Karlsson, Gullesson och jungfru Maria

”Ave Maria, jungfru skön, du hör min bön, du ser min bön…” skaldar sångaren Peter Jöback i en inspelning 2002. Den ursprungliga bönetexten innehåller inga utsagor om den himmelska jungfruns skönhet, men i uttolkarens ögon blir hon skön, så även i en modern version. Bilden av jungfru Maria har varit aktuell även det senaste året, bland annat genom den omdebatterade utställningen på Historiska museet i Stockholm. Mer påläst och närmare bilderna i förhållningssättet än de utställningsansvariga är Lennart Karlssons Bilden av Maria (2009). När den landade hemma på köksbordet hann jag inte mer än öppna paketet förrän sjuåriga dottern norpade den för att njuta av de vackra bilderna. Glädjesuckarna flödade. ”Oh, så fin!” Guldet, färgerna, kläderna och de sköna kvinnoansikten som mötte på varje uppslag fångade hennes uppmärksamhet totalt.

Mariabildernas estetiska kvaliteter värderades mycket högt av sjuåringen. Så har det inte varit inom den vetenskapliga disciplin som studerat dessa verk under senare decennier. I Bilden av Maria ger Lennart Karlsson inledningsvis sina slängar åt ämneskollegorna för denna avestetiserande attityd. Han och sjuåringen har på sätt och vis samma inställning till bilderna. Och visst har de fog för det. Nog kan man beakta de estetiska kvaliteterna i de medeltida madonnabilderna. Den syndfria Gudaföderskans renhet och skönhet var förmodligen varje bildskapares dröm att kunna återge i sitt timliga verk. Gudsmoderns skönhet i det yttre sågs som en avspegling av hennes inre, så även i Jöbacks moderna musikaliska tolkning. Att hantverksskickligheten och skönhetsidealen varierat genom seklerna är en annan sak. Och att syftet med att ställa upp helgonbilder i kyrkan inte hade primära estetiska grunder är självklart. Ibland är det kanske just tack vare deras skönhet som de fått vara kvar.

Det är sällan som så rikt illustrerade böcker håller så hög kvalitet i bilderna som denna Mariabok. Det ändå förhållandevis låga priset, ca 250 kr, förklaras av att det är författaren själv som står för alla bilderna. Så brukar det vara när den produktive Karlsson är i farten. Han är nämligen en utmärkt fotograf. (Hans fotografiska gärning kan också studeras i den bilddatabas som han medverkat till på Historiska museet, se http://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild). Materialet är hämtat från hela det svenska beståndet av medeltida Mariabilder, företrädesvis träskulptur, men exemplen kommer också från kalkmåleri och stenhuggeri. Träskulpturer är ett av författarens paradnummer, och efter att ha tillbringat ett stort antal år med dem som forskare på Historiska museet är han en av landets främsta kännare. Denna gedigna materialkännedom är tydlig i hela presentationen. Utan att tyngas av långa uppräkningar leder det ena exemplet över till nästa, alltid med åtföljande foto. Bild och text följs mestadels åt på sidorna, utan att man måste bläddra mycket. Det är verkligen bilderna som står i centrum.

Dispositionen är ikonografiskt uppdelad, i praktiken i tre ”osynliga” delar. Efter inledande presentation och kritik av en del kollegor och föregångare går han igenom några olika typer av Mariabilder: representationsbilder, apokalyptiska madonnabilder, rosenkransmadonnor och Mariaskåp. Sedan kommer en kronologisk ikonografisk exposé som följer Marias liv från barndom till himmelsfärd. Avslutningsvis går han igenom ytterligare ett antal olika Mariamotiv med mer dogmatisk eller spiritualitetshistorisk grund, exempelvis Marie sju smärtor, Mariamonogram och Heliga släkten.

Just i exemplet med Marie smärtor, compassio Mariae, visar materialurvalet på begränsningen. Karlsson känner bara till tre framställningar av motivet, alla kalkmålningar. Eftersom motivet lanserades först under 1490-talet och spreds från Nederländerna och Sydtyskland är de monumentala bilderna av trä, av sten eller i kalkmåleri inte de främsta källorna till vår kunskap, utan de tryckta bilderna. Det är inte rätt att kritisera Karlsson för att han inte känner till ett material som han aldrig arbetat med, men tyvärr har såväl bokmåleri som textila bilder helt fallit utanför presentationen. Inte ens Albertus Pictors fantastiska, och i detta sammanhang synnerligen intressanta Mariamässhake i Uppsala domkyrka har kvalificerat sig i konkurrensen.

Lennart Karlssons bok om Haaken Gullesson och hans verkstad kom ut för några få år sedan (2005), men den har viktiga beröringspunkter med Mariaboken. Dels berörs delvis samma Mariaskulpturer, dels för författaren fram samma åsikter. Språkstilen är också snarlik, men syftet mer vetenskapligt. Bildmaterialet är lika imponerande som i Mariaboken. Vill man se bilderna bra så är det onekligen i Karlssons böcker man får störst utdelning. I den nyss nämnda bilddatabasen är bildupplösningen många gånger alldeles för låg för att man ska kunna se några detaljer.

Boken om Haaken Gullesson är ett försök att bena ut vad man faktiskt kan veta om denne senmedeltida bildmakare från Hälsingland. Uppfattningarna om dennes verk är lika många som antalet kyrkobeskrivningar som tillskriver honom verk. Med utgångspunkt i konsthistorikerna Henrik Cornells och Ingrid Swartlings äldre forskning (publicerade 1918 resp. 1956) och egna grundliga föremålsstudier söker han reda ut vad Haaken Gullesson säkert har gjort, vad han kanske har gjort, vad någon eller några lärlingar kan ha gjort samt vad han förmodligen inte alls har gjort. Resultatet blir att Gullesson får rollen av polykromiexpert och verkstadsledare medan en anonym bildhuggare får en självständig roll (kallad Gullesson X:1) med vissa efterföljare i exempelvis de områden som vetter mot nuvarande Norge. Dessutom diskuteras skillnader och likheter mellan olika verk, som av forskarföregångare kategoriserats som Gullessonverk. Några attributioner avfärdas medan andra uppfattas som möjliga, men fortfarande osäkra. Karlsson konstaterar avslutningsvis att han trots långt och idogt arbete inte når sitt mål; oklarheterna kring Gullesson och hans verkstad består. Den exposé genom materialet som man får göra med Karlsson är ändå givande och förklarande, definitivt inte rörig. Han är dessutom snabb att ta sig tillbaka och hitta den röda tråden efter kortare utvikningar.

Ett problem i den äldre forskningen, som går som en röd tråd genom Gullessonboken, är viljan att söka konstnärsindivider med avgränsade oeuvre och med kreativ kompetens, det vill säga ett konstnärsgeni som gjorde allt, från början till slut. Samma person utförde såväl bildhuggeri, ytbehandling och polykromi som det skåp som figuren placerades i. Men detta är modernismens konstnärsideal och det går inte att föra över på de medeltida hantverkarna. Som Karlsson tydligt påpekar var det aldrig så i en medeltida verkstad, men han är snubblande nära att så att säga falla i det andra diket, nämligen idén om de stora verkstäderna med massor av lärlingar och gesäller. Så var det nog inte heller. En viss arbetsuppdelning i specialiteter förekom, men det var till exempel ett stort ekonomiskt åtagande att ta emot lärlingar. Man måste fundera på hur stor ekonomisk bärkraft en bildhuggarverkstad i Enångerstrakten kan ha haft, innan man placerar alltför många lärlingar i Gullessons verkstad. Funktionen hos de få medeltida skråstatuter som bevarats är också värd att ha i åtanke, eftersom regler som inte överträds sällan sätts på pränt. I många fall verkade de medeltida hantverkarna betydlig mer gränsöverskridande än efterföljande seklers kollegor. Uppfattningen om de strikt åtskilda yrkesrollerna bygger tyvärr till stor del på senare seklers hantverkspraktik och skråförordningar, sällan på medeltida dokument.

Karlsson konstaterar att Gullessons skulpturer som helhet är stilistiskt retarderade. Det får man nog lov att hålla med om. Men samtidigt kan man se tydliga inslag som visar att verkstaden var med sin tid i allra högsta grad. Inte minst figurernas stora turbaner tyder på kännedom om de samtida flandriska altarskåp som importerades i början av 1500-talet. Det mycket korta ländklädet som ses på några gullessonska krucifix är också mycket tidstypiska. Troligen kan man hitta fler detaljer i verkstadens uttryck som passar in i det tidiga 1500-talet.

Flera av de gullessonska skulpturerna har inskrifter, företrädesvis på klädernas kantband. För att tolka dessa har Karlsson haft god hjälp av experter, men det är lite missvisande att kalla den medeltida skönskriften textura för frakturskrift. Med frakturskrift avses vanligen ett tryckt typsnitt. Kanske har han också lite för stora förhoppningar om att kunna får ut mer information ur de mycket korta texter som förekommer på skulpturerna. Palaeograferna vill helst ha större underlag för att kunna identifiera skilda skrivarhänder.

Ett problem som får mycket lite utrymme är frågan om dateringarna. Detta gäller egentligen båda böckerna, men blir tydligast i Gullessonboken. Endast ett signerat verk från den gullessonska verkstaden är nämligen daterat. Det är Annaskåpet från Enånger. Det är daterat och signerat 1520. På senare år har många träföremål från medeltiden kunnat dateras med dendrokronologisk metod. Precisionen i dateringarna varierar för olika tidsepoker, men ibland har det visat sig att de stilistiskt grundade dateringarna bekräftats av dendrokronologin och i andra fall har det visat sig att det som man uppfattat som gammalt i själva verket varit betydligt yngre. En forskning som tar hänsyn till denna metod skulle vara välkommen i betydligt fler konstvetenskapliga projekt, förhoppningsvis även i framtida studier om den Gullessonska bildhuggarverksamheten. I Mariaboken hade det varit intressant om de dateringar som faktiskt gjorts hade blivit nämnda.

Jag vet inte om Karlsson har fler bokprojekt i byrålådan, men man kan betrakta Mariaboken som en sammanfattning av en lång forskargärning inom den svenska medeltidskonsten. Redan innan Mariaboken kom ut var hans författarnamn förknippat med ett drygt sextiotal titlar. I Gullessonboken är syftet att presentera forskningsläget men i Mariaboken är de vetenskapliga pretentionerna inte uttalade. Som nestor tar han sig ibland friheten att kritisera kollegor/föregångare hos vilka han finner allt för bestickande kommentarer.

Karlsson är påläst i sitt ämne och många decenniers ständiga kontakter med bilderna ger en gedigen grund, inte minst för jämförelserna mellan olika bilder. I Gullessonboken är det sparsamt med referenser, men de förekommer. I Mariaboken har Karlsson nästan helt struntat i att ge några referenser. Det hade varit bra med lite mer av den varan.

Språket är lättsamt och tonen understundom kåserande. Men distansen till den medeltida föreställningsvärlden avspeglar sig stundom i ett nästintill raljerande sätt att beskriva spiritualiteten och helgonlegenderna. Det är för all del ett sätt som är underhållande och lättläst och, som väl är, sällan direkt felaktigt. Är man känslig kan man kanske stöta sig på denna stil som onekligen har en klart luthersk vinkling i ordvalen. Likaså lutherskt präglad är väl viljan att kunna belägga vissa citat direkt från Bibeln, till exempel Magnificat och Ave Maria, trots att det förmodligen stod närmare till hands för de medeltida bildbetraktande kyrkobesökarna att knyta an till den egna bönerepertoaren och liturgin. Biblar att läsa i på egen hand hade de sällan.

Karlsson har aldrig utgett sig för att vara teolog, vilket är tur. Tyvärr tillskriver han ibland de medeltida människorna lite väl stor vidskeplighet i förhållandet till bilderna. Det avspeglar en inställning som inte tar hänsyn till hur man uppfattade att och hur bilder påverkade sin omgivning. Bilderna var medaktörer i ett samspel med människorna. En aspekt i bruket av de skulpterade bilderna som gärna glöms bort i sammanhanget är deras föränderlighet och mobilitet. Helgonbilder kunde både bäras omkring i processioner och få nya kläder. Inte minst Mariabilder kunde få praktfulla dräkter i samband med högtider, dräkter draperade utanpå träskulpturen. Detta ytterst handgripliga bruk av bilderna kan förstås också ha inneburit visst slitage. Karlsson konstaterar något förbryllad att figurernas karnation i många fall varit av högre kvalitet än resten av polykromin, men kanske kan detta handgripliga bildbruk vara en del av förklaringen?

I sitt efterord till Mariaboken kommenterar Karlsson kort den eftereformatoriska tidens förhållande till de medeltida bilderna. Den förhållandevis varsamma attityd som härskade i Sverige är något att vara mycket tacksam för idag. Jämfört med andra länder finns väldigt många förreformatoriska bilder bevarade här. Dessutom är det ett material som visar både på inhemsk produktion och på import. Karlssons avslutande uppmaning i Gullessonboken är därför både genomförbar och rimlig: ”Åk ut och titta!”

Lennart Karlsson: Kretsen kring Haaken Gulleson (Carlssons 2005) samt Bilden av Maria (Historiska Media 2009)

Artikelförfattaren är forskare i konstvetenskap vid Uppsala universitet.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.