Samtal med en förklädnad

Få räknade nog med att Günter Wallraff, nu 67 år gammal, skulle klä sig i fler roller efter sina utmanande rollreportage under 70- och 80-talen. Det är ett slitsamt arbete, och risken för upptäckt ökar rimligen med varje roll. Till bilden hör också påföljande rättsprocesser och dödshot.

Att Wallraff skulle dyka upp igen låg ändå i luften. Han har tidigare sagt, med eftertryck, att man aldrig ska räkna ut honom. Viljan att avslöja fler missförhållanden speglas i de intervjuer som Stig Hansén gjorde med författaren från våren 2007 fram till i somras. Det rör sig om fria och engagerade samtal, med Hansén på plats hemma hos Wallraff i Köln.

Samtalet snuddar vid många ämnen. Allra mest utrymme ges rollreportagen, naturligt nog, gamla såväl som nya. Wallraff har nyligen arbetat på en brödfabrik för att kunna beskriva hur matkedjan Lidl tvingar leverantörer att utnyttja sina anställda. Under två månader levde han också som en av Tysklands 300 000 hemlösa – rollen som uteliggande iscensatte han på julafton i fjol. De aktuella rollerna har dokumenterats i artiklar och på film – filmen Svart på vitt hade premiär i Tyskland i slutet av oktober. Dessa dokumentationer rymmer lika stark substans som Wallraffs tidigare böcker, däribland Längst därnere, som lär vara den mest sålda boken i Tyskland någonsin (där redovisar han sin tvååriga roll som turken Ali).

Mellan varven kommer även privatlivet in i bilden – äktenskap, resor, schack, löpträning, film, musik, läsning. Wallraff säger sig hämta kraft ur kristendomen, inte minst Bergspredikan – men också från personer som Gandhi och Nelson Mandela. Han återkommer gärna till nobelpristagaren Heinrich Böll, förebild, vän, fadersgestalt. Kanske är det Bölls förtjänst att han blev författare. I andra samtal diskuteras Bild-Zeitungs etik, där har Wallraff alltid mycket att säga. En av hans böcker bär titeln Journalistik som människojakt. Liksom Reporter hos Springer handlar den om en hetsig tidningsvärld som han tidigt lyckades nästla sig in i. På Bild-Zeitung lär man fortfarande tala om tiden före och efter Wallraff.

Även Tysklands invandrare tas upp i samtalen. Särskilt intressant är Wallraffs engagemang i frågan om ett omtalat moskébygge i hemstaden, där det bor ungefär 120 000 muslimer. I motsats till flertalet Kölnbor ställde han sig tidigt positiv till byggandet av denna huvudmoské för muslimer i Tyskland. I samma veva väckte han förslaget att läsa Salman Rushdies Satansverserna i moskén. Syftet skulle vara att skapa en dialog, inte att provocera. Förslaget väckte kritik, kanske också missförstånd, och flera dödshot. Även Mellanöstern tas upp. När Saddam Hussein angrepp Kuwait (1991) och sedan hotade Israel reste Wallraff till regionen för att uttrycka sitt stöd för dem som tvingades ta på gasmask och skynda in i skyddsrummen, undan den giftgas som tyska företag försett diktatorn med. Man bör hålla i minnet att Saddam Hussein avsåg att förvandla Israel till ett krematorium. Irak-kriget och Bush-administrationens ageranden i Mellanöstern berörs däremot inte i samtalet. Den frågan hade annars varit intressant.

Vid andra tillfällen tangeras Tysklands historia, däribland andra världskriget och det förhållandet att ungefär 200 000 tyskar deltog i judeutrotningen. Wallraff diskuterar också 70-talets västtyska terrorism. Han kände Ulrike Meinhof och uppskattade hennes starka moral. Själv tog han samtidigt avstånd från Röda Arméfraktionen. Meinhof använde, menar han, en fascistisk vokabulär. Värt att nämna är också att Wallraff utöver egna projekt söker inspirera andra människor att löpa i liknande spår. Han lyfter fram böcker, skriver förord, samlar medel och bygger upp olika stiftelser. En av hans stiftelser verkar till stöd för Bild-Zeitungs offer. Han har tidigare påpekat vilka kränkningar som tidningen utsatt sina offer för. Samtidigt försöker han hålla blicken ren: ”Jag går aldrig in på folks privatliv, på det intima. Man kan säga att jag stannar just där Bild-Zeitung börjar.”

Utöver samtalen rymmer boken biografiska avsnitt. Wallraffs arbetsmetoder sätts in i ett historiskt perspektiv. Hansén analyserar hans rolltagande, det som ibland kallas förtäckt deltagande observation och lånad identitet, och problematiserar också frågor kring ansvar och ärlighet. På så vis ges ett fylligt porträtt av Günter Wallraff.