Inte bara några få rötägg– den irländska kyrkans pedofilskandaler

Mot den katolska kyrkan i Irland riktas olika anklagelser för svåra övergrepp. Tusentals barn skall enligt dem ha missbrukats i kyrkliga institutioner av ordensfolk och präster. Kyrkan ställs därmed också inför en rad teologiska frågor.

Denna sommar väckte det stor uppståndelse i kyrkan när den konfronterades med ännu ett mörkt kapitel i detta drama. Regeringen offentliggjorde i maj en undersökning om övergrepp på barn, kallad Ryanrapporten efter en av de domare som ansvarar för den. En ytterligare undersökning framlades för regeringen den 21 juli.

Rapporten om detta blev inte offentlig därför att Irlands högsta domstol ville undvika att det skulle påverka pågående rättegångar mot präster. Dublinrapporten, som den kallas, förtecknar mer än 400 fall där stiftspräster i det största irländska stiftet anklagas för sexuella övergrepp mot barn och ungdomar. Särskilt oroväckande är att det ofta handlar om upprepade förbrytelser, och att mängden av sexuella övergrepp av präster i ärkestiftet Dublin därmed är ännu högre.

Ett annat irländskt stift är likaså föremål för en statlig undersökning, och med tanke på Dublinrapporten kan man förvänta sig att det kommer krav på vidare undersökningar i andra stift. Det förefaller som om denna skräckhistoria kommer att behärska den irländska kyrkan under överskådlig tid: en kultur av sexuella missbruk.

Ryanrapporten framlades av en kommission som hade inrättats av det irländska parlamentet redan år 2000 för att undersöka förekomsten av sexuellt missbruk och vanvård av barn i omkring 100 kyrkliga inrättningar. Rapporten omfattar fem band, till övervägande del direkta utsagor och vittnesmål från offren själva. Med sina ofta detaljerade beskrivningar utgör den en fruktansvärd läsning.

Våld och sexuell terror

Rapporten visar obestridligt hur dessa institutioner har präglats av fysiskt och psykiskt missbruk och misskötsel av barn och ungdomar, och hur ofta sexuella övergrepp nästan har varit en självklarhet i inrättningar för pojkar. Undersökningskommissionen beskyller de ansvariga ordnarna för att ha drivit dem av ekonomiska skäl och att de därför har förlängt vårdnadstiden för barnen. Enligt rapporten härskade i dessa inrättningar en atmosfär av ångest på grund av de omåttliga och brutala kroppsliga bestraffningarna, som utdelades både regelbundet och slumpvis.

Sexuellt missbruk var i pojkskolorna systematiskt och endemiskt. Det framgår helt tydligt att många offer som klagade över det ignorerades eller till och med bestraffades. De skyldiga kollegerna och deras överordnade gjorde gemensam sak för att dölja missbruket. Det fanns ett slags ”det sexuella missbrukets kultur” i pojkskolorna, där yngre elever ofta blev ett byte för äldre elever som också missbrukade dem sexuellt.

Beträffande vanvården av barn och ungdomar visar rapporten på extremt svåra, ja omänskliga förhållanden, bland annat ifråga om mat och klädsel. Kommissionen visar att behandlingen av eleverna på inget sätt kan förklaras med att de ordnar som drev skolorna skulle ha haft brist på finansiella medel. Likaså dokumenteras det i rapporten att barnen knappast fick någon undervisning och ofta togs i bruk som billig arbetskraft; det kom skolorna till större finansiell nytta än om barnen hade suttit i klassrummen, fått undervisning och kunnat bereda sig för framtida yrken.

Myndigheterna kritiseras för att ha ignorerat klagomål om missbruk eller inte tillräckligt ha satt sig in i dem, och rapporten beskyller dem också för att ha visat en överdrivet respektfull hållning mot ordensfolk. Statlig kontroll har varit sällsynt och föga effektiv, och också i de fall där myndigheterna haft kunskap om fall av missbruk har de knappt ägnat dem någon uppmärksamhet.

Allmänhetens reaktioner

Vanliga människors reaktioner inför rapporten varierar. De yngre reagerar närmast lugnt. För dem låter rapporten som något som kommer från ett fjärran och okänt land. De är redan tydligt distanserade från kyrkan och blir befästa i sin uppfattning att kyrkan är auktoritär och repressiv och därmed irrelevant för deras liv.

Många äldre människor, särskilt de som gick i skolan fram till 1980-talet, påminner sig sina egna erfarenheter i kyrkliga skolor där det rådde en stämning av ångest. De har sina egna upplevelser av psykiska och kroppsliga övergrepp, och i vissa fall kan de också påminna sig sexuella missbruk – åtminstone som något som det på deras tid alltid viskades om. Hos den generationen har rapporten fungerat som en katalysator som har väckt minnen av kränkningar och befäster dessa minnen. Sådana smärtsamma erfarenheter under skolåren kunde utveckla sig till en alienerande och destruktiv fromhet med en bild av Gud som sträng, hämndlysten och straffande. Har ordnarna underskattat beskyllningarnas räckvidd?

Ordnarna och skadestånden

Sedan rapporten blivit känd koncentrerar sig medierna på de 18 ordnar som har haft ansvar för institutioner där det har förekommit fall av missbruk. Dessa ordnar, bland dem internationellt utbredda som Christan Brothers och Mercy Sisters, får med detta ett allt större behov av att försvara sig. Först svarade de enbart genom topporganisationerna. Conference of Religious of Ireland framförde en oinskränkt bön om förlåtelse för det missbruk som deras medlemmar hade gjort sig skyldiga till. Men snart kom frågan om skadestånd till offren i fokus för det offentliga intresset.

År 2002 hade den irländska regeringen lagt upp en plan för skadestånd till offren. Ordnarna hade förhandlat med regeringen att deras bidrag till skadeersättningarna skulle uppgå till 127 miljoner euro. Den organisation som sköter ersättningarna har betalat ut omkring 926 miljoner euro – enbart rättegångskostnaderna uppgår till 140 miljoner euro. Tillsammans kommer skadestånden att stiga till en och en halv miljard euro. Sedan Ryanrapporten offentliggjordes med sin fasansfulla fembandskatalog utsattes ordnarna för ett massivt tryck att de skulle höja sina finansiella bidrag till skadeersättningarna.

Till en början vägrade ordnarna att över huvud taget acceptera sådana fordringar. De förklarade att man i stället för att tala om ytterligare skadeersättningar skulle förplikta sig att arbeta med dem som har lidit skada under deras vård. Just på den punkten blir saken intressant i förhållande till kyrkan.

En rad biskopar under ledning av den då nyutnämnde ärkebiskopen av Dublin, Diarmuid Martin, kritiserade ordnarna och uppmanade dem att tänka om. Det följde hektiska möten mellan ordensfolk och biskopar, och ordväxlingen var skarp bakom slutna dörrar. En kortvarig kontakt med den påvlige nuntien ledde till ett besök hos påven av de irländska biskopar som står högst i rang, ärkebiskoparna av Armagh och Dublin.

Gräl mellan ordnarna och biskoparna

En våldsam polemik pågick också i pressen mellan ordensfolk och biskopar. Ärkebiskop Martin tog det ovanliga steget att publicera en kommentar i dagstidningen The Irish Times (25 maj 2009). Han vände sig här direkt till ordnarna: ”Jag anser att ni måste pröva er själva och svara ärligt på den fråga som Ryanrapporten ställer till er: Hur kommer det sig att ni har kunnat avlägsna er så långt från er egen karisma? Jag är övertygad om att ni är skyldiga era uppriktiga ordensmedlemmar att försöka ge ett svar på ett noggrant, ärligt och transparent vis. Er trovärdighet och er ordenskarismas trovärdighet och framtid hänger på den ärlighet med vilken ni tar itu med denna självprövning … Fakta är nu klarlagda, och ni måste ta dem på allvar … En överenskommelse med regeringen träffades för sju år sedan. Det är förvånansvärt att ni inte har uppfyllt er del av uppgörelsen. Det kan finnas några rättsliga svårigheter, men efter så många år är det en verkligt svag ursäkt. Vad som än händer, vad som än återstår att förhandla om, kan ni inte låta allt förbli som det är. Det finns många möjligheter att med anpassade finansiella medel få till stånd ett understöd till de överlevande och deras familjer, kanske också på ovanliga vägar, som kan återställa er egen karisma som de fattigas uppfostrare och lärare.”

Ärkebiskop Martin hade fördelen av att helt nyligen ha trätt in på den irländska scenen. Större delen av sin tid som präst hade han tillbragt i den romerska kurian. Många troende kände sig lättade över att en kyrkoledare äntligen började tala klarspråk om vad som måste sägas.

Men ordnarna tyckte sig svikna. De förargades över att Martin till synes inte hade ansträngt sig för att förstå deras syn på historien innan han började utnyttja mediernas ”högtalardiplomati”.

Dessutom förargade sig ordnarna över att det i Martins kommentar inte fanns någon förståelse för att de alltid hade stått under biskoparna i de respektive stiften, och att biskoparna i många fall hade fått rapporter om missbruk och vanvård i skolorna inom deras förvaltningsområden men ändå inte hade gjort någonting. Dessutom saknade de en uppgörelse med Martins företrädare i ämbetet som ärkebiskop av Dublin. Han måste också anses vara ansvarig. Ordnarna gav intrycket att ärkebiskop Martin utnyttjade Ryanrapportens efterverkningar för att begränsa skadorna inför den kommande publiceringen av Dublinrapporten.

Särskilt lade ordnarna vikt vid att varken ärkebiskopen eller någon annan hade visat förståelse för de ytterst komplexa förhållanden under vilka de hade samtyckt till att delta i den statliga skadeståndsplanen. Regeringen hade varit villig att acceptera finansiella medel som tillhörde ordnarna som en del av de 127 miljonerna euro, till skada för de omistliga sociala tjänster som ordnarna i Irland utför nu som tidigare. Men en stor del av denna egendom är rättsligt bunden i fonder och dylikt. Det var detta förhållande och inte så mycket en motvilja mot att sälja ut sin egendom som hade varit orsaken till att ordnarna inte hade fullgjort hela sin del av överenskommelsen – just det som ärkebiskopen i sin kommentar hade kallat ”förvånansvärt”.

Med tanke på storleken av de samlade kostnaderna för skadeersättningar tycks 127 miljoner euro vara en relativt liten summa. På den tid då planen utarbetades beräknades samtliga kostnader bara till det dubbla av vad ordnarna själva hade erbjudit. Avtalet gav ordnarna ett skydd mot ytterligare klagomål, och samtidigt var man vanligen villig att acceptera anklagelser mot ordensfolk som trovärdiga; i många fall gällde de som oantastliga. Det påstods också att många ordensmedlemmar som ansåg att de kunde försvara sig mot bestämda anklagelser avråddes från att göra det.

Kritik från presidenten

Efter en pinsam vecka då ordnarna också kritiserades av president Mary McAleese, som annars knappast blandar sig i några kontroversiella diskussioner, och efter en kallelse till ett möte med premiärminister Brian Cowen, gav ordnarna med sig: en omfattande prövning av deras sammanlagda förmögenhet med fullständig redogörelse för resultaten inför regeringen med tanke på ett betydligt högre bidrag för gottgörelser till offren. Denna finansiella prövning pågår och uppfattas av många som ett ovanligt ingripande i en privat organisation och som en djupgående förödmjukelse av ordnarna.

Under tiden försöker enskilda biskopar reparera de skadade relationerna till ordnarna, och de anstränger sig också för att återställa sitt oerhört skadade rykte i offentligheten. Den beklagligaste aspekten av hela situationen ur ordnarnas synvinkel är att deras medlemmar åldras och antalet ständigt minskar. Många bröder och systrar som har blivit häftigt angripna i medierna befinner sig under vård i slutet av sina liv. Det är uppenbart att de är upprivna av vad som har hänt, och de har förlorat sin stolthet över att ha ägnat årtionden av sina liv åt osjälviskt tjänande. Det är anmärkningsvärt att just de ordnar som har råkat i svårigheter är de som särskilt har ägnat sig åt vård av fattiga och missgynnade. Benediktinerna och jesuiterna, vars skolor riktar sig till landets elit, har däremot gått fläckfria.

År 2002 avgick biskopen av Ferns, Brendan Comiskry, sedan medierna berättat om felaktig hantering av en rad missbruksfall bland präster i hans stift. Jag blev då ombedd att bli rådgivare åt biskopskonferensen i denna fråga. En av de andra talarna, en lekman som är ansvarig för biskopskonferensens budget, uppmanade biskoparna att förbereda sig på en total förlust av trovärdighet för kyrkan som institution i Irland. Detta är också vad som har skett: en svår förlust av förtroende, energi, begeistring bland präster och ordensfolk. Engagerade föräldrar upplever det som allt svårare att få sina barn att leva som troende.

Man kan inte heller överskatta de följder detta har haft för stiftspräster och ordensfolk. I våras besökte jag Tyskland och blev rent förbluffad när jag såg hur normalt och obesvärat förhållandet var mellan prästerna och barn och ungdomar i deras församlingar. Om man kommer in i sakristian i en irländsk kyrka stöter man på ett anslag att varje präst som kommer in där skall underteckna en lista med namn, datum och klockslag och likaså anteckna om någon minderårig är närvarande.

Enorma följder för relationen mellan kyrka och stat

Skandalen har också fått enorma följder för relationerna mellan stat och kyrka. Desmond Connell, den förre ärkebiskopen av Dublin var så högt uppskattad av Johannes Paulus II att han utnämnde honom till kardinal. Under hans ämbetstid uppdagades många av missbruksfallen i stiftet. Han blev häftigt kritiserad för att ha förhindrat att de statliga undersökningarna av kyrkliga aktiviteter blev tillräckligt omfattande. När Dublinrapporten skulle publiceras drog han till och med sin efterträdare ärkebiskop Martin inför högsta domstolen för att förhindra att dokument om präster lämnades ut till undersökningskommissionen.

Efter ett ingripande av Vatikanen drog kardinal Connell tillbaka sin stämningsansökan, och den statliga kommissionen fick genom ärkebiskop Martin obegränsad tillgång till alla uppgifter hos ärkebiskopsämbetet. Nu finns det en hel rad av precedensfall då kyrkans interna angelägenheter har blivit föremål för omfattande statliga undersökningar – i en omfattning som inte har motsvarighet hos någon annan organisation i landet.

Nyligen måste biskopen av Cloyne, John Magee, träda tillbaka sedan han blivit kritiserad av ordföranden i den kyrkliga barnskyddsagenturen, där det framgick att han begått fel då skyddsåtgärder skulle införas i hans stift. Biskop Magee, som i Rom hade tjänat som sekreterare åt tre påvar, överlämnade den apostoliska administrationen av sitt stift till ärkebiskopen. En aspekt av kravet på hans avgång var att han som biskop också var huvudansvarig för alla katolska skolor i stiftet.

Så började vad som skulle utveckla sig till en regelrätt kampanj, särskilt bland politikerna i oppositionspartiet, för att minska den statligt finansierade konfessionella undervisningen om inte att helt avskaffa den. Det är en tendens som nu kommer att förstärkas ytterligare. För närvarande är mer än 90 procent av de statliga skolorna styrda av den katolska kyrkan, en ohållbar situation, som den nuvarande ärkebiskopen av Dublin har slagit fast.

Ryanrapporten, som avslöjade denna våldskultur och det systematiska missbruket och vanvården av barn och ungdomar, har i varje enskilt fall tvingat kyrkan att tänka vidare och uppge föreställningen att missbruket bara har orsakats ”av några få rötägg”. Kyrkan får här lära sig att acceptera utmaningar mot hela systemet. Det inbegriper också teologiska föreställningar som samverkade med missbruket: bilden av en obarmhärtig Gud, den förvrängda och negativa förståelsen av människans sexualitet och kropp, en ämbetsteologi som föraktar prästens mänskliga sida, en otillräcklig utbildning med tanke på celibatet och en bristande uppskattning av barns värdighet och rättigheter.

Redan före 1999 hade en rad irländska teologer börjat forska i allt detta, men på den tiden fanns det bland de irländska kyrkoledarna föga förståelse för detta kyrkliga problem. Konservativa röster hävdade till och med att missbruksoffer inte fick användas till att befordra en liberal agenda för kyrkan. Men nu börjar också helt vanliga lekmän att ställa mer djupgående och omfattande frågor.

I huvudet på en pedofil

Till exempel fick jag nyligen frågan hur ordensfolk som förmodligen missbrukade barn varje dag också kunde gå till bikt varje vecka. Vad har de biktat, och har de fått absolution? Och om de biktade övergrepp mot barn, varför togs inte det på allvar? Eller lät de bli att bikta det därför att de inte ansåg att det var syndigt?

De troende frågar sig också varför biskopar i fallet Ferns i Irland, Poznan i Polen eller Boston i USA begick mer eller mindre samma fel när präster anklagades för missbruk. Vad finns det för något i det biskopliga psyket som får dem att förneka och tysta ner sådana beskyllningar?

Till detta kommer också den ständiga frågan om påbjudet celibat. Av dem som gjort sig skyldiga till missbruk har det övervägande flertalet inte varit celibatärer. Därför går det inte att se ett enkelt sammanhang mellan sexuellt missbruk av barn och det påbjudna celibatet. Samtidigt kan förpliktelsen till celibat göra prästrollen attraktiv för män som är rädda för intimitet och som brister i psykisk-sexuell mognad. Urvalsprocessen tycks också vara av begränsat värde, särskilt om den bygger på föreställningen att det skulle finnas en bestämd personlighetstyp för potentiella missbrukare.

I centrum för den teologiska kontroversen uppkommer frågor om makt och utövande av auktoritet. Varje missbruk är i grunden ett missbruk av makt. Den beklagliga sanningen sägs vara att många präster och ordensmedlemmar under hela sin kristna fostran och fortsatta utbildning har förblivit personligt oberörda av evangeliet. Därför uppfattar sig många präster och ordensmedlemmar som maktlösa, svaga, understimulerade, obefästa och utan stöd i kyrkan och dess gemenskaper. Mer än allt annat kan detta locka dem till att skada dem som är ännu svagare och hjälplösare än de själva. Jag känner faktiskt en rad biskopar som skulle medge att de också upplever en viss maktlöshet. De måste ständigt fråga sig om våra strukturer i dag kan skada och avhumanisera dem som tjänar i dem.

Att ta ett horisontellt ansvar

När vi vill förnya kyrkan måste vi helt enkelt lära oss att fatta beslut i en anda av samverkan, att vara öppna för diskussioner, beredda att ta ansvar inte bara vertikalt utan också horisontellt, i ansvar för de gemenskaper som vi tjänar.

Slutligen är det frustrerande att se vad som händer när kyrkliga auktoriteter utsätts för tryck från det offentliga och från medierna: de hanterar missdådare på samma sätt som vilken annan sekulär institution som helst. Naturligtvis måste varje nödvändigt steg tas för att skydda barn från skadliga vuxna. Men det finns också något i Kristi handlande som uppfordrar oss kristna att efterfölja honom: att bryta igenom djävulscirkeln av förbrytelse och straff, av offer och gärningsman. Den innersta mitten i det kristna budskapet är kärleken, en kärlek som kan vara smärtsamt uppfordrande, eftersom den måste konfronteras med den onda gärningen. Det är en kärlek som visar sig vara både förlåtande och helande. Att vittna om och förverkliga denna kärlek i kyrkans handlande är svårt, men att avstå från den skulle vara en svårartad förlust i denna svåra tid.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 9/2009.

Eamonn Conway är präst i det irländska ärkestiftet Tuam och ledare för the Departement of Theology and Religious Studies vid Mary Immaculate College i universitetet i Limerick.