Tolkien och det onda

av JOHN SJÖGREN

Saurons onda öga, de skräckinjagande nazgûlerna, de bestialiska orcherna. J. R. R. Tolkiens gestaltning av det onda har, om inte annat efter Peter Jacksons framgångsrika filmatiseringar, närmast blivit en del av det allmänna medvetandet. Det är en framställning av det onda som vid en första anblick kan tyckas stereotyp och förenklad. Man kan inte anklaga Tolkien för att ifrågasätta ondskans realitet eller att inte ta denna verklighet på allvar. Det onda är med all önskvärd tydlighet ont i Tolkiens berättelser. Tittar man närmare på hur ondskan skildras i Tolkiens mytologiska värld får man dock syn på en teologiskt och filosofiskt väl genomtänkt gestaltning. Att den djupt troende katoliken Tolkien låtit sin fantasi ta intryck av den bibliska och kristna föreställningsvärlden är uppenbart.

Det första vi måste slå fast när vi närmar oss det onda hos Tolkien är att ondskan inte beskrivs som någonting ursprungligt. Skapelsen är i grunden god. Tolkiens värld är med andra ord inte en dualistisk värld. Det är här alltså inte tal om en metafysik som präglar många andra populärkulturella mytologier, som exempelvis Star Wars, där en god kraft kämpar mot en lika stark ond kraft. Tolkien är snarare närmast nyplatonsk i sin metafysik. Källan till hela det rika kosmos som Tolkien skriver fram är en absolut enhet. Och denna enhet är alltigenom god. Gud i Tolkiens mytologi, Eru eller Ilúvatar som han också kallas, han som fanns i begynnelsen och skapade de lägre gudaväsendena ainur, bär epitetet ”Den Ende”. Trots att vi i Tolkiens mytiska värld ser många gudalika varelser, och att det är ”gudarna” ainur som sjunger fram världen (utifrån Erus vision), så är Tolkien ändå i grunden monoteist. Ursprunget till allt är ett, ”Den Ende”.

Precis som i den judekristna skapelseberättelsen, som Tolkien givetvis väl kände till, är det ondas inträde i världen resultatet av ett ”fall”, ett missbruk av den frihet som Eru skänker sin ”tankes barn”, de heliga ainur. Ondskan är alltså inte ursprunglig, utan en brist eller dissonans som uppstår i den från början fulländade och helt och hållet harmoniska musiken. I Tolkiens skapelsemyt är det genom Melkor, som alverna senare ska komma att kalla Morgoth, ”världens fiende”, som det onda kommer in i skapelsen. Och den gör det genom att Melkor begår ursynden: han drabbas av högmod. Melkor är en av de ainur som, efter Erus partitur, sjunger fram världen. Men redan tidigt i musicerandet ”föddes i Melkors hjärta lusten att fläta in ting också ur egen fatabur, sådant som inte stod i samklang med Ilúvatars tema, ty med detta sökte han öka makten och härligheten i den stämma som tilldelats honom själv”. Så vävs, redan mycket tidigt, genom Melkors högmod, en vilja in i världen som inte harmonierar med Erus, Den Endes, vision.

I Melkors hjärta kommer sedan detta högmod och denna vilja att härska bara att växa. I synnerhet när Eru låter sina främsta skapelser, alverna och till sist också människorna, vakna upp i världen. ”Hans verkliga önskan”, berättas det, ”var fastmera att kuva såväl alver som människor under sin egen vilja.” Det sägs också att ”han längtade efter att själv ha undersåtar och tjänare och kallas Herre och att vara härskare över andras vilja”. Således är det till Midgård, där de flesta av alverna och sedan också människorna, tar sin boning som Melkor söker sig. Här kommer hans ondska att växa, och han för ett ständigt krig mot alverna och människorna. I stort sett hela Silmarillion, det postumt utgivna verk som skildrar världens skapelse och de första tidsåldrarna, handlar om denna kamp mot Melkor som pågår årtusende efter årtusende. Och för det mesta ser Melkor ut att vara den starkare. Världen ser ut att befinna sig i ett för varje tidsålder allt djupare fall. Ondskan ser ut att vara överlägsen det goda. Men tittar vi närmare på hur ondskan verkar i Tolkiens värld kommer vi att se att ondskans dominans i själva verket är en illusion.

Ondskan är parasitär

Tolkien ansluter sig i stor utsträckning, men ändå inte helt och hållet, till den filosofiska och teologiska tradition, förknippad kanske främst med Augustinus men representerad också av exempelvis Dionysios Areopagita, som förklarar ondskan som privatio boni, som en brist på godhet. Ondskan är alltså ingenting i sig självt. Den har ingen egen substans eller eget vara. Det onda kan inte skapa någonting. Det kan bara bryta ner och korrumpera det från början och i grunden goda. Ondskan är alltså ytterst sett ett intet, bara ett slags tomhet. Om vi ser på hur Tolkien gestaltar de onda varelserna i sin mytologi så blir detta väldigt tydligt. Nazgûlerna, de mest skräckinjagande av ondskans tjänare, var från början människor som Sauron korrumperat och brutit ner. Nu består de, under sina svarta höljen, av ett slags vandrande tomhet. Deras mänsklighet, deras godhet, har gröpts ur. Orcherna var från början alver, som torterades och fördärvades till ett förvridet krigarfolk i ondskans tjänst. Gollum, den svekfulla och ljusskygga varelse som spelar en sådan avgörande roll i Sagan om Ringen, var från början av hobersläkt men har av ringen förvandlats till ett motbjudande monster.

Samma princip gäller också för vad som framstår som ondskans källor. Melkor var från början en ainur, Sauron av gudasläktet maia, Saruman högst i den orden som också den gode Gandalf tillhör och som sänts till Midgård för att stävja Saurons makt. Vid några tillfällen uttrycks denna tanke om ondskan som privatio boni explicit i berättelserna. ”Ingenting var ont från början”, heter det på ett ställe. Och när Sam, mitt i Mordors onda rike, frågar sig om orcherna äter riktig mat eller om de endast lever på ”gift och förskämd luft” svarar Frodo, i Åke Ohlmarks översättning: ”Nej då, Sam, de både äter och dricker. Skuggan som fått fram vidundersaveln kan bara efterbilda på hån, inte skapa nytt, göra verkliga varelser, av helt egen sort. Och förresten tror jag inte att den gav liv åt orchersläktet, den bara förstörde och förvred det.” I Silmarillion berättas det att Melkor ”inte kunde göra något annat än sådant som hånade andras tankar och så långt han kunde förstörde alla deras verk”. Det sägs där också att Melkor inte kunde ”skapa något som ägde eget liv eller något som liknade liv”.

Tanken på ondskan som en brist eller förvridning av det goda ger anledning till hopp, eftersom det måste betyda, om vi tar tanken till dess logiska slutpunkt, att ondskan i slutändan är självdestruktiv. Den kommer till sist att tillintetgöra sig själv. Om det onda är en parasit på det goda, så kommer parasiten om inte annat att dö när värddjuret dör. Även om ondskan lyckas, om den tar död på det goda den parasiterar på, så misslyckas den ändå. Självmordet är den oundvikliga slutpunkten för all ondska. Därför, skriver Peter Kreeft i sin bok The Philosophy of Tolkien, är ”ondskans självdestruktion inte bara något vi kan tro och hoppas på, utan något vi kan vara säkra på”.

Denna parasitära och självförintande tanke uttrycks på flera ställen i Tolkiens berättelser; att när ondskan inte längre har en värd att suga livet ur kommer den att börja äta sig själv. Inför det sista slaget mot Sauron slår Gandalf fast att även om ringen förstörs så kommer Sauron finnas kvar i världen, fast med avsevärt minskad makt. Han kommer att bli ”en ondskans demon som gnager och fräter på sig själv i mörkret”. I Silmarillion får vi stifta bekantskap med den vedervärdiga spindelvarelsen Ungoliant (mer om henne strax) och vi får veta att hennes slutgiltiga öde blev att ”hon i omåttlig hunger till slut förtärde sig själv”. Men med allt detta inte sagt att ondskans oundvikliga självmord inte skulle ske till ett fruktansvärt pris. På sätt och vis är det detta vi ser gestaltat i trilogin om Härskarringen; hur ringen endast kan förstöras genom att föras tillbaka till den eld som skapade den, hur ondskan måste äta upp sig själv, men hur detta åstadkoms genom en enorm blodspillan och ett närmast totalt självutgivande offer.

Ondskan – ett ting med egen existens

En av de mest centrala berättelserna om ondskans nedbrytande karaktär hittar vi i Silmarillion, nämligen historien om hur Melkor med hjälp av spindelmonstret Ungoliant förstör de två träd som växer i Valinor, gudarnas stad, i de odödliga länderna väster om Midgårds stränder. Dessa två träd spelar en otroligt viktig roll i Tolkiens legendarium. Det är dessa träd som ger världen dess ljus, ja de innehåller något av själva urljuset. Det är en liten bit av detta ljus som fångas i de ädla silmarillerstenarna som mycket av den första ålderns krig kommer att kretsa kring. Det är när dessa två urljus förstörs, ett guldträd och ett silverträd, som ainur i stället får skapa månen och solen som substitut. Och det är ur ett skott från ett av dessa träd som det träd som blir symbolen för männi­skornas kultur och kungarike är hämtat; en länk till den levande evigheten mitt bland den förgängliga och borttynande mänskligheten.

Det är alltså inte underligt att det är just dessa träd som Melkor väljer att attackera. De utgör på sätt och vis världens hjärta. Med sig har Melkor alltså jättespindeln Ungoliant. En varelse som, i motsats till trädens ljus, producerar mörker. Men helt i linje med Tolkiens idé om det onda som en pervertering och parasitering av det goda så är Ungoliant beroende av ljuset för att framkalla sitt mörker. Och hennes innersta väsen är ett ingenting, ett tomrum som skapar en bottenlös hunger. Det berättas att hon ville ”uppsluka allt som kunde fylla hennes tomhet”, att hon mest av allt hungrade efter ljuset som hon på samma gång hatade. Därför sökte hon sig till västerns välsignade riken och tog sin boning i en klippskreva där: ”Här sög hon upp allt ljus hon kunde finna och spann fram det i mörka nät av kvävande dunkel, till dess intet ljus mera nådde hennes boning.”

För att obemärkt kunna smyga sig fram till Valinor och träden använder sig Melkor av Ungoliants mörkerproduktion. Hon väver en ”mantel av mörker” kring dem där de färdas, ett mörker som Tolkien väljer att benämna som ”oljus”. Vilket, än en gång, är ett uttryck för föreställningen om det onda som en avsaknad av godhet. Mörkret är inget i sig, utan en brist på ljus, ett ”oljus”. Det är ett mörker som Tolkien också beskriver som en tomhet, ett mörker ”där tingen inte tycktes finnas längre och som ingen blick kunde genomtränga, eftersom det var tomt och öde”.

Melkor och Ungoliant lyckas på detta vis ta sig in i Valinor och fram till träden. Där ränner Melkor sitt svärd i träden och skadar dem dödligt. Ungoliant sätter sin näbb i såren och suger i sig trädens ljus. Hon går också till källorna i Valinor och suger upp det ljus som finns däri. Då sväller och växer hon till en vämjelig och jättelik gestalt som skrämmer till och med Melkor. Men då händer något som delvis går emot, eller åtminstone kompletterar, Tolkiens syn på ondskan och mörkret som endast en brist på godhet och ljus. Så här står det:

”Ljuset slocknade; men det mörker som följde var mer än en förlust av ljus. I denna stund växte det fram ett mörker som inte var som en brist på ljus eller en avsaknad, utan som ett ting med egen existens; ty det hade förvisso formats av Ljuset av ondskan och ägde kraft att genomborra ögat och tränga in i hjärta och sinne och förkväva själva viljan.”

Det är som att Tolkien vill hålla fram två avgörande insikter samtidigt. Ondskan är något som finns som en ovedersäglig och smärtsamt påtaglig verklighet i vår värld, ”ett ting med egen existens”. På samma gång vill han gång på gång betona att denna verklighet inte är ursprunglig, utan att den ”formats av Ljuset”, även om detta ondskans mörker har kraft att ”tränga in i hjärta och sinne och förkväva själva viljan”. Kanske är det här, när Ungoliant spyr ut denna nya typ av mörker, som ljuset och mörkret, det onda och det goda, tar sig in i de skapade varelsernas själar och blir en inre kamp som varje moraliskt medveten varelse måste utkämpa. Annars är ju det en kritik som ibland riktats mot Tolkien, att hans berättelser är alltför präglade av en förenklad uppdelning mellan ont och gott, där det onda är uppenbart och stereotypt ont och det goda lika uppenbart och stereotypt gott. Och så enkel, det vet alla, är inte tillvaron.

Tittar man närmare ser man dock att Tolkien inte är så förenklande som man vid en första anblick kan frestas att tro. Visst manifesteras den renaste ondskan i Tolkiens värld på ett om inte stereotypt så åtminstone arketypiskt sätt. Det krävs knappast någon urskiljning, endast en hastig blick, för att uppfatta att en nazgûl, en orch eller en balrog vill en allt annat än väl. Lika svårt är det att ta fel på att Gandalf i form av den vite ryttaren är en varelse som står på Ljusets sida. Men från denna rena ondska sipprar en mer uppblandad form av det onda ner i de moraliskt medvetna varelsernas hjärtan, där det onda och det goda ställs sida vid sida och ständigt kämpar om herraväldet. Här krävs i sanning urskiljning. Därför skulle Tolkien hålla med om Alexander Solzjenitsyns klassiska utsaga om att linjen mellan ont och gott inte går mellan människor, ”utan rakt igenom varje människas hjärta”.

Det otvivelaktigt onda existerar förvisso i Tolkiens mytologi, även om inget var ont från början. Detta är ett uttryck för att Tolkien inte är en moralisk relativist. Det onda är ont. Men i samtliga figurer i Tolkiens berättelser, i synnerhet de som tillhör ”de goda” och kämpar mot Melkor och Sauron, finns både ont och gott. Ja, det är denna ständiga möjlighet att välja det onda, att brista i urskiljning och använda ringen, som skapar den stora inre spänningen i trilogin om Härskarringen. Och som vi vet faller ju till sist berättelsens hjälte, Frodo, för den frestelsen. I det avgörande ögonblicket tar han ringen som sin egen och hemfaller åt ondskan. Och i Silmarillion är det lika mycket alverna som, inte sällan drivna av ursynden högmod, krigar och slåss med varandra snarare än mot Melkor.

Men, som sagt, denna ondska som finns i alla varelser, inklusive de högt stående alverna, har sin yttersta källa hos Melkor. Det är han som genom sin självförhärligande stämma vävt in det ondas dissonans i världens musik. Det är också han som ständigt sår frön till konflikt och splittring bland alver och människor. Vilket är det ondas kanske största triumf i världen. ”Det är sådana gärningar han älskar”, säger Gandalf, ”vän som slåss mot vän, delad och splittrad lojalitet i hjärtats stora förvirring.” I Silmarillion är det Melkors ständiga lögner som väcker hatet alver och människor emellan. Men även detta gör han genom att korrumpera och utnyttja det goda. Lögnen är beroende av sanningen. Ja, för att en lögn ska bli trovärdig måste den innehålla ett korn av sanning. Och det är detta som är Melkors och det ondas strategi, att förvrida sanningen så att splittring och inre upplösning uppstår. Som det heter i Silmarillion: ”hela tiden blandades lögner med sanning och allt som var gott doldes och förvrängdes.” Det är också denna splittring som lögnen skapar som blir Melkors mest bestående verk i världen. I slutet av Silmarillion griper till sist ainur in och kastar ut Melkor ur världen, ut i tomrummet. Hela det stora eposet slutar då med orden: ”Men de lögner som Melkor, den väldige och förbannade […] utsådde i alvers och männi­skors hjärtan blev en sådd som aldrig dog och aldrig kan förintas; och gång på gång skjuter den nya skott, och den kommer att bära mörka frukter intill tidens ände.”

Här har Melkor sin kanske största likhet med den djävulsfigur som växt fram ur biblisk tradition. Djävulen kallas ju ofta för ”lögnens fader” och diabolos på grekiska skulle kunna översättas som ”den som förtalar”. Men plockar man isär ordet får vi ytterligare en betydelse. Ordet har två rötter: dia, som betyder ”genom” eller ”isär”, och ballo som betyder ”jag kastar”. Det diaboliska, det djävulska, skulle i en sådan tolkning alltså vara det som kastar isär. Där det onda verkar uppstår splittring. Där det goda verkar dras människor samman, där uppstår enhet. Gång på gång ser vi detta gestaltat i Tolkiens berättelser. Det onda sår split hos jordens varelser. För att övervinna det onda måste alver och människor, ibland också dvärgar och hober, förenas och bilda allianser för att i gemenskap krossa ondskans makter.

Svagheten är starkare än det onda

Låt oss avslutningsvis fokusera detta: hur ondskan kan besegras. Jag har redan antytt två vägar; att ondskan till sist kommer att förinta sig själv och att någon form av enad front mot det onda är nödvändig. Men Tolkiens berättelser har mer att säga om detta. Och även här ansluter Tolkien till en lång tradition inom myternas historia. Det handlar om nödvändigheten i att gå hela vägen ner till ondskans källor, ner i det underjordiska, att där bildligt eller bokstavligt talat dö, för att kunna ta ifrån ondskan dess makt och bringa ljus i mörkret. Ett mytologiskt motiv som känns igen i allt från den sumeriska gudinnan Inanna till evangeliet om Kristus.

Vi ser det hos Gandalf, som måste falla ner i Morias avgrund för att kunna besegra den fasansfulla balrogen och födas på nytt som den vite ryttaren. Vi ser det hos Aragorn som måste gå ner under berget, längs dödens stig, för att kunna återvända som konung. Vi ser det hos Beren och Lúthien, Tolkiens version av Orfeus och Eurydike, som tar sig ner i det underjordiska rike, ett slags helvete, där Melkor har sin boning och där med skönsång och list lyckas överlista den onde och ta tillbaka en av de silmariller som innehåller en bit av världens urljus.

Framför allt ser vi det hos Frodo, i trilogins huvudspår. Han som tar maktens ring, bär den ända in i mörkrets och ondskans epicentrum, Domedagsberget ur vars eld ringen skapats, och där med försynens hjälp tillintetgör den. Detta visar på det främsta försvar mot ondskan som Tolkien ger oss: svagheten och den självuppoffrande kärleken. Principen om ondskans självdestruktivitet gäller förvisso fullt ut i Tolkiens mytologiska bygge. Men den slutliga självförintelsen måste ske med hjälp av att en medveten varelse av fri vilja väljer att dö bort från sig själv, vilket Frodo i alla avseenden gör. Ondskans övervinnande kräver martyrskap. Och det är en annan typ av heroism än den som vi blivit vana vid i dag.

För några år sedan blev Jordan Peterson enormt populär, inte minst bland unga män, genom att predika ett slags styrkans hjälte­ideal. Stå, likt den segrande hummern, rak i ryggen och med axlarna bakåt. Att stå på det sättet, menade Peterson, är att acceptera Varats tyngd, att utan fruktan ta sig an tillvarons kaoskrafter. Det var hans svar på det ondas realitet i världen. Visst har det styrkeidealet en hel del som talar för sig, och vi kan se en del av det också i Tolkiens berättelser. Men den djupaste heroiska principen om hur man kan bemöta och överlista ondskan bygger hos Tolkien inte på styrka, utan tvärtom på svaghet. Petersons ideal är i stor utsträckning byggt på nietzscheansk grund; Nietzsche vars centrala idé rörde ”viljan till makt”. Hos Tolkien är det genom att avsäga sig makten, aktivt ta avstånd ifrån den, som ondskans och kaosets krafter kan krossas. Vid Elronds rådslag, där det diskuteras vad som ska göras med Saurons ring, är det detta de kommer fram till. I Saurons eget hjärta, menar Gandalf, ”kan inte den tanken uppstå, att någon skulle kunna avvisa ett tillfälle att komma till makt, att vi skulle försöka förinta ringen när vi väl har den i vårt våld. Om vi väljer den vägen, kan vi föra honom bakom ljuset.”

I trilogin om Härskarringen och i Silmarillion framstår ondskan som oerhört stark. Inte sällan mycket starkare än de goda krafterna. Och berättelserna tar ofta gestalten av ett till synes konstant nederlag gentemot det onda. Men det finns en sak som ondskans styrka inte rår på: svaghet. Detta är, paradoxalt nog, ondskans stora svaghet; att den inte kan stå emot självvald svaghet. Och detta är nyckeln till dess fall. Som Peter Kreeft koncist och träffande sammanfattar det: ”Ondskan är begränsad till makt; den kan inte använda svaghet. Den är begränsad till högmod; den kan inte använda ödmjukhet. Den är begränsad till att åsamka lidande och död; den kan inte använda sig av lidande och död. Den är begränsad till själviskhet; den kan inte använda sig av osjälviskhet. Men det kan det goda.”

Det är denna ondskans begränsning som så snillrikt utnyttjas i trilogin om Härskarringen. Där är det den minsta, svagaste och ödmjukaste av varelser som lyckas smyga sig in i ondskans rike och få det att rasa samman. Det är självutgivelsens och den transformativa dödens stigar som leder till seger över ondskan. Det är de stigarna som visar oss vad ondskan egentligen är – något tillfälligt utan verklig varaktighet och substans. Detta är vad Tolkien lär oss: En genomgripande handling av självuppoffrande kärlek kan få ondskan att skingras likt stoft för vinden, få den att upplösas i den tomhet som den ytterst sett är.

John Sjögren är kulturskribent och författare.

Ur Signum nr 5/2022, s. 31–36.