Idéernas krig

Böcker om andra världskriget är det ingen brist på. De är tvärtom så många, att den historiskt intresserade kan börja undra om det inte hände något annat intressant under 1900-talet. Men detta krig är Europeiska unionens grundläggningsmyt – myt betyder här givetvis inte ”osann berättelse” – och redan det förklarar att det skrivs så mycket om det.

Den här anmälda boken skiljer sig i flera hänseenden från andra i samma genre. Det är inte i och för sig krigshändelserna som här står i centrum – det yttre förloppet förutsätts i sina huvuddrag vara bekant. Utan det är de bakomliggande ideologiernas roll som uppmärksammas, och det speciellt i den mån som de förkroppsligades av de fyra politiska huvudaktörer som nämns i undertiteln. Nordins bok är alltså en intressant kombination av politisk idéhistoria och en modifierad biografi à la Plutarchos. Greppet är lyckat. Den korta tidsrymden låter interaktionen mellan de kämpande åskådningarna framträda med önskvärd profilering, samtidigt som koncentrationen på fyra individer ger den nödvändiga konkretionen.

Först får vi i form av biografiska snabbskisser lära känna de fyra huvudpersonernas liv och öden fram till krigets utbrott. Därefter presenteras fylligt de idéer de slogs för. Några större överraskningar bjuds kanske inte här. Svårast har det nog varit att ge en bild av president Roosevelts idévärld. Churchill framstår under hela 30-talet som en enda stor anakronism. Hans kamp för det brittiska imperiet och hans ständiga maningar att ta Tysklands upprustning på allvar uppfattades av samtiden som otidsenliga. Man var trött på krig, hade ofta också dåligt samvete för Versaillesfreden och i några fall en oklar beundran för Hitler. Stalin tecknas som Lenins trogne arvtagare.

Bilden av hitler och nationalsocialismen är den mest intressanta. Att nynazism numera så entydigt definieras som ”högerextremism” har fått många att glömma, att denna ideologi faktiskt var revolutionär, antiborgerlig, antikonservativ och antiliberal precis lika mycket som bolsjevismen. Hitler intog nästan alltid etablerade vänsterståndpunkter, och det var endast taktiska skäl som ledde till en kortvarig allians med borgerligheten och kapitalet. Av flera yttranden är det tydligt, att Hitler efter kriget hade tänkt ta itu med dessa krafter. Nordin påpekar också det signifikativa i, att det enda verkligt betydelsefulla försöket att störta Hitlerregimen kom från kristet konservativa och till stor del adliga kretsar. Vad som dikterade deras handlande var inte endast desperation inför krigets utveckling.

Nordin erinrar också om att Hitler i sitt politiska testamente beklagade, att han inte mera beslutsamt hade allierat sig med muslimska makter i Mellanöstern. Hans fascination inför islam delades av flera inom makteliten. Heinrich Himmler lär på sina resor alltid ha fört med sig ett exemplar av Koranen (i översättning). Den historiska gestalt han satte högst var också Muhammed tillsammans med Djingis Khan, Henrik Fågelfängaren och, givetvis, Adolf Hitler.

I fortsättningen får vi följa krigets utveckling från delningen av Polen till krigsslutet. Författaren är mycket väl påläst i historien. Han ger tänkvärda förklaringar till det geopolitiska skeendet, han nytolkar och omvärderar. Det är märkligt att ett så pass sönderforskat område som detta ändå låter sig avvinna nya aspekter. Men själva krigshistorien är den mindre delen. Utförligare behandlas arvet från andra världskriget och vilka perspektiv som kan läggas på kriget.

I en epilog kan vi läsa om en som inte förde krig: Per Albin Hansson. Det påpekas hur Sveriges handlande bestämdes både av en småstatsrealism och av en småstatsidealism, som blev starkare efter kriget och blommade ut fullt under Olof Palme då Sverige framstod som ett världssamvete. Sverige förde inte krig. Men Japan gjorde det, och egentligen borde boken kanske heta Fem som förde krig. Svante Nordin är medveten om detta och framhåller, att krigsscenen i fjärran östern bands ihop med det europeiska skeendet endast genom Tysklands krigsförklaring mot USA. Det skulle väl också vara svårt att i Japan finna en person som motsvarade de fyra andra – definitivt inte kejsaren.

På ett ställe heter det: ”Denna bok har på det sätt som nu antytts syftat till värdering och omvärdering. Jag har velat skildra idéernas krig och krigets idéer. Andra världskrigets dominerande ledare slogs i namn av åskådningar som har sin aktualitet än i dag.” Detta syfte har verkligen uppnåtts. Men kan det verkligen stämma att det vid Stalingrad stupade 973 000 tyska soldater (s. 196)?