades av staten till kyrkan i Moskva och finns nu i Kristi-frälsarekatedralen. 2015, till tusenårsminnet av Vladimirs död skickades denna relik runt för bön och tillbedjan till olika ryska kyrkor och till Kaukasus. Relikernas skiftande öden kalkerar Kievrikets, Rysslands och Ukrainas historia.
Filmen Vikingen
Andrej Kravtjuks film Vikingen förefaller vara en del av omskapandet av Vladimirgestalten för att passa den nya ryska politiken och annekteringen av Krim 2014. Den var ett försök att filmatisera Nestorskrönikan. Filmen producerades på Krim, och Korsun-legenden ingår i handlingen men är ingen viktig del av berättelsen. Filmen har kritiserats av det konservativa Ryssland för några sexscener, som nog motsvarar vad som berättas i Nestorskrönikan och gäller Vladimirs våldtäkt på Rogneda, och för svårigheterna att förstå logiken i filmen – till exempel vem som kämpar mot vem. Framställningar har gjorts för att förbjuda filmen av olika skäl, samma som hände med filmen Matilda om den förrevolutionära dansaren Matilda Ksjesinskaja. Filmerna svartmålar den ryska historien, och storfurst Vladimir såväl som Nikolaus II framträder som syndare och äktenskapsbrytare. Så kan man inte skildra två ryska helgon. Vikingen är farlig för barn enligt kritiker (en av versionerna har 12-årsgräns) och det finns en risk att filmen kan leda till missämja i det ryska folket: ”Och för de vuxna leder det till uppdelning i samhället.” Historia förvandlas till ett slags gud för de konservativa, och de ryska historiska hjältarna får inte framvisa några brister. Detta är ett annat uttryck för moralisk konservatism i dagens Ryssland. Som helgon är Vladimir inte särskilt populär bland de troende. Han är inte tillräckligt känd som helig gestalt och han är alltför officiell i sin framtoning. Sergij från Radonezj, Serafim från Sarov eller Nikolaus undergöraren är mycket mer vördade bland de troende. Vladimir finns dock med i de ryska folkvisorna, men inte som en huvudperson utan någonstans i bakgrunden, men han får där ändå det storståtliga namnet ”Den röda solen”.
Filmen skulle ha kunnat fungera som en samordnad politisk manifestation tillsammans med resningen av monumentet, men filmen i sig verkar sakna ryska nationalistiska övertoner. Tvärtom har regissören anklagats för att förfäkta den normandiska teorin, alltså att furstehuset skulle ha haft skandinaviska rötter, vilket de ryska nationalisterna tar helt avstånd från.
Storfurst Vladimir är sedan länge kanoniserad. Ingen vet när det skedde. Invigningen av hans staty 4 november 2016 ville göra honom ännu mera till helgon. Nestorskrönikans splittrade och ofta kritiska bild av storfursten och fördömande av hans leverne före dopet finns det inte ett spår av i presidentens och patriarkens tal. Natalia Solzjenitsyna tolkar Vladimir på ett helt annat sätt: minnet av honom uppmanar till en uppgörelse med det förflutna, ”att inte sopa under mattan” och till en rannsakan av det egna personliga livet. Krönikan gör en kärv sammanfattning, och återkommer igen till Salomo och inte bara till hans förhållande till kvinnor, och denna sammanfattning är kanske betydligt mer sannfärdig än talen under invigningen: ”Visserligen var Salomo vis, men till sist gick han under. Vladimir däremot var en dåre, men till slut fann han frälsning.”
Denna artikel är en något förkortad version av det första kapitlet i Per-Arne Bodins nyligen utgivna bok Rysk kultur i tusen år, på Norma bokförlag.
Per-Arne Bodin är professor emeritus i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 7–13. För bilder hänvisas till den tryckta versionen.