av ANTONIO SPADARO
Torsdagen den 19 maj 2022. ”Välkomna! Ser ni? Jag sitter i min nya påvliga bärstol!” Så skämtar påven och syftar på att han sitter i en rullstol på grund av sina smärtor i knäet. Franciskus hälsade på var och en av chefredaktörerna för Jesuitordens europeiska kulturtidskrifter, som hade samlats till ett möte med påven i Vatikanen, närmare bestämt i Apostoliska palatsets privatbibliotek.
På bilden finns tio chefredaktörer: (fr.v.) Lucienne Bittar från Choisir (Schweiz), Frances Murphy från ThinkingFaith (Storbritannien), Arpad Hovarth från A Szív (Ungern), Antonio Spadaro från La Civiltà Cattolica (Italien), Arturo Sosa, Jesuitordens generalföreståndare, påven Franciskus, Jaime Tatay från Razón y fe (Spanien), José Frazão Correia från Brotéria (Portugal), Ulf Jonsson från Signum (Sverige), Robert Mesaros från Viera a život (Slovakien), Stefan Kiechle från Stimmen der Zeit (Tyskland) samt Paweł Kosinski från Deon (Polen). Tre av dessa är lekmän, varav två kvinnor (för den schweiziska och den brittiska tidskriften). De övriga är jesuiter.
Mötet med påven utgjorde denna gång en av programpunkterna under chefredaktörernas årliga gemensamma sammankomst.1 Vid mötet med påven deltog även jesuiternas ordensgeneral, p. Arturo Sosa. ”Jag har inte förberett något tal – säger påven –, så, om ni vill, kan ni ställa frågor. Om vi samtalar kommer vårt möte att bli rikare”.
Tack så mycket, Helige fader, för detta möte. Vad har Jesuitordens tidskrifter för betydelse och mission? Finns det något specifikt uppdrag som Du vill tilldela oss?
Det är inte lätt att ge ett exakt svar. Allmänt sett anser jag naturligtvis att kulturtidskrifternas uppdrag är att de ska kommunicera med omvärlden. Jag skulle dock vilja lägga till att de helst ska kommunicera på det mest ”inkarnerade” och personliga sättet, det vill säga utan att tappa kontakten med verkligheten och människorna – kommunikationen bör ske ”ansikte mot ansikte”. Jag menar alltså att det inte bara är idéer som ska kommuniceras. Det räcker inte. Det man måste kommunicera är framför allt idéer som härstammar ur verklig erfarenhet. Det betraktar jag som mycket viktigt. Idéerna måste härstamma ur verklig erfarenhet.
Låt oss ta ett exempel. Tänk på fenomenet heresi. Det finns både teologiska och mänskliga heresier. Enligt min uppfattning uppstår en heresi när en idé kopplas loss från den mänskliga verkligheten. Om jag inte minns fel var det Chesterton som sade att ”en heresi är en idé som har blivit galen”. Den har blivit galen därför att den har tappat sin mänskliga förankring.
Jesuiterna borde inte vara intresserade av att kommunicera abstrakta idéer. Tvärtom är de intresserade av att förmedla mänskliga erfarenheter genom idéer och diskussioner. Erfarenheten är början. Idéerna är sedan till för att diskuteras. Att man diskuterar är bra, men enligt min åsikt är det inte tillräckligt. Det är den mänskliga verkligheten som behöver urskiljas. Urskiljandet är det viktigaste. Att redogöra för diskussioner kan inte vara en jesuitidskrifts enda mission. En jesuittidskrift måste framför allt främja det urskiljande som leder till handling.
Och ibland, för att kunna urskilja, måste man kasta en sten. När man kastar en sten rör vattnet på sig, allt kommer i rörelse och blir urskiljbart. Men om man i stället för en sten kastar … en matematisk ekvation eller ett teorem då blir det ingen rörelse, och således heller inget urskiljande.
Observera att detta fenomen, det vill säga abstrakta idéer om den mänskliga verkligheten, existerar sedan länge. Exempelvis satte det sin prägel på den dekadenta skolastiken, en teologisk skolriktning som bara bestod av idéer och hade avlägsnat sig från frälsningens verklighet, som innebär att man möter Jesus Kristus. Det är därför som kulturtidskrifterna måste fokusera verkligheten. Verkligheten överträffar alltid idéerna. Och ju mer upprörande verkligheten är, desto bättre.
Till exempel träffade jag nyligen ”Sankta Marta-gruppen” som arbetar med att bekämpa den fruktansvärda människohandeln – trafficking. Deras engagemang berör oss och hjälper oss att engagera oss. Däremot berörs ingen av abstrakta idéer om slaveri. Man måste utgå från erfarenheten och hur den skildras.
Det här är den grund som jag skulle vilja föreslå och min rekommendation till er: att verkligheten överträffar idéerna, och därför ska man skildra idéer och reflektioner som härstammar ur verkligheten.
Om man träder in i en abstrakt värld bestående av bara idéer och avlägsnar sig från verkligheten försätter man sig i en löjeväckande situation. Idéerna kan diskuteras, men det är verkligheten som kan urskiljas. Och urskiljandet är Jesuitordens karisma. Enligt min uppfattning är det Jesuitordens främsta karisma, och det är det som jesuiterna måste fortsätta att koncentrera sig på, även när de driver sina kulturtidskrifter. Jesuiternas kulturtidskrifter måste vara tidskrifter som underlättar och befrämjar urskiljandet.
Jesuitorden är verksam i Ukraina, som är en del av den provins av Jesuitorden som jag själv kommer ifrån. Vi bevittnar just nu ett anfallskrig. Vi skriver om det i våra tidskrifter. Vad har Du för råd att ge för hur vi ska rapportera om det som pågår? Hur kan vi bidra till en framtid i fred?
För att svara på den här frågan måste vi avlägsna oss från den vanliga ”Rödluvan-modellen”: Rödluvan är god och vargen är ond. Men världen är inte befolkad av människor som är metafysiskt goda eller onda, på något abstrakt sätt. Vi är i dag åskådare till en global utveckling med många olika sammanflätade aspekter. Ett par månader innan kriget började träffade jag en statschef, en klok och fåordig man, verkligen en mycket klok person. Och efter att ha pratat om de frågor som han ville prata om sade han att han var väldigt orolig över hur Nato agerar. Jag frågade varför och han svarade: ”De håller på att höja sin röst precis vid Rysslands gränser. Och de förstår inte att ryssarna ser världen ur ett imperialistiskt perspektiv och vägrar att låta någon främmande makt komma dem för nära.” Han avslutade med att säga: ”Den aktuella situationen skulle kunna leda till krig.” Detta var hans åsikt. Den 24 februari började kriget. Den statschefen hade lagt märke till varningarna för vad som höll på att inträffa.
Det vi nu ser är en oerhörd brutalitet och grymhet med vilken det här kriget förs av de trupper som ryssarna städslar, oftast bestående av legosoldater. Ryssarna föredrar i verkligheten att skicka tjetjener, syrier, legosoldater. Men problemet är att detta är det enda som vi ser, vilket naturligtvis är monstruöst, och att vi inte ser det drama som ligger bakom detta krig, som man kanske på något vis valde att provocera fram eller i vart fall inte hindrade. Jag märker att det finns ett starkt intresse för att testa och sälja vapen. Det är ett riktigt sorgligt konstaterande, men i grund och botten är det faktiskt det som står på spel.
Här skulle kanske någon invända och säga: ”Du stödjer ju Putin!” Nej, det gör jag inte. Det vore förenklat och felaktigt att påstå det. Men jag är emot att man bortser från situationens komplexitet genom att bara dela in människorna i de goda och de onda, och att sedan bortse från de bakomliggande orsakerna och intressena som i själva verket är mycket komplexa. När vi bevittnar den brutalitet och grymhet som utförs av den ryska armén får vi inte glömma bort de bakomliggande problemen, utan vi måste försöka lösa dem.
Ryssarna trodde uppenbarligen att allt skulle kunna avslutas inom en vecka, men de misstog sig. De hade inte räknat med att de skulle möta ett modigt folk, ett folk som är berett att kämpa för sin överlevnad och som genom historien alltid har kämpat på så sätt.
Det bör tilläggas att anledningen till varför vi upplever det som händer i Ukraina som vi gör är att det sker så nära oss och att det därför är en särskilt känslig fråga för oss. Men det finns andra länder som ligger långt borta – tänk på vissa områden i Afrika, till exempel norra Nigeria eller norra Kongo – där strider och krig pågår, fast ingen bryr sig om det. Tänk på Rwanda för 25 år sedan. Tänk på Myanmar och på rohingyafolket. Krig drabbar folk över hela världen. För några år sedan tänkte jag säga att vi håller på att uppleva ett tredje världskrig, fast i små bitar, steg för steg. Nu anser jag att ett tredje världskrig har förklarats på riktigt. Detta är något som vi måste fundera över. Mänskligheten har upplevt tre världskrig på hundra år. Vart är vi på väg? Jag har upplevt första världskriget genom minnen från min farfar som stred vid Piave. Sedan kom det andra och nu det tredje. Detta är en förbannelse för mänskligheten, en katastrof. Tänk på att tre världskrig har inträffat inom loppet av hundra år, med all vapenhandel som de har medfört!
För några år sedan högtidlighölls minnesdagen av invasionen i Normandie. Många stats- och regeringschefer firade segern. Ingen ägnade en tanke åt de tusentals unga soldater som avled den dagen på stranden. Nu ska jag berätta något för er som jag aldrig tidigare berättat. När jag besökte Redipuglia i Karst-regionen 2014 i samband med hundraårsdagen av första världskriget började jag gråta när jag såg uppgifterna om åldern på de stupade soldaterna. Ett par år senare, den 2 november – jag brukar besöka en kyrkogård den 2 november varje år – besökte jag Anzio och där grät jag igen när jag såg åldern på de avlidna soldaterna. Förra året besökte jag den franska kyrkogården i Rom och där ligger ungdomar 20, 22, 24 år gamla begravda – både kristna och muslimer, eftersom även ungdomar från norra Afrika skickades till slagfältet.
Varför berättar jag allt detta för er? Därför att jag önskar att era tidskrifter ska behandla hur krig upplevs av verkliga människor. Jag önskar att era tidskrifter ska visa krigets fruktansvärda effekter för mänskligheten. Det är utmärkt om ni presenterar geopolitiska analyser och undersöker och granskar saker och ting noggrant. Det måste ni göra, det är er uppgift. Men försök att även förmedla vilka dramatiska konsekvenser kriget har för människorna. Beskriv det drama som utspelar sig på kyrkogårdarna, det som hände på stranden i Normandie eller i Anzio. Berätta om det drama som drabbar en kvinna som en dag får ett brev i vilket hon tackas för att ha offrat sin son för fosterlandet – nu är hennes son en krigshjälte … medan hon blir kvar ensam. Att reflektera över sådana erfarenheter skulle vara till mycket nytta och tjäna både mänskligheten och kyrkan. Ni ska fortsätta att göra era sociopolitiska analyser. Men glöm inte att reflektera kring hur människorna drabbas av kriget.
Låt oss nu återvända till Ukraina. Just nu öppnar alla sina hjärtan för ukrainska flyktingar. För det mesta är det kvinnor och barn, eftersom de flesta männen har stannat kvar i sitt land för att kämpa. Vid en audiens förra veckans kom två fruar till ukrainska soldater som befann sig i stålverket Azovstal och bad mig om att fungera som medlare för att deras män skulle räddas. Vi berörs alla mycket av dessa dramatiska situationer. Det handlar om unga kvinnor och barn vars män och pappor strider på slagfältet. Men jag kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända när den entusiastiska viljan att hjälpa till som vi just nu bevittnar kommer att minska. Vem kommer att ta hand om dessa kvinnor och deras barn när intresset har svalnat? Vi måste ha ett långsiktigt perspektiv och se hur vi kan stödja dem så att de inte utnyttjas eller blir offer för människohandel. Gamarna är tyvärr redan på plats.
Historiskt sett har Ukraina upplevt både slaveri och krig. Det är ett rikt land som hela tiden har styckats och krossats av dem som ville erövra och utnyttja det. Det är som om historien hade utformat Ukraina till att bli ett hjälteland. Att bevittna det ukrainska folkets hjältemod är någonting som berör våra hjärtan. Och dessutom har det ukrainska folket visat hjältemod förenat med ömhet! Det var nämligen ukrainska kvinnor som tog hand om de första unga ryska soldater som kapitulerade – de hade sänts dit för att delta i en så kallad ”särskild militär operation” (innan legosoldater började skickas), omedvetna om att de skulle föra ett krig. De ukrainska kvinnorna visade stor mänsklighet, stor ömhet. Vilka modiga kvinnor! Det ukrainska folket är modiga personer som inte är rädda för att kämpa. De är både arbetsamma och stolta över sitt land. Låt oss betrakta den ukrainska nationella identiteten. Att se det ukrainska folkets hjältemod berör oss alla. Detta vill jag verkligen understryka: det ukrainska folkets hjältemod. Men det vi nu bevittnar är ett riktigt världskrig, med olika globala intressen inblandade, vapenhandel och geopolitiskt driven invasion, som håller på att göra martyrer av ett hjältemodigt folk.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare en tanke. Jag hade ett fyrtio minuter långt samtal med patriarken Kirill i Moskva. Först läste han upp en deklaration i vilken han argumenterade för att Ukrainakriget är ett rättfärdigt krig. När han var klar sade jag till honom: ”Min broder, vi är inte statens ministranter, vi är folkets herdar.” Jag skulle ha träffat honom den 14 juni i Jerusalem för att prata om olika frågor som angår oss båda. Men på grund av kriget har vi tillsammans beslutat att senarelägga vårt möte, för att undvika att vårt samtal ska misstolkas. Jag hoppas att få träffa honom i samband med en internationell kongress för interreligiös dialog som kommer att äga rum i Kazakstan i september. Jag hoppas att jag kommer att ha möjlighet att hälsa på honom och prata med honom i egenskap av herde.
Ser Du några tecken på en andlig förnyelse inom kyrkan? Finns det några tecken på nytt liv?
Det är inte lätt att se en andlig förnyelse om man använder sig av föråldrade tolkningsmallar. Vi måste förnya vårt sätt att se på verkligheten och att bedöma den. Inom den europeiska kyrkan ser jag förnyelse framför allt i en del spontana fenomen som dyker upp: rörelser, grupper, nyblivna biskopar som inte har glömt att det faktiskt ägde rum ett koncilium för inte så länge sedan. Ja, därför att det är konciliet i Trento som en del präster minns bäst. Det jag säger är ingen absurditet.
Grupper med restaurativa tendenser har satt munkavle på Andra Vatikankonciliet. Det är imponerande att se hur många reaktionära grupper som det finns. Till exempel i USA finns det många. En gång berättade en biskop från Argentina för mig att han hade blivit tillfrågad om att förvalta ett stift som hade hamnat i händerna på personer som aldrig hade accepterat Andra Vatikankonciliet. Det finns flera idéer och beteenden som har sitt ursprung i en restaurativ hållning som i grund och botten inte har accepterat Andra Vatikankonciliet. Det är det som är problemet: det finns fortfarande sammanhang där Andra Vatikankonciliet inte har accepterats. Men det är ju också sant att det tar minst ett århundrade för ett koncilium att slå rot. Detta innebär att vi har fyrtio år kvar för att se till att Andra Vatikankonciliet ska slå rot och frodas!
Några tecken på förnyelse utgörs också av vissa grupper som ger kyrkan ett nytt ansikte genom att erbjuda sin hjälp i sociala och pastorala sammanhang. Fransmännen är mycket kreativa i detta avseende.
En del av er var kanske inte ens födda då, men jag var där och kunde bevittna vilket Golgata som jesuiternas ordensgeneral p. Pedro Arrupe fick bestiga 1974 vid Jesuitordens 32:a generalkongregation. Vid den tiden uppstod det en konservativ reaktion för att avvisa Arrupes profetiska röst. I dag uppfattas Arrupe som ett helgon, men då fick han utstå många angrepp. Han visade stort mod, och han vågade ta första steget. Arrupe var en man som visade stor lydnad mot påven – en enorm lydnad. Vilket Paulus VI var medveten om. Det bästa tal som en påve någonsin hållit till Jesuitorden är det tal som Paulus VI höll den 3 december 1974. Det var ett handskrivet tal. Originalet finns kvar. Profeten Paulus VI fick friheten att skriva det. Å andra sidan stöttade en del personer inom kurian en grupp spanska jesuiter som betraktade sig själva som äkta ”ortodoxa” och som motsatte sig Arrupe. Paulus VI blev aldrig inblandad i detta spel. Arrupe hade förmågan att se Guds vilja och samtidigt kunde han rätta sig efter påven med en närmast barnslig enkelhet. Jag kommer ihåg en dag, vi var en liten grupp som satt och drack kaffe. Arrupe kom förbi och sade: ”Kom! Påven kommer snart förbi! Låt oss gå och hälsa på honom!”. Han var som en liten pojke! Full av spontan kärlek.
En jesuit från Loyolas provins var särskilt irriterad på p. Arrupe. Han sändes till olika ställen, till och med till Argentina, och han ställde alltid till med problem. En gång sade han till mig: ”Du är en som inte förstår någonting. Men de som bär skulden är p. Arrupe och p. Calvez. Mitt livs lyckligaste dag kommer att bli när jag ser dem hänga på Petersplatsen.” Varför berättar jag denna historia för er? För att ni ska förstå hur det var på den tiden strax efter Andra Vatikankonciliet. En liknande stämning håller på att få fäste just nu, framför allt genom traditionalisterna. Därför är det viktigt att hänvisa till de förebilder som försvarade konciliet och lojaliteten mot påven. Vi måste återvända till Arrupe. Han är ett ljus från den tiden som kan upplysa oss alla. Det var han som upptäckte Ignatius Andliga övningar som inspirationskälla på ett nytt sätt och befriade orden från de strikta formuleringar som förekommer i regelboken Epitome Instituti,2 som var ett uttryck för ett stängt och stelt tänkande, som är mer normativt och asketiskt än mystiskt.
En del länder i Europa, till exempel mitt hemland Sverige, är djupt sekulariserade. På vilket sätt bör man evangelisera i en kultur som saknar en livaktig religiös tradition och där tron betraktas som bara fantasier?
Det är inte lätt för mig att besvara denna fråga. Jag träffade Svenska Akademien, som har uppdraget att utse pristagaren för Nobelpriset i litteratur. Som gåva till mig skänkte de en bild på den helige Ignatius av Loyola, som hade köpts på ett antikvariat. Det är en målning från 1700-talet. När jag fick den tänkte jag: ”En grupp svenskar tar med sig den helige Ignatius till mig. Han kommer säkert att hjälpa dem!” Om jag ska vara ärlig, så vet jag inte hur jag ska besvara din fråga. Det är bara den som lever där, i det där sammanhanget, som verkligen kan förstå och hitta den rätta vägen. Men jag skulle vilja hänvisa er till en man som är en vägledande förebild: kardinal Anders Arborelius. Han är inte rädd för någonting. Han pratar med alla, och han söker aldrig strid med någon. Han strävar alltid efter det som är positivt. Jag tror att en person som han har förmågan att visa den rätta vägen.
I Tyskland genomförs just nu en synodal väg eller vandring som somliga tycker är heretisk, men som faktiskt är mycket nära det verkliga livet. Många lämnar kyrkan därför att de inte längre litar på den. Ett speciellt fall utgörs av ärkestiftet Köln. Hur tänker Du om detta?
Till ordföranden för den tyska biskopskonferensen, biskop Bätzing, har jag sagt: ”I Tyskland finns det redan en mycket bra evangelisk kyrka. Det behövs inte två.” Det uppstår problem när den synodala vandringen utformas av intellektuella och teologiska eliter och när den påverkas av starka externa intressen. Men det finns också några stift där man vandrar den synodala vägen på ett lugnt sätt tillsammans med de troende, tillsammans med folket.
Jag ville skriva ett brev till er med anledning av er synodala vandring. Jag skrev brevet själv och det tog mig en hel månad att skriva det. Jag ville inte blanda in kurian, jag skrev brevet alldeles själv. Originalet är på spanska och den tyska texten är en översättning. I det brevet står hur jag tänker om detta.
Vad gäller ärkestiftet Köln, när situationen där var riktigt stormig, så bad jag ärkebiskopen att resa bort ett halvår för att låta läget lugna ner sig och för att ge mig möjlighet att se klart. Det är nämligen svårt att se bra och tydligt när man seglar i oroliga vatten. När han kom tillbaka bad jag honom att skriva en avskedsansökan. Han gjorde det och han gav den till mig. Och han skrev även ett brev för att be sitt stift om ursäkt. Jag lät honom stanna kvar på sin plats för att se vad som skulle hända, men jag har hans avskedsansökan i mina händer.
Det som händer just nu är att det finns många olika påtryckningsgrupper, och när man är under tryck kan man inte urskilja. Det finns också ekonomiska problem som behöver lösas och jag kanske kommer att skicka en grupp för att undersöka ärkestiftets ekonomi. Jag väntar bara på att det inte ska finns några påtryckningar, så att det blir möjligt att urskilja. Det är bra om det finns olika ståndpunkter och uppfattningar. Men problem uppkommer om det finns påtryckningar. Det är inte till någon hjälp. Jag tror inte att Köln är det enda stiftet i världen som har drabbats av konflikter. Och jag betraktar det som vilket stift som helst som behöver hantera en konfliktsituation. Jag tänker på ett annat stift där konflikterna ännu inte har upphört än: Arecibo i Puerto Rico, ett stift som befinner sig i en konfliktsituation sedan flera år tillbaka. Det finns många stift som upplever en sådan situation.
I Polen publicerar vi vår tidskrift digitalt och vi vänder oss även till ungdomar som befinner sig i utkanterna av kyrkan. Ungdomarna vill få information och åsikter som kommuniceras snabbt. Hur kan vi introducera dem i en urskiljningsprocess?
Man ska inte stå still. När man arbetar med ungdomar måste man alltid ha ett dynamiskt, inte ett statiskt perspektiv. Vi måste be Herren om att ge oss nåd och visdom och hjälpa oss att ta de rätta stegen. Förr i tiden handlade arbetet med ungdomar om att samla dem till studiecirklar och liknande. Nu är det inte längre så. Vi måste hjälpa dem att gå framåt genom att föreslå konkreta ideal, handlingar och vägar. Det är genom att vandra framåt som ungdomarna hittar sina mål att eftersträva, inte genom att stå stilla. Någon kan vara tveksam och tycka att ungdomarna inte har någon tro, att de inte lever i Guds nåd. Men snälla, låt Gud ta hand om det! Er uppgift borde vara att se till att de börjar vandra på sin väg. Jag tror att det är det bästa som vi kan göra för dem.
Nåväl, ursäkta att jag talade så länge, men jag ville verkligen prata om läget efter Andra Vatikankonciliet och om Arrupe. Enligt min mening har kyrkans aktuella problem sitt ursprung i en vägran att acceptera konciliet.
***
Mötet avslutades med en gruppbild. Påven hälsade igen på alla deltagare och gav till var och en ett radband och några böcker på de respektive olika språken i present.
Översättning: Roberta Colonna Dahlman
Noter
- I mötet deltog även p. François Euve, chefredaktör för Études (Frankrike), som dock inte hann närvara vid audiensen med påven. Dermot Roantree, chefredaktör för den irländska tidskriften (Studies) och Ειρήνη Κουτελάκη, chefredaktör för den grekiska (Ανοιχτοί Ορίζοντες) var frånvarande i år på grund av force majeure.
- Här hänvisar påven till ett slags praktisk sammanfattning från 1900-talet som används inom Jesuitorden och har betraktats som substitut till ordens konstitutioner, Constitutiones. Under en viss tid präglades jesuiternas utbildning så mycket av denna text att några aldrig läste Constitutiones som faktiskt utgör den text som ligger till grund för ordens existens. Enligt påven har reglerna nästan kvävt Jesuitordens anda under denna tid.
Antonio Spadaro är Jesuitpater och chefredaktör för jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica i Rom.
Ur Signum nr 5/2022, s. 9–15. För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.