Tolkningstraditioner, ideologier och Gamla testamentet

Den här anmälda boken är den tredje i den serie av läroböcker för grundläggande religionsvetenskaplig utbildning som ges ut av Verbum. Först kom Dieter Mitternacht och Anders Runesson (red.), Jesus och de första kristna. Inledning till Nya testamentet (2006), anmäld av mig i Signum nr 7/2007, sedan kom Mattias Martinson, Ola Sigurdson och Jayne Svenungsson (red.), Systematisk teologi. En introduktion (2007), och nu alltså volymen om Gamla testamentet.

En läsare av de båda bibelvetenskapliga volymerna noterar omedelbart, att Gamla testamentet trots sitt långt större omfång behandlas på 240 sidor, medan volymen om Nya testamentet omfattar hela 527 sidor. En förklaring kan vara att flertalet prästkandidater (den kanske viktigaste målgruppen) torde lägga tonvikten vid det nytestamentliga studiet, en annan att böckerna möjligen är tänkta att komplettera varandra, så att den nytestamentliga bokens mycket utförliga metodkapitel förutsätts studeras också av dem som väljer att koncentrera sig på Gamla testamentet, en tredje skulle kunna vara ekonomisk: I en tid när många studenter väljer att kopiera litteratur eller i bästa fall läsa lånade exemplar, är det mycket svårt för en förläggare att uppnå rimlig kostnadstäckning för en bok av NT-volymens omfång, alltså drygt 500 ganska stora sidor.

Boken är med andra ord skriven som lärobok i bibelvetenskap, kanske främst på så kallad B-nivå. Den ger grundläggande information om Gamla testamentet och dess omvärld, placerar in de olika bibelböckerna inklusive de deuterokanoniska skrifterna i denna, visar på mångfalden i tolkningsmetoder och betonar inte minst den omsvängning i det bibelvetenskapliga arbetet som de något äldre av oss fått uppleva, alltså hur det historisk-kritiska paradigmet, som helt dominerade scenen under ungefär hundra år fram till 1970-talet, ganska snabbt fått maka åt sig till förmån för text- och läsarcentrerade metoder.

Ytterligare ett paradigmskifte framstår emellertid i tydligt ljus för bokens läsare; det mellan en ”konfessionell” bibelläsning och en historisk ”objektiv” sådan. Detta skifte förs, helt riktigt, tillbaka på det västerländska upplysningstänkandet men fick sitt egentliga genombrott i den vetenskapliga världen först på 1800-talet. Boken tar detta paradigmskifte som något självklart, eftersom ”[e]n konfessionellt underbyggd förståelse […] tillför något som inte hör till texterna utan är en produkt av en långt senare framvuxen tradition” (s. 213). Det ligger naturligtvis ett korn av sanning i detta. Men ändå: De nya metoder som presenteras under rubriken ”Perspektiv med uttalad ideologisk anknytning” är feministisk bibeltolkning (Stanton), ideologikritik (Habermas) och dekonstruktion (Derrida), varvid det förutsätts att metoder som dessa är legitima. Det är ingen tvekan om att de är legitima, men jag har väldigt svårt att se varför man då avvisar bibeltolkning med ”konfessionella” förtecken: Vad är det för skillnad mellan ”ideologi” och ”konfession” utom att konfessionen faktiskt går tillbaka på en levande tolkningstradition?

Boken är alltså ett barn av sin tid. Den är också ett barn av sin värld, alltså nordvästra Europa. Det arameiska språkets roll i persisk tid jämförs med ”latinets betydelse i Europa” (varvid man bortser från allt från S:t Petersburg och Belgrad och österut), där latinet inte spelat någon som helst roll, eller ”med engelskan i vår tid” (varvid man förbisett att engelskan inte är självklart begriplig ens i akademiska kretsar i Medelhavsvärlden). Detaljformuleringar som dessa påverkar naturligtvis inte bokens värde som lärobok i Gamla testamentets exegetik, men de är signifikanta som tecken på hur också akademiska författare i all sin medvetna objektivitet är barn av sin egen värld.

Efter en kort inledning om gammaltestamentligt studium (s. 11–16) och en presentation av den hebreiska textens historia och kanons framväxt (s. 17–29) följer under rubriken ”Bakgrunden” ett något utförligare avsnitt om ”landet”, om samhället och vad som kan kallas Israels historia (s. 31–64). Med tanke på att Gamla testamentet alltigenom är en religiös boksamling ägnas häpnadsväckande korta kapitel åt ”Religionen” (s. 65–71) liksom längre fram åt ”Teologin” (s. 211–215). Tonvikten ligger i stället på kapitlet ”Böckerna” (s. 73–185). Här ges en grundläggande framställning av Gamla testamentets alla böcker, de kanoniska såväl som de deuterokanoniska, och läsaren informeras om deras innehåll, budskap och tillkomstförhållanden. Detta är förtjänstfullt, ställningstagandena förefaller vara välgrundade, och jag har inga invändningar att göra. Författarna döljer inte på något sätt de svårigheter som forskaren möter, och man får intressanta inblickar i de valmöjligheter de ställs inför, till exempel när det gäller Moseböckernas komplicerade tillkomsthistoria långt efter Mose egen tid. Den brokighet, som präglar dagens exegetiska värld och som läsaren tydligt kunnat skönja under läsningen, belyses därefter i kapitlet ”Metoderna” (s. 187–209), ett kapitel som jag dock tror är svårgripbart för flertalet studerande utan ordentlig genomgång under lektionstid. Motsvarande avsnitt i läroboken om Nya testamentet kan här vara till hjälp. Boken avslutas så med två kapitel om hur Gamla testamentet använts i kyrka och modern kultur (s. 217–237).

Till sist följer en litteraturlista för fördjupat studium (s. 238–239). Här har jag den något paradoxala invändningen att litteraturen nästan är för ny. Sannolikheten att en läsare under de närmaste åren skall finna många av dessa verk i ett bibliotek är ganska liten. De nyutgivna böckerna bör naturligtvis stå kvar i listan, men de borde ha kompletterats med ett antal äldre och vitt spridda standardverk, lättare tillgängliga som dessa är i de flesta fall.

Det råder ingen som helst tvekan om att boken för lång tid framöver kommer att vara den grundläggande boken om Gamla testamentet på vårt språk, och jag kan bara gratulera författarna till att efter många års arbete ha fört projektet i hamn.

Men som recensent letar man också efter fel eller åtminstone efter misslyckade formuleringar, om inte annat så för att visa att man har läst boken noggrant. En sak som bör noteras är att man konsekvent (varför?) skriver ”bibeln” med litet ”b” medan Koranen helt riktigt har fått ett stort ”K”. Här borde man ha följt regelverket i Språkrådets Svenska skrivregler (3. uppl. 2008; s. 120): ”Namn på religiösa skrifter skrivs med stor bokstav”, varpå man som exempel ger bland annat Bibeln, Koranen och Talmud. [Signum försöker fr.o.m. i år följa dessa principer.]

Man skriver om ”de elva grottorna i Qumran där bibelmanuskript har hittats” (s. 18), men det är bara i nio av de elva grottorna som man hittat bibelmanuskript, inte i grottorna 9 och 10. Formuleringar som ”Kvar står att acceptera boken [Mika] i dess nuvarande form” (s. 167) eller ”Han [2 Mack:s författare] har i alla fall gjort så gott han har kunnat” (s. 179) är inte lyckade. Byt ut Mika och 2 Mack mot Muhammed och Koranen, och det torde stå klart att formuleringarna inte hör hemma i en akademisk lärobok. Och med tanke på bokens akademiska karaktär är det överraskande att plötsligt liksom i ”konfessionell” exegetik finna kung Manasses religionspolitik i klartext betecknad som ”avgudadyrkan” (s. 70).

Till sist några önskemål: Ibland hänvisas till utombibliska texter, t.ex. Meshastelen, Geserkalendern eller Deir Alla-inskriften – det kunde ha varit intressant och hjälpt till att konkretisera studiet att få utdrag ur texter som dessa i översättning. Något motsvarande gäller också de få kartorna, där de platser som nämns i texten intill borde sättas ut för att underlätta läsningen. Ett önskemål av större teologisk betydelse är att de fåtaliga anspelningar som finns om texters relation till Nya testamentet eller den framväxande kyrkan borde ha gjorts mera konkreta; formuleringen att en passage hos profeten Habackuk ”har i senare utläggning kommit att få en särskild betydelse” (s. 169) känns ofullständig, när det inte på något vis antyds vari denna betydelse kom att ligga (se också notisen om slutet på Malakis bok på s. 173).

Det är alltid lätt att kritisera detaljer och enskilda formuleringar i en teologisk eller religionsvetenskaplig bok; det är mycket svårare för en recensent att själv göra ett bättre arbete. Väl medveten om detta konstaterar jag, att Gud och det utvalda folket på ett lyckligt sätt speglar vår tids akademiska brottning med de gammaltestamentliga texterna. Det är min förhoppning och övertygelse, att den för många läsare kommer att fungera som en tillförlitlig vägvisare in i den spännande värld som vi möter i den boksamling som Gamla testamentet utgör.