av ANNA SJÖBERG
Templets betydelse i den judiska traditionen är en komplex historia. Under två perioder av den judiska historien har det funnits ett reellt heligt tempel i Jerusalem, på tempelberget som har kommit att anses vara en helig plats för såväl judar som muslimer och kristna, och som därmed har blivit en källa till konflikt in i våra dagar. Enligt den hebreiska Bibeln byggdes det första templet av kung Salomo på 900-talet före vår tideräkning. Det stod fram till den babyloniska belägringen av Jerusalem år 587 f.v.t. Efter den så kallade babyloniska fångenskapen – exilen från Jerusalem – när judarna tilläts återvända, påbörjades återuppbyggnaden av templet på vad man antar vara samma plats som det första: tempelberget i Jerusalem. Till en början och under lång tid tycks det, enligt de bibliska källorna, ha varit en ganska modest byggnad. Under Herodes den stores styre strax före Jesu födelse färdigställdes det andra templet. Man talar om det just som ett färdigställande, eftersom templet fortsatte att vara i bruk under hela byggnadsprocessen, men i själva verket rör det sig om upprättandet av en ny, imponerande byggnad: resultatet av ett av de största byggnadsprojekt som pågick under hundratalet före vår tideräkning. Detta andra tempel förstördes när romarna erövrade Jerusalem år 70 v.t., efter att ha stått i cirka 586 år.
Förstörelsen av de båda templen anses inom den judiska traditionen höra till de allra mest omvälvande händelserna i hela det judiska folkets historia. Efter det andra templets förstörelse inleds den epok som man brukar benämna rabbinsk judendom, där det kultiska livet omorienteras och centreras kring synagogan och Torahläsning. De djuroffer och andra rituella handlingar som behöver templets helgade plats för sitt utförande har satts på paus, för att återupptas först den dag då templet har återupprättats igen. Denna nya form av judiskt liv och tradition har i och med sin långa historia kommit att bli minst lika betydande, ja snarare mer identitetsbärande, än tempeljudendomen. Den judiska självförståelsen har kommit att bli starkt förknippad med diasporabegreppet, alltså det faktum att judar under så gott som hela sin historia har tvingats bosätta sig och hitta former för sin gudsdyrkan i främmande länder där de utgör en minoritet.
Allt detta är välkänd historia, men likväl en nödvändig bakgrund för att rätt förstå och värdera en ny avhandling som försvarades i ämnet Hebreiska Bibelns exegetik vid Uppsala universitet i höstas. Jag talar om Natalie Lantz The Hypertemple in Mind: Experiencing Temple Space in Ezekiel, The Temple Scroll and Misshnah Middot. Jag är själv inte exeget utan systematisk teolog, så jag kan inte redogöra för hur den har mottagits inom en exegetisk forskningskontext, eller bedöma dess exegetiska värde. Men avhandlingen har, i och genom sin ambition att föra samman flertusenårig judisk tempelteologi med den allra modernaste formen av teori: ”Virtual reality” och ”Critical Space Theory”, en relevans som sträcker sig utanför en snävt exegetisk sfär. Själva det metodologiska angreppsättet ställer viktiga, allmängiltiga frågor om hur vi kan träda i relation till historien, här med särskild uppmärksamhet på det område i samtiden som brukar uppfattas som det som mest dramatiskt skiljer vår tid från tidigare epoker: våra samhällens högteknologiska karaktär. Den senmoderna, mycket snabba tekniska utvecklingen har gett upphov till förskjutningar i begreppsliggörandet och perceptionen av det som är verkligt vars konsekvenser är svåra att överblicka. Det är därför uppfriskande med en avhandling som i en mer optimistisk anda försöker att binda samman nuet med det förflutna, och baserar sig på antagandet att våra sätt att med teknologins hjälp bygga upp virtuella rum, i själva verket bör ses som endast ett annat stadium i en mer fundamental mänsklig verksamhet att skapa och vistas i virtuella rum.
Genom att föra samman klassiska judiska texter – texter där templet beskrivs i mycket konkreta, arkitektoniska termer – med samtida teoribildning, som aktivt utgår från en utpräglat modern förståelse av tid och rum, lanserar Lantz ett nyskapande tolkningsverktyg vars syfte är att ”shed light on the significance of these architectonical temple descriptions for their immediate audience” (s. 12). Anspråket är alltså inget mindre än att försöka hitta nya vägar för att låsa upp det förflutna, och försätta oss i huvudet på den människa som för 2 000 till 2 500 år sedan lyssnade på beskrivningar av den fantastiska boning där deras Gud var närvarande på ett alldeles unikt sätt. Lantz hypotes är att dåtidens människor rörde sig i detta ”hypertemple in mind” på ett sätt som liknar hur vi i dag kan träda in i virtuella rum med hjälp av hypermodern teknik, och att det därför är fruktbart att göra bruk av samtida narrativ VR-teori i ett nytt närmande av dessa texter. Hon är givetvis medveten om risken för anakronistiska perspektiv och därmed för det vågade i detta förfarande, och hon diskuterar utförligt argumenten för och emot i avhandlingens inledning. Det tycks mig dock inte vara en slump att det är inom det område som rör det judiska templet som ett teoretiskt möte av det här slaget prövas. Som Lantz ingående beskriver finns redan alla ingredienser för en komplex virtuell-reell föreställning närvarande i den mångfacetterade judiska reflektionen över templets betydelse för den egna traditionens utveckling. Templet är både ett slags messiansk föreställning som representerar hoppet om en framtid där traditionen tillåts bli hel igen, och en åminnelse av de två verkliga tempel som en gång utgjorde ett obestridligt centrum för den judiska lovprisningen av sin Gud. Dess plats i traditionen är punkten där utopi och nostalgi, fantasi och projektion, mystik och konkretion möts, och alltså redan en komplex byggnad i gränslandet mellan tid och rum, historia och samtid.
En fråga som jag lämnas med när jag läst avhandlingen är i vilken grad denna nya lins verkligen avtäcker mer komplexa aspekter av traditionen i fråga, eller om redan befintliga analysverktyg lika bra eller bättre kan förmedla hur traditionen ständigt gestaltar sin mening och sanning för dem som deltar i dess riter. Men jag vill tro att detta förfaringssätt kan öppna traditionen för dem som i högre grad än jag själv är inlemmade i en värld av VR, och jag beundrar ansatsen att hitta nya beröringspunkter som kan belysa samhörigheten mellan nu och då, historia och samtid.
Anna Sjöberg är teol. dr i systematisk teologi vid Lunds universitet, verksam som postdoc vid Uppsala universitet och vikarierande lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 3/2023, s. 39–41.