Valfrändskap och kärlek

Att erfara valfrändskap med andra människor kan vara euforiska upplevelser. När gemensamma referensramar antyds med namn, begrepp och enkla associationer, skapas intuitivt och ofta omedelbart en gemenskap. Om någon säger att han ”väljer sitt oväntade ämne lika självklart som Lorenz von Numers”, eller att få ”har förmått se på historien med en så tydlig och enkel filosofisk grundhållning som Christopher Dawson”, eller att ”ingen är så ödmjukt elak som Evelyn Waugh”, blir i alla fall jag upprymd och genast öppen för meningsutbyte och glad åt att få lära känna en likasinnad intellektuell sparringpartner.

Under ett par korta år hade jag förmånen att få lära känna journalisten och författaren Per Ericson, främst känd som ledarskribent på Svenska Dagbladet. Vi var inte vänner men hade en mycket tydlig valfrändskap: komna från bergslagsbygd, hungrigt erövrande intellektuella sammanhang i helt andra miljöer, med självklarhet inlemmade i den romerska katolska kyrkan. Vi träffades understundom på Uppsalapendeln, i katolska sammanhang och i sällskapslivet.

Per Ericson var i början av sitt katolska liv, när han år 2007 endast 42 år gammal rycktes bort av en galopperande cancersjukdom. Han var mitt i livet med hustru och små barn, med en karriär bakom sig och förmodligen med en lysande karriär som skriftställare framför sig. Många tänker på honom som vår generations Leif Carlsson eller Björn Nilsson – tidningsmän med katolsk identitet som gick sina högst egna vägar.

Per Ericson var en västerländsk katolsk intellektuell, men långt ifrån det snobberi som ibland kan förknippas med denna hållning. När jag träffade honom på sjukrummet en dryg månad före hans död, hade han dock förberett mig på att han såg ut som Elefantmannen och knappast var presentabel. Men efter några minuter sprudlade intellektet i valfrändskapens tecken. Att några veckor senare sitta och endast kunna kommunicera med ögonen på intensivvårdsavdelningen lämnar ett smärtsamt minne efter sig. ”Hur hushållar vår Herre egentligen med sina resurser?”, var en kommentar från en gemensam bekant.

Till det personliga och privata rum som Pers familj utgjorde har nu hans hustru Valentina öppnat dörren genom att ge ut en dagbok från den dramatiska sjukdomstiden och tiden strax därefter. Det är en enkel, naken och vacker skildring av det ofattbara som händer när en ung människa så hastigt bryts ner och försvinner mitt för ens ögon. Valentina Ericsons bok kan kallas konstlös, eftersom den inte har några litterära ambitioner, men den blir genom vardagsnära skildring en erfarenhetsdelgivning som kan finna sina läsare hos dem som delar liknande smärtor eller som vill förstå mer av en sådan erfarenhet. Boken utstrålar en förskräckt häpenhet över vad som sker med det sköra livet, en djup tacksamhet över ett lyckligt samliv samtidigt med en oförställd och krampaktig sorg över det ofullbordade gemensamma livet. Den beskriver dag för dag en vanlig svensk barnfamiljs grymma öde, när en kär far snabbt rycks bort ur den självklaraste av gemenskaper – familjen. För den som vill spegla sina egna erfarenheter och känna gemenskap i en outgrundlig sorg över en närståendes död kan boken säkert vara en hjälp.

Valentina Ericsons kärleksfullt skrivna bok är ett vackert äreminne och en hyllning till kärleken på samma gång som en plågsamt öppen skildring av den sista tiden i en älskad människas liv. I en kort epilog ställer Ericson frågan hur hon har lyckats överleva, hur hon har kommit vidare. Svaret som antyds är livet med barnen i nuet och vårdandet av det goda minnet. En utanförstående läsare kan hoppas att vägen vidare också kommer att leda till en sorts försoning med det som hänt.

Från Per Ericsons offentliga verksamhet kan vi på minneshemsidan http://bonumcommune.wordpress.com fortfarande läsa några av hans centrala texter och även höra ett föredrag av honom. Per är för många av oss en för alltid mycket saknad skrivare, läsare och meningsutbytare.