Afrikanska perspektiv på den andra biskopssynoden för Afrika

För ungefär femton år sedan fick den afrikanska kyrkan uppleva sin första biskopssynod, detta under ledning av biskopen i Rom. Temat för synoden var ”Kyrkan i Afrika och dess evangelisationsuppdrag inför år 2000: ’Ni skall vittna om mig’ (Apg 1:8)”. Synodens arbete mynnade ut i det apostoliska brevet Ecclesia in Africa (Kyrkan i Afrika). Den 4 oktober 2009 var det så dags igen. Då inleddes den andra afrikanska synoden med ett högtidligt firande av eukaristin under ledning av påven Benedictus XVI i Peterskyrkan i Rom. Denna gång var temat ”Kyrkan i Afrika i försoningens, rättvisans och fredens tjänst: ’Ni är jordens salt … Ni är världens ljus’ (Matt 5:13, 14)”.

Enligt min uppfattning finns det ingen annan instans som kunnat analysera och bedöma situationen i Afrika så som biskopssynoden gjorde den 4–25 oktober 2009. Deltagarna satte fingret på de väsentliga problemen och lyfte de frågor som är relevanta i dagens Afrika. Deras objektivitet, bedömning och förslag är förmodligen oöverträffade hittills inom kontinenten.

Synodens arbete omfattade tre faser: Först presenterades arbetsmaterialet, Instrumentum laboris. Sedan gjordes ett antal diskussionsinlägg vid plenumsamtal. Slutligen hölls diskussioner i mindre arbetsgrupper. Ett slutdokument, Elenchus finalis propositionem, färdigställdes lördagen den 24 oktober. Detta budskap består av sju kapitel samt inledning och sammanfattning. Här följer en kort genomgång av slutdokumentet samt en diskussion om kyrkans möjligheter att genomföra de föreslagna förändringarna och om de utmaningar som då väntar.

Afrika i dag och i framtiden

I inledningen uttrycker synoddeltagarna sin tacksamhet över att synoden utlystes av påven Johannes Paulus II 2004 samt bekräftades av Benedictus XVI då denne tillträdde som påve 2005 och gjorde synoden till en av sina prioriterade uppgifter. I första kapitlet diskuteras Afrika i dag; i biskoparnas ögon är Afrika den svårast drabbade kontinenten i världen i fråga om motsättningar, sjukdomar, fattigdom, svält, flyktingproblem och krig. Ändå förmedlar de ett budskap om hopp för Afrika; trots svårigheterna ”överflödar Guds välsignelser i väntan på att komma hans barn till del på ett klokt och riktigt sätt”.

I andra kapitlet skriver biskoparna om trons ljus. De hänvisar till sitt herdabrev Christ our peace, som publicerades efter Ecclesia in Africa, och instämmer med Paulus i att initiativet till försoning och fred kommer från Gud. De uppmanar alla att låta sig försonas med Gud, något som kommer att öppna vägen för försoning mellan människor.

I kapitel tre diskuteras världskyrkan. Synoddeltagarna uttrycker sin tillfredsställelse över den omtanke och omsorg som påven och hans företrädare visat kyrkan i Afrika. De framför också en önskan om att de band som redan finns mellan biskopskonferenserna i Afrika och Europa ska stärkas. Vidare uppmanar de kyrkan i andra delar av världen där afrikaner lever, exempelvis i Europa och i Amerika, att sörja för de pastorala behoven och välbefinnandet bland dessa söner och döttrar, speciellt för dem som måste kämpa för att överleva.

Kapitel fyra fokuserar kyrkan i Afrika. Synoddeltagarna beskriver med stolthet kristendomens framgång i Afrika, i synnerhet i Egypten och Etiopien. De manar till enhet inom kyrkan, särskilt på sydliga breddgrader (Asien, Afrika och Sydamerika), eftersom kyrkan i dessa områden står inför likartade utmaningar. De uppmanar alla biskopar att sätta frågor om försoning och fred högt på dagordningen i sina olika stift, och prästerna att verka som fredens sändebud. Slutligen uttrycker de en önskan om att de troende ska vara sanna fredsvittnen och att lekfolket ska tjäna troget, särskilt ungdomarna som är kyrkans framtid.

I kapitel fem behandlas den internationella gemenskapen; synoddeltagarna uttrycker sin uppskattning av vad denna gemenskap uträttat och vädjar till densamma att vara mer transparent i frågor som rör Afrika. De kräver en förändring när det gäller skuldbördan hos fattiga länder, som i dag leder till att barn dör. De kräver också att de multinationella företagen upphör med den giriga exploatering av naturtillgångar som nu leder till utarmning av miljön.

I kapitel sex uppmanas Afrika att resa sig mot de orättvisor som drabbat kontinenten. ”Genom historien har det förekommit allvarliga orättvisor, såsom slavhandel och kolonialism, vars negativa konsekvenser ännu är påtagliga. Detta får inte bli ett hinder för förändringar, och faktum är att mycket håller på att hända. Vi berömmer försöken att befria Afrika från kulturellt främlingskap och politisk bundenhet. Nu måste Afrika anta utmaningen att ge sina barn en värdig levnadsstandard”, skriver biskoparna. Den afrikanska befolkningen måste stå upp mot sina giriga och illojala ledare. Kapitel sju är en uppmaning till oss alla att förena våra andliga krafter i ekumenisk samverkan och interreligiös dialog. I sin avslutning konstaterar synoddeltagarna att Afrika inte är hjälplöst och att kontinentens framtid ligger i dess egna händer. De överlåter Afrika till den heliga jungfrun Maria, fredens och Afrikas drottning.

Sammanfattningsvis kan man säga att biskoparna uppmanar alla afrikaner att avvisa ondskan och befrämja försoning, rättvisa och fred. De vänder sig särskilt mot korrumperade afrikanska ledare och mot exploateringen av kontinentens naturtillgångar och mänskliga resurser. Som afrikan måste man konstatera att synoddeltagarna inte är villiga att kompromissa i dessa frågor. De vågar kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Kyrkan och Afrikas utveckling

Vilken roll kan då Afrikas kristna spela i återuppbyggandet av kontinenten? På många håll i Afrika skulle den historiska utvecklingen inte kunna beskrivas om man bortsåg från den katolska kyrkans roll. I större delen av Afrika var det de tidiga missionärerna som förmedlade inte bara tron utan också utbildning och socioekonomisk utveckling. Faktum är att utan kyrkan skulle större delen av den afrikanska landsbygden aldrig ha blivit nådd. Inhemska civila personer och regeringar har följt kyrkan till många av Afrikas inre delar. Alltså kan det med rätta hävdas att kyrkan lagt grunden till en stor del av Afrikas utveckling. Därför är det bara logiskt att kyrkan har ansvaret att ingripa då denna utveckling hejdas.

Kyrkan är både moder och lärare. Som sådan har hon både det moraliska ansvaret och rätten att upplysa Guds folk över hela världen. Okunnighet är den värsta formen av fattigdom och ett hinder för utveckling. Som biskoparna konstaterar skördas mycket av Afrikas naturtillgångar och utnyttjas mänskliga resurser av utomstående, något som kan fortgå så länge många afrikaner saknar insikt och kunskap om denna verklighet. Kyrkan har ett ansvar att framhålla fakta så som skedde under synoden och att förmedla kunskap om försoning, rättvisa och fred. Nedan följer mina egna tankar om hur kyrkan skulle kunna förverkliga synodens många goda förslag.

Till att börja med borde man arrangera nationella samråd där biskopskonferensens delegater informerar de andra biskoparna om vad som skedde i Rom. Sedan borde möten ordnas inom varje kyrkoprovins, och till sist inom varje stift. Till alla dessa sammankomster bör framträdande folkvalda och beslutsfattare i landet inbjudas. I församlingarna kan man under söndagarna ta upp vad som diskuterades vid synoden i Rom. Kort sagt måste den katolska kyrkan i Afrika bryta den tystnad som nu råder på många platser och i många sociala frågor.

De flesta presidenter, ministrar och andra framträdande personer i Afrika är katolska kristna. (Då folkmordet utbröt i Burundi och Rwanda var befolkningen i dessa länder till 90 procent katolsk.) Med andra ord kommer politiska ledare och andra framstående personer till våra kyrkor och möter de kyrkliga ledarna. Detta skapar tillfällen att informera och predika evangeliet för dem. Att fördöma dem offentligt i predikningar skulle antagligen vara kontraproduktivt. Varje människa, även den värsta brottsling, vill behålla en viss värdighet. Talet om försoning bland allt Guds folk måste omfatta också politiska ledare. Väl förberedda predikningar om rättvisa och fred skulle här kunna vara av stor betydelse.

Om den politiska viljan inte finns kommer synodens alla goda idéer att stanna på papperet i stället för att omsättas i praktiken. Därför är det absolut nödvändigt att det politiska ledarskapet övertygas om det förnuftiga och goda i vad synoden föreslår. Många av dagens afrikanska ledare är kämpande människor som vill uppnå säkerhet men har valt fel väg. Någon måste övertyga dem om att de kan få uppleva säkerhet genom att arbeta för det gemensamma goda. Kyrkan har förmågan att göra detta.

Utmaningar

Vilka är då de utmaningar som kyrkan ställs inför när hon söker åstadkomma förändring? Jag vill här lyfta fram fyra områden.

Inre motsättningar i KYRKAN: I de flesta afrikanska länder förekommer splittring på både social och religiös nivå. Tidigare var det normalt att tänka utifrån kyrklig synvinkel, men i dag kan både präster och andra tänka utifrån ett stambundet och inskränkt perspektiv. Ett splittrat hus kan inte bestå.

Närheten till makthavarna: Vissa kyrkliga ledare befinner sig så nära makthavarna i sina länder att de har svårt att utmana dessa. En del har kompromissat bort sin moraliska auktoritet och värdighet genom att ta emot mutor från politiker och andra personer med oärligt förvärvade pengar. Man vill inte bita den hand som föder en. Många afrikanska ledare och politiker är medvetna om detta och gör allvarliga försök att förstöra enheten bland de kyrkliga ledarna. Man måste inse sanningen om dessa problem och motarbeta dem.

Personliga ambitioner och DOLDA AGENDOR: Alltför många biskopar, präster och andra troende på vår kontinent drivs av personliga ambitioner och dolda agendor. Människor handlar alltså på ett sätt som de tror kommer att gagna dem själva. Sålunda måste den försoning som synoddeltagarna talar om börja med omvändelse inom den egna gemenskapen. Här måste prästerskapet och lekmännen rannsaka sina samveten.

Viljan att härska: Den tyske ateistiske filosofen Friedrich Nietzsche talade om den naturliga mänskliga instinkten att vilja härska över andra och att vilja behålla makten. Detta är lika giltigt i Afrika som någon annanstans i världen. I dag är det inte duglighet som avgör vem som kommer till makten; det finns absolut inga garantier för att det är de mest lämpliga personerna som uppnår ledande positioner i samhället. Tvärtom, det finns en medveten och förödande strävan att befordra medelmåttighet. Detta har tyvärr blivit ett utmärkande drag för Afrika, både i världslig och religiös mening.

Det är nu hög tid att Afrika slutar acceptera attityder och handlingar baserade på personkult och rädsla. Om kontinenten och kyrkan ska kunna växa, vilket är nödvändigt, måste det finnas en vilja till förändring. Vi afrikaner måste utveckla en kritisk hållning till livet och tron; vi måste stödja utbildning för att uppnå ett kritiskt samvete och lära oss att föra dialog även med våra värsta fiender. Ingen är så god att han inte har några svagheter, och ingen är heller så ond att det inte finns något gott i honom. Alla har något att erbjuda och alla borde få chansen att ge sitt bidrag. Gud har skapat oss alla till sin avbild. Ingen enskild har ensamrätt till jordens resurser; de tillhör oss gemensamt.

Översättning: Aili Lundmark

Författaren har studerat teologi i Kamerun och studerar för närvarande vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.