av JÖRG ERNESTI
Påven Franciskus har en mycket påtaglig medial närvaro och åtminstone detta har han gemensamt med de flesta av 1900-talets övriga påvar. Det mediala påvedömets tidsålder, som började med Leo XIII och fann ett antal framstående företrädare i Pius XII, Johannes XXIII och Johannes Paulus II, har med eftertryck fortsatt i honom. Framför allt av utomstående uppfattas mannen från Argentina som en stor förnyare som har röjt undan flera gamla fördomar. Det ligger något i detta, därför att han har en särskild karisma och hans bakgrund har gett honom vissa specifika erfarenheter som han har fört med sig in i ämbetet. En förnyare på påvetronen – gäller det även för Heliga stolens stora utrikespolitiska tradition? För att besvara den frågan följer här en kort sammanfattning av hur Vatikanens utrikespolitik har utvecklats.
Startpunkten blir med nödvändighet år 1870, då Vatikanen hamnade i ett helt nytt politiskt läge. När kyrkostatens italienska provinser gick förlorade – Latium, Umbrien, Marken och Emilia Romagna – svarade Pius IX med en blockadpolitik. Han framställde sig som ”fången i Vatikanen” och förbjöd alla katoliker att ha något professionellt samröre med den nya italienska staten. Men likväl höll man fast vid anspråken om statens suveränitet.
I och med Leo XIII, som med rätta kan betraktas som grundaren av Vatikanens moderna utrikespolitik, påbörjades en ny utveckling. Under hans ledarskap agerade Heliga stolen medlare inte mindre än elva gånger i internationella konflikter. Påvedömet profilerade sig som en aktör med humanitära förtecken, till exempel när det gällde kampanjerna mot slaveri. De diplomatiska relationerna till nationalstaterna byggdes ut och blev till en symbol för Vatikanens egna suveränitetsanspråk.
Mer samarbete inom internationella organisationer
Här kunde Benedictus XV knyta an under första världskriget. De humanitära insatserna, att man så tydligt tog avstånd från kriget och dessutom försöken att mäkla fred ökade Heliga stolens anseende. Under hans båda efterföljare Pius XI och Pius XII lyckades man därför sluta ett stort antal konkordat med olika stater. När Vatikanstaden nygrundades såsom stat 1929 var det en utveckling enligt samma linjer. Vid den här tiden låg det nära till hands att ansluta sig till Nationernas förbund, men det var först efter andra världskriget som Vatikanen började samarbeta med FN:s underorganisationer, såsom Unesco och Flyktingrådet. Paulus VI försök att mäkla fred i Vietnam var lika oönskade som hans läromästares, Pius XII:s, under andra världskriget, men under hans pontifikat började man samarbeta i allt större utsträckning med olika internationella organisationer. Sedan 1964 är Heliga stolen en permanent observatörsstat inom FN. Det innebar även en stor framgång när man fick delta som fullvärdig medlem i den så kallade Helsingforsprocessen 1975 och lyckades få till en skrivning om religionsfrihet i slutdokumentet. Många dissidenter i öststaterna skulle komma att åberopa sig på denna grundläggande rättighet fram till 1989. Bortsett från alla övriga verkningar var den polske påven Johannes Paulus II:s pontifikat även mycket verkningsfullt i utrikespolitiskt hänseende. Att man med sådan tydlighet förkastade alla former av beväpnad intervention före det tredje Gulfkriget och i Jugoslavien bidrog till att påvedömet alltmer formades till att bli en fredsbevarande makt. Här tillkom även fördjupade reflektioner kring legitimiteten i beväpnade humanitära interventioner.
Sett ur ett politiskt-diplomatiskt perspektiv utgör detta tydliga riktlinjer som ingen modern påve i praktiken kan undgå. Det är även Franciskus medveten om, och med hjälp av sin statssekreterare Pietro Parolin har han knutit an till detta arv. Parolin har fått sin utbildning vid den påvliga diplomatiska akademin och har tidigare arbetat som nuntie och som undersekreterare i avdelningen för relationerna med andra stater i Vatikanens statssekretariat i Rom. Till skillnad från hur det var under Benedictus XVI ligger ansvaret för utrikespolitiken numera i professionella händer. Den förre påvens statssekreterare, teologiprofessorn och ordensmannen Tarcisio Bertone, framstod ofta som överbelastad, särskilt i fråga om krishantering (ta till exempel fallet Richard Williamson eller talet i Regensburg). När det gäller Parolins karaktär och tankesätt är han helt och hållet montiniano (som man säger i Rom), det vill säga att han har skolats av Giovanni Battista Montini, det vill säga Paulus VI. Påven Montini utgör även en viktig referenspunkt för Franciskus. Det finns ingen annan påve som han citerar så flitigt i sina skrivelser som Paulus VI.
Om man vill göra sig en bild av hur betydelsefull han är för Franciskus och hans statssekreterare kan man studera det hyllningstal som Parolin höll i Paulus VI:s hemstad Brescia för två år sedan. För Parolin är han framför allt dialogens påve, författare till ”dialogencyklikan” (Ecclesiam suam, 1964), som lät denna aspekt bli en ledstjärna för hur han utövade sitt ämbete. Parolin förklarade i sitt tal hur dialog var ”kungsvägen för Paulus VI, medlet för att upprätta relationer mellan personer, folk och stater, vilande på ömsesidig respekt och global solidaritet” – bortom religiösa, politiska och filosofiska meningsskiljaktigheter.
I encyklikan från 1964 fokuserade Paulus VI särskilt den dialog som kyrkan måste ägna sig åt: dialogen med alla människor av god vilja, med andra religioner, med de splittrade kristna och även inom kyrkan. Dialogen måste genomföras på lika villkor och vara öppen för olika resultat. Franciskus knyter an till denna tradition genom att verka för utrikespolitiska och inomkyrkliga dialoger, utan förbehåll utifrån en viss världsåskådning eller utifrån färdiga lösningar, och försöker även skapa platser där detta kan äga rum. Det var i denna anda som man lyckades upprätta en kommunikationskanal som ledde till att Washington och Havanna återupptog sina diplomatiska förbindelser 17 december 2014, vilket skedde via ärkebiskop Jaime Ortega från Havanna och USA:s utrikesminister John Kerry. Samma dag kungjorde Vatikanens pressavdelning: ”Heliga stolen, som i oktober förra året tog emot delegationer från dessa båda länder, ville ställa sig i det godas tjänst och främja en dialog kring känsliga frågor, vilket har lett fram till en tillfredsställande lösning för bägge parter.”
Detta var klassisk fredsdiplomati, såsom den tog sin början i och med Leo XIII, försöksvis fortsattes av Benedictus XV under första världskriget och tillämpades med framgång av Johannes Paulus II i Beagle-konflikten mellan Argentina och Chile. Att främja konstruktiv dialog – det är en exakt beskrivning av hur Vatikanen ser på sin egen utrikespolitik i våra dagar.
Ibland kan Franciskus tilltro till dialogens inneboende kraft framstå som en smula naiv, som när han till exempel bjöd in Israels president Simon Peres och den palestinske presidenten Mahmut Abbas till samtal och gemensam bön i Vatikanen i juni 2014. Man måste försöka allt och alltid ge dialogen en ny chans, upprepar påven gång på gång.
Men Franciskus använder även Montinis dialogprincip i kontakt med andra religioner. Här kunde han fram till 2018 luta sig mot den kloke kardinal Jean-Louis Taurans erfarenheter. Inom inget annat område knyter han tydligare an till Johannes Paulus II. Den polske påven förstod att konflikter alltid uppstår när människor med olika religioner lever tillsammans, men att religionerna också bär på en stor fredspotential. Det var denna insikt som fick honom att bjuda in till det första världsfredsmötet i Assisi 1986, för att tillsammans med företrädare för de olika världsreligionerna och de kristna kyrkorna bära vittnesbörd om fred. De slående bilderna av de färgglatt klädda religionsföreträdarna som tillsammans hade samlats inne i den helige Franciskus basilika spreds över hela världen. Joseph Ratzinger, som hade varnat för en gemensam bön med de inbjudna gästerna, tog som påve visst avstånd från det arv som hans föregångare hade efterlämnat. Som svar till en person som kritiserade mötet i Assisi skrev han 2011: ”De betänkligheter som Ni ger uttryck för med anledning av mitt deltagande i Assisi-jubileet förstår jag mycket väl. Men det var likväl nödvändigt att högtidlighålla detta minne och efter att noga ha tänkt igenom saken kom jag fram till att det bästa vore att jag själv begav mig dit för att försöka påverka riktningen för det hela. I vilket fall som helst kommer jag att göra allt jag kan för att omöjliggöra att evenemanget tolkas på ett relativistiskt eller synkretistiskt sätt. Det står emellertid klart att jag även fortsättningsvis tror och bekänner det som jag i skriften Dominus Iesus har velat påminna kyrkan om.”
Sådana försiktighetsmått verkade inte vara aktuella vid 2016 års världsfredsmöte. Via personliga samtal byggde Franciskus upp förtroendefulla relationer till en mängd representanter för andra religioner. Helt och hållet i Karol Wojtyłas anda skrev han: ”Sann religion är en källa till fred och inte våld. Ingen får använda Guds namn i syfte att bruka våld! Att döda i Guds namn är ett helgerån! Att diskriminera i Guds namn är omänskligt!” Samma anda återfinns i Abu Dhabi-deklarationen som Franciskus undertecknade tillsammans med Al-Azhar-universitetets storimam Ahmad Al-Tayyeb: med högsta akademiska auktoritet inom sunniislam påminde han om de båda religionernas gemensamma värderingar och mål, bland annat att bevara världsfreden, skydda familjen, gamla och barn, att arbeta mot terrorism och att stå upp för mänskliga rättigheter.
Två anmärkningsvärda encyklikor
I sin fredsencyklika från 1963 uppmanade påven Johannes XXIII oss att skilja mellan misstag och den som tar miste. I samma anda uppmanade Ecclesiam suam alla kristna att ge sig in i en förbehållslös och respektfull dialog med icketroende. Det är därför inte särskilt förvånande att Vatikanens diplomatiska strävanden även riktar sig mot kommunisterna i Peking, i synnerhet som Kinafrågan har förblivit olöst sedan Pius XII. Den överenskommelse som slöts 2018 lyckades inte råda bot på splittringen mellan regimtrogna katoliker och den underjordiska kyrkan. Överenskommelsen förnyades nyligen, men när det gäller den gemensamma utnämningen av biskopar har man fortfarande inte gjort några framsteg. Möjligheterna att normalisera relationerna mellan Kina och Vatikanen försvåras även av att Heliga stolen har diplomatiska förbindelser med Taiwan. Kommer påven på sikt att offra dem för att komma nå ett samförstånd med Peking?
Hur ska då de båda encyklikorna Laudato si’ (2015) och Fratelli tutti (2020) förstås i relation till denna långtgående beredskap att föra en dialog? När det kommer till miljöförstöring och klimatkris, och i fråga om de globala migrationsrörelserna, slår de båda encyklikorna an en ton som många i västvärlden uppfattar som problematisk. När Franciskus 2015 i Bolivia gick till hårt angrepp mot den rådande ekonomiska ordningen togs det emot med förvåning. Hans tal uppfattades på många håll som en tillspetsad kommentar till Laudato si’: ”Den första uppgiften består i att ställa ekonomin i folkets tjänst: människor och natur får inte underordnas pengar. Vi säger nej till en ekonomi baserad på uteslutning och sociala orättvisor, där pengarna styr i stället för att tjäna. En sådan ekonomi dödar. En sådan ekonomi utesluter människor. En sådan ekonomi förstör moder jord.” I Franciskus kritik mot det globala kapitalistiska systemets avarter och mot globaliseringen finns en viss släktskap med hur Johannes Paulus II ofta kritiserade västvärldens livsstil med dess påstådda fokus på konsumtion, individualism och hedonism.
Men om man verkligen vill förstå de båda encyklikorna, så måste man återigen vända blicken mot Paulus VI. Med sin encyklika Populorum progressio ställde han sig redan 1967 på utvecklingsländernas och alla förtryckta människors sida och krävde för dem verklig delaktighet i den globala utvecklingen. Det är precis här som Franciskus knyter an till Paulus VI. Han vidareutvecklar dessa tankar genom att med emfas stödja dem som kämpar mot klimatförändringarna och dem som vill förbättra hur vi skyddar vårt klimat. År 1967 var klimatförändringar och miljöförstöring ännu inte en avgörande fråga. I dag, däremot, skapar de nya ojämlikheter och hotar de fattiga folkens möjligheter att förbättra sina yttre omständigheter. Folkens suveränitet får inte urholkas av nya ekonomiska beroendeförhållanden: ”Den nya och den gamla kolonialismen som gör de fattigare länderna till blott råvaruleverantörer och leverantörer av billig arbetskraft skapar våld, lidande, påtvingad migration och allt det onda som vi ser inför oss. Det gemensamma hus som tillhör oss alla plundras, ödeläggs och missköts ostraffat.” Enligt Laudato si’ kan miljöförstöringens problem bara lösas på internationell nivå eftersom nationella insatser inte har tillräcklig räckvidd och inte heller kan leva upp till de fattiga ländernas krav.
För Franciskus är det en självklarhet att den enskilda människans värde bara garanteras inom ramarna för en ekonomisk ordning som är både rättfärdig och miljömedveten. De enskilda personernas öde hänger samman med staternas. Först om de mänskliga rättigheterna gäller för var och en blir det möjligt att skapa rättfärdighet på internationell nivå. Därmed ansluter sig Franciskus högst medvetet till en ansats med ursprung i Johannes XXIII:s läroämbete. När påvarna har uttalat sig om den sociala frågan har de alltmer kommit att sammanblanda socialetik och etik på individuell nivå. Särskilt Paulus VI och Johannes Paulus II förklarade ofta att en global fred måste vila på respekt för de mänskliga rättigheterna. Laudato si’ och Fratelli tutti innebär en utveckling av de senaste 60 årens socialencyklikor, även därigenom att de inte bara riktar sig till katoliker, utan till hela världen. Det var Johannes XXIII som i sin encyklika från år 1963 Pacem in terris för första gången vände sig till ”alla människor av god vilja”. Även för Franciskus är det alltså fråga om ingenting mindre än en global etik, inte om en särskild moral för katoliker.
Utrikespolitiken har spelat en viktig roll i alla pontifikat under 1900- och 2000-talet. Fyra av dessa påvar har studerat vid diplomatakademin och sex av dem hade en avsevärd diplomatisk karriär bakom sig när de valdes till påve – det är därför helt befogat att tala om ”diplomatpåvarnas tidsålder”. Det finns ingen liknande trend under hela kyrkans historia. Aldrig någonsin tidigare har kyrkan under mer än hundra år letts av män med en diplomatisk-politisk profil. Vid en första anblick passar Franciskus inte in i den här skaran: han är ordensman och biskop, och som sådan har han formats av en annorlunda miljö och dessutom har han ett uppförande och ett sätt att tala som ofta är ”odiplomatiskt”. Men likväl ansluter han sig till denna politisk-diplomatiska traditionslinje, för det första genom att omge sig med ytterst kompetenta medarbetare (Parolin, Tauran; nyligen utnämnde han en ung diplomat till privatsekreterare). Men denna kontinuitet blir för det andra ännu tydligare i hans socialencyklikor som till en början kan framstå som främmande och radikala på ett irriterande sätt, men som vid närmare påseende tydligt hänger samman med den politiska hållning som har varit utmärkande för 1900-talets påvar.
När det gäller påvarnas historia bör man inte förvänta sig några radikala brott. Men likväl förekommer det måttfulla kursändringar eller försiktiga vidareutvecklingar. Vissa dokument pratar man inte längre om, medan man på ett tydligt sätt knyter an till andra. Denna konst behärskar den nuvarande påven till fullo. Såtillvida är han mer diplomatisk än han vid en första blick kan framstå som.
Översättning: Stefan Jarl
Jörg Ernestis senaste bok är Friedensmacht. Die vatikanische Außenpolitik seit 1870 (En fredsmakt: Vatikanens utrikespolitik sedan 1870), Herder 2022”).
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2022.
Jörg Ernesti är professor i medeltida och nyare kyrkohistoria vid universitetet i Augsburg.
Ur Signum nr 5/2022, s. 21–25.