av DANIEL STATTIN
Den 19 mars 2022 promulgerade påven Franciskus den nya apostoliska konstitutionen Praedicate evangelium (Predika evangeliet). Den apostoliska konstitutionen – på svenska passar det egentligen bättre att tala om den som en förvaltningsförfattning – reglerar den romerska kurians organisation och arbete. Konstitutionen trädde i kraft på pingstdagen den 5 juni 2022 och ersatte då den dittills gällande konstitutionen, Pastor bonus, som beslutades av Johannes Paulus II.
Praedicate evangelium har varit emotsedd under ganska lång tid och har föregåtts av reformer under Franciskus pontifikat, inte minst avseende den ekonomiska förvaltningen. I diskussionen om konstitutionen i katolska massmedier sägs ofta att förändringarna är ett resultat av det som sades i samband med den konklav där Franciskus valdes till påve, det vill säga att förändringarna är en del av hans mandat.
Förändringen av konstitutionen är den huvudsakliga uppgift som det så kallade kardinalrådet arbetat med sedan det tillsattes. Slutresultatet innebär viktiga förändringar från vad som gällt enligt Pastor bonus, men är inte så långtgående som det ibland gjorts gällande att den nya konstitutionen skulle bli. Konstitutionen är inte heller i egentlig mening helt ny, eftersom flera av de regler som finns i konstitutionen redan implementerats i andra rättsliga instrument. Det viktigaste exemplet på att Praedicate evangelium till stora delar kodifierar påvens tidigare reformer av den katolska kyrkans centrala förvaltning torde vara den nya organisationen för den ekonomiska förvaltningen, med Ekonomirådet och Ekonomisekretariatet som viktigaste organ.
Det bör redan inledningsvis framhållas att Praedicate evangelium inte kommer att vara den enda regleringen av kurian. Åtskilliga frågor kommer också fortsättningsvis att regleras genom statuter och arbetsordningar för enskilda organ.
Praedicate evangeliums bärande tankar
Av avgörande betydelse för hur Praedicate evangelium skall uppfattas är de bärande tankarna bakom dess tillkomst. Dessa bärande tankar ger uttryck för Franciskus sätt att se på kurian, samtidigt som de som tolkningsprincip i den kanoniska rätten skall få genomslag när konstitutionen tolkas.
I olika sammanhang har Franciskus återkommit till kyrkan som en missionerande kyrka och detta kommer till uttryck också i Praedicate evangelium. I konstitutionens preambel heter det i fri översättning (konstitutionen finns ännu endast på italienska) att dess syfte är att ”bättre harmonisera det nutida utövandet av kurians arbete med den evangelisationens väg på vilken kyrkan nu befinner sig”. Innebörden av detta är närmast att man numera inte kan tala om ett egentligt kristet område, utan att behovet av mission finns överallt, inte minst i Europa.
En annan bärande tanke som anses komma till uttryck i Praedicate evangelium är synodalitet, det vill säga ett ständigt återkommande rådslag där inte bara biskopar och präster utan hela Guds folk får vara med och bestämma kyrkans agenda (se om synodalitet Anders Piltz i Signum nr 8/2019) eller, som påven uttryckt det, ett ömsesidigt lyssnande där alla har något att lära som i den synodala process som för närvarande genomförs i kyrkan. Det är tydligt att synodalitetstanken är närvarande i Praedicate evangelium, till exempel i konstitutionens preambel, i dess referenser till biskopssynoden eller i dess betoning av lekfolkets möjlighet att utöva formellt ledarskap, men det återstår att se vad dessa skrivningar betyder i praktiken.
En ytterligare bärande tanke, kanske i vissa avseenden den viktigaste, är att kurian inte är en del av kyrkans hierarki i egentlig mening. Det innebär att kurian inte skall ses som en hierarkisk nivå mellan påven och biskoparna, utan som en del av påvens ledarskap i kyrkan. Det rör sig med andra ord om vad som skulle kunna kallas en ”stabsfunktion” som inte är en del i kyrkans ”linjeorganisation”. Kurian skall biträda påven i hans uppgifter men också stå till biskoparnas förfogande med stöd och råd hellre än anvisningar, påpekanden och uppföljning. Skrivningarna om detta i Praedicate evangelium, men kanske framför allt i de kommentarer som lämnats om konstitutionen, antyder att det upplevts som ett problem att kurian agerat styrande på egen hand i det föregående.
Det är svårt att säga om kurians roll tidigare varit problematisk i förhållande till biskoparna. För den som arbetar med organisationsfrågor torde inte tanken om kurian som en stabsfunktion vara särskilt revolutionerande, så frågan är om inte Praedicate evangelium i detta avseende främst anpassar sig till vad som gäller i andra större organisationer (tänk utifrån svenska förhållanden på statsrådsberedningen i Regeringskansliet, högkvarteret i Försvarsmakten eller koncernledningen i de största börsföretagen). Hur som helst betonas det i Praedicate evangelium att kurian inte utövar sina uppgifter som en självständig del av den kyrkliga hierarkin, utan på påvens mandat. Kurian kan alltså fatta beslut, lämna anvisningar, styra och följa upp, men endast om den fått ett specifikt eller generellt mandat från påven att göra så. I annat fall är kurian endast en rådgivande stabsfunktion. I praktiken kommer det säkert att vara en grannlaga uppgift att, mot bakgrund av Praedicate evangelium, inom kurian klargöra var gränsen går för lämnade påvliga mandat och när ett ärende måste underställas påven för beslut.
Kurians organisation
Kurians organisation enligt Praedicate evangelium avviker i vissa avseenden från dess organisation enligt Pastor bonus, frågan är emellertid hur stor betydelse ändringarna får i praktiken. Den tveklöst mest diskuterade förändringen är att uppräkningen av dikasterier i Franciskus konstitution förändrats. I Pastor bonus började uppräkningen av dikasterier efter Statssekretariatet med Troskongregationen, på kuriajargong ”La Suprema”. I Praedicate evangelium är ordningen en annan:
- Dikasteriet för evangelisation
- Dikasteriet för trosläran
- Dikasteriet för biståndsarbete
Samtidigt som ordningen mellan dikasterierna ändrats betonas i olika sammanhang att den inte har någon direkt juridisk betydelse. Å andra sidan kan den förändrade ordningen ses som en naturlig följd av Franciskus betoning av evangelisationen som kyrkans huvuduppgift, men faktiskt också som en utveckling från Johannes Paulus II:s och Benedictus XVI:s pontifikat.
Andra nyheter i kurians organisation är att Påvliga kommissionen för skydd för minderåriga, som hittills varit självständig, flyttas in i Dikasteriet för trosläran, att ett nytt dikasterium för utbildning och kultur bildas genom sammanslagning av Påvliga rådet för kultur och Utbildningskongregationen samt att de förändringar som gjorts i Statssekretariatets och Troskongregationens organisationer och den nya rollen för Ekonomisekretariatet kodifieras.
För att förstå kurians organisation enligt såväl Pastor bonus som Praedicate evangelium och förändringarna mellan dem, är det viktigt att klargöra den terminologi som används. I Pastor bonus används termen dikasterium (av grekiska δικαστήριον, romaniserat dikasterion, med ursprungsbetydelsen domstol) för de olika avdelningarna i kurian, alltså Statssekretariatet, kongregationerna, påvliga råden, påvliga kommissionerna och tribunalerna. Kongregationerna skilde sig från de påvliga råden genom att ha delegerad beslutsmakt, medan råden i huvudsak var rådgivande. I Praedicate evangelium försvinner kongregations- och rådsbegreppen och ersätts av det gemensamma dikasterium. En skillnad är att Statssekretariatet enligt Praedicate evangelium inte längre är ett dikasterium, utan en egen organisationsform överordnad dikasterierna. Inte heller Ekonomisekretariatet är ett dikasterium, utan en egen organisationsform. Härutöver finns tribunaler och vissa mindre kuriaenheter för olika specialuppgifter.
Statssekretariatet
Statssekretariatet har varit ett centralt organ i kurian alltsedan det inrättades som Secretaria Apostolica i den apostoliska konstitutionen Non debet reprehensibile år 1487. Efterhand kom sekretariatet att inta rollen som den främsta enheten i kurian. Inför arbetet med Praedicate evangelium fanns det tankar på att minska den roll som sekretariatet spelar, men resultatet kan kanske sägas vara det motsatta eftersom sekretariatet så tydligt ställs över dikasterierna. Av större betydelse är i så fall att Statssekretariatet förlorat mycket av sin ekonomiska makt till Ekonomisekretariatet genom Franciskus reformer.
Statssekretariatet leds av kardinalstatssekreteraren (officiellt Segretario di Stato di Sua Santità på italienska) som emellanåt liknas vid en premiärminister. Jämförelsen med en premiärminister har fog för sig så länge det gäller den folkrättsliga entiteten Heliga stolen, medan det är ordföranden för Påvliga rådet för Vatikanstaten som är dess regeringschef.
Inom Statssekretariatet finns det numera tre huvudavdelningar, nämligen avdelningen för allmänna ärenden, avdelningen för relationer med stater och avdelningen för den diplomatiska personalen. Avdelningen för allmänna ärenden ansvarar för sådant som att koordinera kurians arbete, förbereda ärenden där påven skall fatta beslut, utarbeta officiella handlingar och skrivelser. Den kan liknas vid till exempel presidentstaben i Amerikas förenta stater. Avdelningen leds av en ärkebiskop med titeln ”statssekreterarens ersättare för allmänna ärenden” (”substituto”). Avdelningen för relationer med stater är vad som närmast motsvarar Heliga stolens utrikesdepartement och leds av en ärkebiskop, med titeln ”sekreterare för relationer med stater”, som fungerar som en utrikesminister. Utöver löpande relationer med stater svarar avdelningen för relationer med internationella organisationer, utarbetande av konkordat och liknande åtgärder som brukar falla under ett utrikesdepartements ansvarsområden.
Ekonomirådet och Ekonomisekretariatet
Ekonomirådet och Ekonomisekretariatet skapades genom Franciskus apostoliska brev Fidelis dispensator et prudens år 2014. Strax efteråt övertog sekretariatet också uppgifter som utförts av administrationen för Vatikanens egendomsförvaltning (”Administration for the Patrimony of the Apostolic See”), vilket ytterligare ökade dess betydelse. Rådet och sekretariatet regleras i en särskild statut från år 2015 som delvis kodifierats i Praedicate evangelium. Efter det att Statssekretariatets hantering av vissa investeringar och donationer uppgående till hundratals miljoner euro ifrågasatts beslutade påven att överlåta mycket åt Statssekretariatets ekonomiska beslutsmakt till Ekonomisekretariatet.
Ekonomirådet är ett övergripande övervakningsorgan, som enligt det apostoliska brevet skall utöva ”[…] tillsyn över de administrativa och ekonomiska strukturerna i den romerska kurians dikasterier, institutioner med koppling till Heliga stolen, samt Vatikanstaten.” Det övergripande målet med rådets verksamhet kan beskrivas som att säkerställa att Heliga stolens och Vatikanstatens redovisning, ekonomiska underlag och finansiella transparens är på internationellt godtagbar nivå.
Ekonomisekretariatets uppgift framgår av samma handlingar som reglerar ekonomirådet. Det heter i Fidelis dispensator et prudens bland annat om sekretariatet: ”I linje med de riktlinjer som fastslagits av Ekonomirådet, är Sekretariatet direkt ansvarigt inför den helige fadern och behörigt att sköta den ekonomiska kontrollen och övervakningen av organen [hänvisning till statuten punkt 1], inklusive regelverk och procedurer för inköp och för allokering av arbetskraft, med vederbörlig hänsyn till varje organs respektive behörighet. Sekretariatets behörighet utsträcker sig till allt som på något sätt berör dessa frågor.”
Relationen mellan rådet och sekretariatet torde bli ungefär att rådet skall avgöra vilka principer som skall gälla för den ekonomiska förvaltningen, och sekretariatet inför påven skall svara för att dessa upprätthålls. Båda organen är ur ett vatikanskt perspektiv relativt nya, så det återstår att se hur de utvecklas, men ändå framstår redan införandet av dem som ett betydelsefullt steg framåt för den ekonomiska förvaltningen vid Heliga stolen och i Vatikanstaten.
Utöver rådet och sekretariatet finns det en ”generalrevisor” som svarar för revisionen av de olika organen i kurian och Finansinspektionen vars viktigaste uppgift är att utöva tillsyn över Vatikanbanken och dess verksamhet.
Dikasteriet för evangelisation
En av påven Franciskus bärande idéer med Praedicate evangelium är, som redan konstaterats, att kyrkans missionerande uppdrag skall få genomslag i kurian. Därför nämns det nya Dikasteriet för evangelisation först av dikasterierna, efter endast Statssekretariatet. Det nya dikasteriet består av en sammanslagning av det tidigare påvliga rådet för nyevangelisation och evangelisationskongregationen (”Congregation for the Evangelization of Peoples”).
Detta påvliga råd tillkom under Benedictus XVI med ansvar för att förnya evangelisationen i länder där kyrkan länge varit verksam ”men som genomlever en progressiv sekularisering i samhället och en sorts förmörkelse av Gudsförståelsen”, men begreppet nyevangelisation härstammar från Johannes Paulus II. När Franciskus lyfter fram evangelisationen som kyrkans viktigaste uppgift är det således på sätt och vis ett fullföljande av en utveckling som hans företrädare startade. Evangelisationskongregationen ansvarade för kyrkans uppbyggnad och verksamhet i så kallade missionsterritorier.
Ansvarsfördelningen mellan de gamla organen består såvitt framgår av diskussionen om Praedicate evangelium i den interna uppdelningen i två sektioner i det nya dikasteriet med var sin proprefekt. Franciskus markerar den vikt han lägger vid kyrkans missionerande uppdrag genom att själv behålla prefektskapet för det sammanslagna dikasteriet. Huruvida det är klokt att påven behåller ordförandeskapet för den nya dikasteriet med två proprefekter som närmaste medarbetare återstår att se, men det är onekligen en betydelsefull markering och säkert viktigare än i vilken ordning dikasterierna nämns i konstitutionen.
Dikasteriet för trosläran
Dikasteriet för trosläran består i Praedicate evangelium av två sektioner under ledning av en gemensam prefekt, men med olika sekreterare (till skillnad från Dikasteriet för evangelisation som har två proprefekter), nämligen lärosektionen och disciplinsektionen.
Lärosektionen skall bland annat vaka över kyrkans lära i nära samarbete med biskoparna och granska skrifter om läran och vid behov i dialog med deras författare föreslå förändringar. Detta är uppgifter som Troskongregationen och dess föregångare egentligen alltid haft, och den stora nyheten är kanske att Franciskus synodalitetstanke, det vill säga att uppgifterna skall utövas i samarbete med biskoparna, kommer till tydligt uttryck i konstitutionstexten. Disciplinsektionen skall bereda olika former av disciplinärenden och överträdelser av kanonisk rätt som faller under dikasteriets och kurians tribunalers jurisdiktion.
Till Dikasteriet för trosläran kommer den hittills självständiga påvliga kommissionen för skydd av minderåriga att hänföras. Kommissionen, som leds av en kardinal och består av både präster och lekmän, är i första hand rådgivande men kan också ta initiativ som föreläggs påven för beslut och infordra redogörelser från olika entiteter i kyrkan. Även i fortsättningen kommer kommissionen att verka självständigt under en egen ordförande, men med större närhet till Dikasteriet för troslärans disciplinsektion som är den del av kurian som har ansvaret för att utreda och lagföra övergrepp.
Lekfolkets ställning
I Praedicate evangelium betonas – åter i enlighet med synodalitetstanken – lekfolkets betydelse för kyrkans styrelse och kurians arbete. Den kanske största förändringen mot vad som hittills gällt är att konstitutionen öppnar för att lekmän skall kunna leda dikasterier och inneha andra ledande befattningar. Den som bara läser Praedicate evangelium kan få för sig att denna generella princip gäller snart sagt alla ämbeten, men den generella principen kommer med all säkerhet att modifieras i de särskilda statuter och arbetsordningar som skall antas för de olika dikasterierna. Även om det är svårt att tro att de blir några stora förändringar på kort sikt, så har förändringen skapat relativt mycket diskussion. I vilken utsträckning det är önskvärt och lämpligt med lekmän i ledande roller är fortsatt en öppen fråga.
Det har ifrågasatts om inte Praedicate evangeliums skrivningar om lekmannainflytande kräver ändringar i kanonisk rätt i övrigt. Såvitt framgår är emellertid kardinalrådets uppfattning att eftersom den beslutsmakt som delegerats från påven till kurian inte bygger på delegaternas egenskap av att vara biskopar eller präster, utan på påvens rätt att delegera, är det möjligt för påven att utse den delegat som han tycker är lämplig.
Möten
Ett sannolikt annat uttryck för synodalitetstanken är de återkommande referenserna till olika former av möten i dikasterier, mellan dikasterier och mellan påven och dikasteriernas prefekter. Administrativt arbete förutsätter naturligtvis möten, men möten i sig räcker sällan för att styra en organisation. I vissa avseenden kan dock skrivningarna om möten få betydelse, som att det i Praedicate evangelium framstår som att alla prefekter regelbundet skall träffa påven, medan det enligt den praxis som utvecklades enligt Pastor bonus endast var prefekterna för tros- och biskopskongregationerna som hade regelbundna möten med påven.
För att den synodala kultur, eller om man så vill möteskultur, som Praedicate evangelium implementerar skall fungera krävs också koordination. Vem som svarar för koordinationen är därför ofta en viktig fråga i en administrativ organisation. I kurian framstår det by default som att det är Statssekretariatet som är den koordinerande enheten, något som sannolikt ökar eller i vart fall säkrar sekretariatets maktställning.
Pastoral erfarenhet och tidsbegränsade uppdrag
Praedicate evangelium betonar vikten av pastoral erfarenhet. Konstitutionen förutsätter att den som får ett uppdrag i kurian har tidigare pastoral erfarenhet. Tanken är också att kurieuppdragen inte skall vara eviga, utan att de biskopar och präster som har sådana efter fullgjord tid skall återgå till de stift eller ordnar från vilka de kommit och därmed också återgå till pastorala uppgifter, undervisning eller liknande. I de flesta fall är uppdragstiden i kurian fem år med möjlighet till förlängning i ytterligare fem år och därefter efter särskilt beslut av påven.
Tanken med tidsbegränsade kurieförordnanden och återgång till pastorala uppgifter, undervisning eller liknande är sympatisk. Det skall dock noteras att det i kommentarerna som lämnats i katolsk massmedia till Praedicate evangelium diskuterats om det verkligen fungerar med ett sådant löpande utbyte av specialister och generalister. Man kan anta att kurian behöver hitta någon praktisk medelväg.
Slutord
Praedicate evangelium har emotsetts i nästan ett decennium (att jämföra med att Pastor bonus tog 16 år att utarbeta). Förväntningarna på genomgripande förändringar har varit stora, men några sådana tycks egentligen inte ha skett i den juridiska texten. Möjligen är de tankegångar som ligger bakom Praedicate evangelium av större betydelse för kurians funktion i det kommande än vad de enskilda skrivningarna indikerar.
Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2022, s. 16–21.