Tito Collianders väg

Asketernas väg av Tito Colliander (1904–1989) är en omtyckt bok som man gärna återvänder till. Tito Colliander och den ryska heligheten, skriven av Astrid Andersson Wretmark, gör det nu möjligt att få veta tillkomsthistorien bakom Asketernas väg, som utkom 1952.

Astrid Andersson Wretmark som är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan har gått igenom Collianders alla böcker och även sökt upp de miljöer han vistades i. Boken är en sorts biografi byggd på Tito Collianders memoarsvit och romaner. Som titeln anger är det den ryska heligheten som står i centrum. Författaren har velat visa hur kontakten med denna helighet präglade Collianders i många stycken kaotiska liv och även formade hans konstnärskap och skrivande.

Tito Colliander hade en kosmopolitisk uppväxt. Han föddes i en aristokratisk familj i S:t Petersburg, där fadern var finländsk officer i rysk tjänst. Familjen flyttade ofta och fick i samband med revolutionen i Ryssland utstå många umbäranden och svält. Collianders konstnärliga begåvning förde honom som ung till Paris, där han förefaller ha levt ett utsvävande liv men också återupptäckte spåren av den ryska fromhet han mött som barn. Efter återkomsten till Finland gifte han sig med Ina Behrsen, som också var konstnär och flykting från Ryssland. I boken får läsaren följa hela familjens liv, de tre barnen som föds, de många uppbrotten och flyttningarna, faderns svackor och alkoholproblem, båda föräldrarnas tappra försök att försörja familjen genom måleri och skrivande. I slutet av 1930-talet bor familjen i den lilla byn Petseri i dåvarande Estland – Petjory i nuvarande Ryssland. Byn präglas av ett kloster med dess ryska kultur och andlighet. Där finner Colliander själslig ro och blir alltmer mottaglig för rysk-ortodox andlighet. Både han och hustrun Ina tar emot myrrasmörjelsen 1937 och får därmed ett hem i den ortodoxa kyrkan. 1950–1969 var Tito Colliander religionslärare i Helsingfors, en period då han tillbringade mycken tid i Valamo kloster och lät sig inspireras av dess asketiska tradition.

Flera kapitel i boken handlar om Valamo kloster. Dess dramatiska historia med uppbrottet från Ladoga under vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland till upprättandet av Nya Valamo i Heinävesi i Finland beskrivs. Tito Collianders andlige vägledare i klostret, fader Johannes, den siste i den gamla ryska staretstraditionen, ägnas även ett kapitel. Läsaren får ta del av hans livshistoria och vissa exempel från hans vägledning, som bygger på ökenfädernas tradition. Avsnitten om Valamo ger konkretion åt rysk helighet inte minst genom beskrivningen av fader Johannes liv. Dessutom ges i dessa avsnitt värdefull kulturhistoria. Även om Valamo kloster idag inte är riktigt detsamma som på Tito Collianders tid, lever traditionen kvar. Det kan tilläggas att Collianders son, Sergius, namngiven efter det gamla Valamos grundare, är en av munkarna i klostret. För ett par år sedan under en kurs i klostret hade jag glädjen att höra sonen hålla ett fint föredrag om fadern och om familjens förankring i klostret.

Boken innehåller många citat från Tito Collianders romaner, memoarer, brev och övriga skrifter. En notapparat saknas för att belägga varifrån citaten är hämtade, antagligen beroende på att en stor mängd fotnoter skulle få en tyngande effekt och göra boken alltför teknisk. I citaten är det ibland Tito Colliander själv som talar men lika ofta hans alter ego i form av en central gestalt från någon av hans romaner. Den läsare som skulle vilja gå tillbaka till källorna får det lite svårt, eftersom tydliga angivelser av verk och sida saknas.

”Rysk helighet” låter sig knappast karakteriseras i några definitioner. Några sådana finns inte heller i boken. Vad som Astrid Andersson Wretmark däremot förmedlar är hur heligheten tar sig konkreta uttryck, liksom glimmar till i vissa människor. Första gången Tito Colliander möter den är då han är cirka tio år gammal och gör ett kort besök hos den ryska gumman Njanja. Hon är över åttio år och tandlös med insjunkna kinder. Hennes stämma är mjuk och öm då hon talar med lille Tito. Det han fäster sig vid förutom hennes person är ikonerna i rummet och den lilla ljuslågan i ett rött glas. Detta blir det uttryck för rysk helighet som han bär med sig livet igenom. När han långt senare i livet möter fader Johannes känner han igen Njanja i honom. Ljuslågorna får också stor betydelse för Colliander. De återkommer gång på gång i boken och i hans egna romaner. Det talas om ”den levande vaxljuslågans språk”. I romanen Taina låter Colliander en av personerna säga ”jag tror att en människa ibland kan få mera stöd av en liten låga än av vad annat som helst”. Det ligger nära till hands att uppfatta dessa ljuslågor som tecken på tro och bön som uppehåller människorna mitt i all sorg och nöd. Vid åsynen av en sådan låga framför en helgonbild utbrister en annan person i samma roman: ”Vilken kraft, vilken kraft har inte Du givit människorna, Gud”. (s. 49) – Det är gripande att läsa om hur tron kan spridas och växa i styrka genom gamla gummor och ljuslågor, särskilt idag då det finns föreställningar om att tron är något som kan saluföras som en vara på marknaden.

Skapelsens helighet är central i all ortodox teologi, något som också uttrycks vackert i boken. Allting är en helhet. ”Minsta grässtrå ingår i Kristi uppståndelse” (s. 129). Känslan för naturens skönhet blir en del av Collianders religiositet, vilket han själv blir medveten om under en vistelse i Paris strax efter det att han lämnat den vackra estniska byn Petseri. Förundran över ”björkarnas mössöron i maj”, som omnämns på flera ställen, hör hemma i denna nordliga, ryska teologi om att allting är heligt.

Astrid Andersson Wretmark har gjort fotograferingsresor till platser som blev betydelsefulla i Tito Collianders andliga sökande: Valamo, S:t Petersburg, Paris och Petjory. Sexton sidor i boken upptas av foton från dessa miljöer. På så vis får läsaren en konkret idé om vad det var som hänförde Colliander. Dessutom bidrar fotona till att göra den välskrivna boken ännu vackrare. Innehållet låter läsaren ana något av den inre skönheten. Bokens yttre form är också skön.