Historiker om historiker – Hur svensk är svensk historieskrivning?

Svenska historiker från medeltiden till våra dagar är en omfångsrik volym (682 sidor med 60 bidrag, inklusive förordet) som nyligen publicerats. Boken är resultatet av en avsevärd prestation, inte minst från redaktörernas och förlagets sida. Den kan betecknas som band ”noll” i Norstedts nya serie om Sveriges historia där i skrivande stund de två första banden har kommit ut (13000 före till 600 efter Kristus, och 600 till 1350, av Stig Welinder respektive Dick Harrison). Denna volym kommer på så sätt också att ge vissa möjligheter att jämföra hur tidigare historiker har tagit sig an övergripande ämnen, jämfört med hur det sker just nu. Men detta är givetvis inte huvudsyftet, utan det är att låta idag verksamma historiker ge en överblick över hur historisk forskning och historievetenskap har utvecklats över tid: historiografi ”i form av biografiska essäer”. Att skriva biografier var för övrigt ett fält som under lång tid inte tilltalade svenska historiker.

Att på ett rättvist sätt kommentera innehållet i alla dessa artiklar om svenska historiker från rimkrönikornas tid till Ingrid Hammarström (död 2005) vore inte möjligt inom ramen för en artikel i Signum. Som allmänt omdöme vill jag dock framhålla att det handlar om en intressant bok. Ur den kan man lära sig mycket inte bara om svenska historiker. Den kan även stimulera till att gå vidare för att lära sig mer om Sveriges historia, även om ”Sveriges historia inte är deras historikers”.

Här följer alltså endast några synpunkter på detta verk, författat av sentida (och mot slutet samtida) och (med några undantag) i Sverige verksamma kollegor till dem som är porträtterade. Sistnämnda har dels det gemensamt att de i vid mening var ”svenska” (några dock födda och uppväxta utanför Sverige) och nästan alla verksamma i Sverige, dels att alla är avlidna. Två artiklar inleder, en ”introducerande betraktelse” av Ragnar Björk och en genomgång av Rolf Torstendahl under rubriken ”I svensk tappning – svenska historiker under utländsk påverkan”. Först då några ord om dessa inledningar. Som Ragnar Björk påpekar är det inte självklart att just historiker skriver om historiker, men det ligger nära till hands, bland annat eftersom det på så sätt också ges möjlighet att reflektera över det egna ämnets utveckling. En aspekt som han nämner är att historieämnet har utvecklat en allt större självständighet och emanciperat sig inte minst ”från den politiska makten och från sina eventuella välgörare”. Ytterligare en annan aspekt handlar om en tilltagande professionalisering under århundradens lopp, som går hand i hand med en allt starkare specialisering och fragmentisering.

Import och påverkan

Författaren av den andra inledningen, Rolf Torstendahl, är själv ett gott exempel på en svensk historiker som har gått över de nationella gränserna, både när det gäller ämnesval och öppenhet för påverkan. Han skriver alltså om utländska influenser på ämnets företrädare. Det handlar om ”förebilder och inspirationskällor”. Sådana fanns redan på 1400-, 1500- och givetvis på 1600-talen, indirekta eller direkta genom från utlandet inflyttade lärda. Den främste var väl den från Tyskland härstammande Samuel von Pufendorf (1632–1694) som är mest känd för sitt verk De jure naturae et gentium. Hans svenske samtida Olof Rudbeck (1630–1702) däremot som i Atlantica ville övertyga Europa om att Sverige var folkens urhem väckte knappast större uppskattning i omvärlden. På 1700-talet spreds upplysningens anda i Sverige, men under samma århundrade handlade också mycket i historieskrivningen om att sprida antikatolska nidbilder, och även där hämtades förebilderna ofta från utlandet. De tyska universiteten och nya regler och teorier fick stort inflytande under 1700-talets senare och 1800-talets tidigare del i undervisning och forskning, samtidigt som man ansåg sig kunna hämta moraliska lärdomar ur historien. 1800-talets stora namn var Leopold von Ranke, främst då genom sin roll som universitetslärare i Berlin där även svenska historiker lyssnade på honom och tog till sig historismen med dess tyngdpunkt på läran om nationer och institutioner som utvecklas i en inre värdegemenskap och gemensamma erfarenheter. Men även franska och engelska influenser gjorde sig märkbara. Harald Hjärne (1848–1922) i Uppsala var väl den främste svenske ’rankeanten’, inte minst när det gällde doktrinen om ”det utrikespolitiska primatet”. Martin Weibull (1835–1902) och hans söner Curt och Lauritz (och sonsonen Jörgen) i Lund och Göteborg hade flera andra inspirationskällor, inte minst franska. Som Torstendahl påpekar, var det just i Sverige och knappast någon annanstans, som det fanns en skarp skiljelinje ”mellan tyska och franska influenser”. Samtidigt påverkades 1930-talets svenska historieskrivning av starka politiska konflikter, inte minst kring nationalismen, som dock inte var identiska med den tysk-franska frontbildningen, vilket Erik Lönnroths (1910–2002) hänvisning till Max Weber kan illustrera. Webers namn är viktigt, däremot är det förvånande att Karl Marx namn knappt förekommer i denna inledning. Även hans inflytande kan ju spåras inte minst inom modern ekonomisk historia och socialhistoria.

Det nordiska samarbetet är förstås betydelsefullt för den svenska historieskrivningen, både institutionellt och som tankeutbyte. Den stora förändringen, när det gäller ny och bredare påverkan utifrån, kom på 1960-talet. Och den pågår fortfarande. Central var först den nordamerikanska samhällsvetenskapen, sociologi och socialhistoria. Nu var det inte bara enskilda individer utan hela forskargenerationer som tog till sig vad som skedde utomlands. Det var också de stora forskningsprojektens årtionden. Sedan kom andra ”impulsgivare” som kombinerades med de förra: ”historiematerialismen, [franska] Annalesskolan och [tyska] Bielefeldskolan”. ”Till sist” – lite väl sent – ”skall det kanske mest bestående av de utländska inflytandena under tiden efter 1960-talet nämnas, nämligen kvinnohistoria och genushistorisk forskning”, skriver författaren, och denna forskning var redan stor internationellt innan den slog igenom i Sverige.

Det är naturligt att Torstendahl i slutet av sin inledning nämner namn på ännu levande samtida, som har brutit ny mark och introducerat internationella förebilder. Men flera av dessa forskare står författaren relativt nära och jag kan tycka att framställningen här saknar distans. Det är många nära kollegor som nämns, kollegor från rummet intill, även om jag kan förstå att verkets begränsning av ’döda historikers sällskap’ framkallar behovet att även uppmärksamma några ännu levande – och låta andra ’vila’. Risken för en viss närsynthet får man väl ta när man vill måla upp ett så brett ämne över en så lång period, som sträcker sig fram till idag. En av behållningarna av denna intressanta artikel, som bara är 14 sidor lång (inkl noter), är hur som helst att kunna följa hur stort och vilket slags inflytande den utländska historievetenskapen och historieundervisningen har fått på svensk historikermiljö, som ju är rätt så begränsad, med internationella mått mätt.

En liten värld

Ja, det är egentligen en mycket liten värld det handlar om i denna bok. Alla känner alla, vet allt om alla, krigar stundom med varandra. Kampen om erkännande och även brödföda begränsar utrymmet. Skyttegravarna i Lund och Uppsala kunde vara djupa. Men samtidigt åstadkommer man viktiga verk, inte bara kvantitativt. Och historikerna var och är inget kollektiv. Individualismen är påtaglig. Men de befinner sig i ett ständigt samtal (i ständiga bråk) – med dåtiden, med sin samtid och med varandra. Ett visst kollektivt drag är ändå påfallande. Det överraskar inte. Flertalet av de ledande historikerna härstammade nämligen från akademiskt präglade hem, ofta med fäder (sällan mödrar) som också hade varit verksamma inom akademin. Många andra kom från prästsläkter, eller var själva präster (biskopar). Ytterst få hade gjort en så kallad klassresa. Här kan också påminnas om att historiker – de flesta män – fram till 1920-talet påfallande ofta också verkade som politiker och höga ämbetsmän (sistnämnda ända till vår tid) och att rollerna inte alltid var strikt åtskilda. Att inriktningen på det nationella och ibland även engagemanget på den nationella arenan länge har dominerat, är naturligt med tanke på de flesta i detta verk omskrivna historikernas bakgrund.

Här finns dock ett spår som jag finner värt att följa, fast jag själv sitter i glashuset. I det föregående har relativt stort utrymme lämnats åt kapitlet om de utländska influenserna. I stället för att gå in på de enskilda (57) artiklarna om svenska historiker vill jag testa några frågor på de historiografiska biografierna där jag vänder på perspektivet: hur stort var intresset för andra länder, för en icke-svensk historia bland svenska historiker? Och vilka av dem blev uppmärksammade utomlands – och hur, om det fanns en sådan reception? Finns det underlag i artiklarna för att kunna ge svar på dessa frågor, och hur ser svaren ut, i så fall? Här uppfattar jag inte Norden som utland, eftersom Sverige och Norden särskilt i den äldre historien inte alltid kan åtskiljas och eftersom även för senare tider nordiskt gränsöverskridande är naturligt, inte minst när det gäller Sverige och Finland.

Givetvis utgår mina observationer från det som står i de enskilda bidragen och är på så sätt kanske mer än lovligt ytliga. Artiklarna är i snitt 10–12 sidor långa och bristen på utrymme kan ha lett till att stoff som hade kunnat användas för att ge svar på mina frågor inte har kommit med. Eller så saknar någon författare – liksom jag själv – relevant kunskap. Dessutom handlar det om en räkneoperation med ytterst trubbiga instrument, som inte heller är lika användbara på alla ’objekt’, från rimkrönikor till modern socialhistoria. Men jag försöker, likväl. För övrigt har en av de få moderna svenska historiker, som verkligen har ägnat sig åt övergripande internationell historia, Åke Holmberg (1915–2007) i bland annat Vår världs historia, 1982, inte fått plats i denna volym, troligen eftersom han dog så relativt nyligen.

Det som då också skall sägas är att språket här har betydelse. Att svenska historiker skriver eller har skrivit främst på svenska och att det svenska språket är ett litet språk, motverkar givetvis möjligheten att uppmärksammas utanför Norden, utom när det gäller vissa på de skandinaviska språken inlästa specialister. Det är också få förunnade att bli översatta. Detta är en aspekt som inte direkt diskuteras i boken, men indirekt framskymtar det att historiker gärna vänder sig till en hemmapublik. Det finns många skäl för detta, från en litterär eller rentav politisk eller moralisk ambition som var vanligare förr, till praktiska förklaringar som finansieringsproblem med mera. Detta då i konflikt med strävan att delta i en internationell diskurs och inte minst – idag – att bli citerad (”rankad”). Men åtminstone för min första fråga är det inte avgörande om någon har publicerat sig direkt på andra språk än svenska. Det finns dessutom gott om exempel på historiska avhandlingar skrivna på engelska som snabbt hamnat i glömska. Däremot är det av intresse om ett arbete har översatts på grund av internationellt intresse eller eftersom det direkt var riktat mot utländska läsare respektive handlade om utomnordiska förhållanden.

Det kunde vara givande att pröva även andra aspekter, till exempel i vilken mån svenska historiker har nått ut till en bredare läsekrets och rent av kunnat bli populära. Det främsta exemplet i boken för det sistnämnda är väl Carl Grimberg (1875–1941; Svenska folkets underbara öden, 11 band 1922–1924; artikel av Jarl Torbacke), och så den mångårige riksarkivarien Ingvar Andersson (1899–1974; Sveriges historia, 1943; artikel av Lars Ericson Wolke). Att en skribent som Herman Lindqvist inte har fått plats, beror inte bara på att han ännu är i livet (f. 1943). Men hans ställning på den svenska bokmarknaden väcker ju frågan varför moderna svenska historiker inte blir lästa. Fragmentisering och specialisering är ett skäl. Svårigheten att presentera svåra sammanhang både lättillgängligt, ja fängslande, och seriöst, i den meningen att även nya forskningsrön beaktas och presenteras, ett annat. Samtidigt har ämnet fått en allt större bredd som få kan överblicka. Dessutom bör man vara en god stilist. Inga lätt förenliga mål! Den som kunde platsa under alla dessa kategorier, Peter Englund, är tursamt nog också fortfarande fullt verksam och är en av bokens artikelförfattare (Erik Lönnroth). Skulle man gå utanför landets gränser, skulle man hitta många andra exempel. Att populära och övergripande verk i Sverige sällan kan bidra till högre akademisk meritering, bör också nämnas. Akademin är, som sagt, en liten värld, och som framgår av de 57 historikerbiografierna, ofta nog så inskränkt. Men dessa spår skall alltså inte följas vidare.

”Då ärat Ditt namn flög över jorden”

Med alla ovan nämnda reservationer kan då något sägas utifrån de 57 biografisk-historiografiska artiklarna (rimkrönikörerna då tagna som en författare). Bland de historiker som blev mest uppmärksammade internationellt sett finns främst Samuel Pufendorf (se ovan; Sven Eliaeson), som under 20 år var verksam i Sverige som professor och ”rikshistoriograf”; ”den svenska ekonomisk-historiska disciplinens fader och instiftare” Eli F. Heckscher (1879–1952; Lars Magnusson); ”världsstjärnan inom historieforskningen” Sture Bolin, bland annat medeltidsforskare och numismatiker (1900–1963; Birgitta Odén); och så agrarhistorikern Folke Dovring som verkade och fick sitt erkännande främst utomlands (1916–1998; Janken Myrdal). Att nämna just dessa fyra, är måhända utslag av ett synnerligen subjektivt omdöme. Men att de var internationellt stora, är nog svårt att betvivla.

men hur stort var då intresset för andra länder, för en icke-svensk eller bättre: icke-nordisk historia bland svenska historiker? Ett riktigt bra svar kan inte ges, åtminstone inte här. Men en grov uppskattning låter ana att kanske bara hälften av de 57 biograferade har visat större intresse för sådant som låg utanför Nordens gränser, och ytterligare tio, om man tar hänsyn till verk om svensk utrikespolitik och artiklar om utländska personligheter. Ser man bara på tiden efter 1900 (dvs. med en verksamhet under minst cirka två årtionden in på 1900-talet), är andelen något högre: cirka 60 procent, om man följer de mer strikta kriterierna, och mer än 90 procent i vidare mening. Några av dem som intresserade sig för yttervärlden försökte faktiskt att skriva världshistoria, i betydelsen av ”världens historia”, till exempel Jonas Hallenberg (1748–1834; Erik Norberg), Erik Gustaf Geijer (1783–1847; Bo Stråth), Carl Grimberg (se ovan), Georg Wittrock (1876–1957; Lars Ericson Wolke), Johan Nordström (1891–1967; Henrik Björck) och Sture Bolin (se ovan). Men denna uppräkning är alltså inte menad som värdering av verkens betydelse.

Ett annat sätt att närma sig frågan är att undersöka om och hur mycket svenska historiker har velat nå utländska läsare, utöver det nuförtiden vedertagna att avhandlingar publiceras respektive innehåller sammanfattningar på engelska (mer sällan på andra europeiska språk). Hur många skrev för en icke-nordisk publik eller översattes eftersom man antog att det fanns ett intresse för deras verk utanför Norden? Svenska historiker ger inte tillräckligt underlag för att kunna ha en säker uppfattning om saken. En enkel sökning i Libris på språken engelska, franska och tyska ger nämligen mycket högre antal publikationer på dessa språk än som omnämns i boken. Men enligt boken tycks knappt hälften av de sammanlagt 57 biograferade ha nått en utomnordisk läsekrets genom att aktivt publicera på andra språk än skandinaviska eller att bli översatta till engelska, tyska eller franska. Begränsar man sig till att se på förhållandet efter 1900, handlar det om en större, men inte så mycket större andel, vilket kan förvåna eller inte, med tanke på latinets tidigare ställning. Men andelen blir högre om man beaktar ofta senkomna antologier på främmande språk. Allt detta alltså sagt med reservationen att artikelförfattarna inte tagit upp denna aspekt, vilket i så fall också förvånar.

Ytterligare en aspekt är att se på den utomnordiska receptionen. Även där är det vanskligt att säga något bestämt utifrån det underlag som ges i boken. Men givet denna förutsättning – med bokens brist på information eller på intresse hos bokens författare att meddela något om detta – så understryker resultatet Ragnar Björks observation i artikeln om Harald Hjärne (1848–1922), nämligen att ”den internationella uppmärksamheten för svenska historiker är inte särskilt omfattande”. Harald Hjärne var ändå en något ovanlig svensk historiker i så måtto att han ”närmade sig Sveriges historia utifrån och in” och såg den i ett vidare europeiskt eller universalistiskt sammanhang.

Intresset för internationellt samarbete tycktes från 1920-talet fram till världshistorikerkongressen i Stockholm 1960 också ha varit lågt. ”Intrycket av ett tillbakadragande inom nationella gränser” var ”påtagligt”, fortsätter Björk. Internationella kongresser är ju ett sätt att nå ut med sina resultat. Där har mycket förändrats. Ser man på ”de 57” som helhet, så har enligt boken en tredjedel rönt större uppmärksamhet utanför Norden. Ser man bara på dem som hade en väsentlig del av sin verksamhet efter 1900, handlar det om 40 procent. Men beaktar man bara historikerna födda efter 1900, är det två tredjedelar om vilka det sägs (i boken) att de väckte intresse utanför Norden. Det skall då sägas att det i boken handlar bara om en bråkdel av alla döda svenska historiker, men de avhandlade borde vara ’de största’ och enligt ett kanske enfaldigt synsätt de, som hade bäst förutsättningar att nå ut.

Men intresset för utländska eller internationella förhållanden eller det faktum att en persons forskning inte uppmärksammas så mycket utanför Norden, säger givetvis inte allt om en historikers inflytande på ämnets utveckling. Det är inte inriktningen på svenska förhållanden och bristen på publikationer på andra språk än svenska som är avgörande för om forskning är nydanande och betydelsefull för både samtiden och eftervärlden. Som främsta exemplen på detta skulle bröderna Weibull nämnas: Lauritz (1873–1960; Thyge Svenstrup) och Curt (1886–1991; Bo Stråth), vars internationella ryktbarhet knappast når upp till deras stora inhemska betydelse som ledande talesmän för en radikal källkritik (Stråth) och deras påverkan av flera historikergenerationer. Därutöver är det mycket annat som är av vikt, som gärningen som lärare och handledare, eller förmågan att sprida kunskap om historien utanför fackkretsarna. För allt detta finns flera exempel i boken. Å andra sidan finns det anledning att fundera över varför en av de under sitt senare liv mest internationellt inriktade och mest internationellt kända svenska historikerna, Folke Dovring, hade blivit ”utestängd från en akademisk karriär i Sverige”, som Janken Myrdal skriver i sitt bidrag om just Dovring. Denne kom att leva och verka under många år som agrarekonom och agrarhistoriker i USA och gjorde ”kanske sin största nytta som emigrant från Sverige då han skrev sina storverk om jordbrukets utveckling under nyare tid …”.

Situationen bland dagens svenska historiker är annorlunda än min enkla genomgång av Svenska historiker har kunnat illustrera. Det skrivs ’på utländska’ (främst engelska), och man deltar i en internationell historikerdiskurs. Däremot handlar svensk historisk forskning, särskilt på avhandlingsnivå, fortfarande eller möjligen ännu mer än tidigare mest om just svenska förhållanden. Det finns givetvis framstående forskare med internationell eller transnationell inriktning. Men jag vågar ändå påstå att det finns ett starkt introvert drag i det svenska historikersamhället, nu som då. Sverige skiljer sig i detta avseende nog inte så mycket från andra länder. Men för ett land med en relativ liten population ter sig frågan på annat sätt än för större nationer, med tanke på variation och stimulans. Eller för att formulera det så: Det hade varit intressant att ta del av en ’omvänd Torstendahl’ i boken, en artikel om svenska historikers ställning i den internationella historikervärlden. Rimligen skulle det vara andra än svenska historiker som skrev ett sådant bidrag. Men bokens författare (redaktörer) hade hur som helst kunnat ägna större uppmärksamhet åt just svensk historieforsknings internationella perspektiv, en uppmärksamhet som kunde utmynna i frågan vad som bör göras för att denna forsknings namn skall ’ärat flyga över jorden’.

Och så några mer prosaiska, avslutande observationer rörande detta verk. Det finns en ojämnhet när det gäller redovisningen. Vissa artiklar åtföljs både av utförliga noter och av referenser, andra av antingen det ena eller det andra, ytterligare några har varken noter eller referenser. Däri ligger en brist, anser jag, särkilt om man även vill använda boken som något slags uppslagsverk vilket dess innehåll verkligen ger underlag för. Även rent stilistiskt sett är verket ojämnt. Vissa artiklar är pärlor, andra träiga eller lite udda, men de flesta inbjuder ändå till intressant läsning. Det personliga inslaget i artiklar rörande avlidna personer under senare år eller årtionden, där en elev eller efterträdare suttit vid datorn, är påfallande. Detta är en annan ojämnhet där gränsen mellan historiografi/biografi och minnesartikel inte alltid är så tydlig.

Svenska historiker från medeltiden till våra dagar. Red.: Ragnar Björk och Alf W. Johansson. Norstedts 2009.

Artikelförfattaren är historiker och var tidigare verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.