av MAGDALENA DAHLBORG
”En riktigt eländig dag”, den 29 december 1927, lämnade Dorothy Day dottern Tamar hos en väninna och tog färjan ut till Staten Island och kyrkan Our Lady Help of Christians, där dottern döpts året innan, för att döpas sub conditione (hon var redan döpt i episkopal tradition, men familjen var inte praktiserande). Det gick hastigt och utan några större krusiduller, och hon lämnade snabbt kyrkan efteråt.
Dorothy Day är en av den amerikanska katolicismens kanske mest fascinerade, omstridda, älskade och mest skavande gestalter. Hon började som socialist, satt fängslad efter demonstrationer för kvinnlig rösträtt, och kritiserade det faktum att socialisterna var bättre än kyrkans företrädare på att tjäna de fattiga. Hon skrev i princip oavbrutet, såväl artiklar som böcker, och levde ut sina övertygelser med en radikalitet som kan få en utomstående att tappa andan. De pengar som kom in, gick snabbt ut igen i olika typer av välgörenhet och donationer, i full tillit till att Gud och helige Josef skulle se till att hyran och andra räkningar kunde betalas även nästa månad. I december 2021 lämnades helgonförklaringsprocessen över till Vatikanen från ärkestiftet New York, staden där hon föddes och dit hon återkom gång på gång.
Det finns mycket skrivet både om och av Dorothy Day, om olika aspekter av hennes liv, politiska övertygelser och sociala gärning. Mer personligt och relationellt (som ofta hon själv) skriver hennes dotterdotter Kate Hennessy i Dorothy Day: The World Will Be Saved by Beauty från 2017, där fokus i stället ligger på vänskaper, familj och inte minst relationer mellan mödrar och döttrar. Hennessys försök att förstå såväl sin mormor som sin mor ger därmed ingångar i en ofta outforskad aspekt av förmodade helgons liv: vad det gör med människor i omgivningen att leva nära någon som själv lever i radikal Gudstillit och av omgivningen helgonförklaras redan under livstiden.
Det tidiga livet
Day föddes i New York den 8 november 1897. Fadern var sportjournalist, och familjen flyttade till Kalifornien när han fick anställning där. I övre tonåren påbörjade hon universitetsstudier men hoppade av dessa och flyttade tillbaka till New York, där hon tog sig fram på redaktionsjobb vid flera av de många nystartade socialistiska och kommunistiska tidskrifterna.
Vid tidskrifter som The Liberator, The Masses och The Call bevakade hon barnarbete, strejker, bränder, svält och vräkningar i slummen, hungerkravaller och demonstrationer mot kriget. Hon deltog också i socialistiska och syndikalistiska möten och hoppade in som strejkvakt. Under nattliga promenader bjöd hon hem hemlösa som hon mötte på vägen. Bara dagar efter det att hon fyllt tjugo, hamnade hon i en suffragettdemonstration, slog tillbaka mot de sjömän som försökte upplösa demonstrationen, och dömdes till en månad i arbetslägret Occoquan, där vakterna misshandlade henne så svårt att det rapporterades i nyhetstidningarna. Hon och de andra fängslade kvinnorna genomförde en veckas hungerstrejk, under vilken hon ”grät och läste Psaltaren”. Hon skulle komma att arresteras fler gånger under livet, inte minst för sin radikala pacifism (som till de socialistiska vännernas förtret även gällde kriget mellan samhällsklasserna).
Åter i New York umgicks hon med skribenter som dramatikern Eugene O’Neill och skribenten på The Star, Lionel Moise, (kanske mest känd som mentor till Ernest Hemingway). Den förstnämnde verkar ha sett i henne en dragning åt det katolska, och samtidigt som han själv var på väg ut ur kyrkans gemenskap gav han i diskussioner och debatter henne en inblick i en katolsk tankevärld. Den senare gjorde henne gravid, och hon genomgick en abort som var nära att kosta henne livet. På olika håll kan man läsa att Moise tjatade in henne i aborten, men enligt Hennessy sade Day senare att hon aldrig sett det som en möjlighet att föda barnet. Hon var under en kort tid borgerligt gift med Berkeley Tobey men menade själv efteråt att det mest var för pengarna och tryggheten.
I de kommunistiska och socialistiska rörelserna såg hon en djup medkänsla med de utsatta, men såg också att någonting hela tiden saknades, att omsorgen om den kroppsliga välfärden inte också rymde omsorg om den själsliga. Dessa första år var rastlösa och sökande, och hon vägrade följa redaktionella önskemål om att måla upp situationen i New Yorks fattigare kvarter som värre än de var – ärligheten fick aldrig stryka på foten. Efter skrivdagar och nattliga fester slank hon i gryningen in i S:t Josefs katolska kyrka, en instinkt som Eugene O’Neill förstod innan hon själv gjorde det. Han lärde henne att aldrig skratta åt människor, att ta dem och deras berättelser på allvar, och att möta livets tragedier i stället för att fly dem, och han förstod hennes religiösa sida.
Redan i tjugoårsåldern träffade hon den man som sedan skulle bli en komplicerad kärlek resten av livet. Forster Batterham var yngre bror till en av Days vänner, och med tiden växte vänskapen till en mer fysisk relation. 1925 var Day gravid igen, och den här gången överlycklig – hon hade trott att aborten gjort henne steril, men barn och äktenskap var någonting hon längtade efter. Dottern Tamar föddes i mars 1926 och döptes katolskt. Kanske var det vid denna tid lättare för Dorothy Day att låta dottern döpas än att själv formellt ta steget in i kyrkan. Hennessy skriver att ”Forster fångade humrar till firandet, men lämnade festen, tyst och arg.”
Forster Batterham var tystlåten och allvarlig, övertygad ateist och skeptisk till äktenskap, som han såg som ett sätt för människor att få en kontroll över varandra som ingen bör ha. Dorothy Day var dragen till det mystika, studerade katolsk katekes och besökte kyrkan nästan dagligen, ibland under mässan. De delade en stark motvilja mot hycklande och följde så principfast sina ideal och övertygelser att de inte kunde leva tillsammans under några längre perioder, även om kärleken verkar ha hållit livet ut. Hennessy beskriver hur just kärleken till Forster och utforskandet av moderskap, ömsesidighet och skönhet drev Dorothy Day till mystik, sakrament och kyrka, vilket paradoxalt nog ledde till att paret inte längre kunde leva tillsammans och att Forster och Tamar separerades. Efter ett gräl dryga året efter Tamars dop, gick Day själv över kyrktröskeln och förklarade för Forster Batterham att relationen var över.
Åren som följde innehöll en känsla av hemkomst, men fortfarande vilsenhet. Hon höll kontakten med Batterham, hade ibland skrivjobb som gav inkomst, bodde en period i Mexiko men återvände alltid till stugan på Staten Island som hon hade kunnat köpa tack vare att boken The Eleventh Virgin från 1924, som något omskrivet bland annat handlade om Lionel Moise och aborten, blivit filmmanus. På stranden vid stugan lärde hon dottern att be rosenkransen och samlade snäckskal.
Året 1932 hade hon i praktiken varit borta från de radikala kretsarna i flera år, när hon bestämde sig för att för katolska Commonweal bevaka hungerdemonstrationen i Washington. Hon fann att hon inte trivdes med att stå vid sidan och se sina socialistiska och kommunistiska vänner gå i frontlinjen. Hon såg också att en grupp saknades. ”Var är katolikerna?”, frågade hon. Den 8 december, Jungfru Marie utkorelse och fullkomliga renhet, besökte hon Den Obefläckade Avlelsens helgedom. Hon var, skriver Hennessy, på väg att förlora sin tro när hon såg kyrkans likgiltighet inför de mest utsatta. Inför Maria ställde hon sig med en mycket modig bön: ”Här är jag – vad vill du att jag ska göra?” Några dagar senare stod fransmannen Aristide Pierre (Peter) Maurin i hennes kök.
Catholic Worker
Med brodern, predikanten och teologiautodidakten Peter Maurins ankomst tog Dorothy Days liv en ny vändning. Maurin kunde visa henne kyrkans sociala undervisning, och hon kunde på ett nytt sätt grunda sin strävan efter att leva med de fattiga inte främst i de inomvärldsliga socialistiska rörelserna, även om hon fortsatte att visa uppskattning för socialisternas engagemang, utan i sin tro och i kyrkans tradition. De två hör till de mer kända företrädarna för den distributiva ekonomiska teori som bland annat Hilaire Belloc och G. K. Chesterton formulerade utifrån katolsk sociallära. Maurin predikade fattigdom och hade en vision om ett samhälle där strukturerna och kulturen gör det lätt att handla gott. ”Studera historien”, manade han henne, ”för att så kunna leva i nuet att framtiden kan bli annorlunda”. Han ville vrida människorna från att tala om vad ”de” ska göra till vad ”vi” ska göra. ”’Vi’ är en gemenskap; ’De’ är en hop. Var vad du vill att den andre ska vara.” Han ville först få till samtal, riktiga samtal, där alla blev likvärdigt bemötta. Nästa steg var härbärgen med präster i ledningen och odlingsgemenskaper där var och en kunde bidra efter förmåga och leva av vad som producerades. Exakt hur det där skulle gå till var mer oklart.
De började med en nyhetstidning. ”Enda sättet att börja är att börja”, sade Maurin. Day använde de pengar som egentligen skulle betalat hyran. Vänner och bekanta lånade eller donerade och Paulist Press tryckte 2 500 exemplar av första numret av Catholic Worker för 57 dollar. Första numret kom i maj 1933, mitt under depressionens värsta år, och folk trodde Day försökte lura dem – ingen hade hört talas om att kyrkan har tankar om samhällets sociala ordning, med inriktning på såväl social som andlig välfärd.
Med tiden öppnade även härbärgen, ”Houses of hospitality”, och kollektiva bondgårdar som, i alla fall när allt fungerade, höll härbärgena med mat. Rörelsen hade ofta svårigheter med ekonomin, samtidigt som Day hela tiden höll utkik efter nya hus och gårdar som kunde vara aktuella. De första åren beskrivs i Days bok House of Hospitality från 1939. Peter Maurins filosofi var att möta var och en där denna befann sig, och att ingen skulle tvingas delta i någonting mot sin vilja. Ändå började Day med tiden kräva fullt deltagande i förhållandevis tuffa reträtter, vilket för en del var fantastiskt, för andra mycket destruktivt. Det fanns en tendens hos henne att utgå från att det som var bra för henne, också var bra för andra, skriver Hennessy. Hon var lika kompromisslös när hon krävde att Catholic Worker-anslutna kommuniteter och gårdar skulle vara uttalat pacifistiska. Samtidigt erkände hon i den närmaste kretsen att hon mycket väl kunde vara fel ute, i synnerhet som det innebar att människor lämnade rörelsen och att myndigheterna ställde till svårigheter. I självbiografin The Long Loneliness skrev Day senare att det kanske hade varit bättre att vara tyst och be, men hon konstaterade också att vi får våra temperament av Gud och att det inte låg för henne att vika sig.
Trots problem, konflikter, ekonomiska svårigheter och annat motstånd växte Catholic Worker, och i nuläget finns i världen över mer än 200 gemenskaper anslutna. I Sverige listas två ekumeniska kommuniteter som relaterade till och inspirerade av rörelsen. Tidskriften kostar fortfarande en cent per nummer, såsom det varit från början.
Moderskap
Samtidigt som Dorothy Day och Peter Maurin, med vänner och bekanta, skrev, publicerade, undervisade, talade, köpte hus till härbärgen och höll igång soppkök, växte Tamar upp med en mor som parallellt med sitt sociala engagemang höll moderskapet högt och gjorde vad hon såg som bäst för sin dotter. Det innebar periodvis att skicka dottern till internatskolor, andra perioder att låta henne vara en del av det stora, brokiga och bråkiga hushållet. Tamar tog efter sin far mer än sin mor i religiösa avseenden liksom intressen. Hon var nyfiken av och på naturen. Day menade att det är viktigare med praktiska kunskaper än med teoretiska och förstod inte alltid sin dotter. Tamar gifte sig sex veckor efter sin artonårsdag, mot Days vilja, med David Hennessy, och insåg bara veckor senare att det var ett misstag. Hennessy var lynnig och kontrollerande, och hade problem såväl med anställningar som med alkohol. Nio barn senare fattade hon till slut beslutet att lämna honom, för sin, barnens och för hans egen skull. ”Jag förstår inte hur du höll ut så länge”, kommenterade hennes mor, som innan dess sagt åt henne att bita ihop och ta sig igenom, men som också valt titeln på den självbiografi hon skrev under åren innan separationen delvis av medkänsla med sin utsatta dotter.
Dorothy Day, ständigt i arbete, ständigt på resa, idealiserade det äktenskapliga liv som hon själv aldrig fått uppleva, och skrev om vikten av att barn får växa upp med föräldrar som värnar familjen. Samtidigt såg hon i sin omedelbara närhet äktenskap som var allt annat än goda sammanhang för barn att växa upp i. Day hade en förmåga att alltid se skönheten i allt, även i det mörkaste. Hon hade en förmåga att sätta det vackra i varje situation i förgrunden, i stället för att låta tragedierna komma i vägen. För Tamar, som behövde få sin mors stöd, var det svårt att hantera. De verkar, i alla fall i Kate Hennessys skildring, ofta tala förbi varandra, låta mycket stå outsagt.
Relationen mellan Dorothy Day och dottern Tamar, såsom den skildras av Tamars yngsta dotter Kate, illustrerar väl även dagens svårigheter att räcka till för såväl barn som arbete, kall, intressen och tid för reflektion och bön. På det viset är Dorothy Day, helgon eller ej, en god bekantskap att göra, just genom att hon, trots allt som hon åstadkom, är i högsta grad mänsklig. Hon högaktade moderskapet men var inte på något vis en ideal mor. Snarare en som, likt de flesta av oss, gjorde så gott hon kunde utifrån sina omständigheter och ideal. På samma sätt var Tamar Day Hennessy en så god mor hon kunde i ett fattigt och olyckligt äktenskap med en stor barnaskara. Och i stället för att skildra fantastiska band mellan mor och dotter, skildrar Kate Hennessy alldeles vanliga familjeband – starka men skakiga – mellan alldeles vanliga kvinnor som står varandra mycket nära, aldrig riktigt når fram till varandra, men som också finner försoning i att erkänna relationernas brister.
Dorothy Day dog 29 november 1980. Tamar skrev i sin dagbok att ”jag tror att jag gav upp Dorothy för länge sedan, och nu är jag lättad över att hon inte längre lider”, men hon hade svårt att riktigt återfå fotfästet under en lång tid efteråt. Att förlora en mor är för många en upplevelse som skakar om världen, men kanske än mer så när det dessutom finns en stor organisation som tränger sig på i sorgen.
Helgonskapets våda
Mot slutet av Tamars liv frågade Kate henne om hon bad. ”Inte ofta”, var svaret. Varför? ”Dorothys böner blev alltid besvarade. Redan som liten flicka undrade jag vilka chanser jag egentligen hade.” Kate Hennessy skriver ”Det är faran med helighet på din tröskel, i din egen familj. Antingen ser du det inte för att det är för nära, eller så ser du det och känner att du inte har en chans att leva upp till den förebilden. Det känns som ett misstag att ni är släkt.”
Men det kan vara svårt att se det också på avstånd. Det är så lätt att passa in människor i hagiografiska mallar. Tendenser finns redan i det här fallet. När amerikanska biskopar har talat om Dorothy Day finns där berättelsen om den ångerfulla synderskan, med bönen till Maria år 1932 som höjdpunkt. Men hos de flesta är omvändelser någonting som sker bit för bit, och det som lyfts fram som höjdpunkten är i själva verket en Andens knuff över en tröskel där man redan stått kanske hela livet. Liv låter sig inte gärna, om man tittar riktigt nära, enkelt dela upp sig i före och efter, och tidiga erfarenheter ingår också i den person man utvecklas till. Vissa vill göra aborten till huvudpunkt, andra vill absolut inte att Dorothy Day främst ska handla om synderskan som omvänder sig. En del lyfter främst hennes radikala pacifism eller hennes sociala engagemang, medan andra oroar sig över att hon aldrig helt tog avstånd från socialismen. Det finns helt enkelt en risk att hela personen försvinner bakom de specifika detaljerna, eftersom mycket alltid utelämnas när en berättelse ska formuleras.
Dorothy Day ville inte kallas helgon. Helgonen är för lätta att avfärda, som övermänniskor, som onåbara, som fina berättelser och ideal. Om en person är för fullkomlig, vem är då jag att försöka följa i fotspåren? Men helgonen har inte genomfört det som de gjort därför att de haft övermänskliga förmågor. De har varit människor som vågat ta evangeliet på allvar. Lämnat fisknäten och följt Jesus. Men det finns en kluvenhet i det kallet som syns så tydligt i Dorothy Days liv: Evangeliet uppmanar oss till en radikal efterföljelse, så radikal att vi lämnar våra familjer. En ensamstående mor kan inte lämna sitt barn. Och denna kluvenhet måste i berättelsen om Dorothy Day få finnas kvar och skava. Hennessy skriver: ”Tamar visste som barn att hon inte bara behövde dela med sig av sin mor utan ge upp henne. Hon talade aldrig om detta som ett offer; det var helt enkelt så det var.” När en berättelse om en människa handlar mer om människans relationer än om människans gärningar, blir det också uppenbart att varje offer drar med sig och kräver någonting av alla som är i närheten. När jag offrar av min tid eller mina ägodelar, eller upplåter mitt hem åt andra, blir det i praktiken ett offer jag avkräver även min familj. Vilken rätt har vi att kräva ett sådant offer av våra närmaste?
När det kommer till kritan är det inte för att särskilt hedra någon som kyrkan erkänner denna som helgon. Egentligen inte heller för att lyfta fram en särskild förebild, även om det i praktiken blir resultatet. Helgonförklaringen är ett ganska krasst konstaterande: vi är så säkra som vi kan bli på att den som helgonförklaras har nått paradiset och finns i skaran närmast Gud, och därmed på ett särskilt sätt kan bära fram våra förböner, såsom vi bär fram förböner för varandra, men mer fullkomligt och ständigt. Ingen och inget gynnas av att vi, när vi berättar om helgonen, lägger till rätta eller anpassar berättelserna efter omständigheterna. Ingen och inget gynnas heller av att helgonen beskrivs som så övermänskliga att de är ouppnåeliga. De är människor, som var och en av oss, och de visar med sina liv en radikalitet som är fullt möjlig, genom aktiva val och full tillit.
Oavsett vad utredningen om helgonstatus kommer fram till, är Dorothy Day en person väl värd att lära känna, kanske inte minst för dagens unga som lever i en tid inte olik den tid i vilken Day var ung. Pandemier, krig med stor internationell påverkan, migrationsflöden och växande sociala klyftor gör den katolska kyrkans sociala undervisning – omsorgen om hela personen och uppmaning till radikal omvändelse med början i det egna hjärtat, liksom strävan efter mer hållbara ekonomiska och sociala system som understödjer det goda handlandet – i högsta grad aktuell. En ensamstående mor med ett rörigt kärleksliv och en brinnande medkänsla med alla, dessutom tillräckligt nära i vår historia för att det ska gå att relatera till hennes omständigheter, kan oavsett helgonstatus vara en inspirerande storasyster i en tid som uppmanar till ansvarstagande.
Lästips i urval
Många av Dorothy Days artiklar och flera av hennes böcker finns tillgängliga på www.catholicworker.org. Dessutom har tidskrifterna Commonweal och America Magazine ett antal av hennes artiklar på sina respektive webbplatser. Det finns artiklar om och av Dorothy Day på många amerikanska nyhetsportaler, såväl kyrkligt katolska som sekulära.
Hennessy, Kate: Dorothy Day: The World Will Be Saved by Beauty, Scribner 2017.
Day, Dorothy: The Eleventh Virgin, Albert and Charles Boni 1924.
Day, Dorothy: The Long Loneliness, Harper and Brothers 1952.
Day, Dorothy: House of Hospitality, From Union Square to Rome, Preservation of the Faith Press 1939.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 5/2022, s. 26–31.