Tolv månaders bindningstid

Mobiloperatörer tycker om trofasthet. Det gör dock inte deras kunder som bara är beredda att binda sig för en begränsad tid till en och samma operatör när de får mobilen gratis eller åtminstone avsevärt billigare. En långsiktig bindning till en operatör är ekonomiskt ofördelaktig, då det redan nästa dag kan bli mycket billigare att ringa sina samtal via konkurrentens nät. Att sitta fast i tolv månader kan bli dyrare än vad man har råd med.

Otrohet i televärlden är en dygd. Sektorn telefoni kanske kan betraktas som ett mikrokosmos av hur vårt samhälle fungerar även på andra håll. Att binda sig är ett risktagande – inte bara ekonomiskt. Det yrke som man genom sin utbildning har satsat på har kanske redan om några år genomgått en så total förvandling, att man istället för att få ett renommerat och välbetalt jobb hamnar på arbetsförmedlingen. Medan konsumenterna för bara några år sedan fortfarande var trogna ”sitt” märke som garanterade kvalitet mot ett något högre pris så har idag en mera pragmatisk inställning tagit över. Man struntar i märket om prylarna bara fungerar bra och inte kostar så mycket. Kundernas trolöshet får sitt motstycke i producenternas suddighet. För alla gäller det att hålla många dörrar öppna och många bollar i luften om man inte vill hamna på efterkälken.

Oviljan att binda sig får dock inte fördömas för snabbt som en vår tids sjukdom. Om inte annat så har denna försiktighet att ingå bindningar blivit en förutsättning för att klara sig, ekonomiskt, professionellt och även mänskligt. Marknadsekonomins framgång beror till stor del på denna flexibilitet och den som någon gång haft tillfälle att se sig omkring i kommunistiskt styrda länder kan ännu mer uppskatta den fria världens benägenhet till förändring och strukturell otrohet.

Mot bakgrund av detta kan religion i största allmänhet och katolska kyrkan i synnerhet uppfattas som anakronistisk i sin benägenhet att värna om eviga värden och stabila bindningar. Mest oförståelse framkallar kanske idag kyrkans syn på äktenskapet som livslångt och sexualiteten som delvis styrd av detta. Betoningen av stabilitet uttrycker sig bland mycket annat också i de religiösa ordnarnas eviga löften och i det som ofta upplevs som en onödig långsamhet när det gäller att genomföra det som betraktas som nödvändiga teologiska eller organisatorisk-strukturella förändringar. Det är frestande att söka orsaken till kyrkans långsamhet i en annan tidsuppfattning som med nödvändighet måste prägla en tvåtusen år gammal institution och som då leder till en konservativ livssyn. Så enkelt är det dock inte. Kristendomens anda är en anda av förändring och den är levande även idag. Jesu krav på metanoia, en total och under hela livet pågående omvändelse, är A och O i hans förkunnelse om Guds rike. Bibeln och kyrkohistorien kan läsas som en samling biografier om människor som har genomgått radikala personliga förändringar. För det mänskliga livet överhuvudtaget, inte bara där det tolkas kristet, gäller kardinal John Henry Newmans kända dictum: ”To live is to change, and to be perfect is to have changed often.”

Varje människa genomgår stora personliga förändringar, men hennes liv förblir under alla förändringar hennes personliga och enda liv. Även om livets olika faser kräver olika beslut, föder fram olika värderingar och därmed förändrar vår syn på oss själva så finns det dock ändå ett mänskligt behov av att få ett sammanhängande grepp på tillvaron i dess helhet. Även den som vid en återblick på sitt liv med övertygelse kan säga ”Jag ångrar ingenting” kommer säkert ihåg ögonblick som även många år senare får ansiktet att rodna av skam. Handlingar som överskrider gränser skvallrar om att det finns gränser och att dessa gränser definierar en personlig identitet som det gäller att slå vakt om. Frågan ”Vem är jag?” kräver som svar ett helhetsgrepp, hur svårt det än må vara att formulera dess innehåll med ord.

Kontinuitet är lika nödvändigt som ständiga förändringar för att människan ska kunna leva. Även kontinuiteten måste få uttryck. Att ge sitt liv en djupare innebörd som håller bortom alla förändringar är ett djupt mänskligt behov – ja, det är lika mänskligt som det är mänskligt att då och då misslyckas med dess förverkligande. Om det finns något bedrövligt med att leva i en tid av snabba förändringar så är det inte förändringarna som ska beklagas utan att vår tid tycks erbjuda så lite hjälp att hitta en djupare mening och att skapa ett större sammanhang när allt verkar flyta i och runt omkring en. Äktenskapets kris är i vår tid bara ett uttryck för detta.

Långvariga bindningar behövs dock för att möjliggöra erfarenheten av livets kontinuitet och sammanhang. Att slå vakt om långvariga mänskliga bindningar är en viktig uppgift för de kristna kyrkorna. Mer än för andra aktörer i samhället gäller att det är deras kallelse att bry sig om livet i dess helhet snarare än om dess enskilda aspekter. Människan står i ett meningssammanhang som sträcker sig längre tillbaka i tiden än hennes eget liv. Tidigare generationer har brottats med samma frågor som vi ställer oss idag. Att öppna de bibliska texterna och de filosofiska, teologiska och litterära traditionerna för de stora frågorna som binder ihop vår tid med mänsklig erfarenhet under alla sekler är en av kyrkans viktiga uppgifter i samhället. Kyrkans tro på ett evigt liv bör inta en särställning i förkunnelsen. Det handlar inte bara om trofasthet mot den egna lärotraditionen utan om en tjänst mot samhället. Även om tron på evigt liv av många bara betraktas som en religiös förträngningsmekanism så skulle det vara svårt att förneka att denna mekanism ändå fyller och har fyllt funktionen av att vara en av historiens stora utopier. Den påminner om att det vi gör har giltighet. Vad människor har gjort och lidit uppslukas inte bara av tidens meningslöshet. De stora biografierna är uttryck för att människornas gärningar under deras liv har tyngd och betydelse utöver dödens gräns. Det skulle annars vara olämpligt och meningslöst att känna äckel och avsky inför Hitler eller Stalin. Efter tsunamikatastrofen har kyrkorna kritiserats för att de hade så litet väsentligt att bidra med för att bemästra frågorna om smärta, lidande och skuld som kom upp i katastrofens kölvatten. Kritiken är anmärkningsvärd eftersom dessa ämnen borde vara kyrkans hemmaplan. Det finns frågor som är så stora att de behöver en ram som är större än det enskilda mänskliga livet för att kunna besvaras. När präster och pastorer inte längre förmår tala om ett sammanhang av rättvisa, mening och hopp som sträcker sig bortom den enskilda människans liv har den kristna religionen förlorat sin legitimitet. Att göra den starka sekulariseringen i vårt samhälle ansvarig för denna tystnad är en dålig ursäkt, eftersom detta argument bara förutsätter det som ska bevisas: det är kyrkans uppgift att spränga sekulariseringens gränser och hänvisa till ett sammanhang som varken en sekulär livsåskådning, Röda korset eller psykologin kan eller behöver leverera.

Just ett samhälle som befinner sig i snabb förändring måste kunna erbjuda platser där människors behov av kontinuitet och mening kan skapas och upplevas. Konkreta former av en sådan kontinuitet omfattar andliga och intellektuella dimensioner, som en religiös tro eller en sammanhängande världsåskådning. Den tar sig konkreta uttryck i ett livslångt socialt eller samhälleligt engagemang eller i äktenskap och ordensliv. De kristna kyrkorna, som fortfarande är en betydande kraft i samhället, har ett ansvar att på ett filosofiskt och teologiskt ansvarsfullt sätt förmedla sådana sammanhang. Detta kommer inte bara att ske genom kyrkans förkunnelse utan också genom att hon inbjuder till långvariga bindningar där det sammanhang som hon hänvisar till blir konkret. Detta uppdrag följer inte av kyrkans förment konservativa läggning utan utifrån hennes ansvar för människan och från hennes uppdrag att förkunna en enda, evig Gud.