Torgny Segerstedt innan han blev chefredaktör

I år, 2013, är det 100 år sedan Torgny Segerstedt (1876–1945) tillträdde som professor vid Stockholms högskola, numera Stockholms universitet. Han var den förste professorn i religionshistoria vid en humanistisk fakultet i Sverige. Tjänsten hade bildats för att tilldela dess förste innehavare en professur. Torgny Segerstedt och hans livsverk har behandlats i böcker och på film. I allmänhet har hans tid som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning stått i fokus och där förde han sin kamp mot nazismen. I mindre grad har hans tid som religionshistoriker framkommit. Nu har docent Christer Hedin, som är verksam inom ämnet religionshistoria vid Stockholms universitet, gett ut en bok med tonvikten lagd på Torgny Segerstedt som religionshistoriker och hans väg dit.

Civilkurage anses som karaktäristiskt för Torgny Segerstedt. Han stod för sin uppfattning även när de flesta inte delade den. Detta präglade honom redan som ung och förde honom in i konfliktsituationer. Man brukar tala om tre Segerstedt-strider. Den första striden inträffade 1903, när Segerstedts avhandling underkändes av Uppsala teologiska fakultet. Han disputerade då för en lärartjänst. Tanken var att Segerstedt skulle bli docent i professor Nathan Söderbloms ämne, religionshistoria. Lunds teologiska fakultet kallade honom då till en tjänst i Lund – grundad på samma av Uppsalafakulteten underkända avhandling. Han kallades till en docenttjänst som inte fanns utan denna ansökte man samtidigt om medel till. Ansökningen beviljades samma år. Segerstedt arbetade sedan som docent vid teologiska fakulteten vid Lunds universitet fram till vårterminen 1913. Den sista terminen vikarierade han på en nytillsatt professur i religionshistoria (som vid denna tid kallades teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner). Professuren var enligt förslagsställaren tänkt för Segerstedt själv. Men så det blev inte. Den andra Segerstedtstriden blossade upp just genom tillsättandet av denna professur. Att Torgny Segerstedt skulle undervisa blivande präster (vilket han för övrigt redan hade gjort i många år som docent och ende lärare i ämnet) blev så hotande för kyrkan, att man till varje pris ville få bort honom från den teologiska fakulteten. Detta trots att Segerstedt, enligt samstämmiga utlåtanden, var den mest meriterade av eventuella sökande inom landet. Grupper bland teologer och kyrkans folk fann hans forskning, artiklar och även en positiv bokrecension vara en sådan fara för blivande präster, att Segerstedt inte borde få undervisa där. Medel införskaffades till en professur utanför de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Den första professuren i religionshistoria vid en humanistisk fakultet förlades till Stockholms högskola, där Torgny Segerstedt tillträdde tjänsten på hösten 1913.

Det var inspirerande och på samma gång omtumlande, att få i uppdrag att recensera denna bok, som i ett avsnitt bygger på material ur mitt eget arbete om Torgny Segerstedts disputation 1903 och hans tidigare studietid.

Christer Hedins bok behandlar Torgny Segerstedts tid som akademisk lärare i religionshistoria och hans väg dit som student. Segerstedts forskning belyses. Ingen har tidigare, så vitt jag vet, presenterat samtliga religionshistoriska arbeten av honom. I denna intressanta genomgång belyses samtidigt ämnesområdet religionshistoria vid denna tid. Hedins redogörelse kastar ljus över bakomliggande orsaker till de två första Segerstedtstriderna med tonvikten lagd på den första. Även den tredje striden, Segerstedts kamp mot nazismen, berörs kortfattat i boken i samband med Segerstedts personlighet.

Christer Hedins bok på 344 sidor består av en inledning och sex kapitel. Därefter följer en omsorgsfull notapparat, litteraturförteckning samt personregister. Inledningen ger en kort biografi om Segerstedt samt tidigare litteratur om honom, men utgörs till största delen av en idéhistorisk skiss från 1700-talets upplysning till religionshistoriens framväxt under 1800-talet. Denna leder över till kapitel 1 med rubrik ”Teologiska tvister” där den teologiska debatten tas upp under samma tidsperiod. Detta sammantaget utgör nära en tredjedel av boken och bildar en värdefull bakgrund. Kapitel 2 tar upp Segerstedts studietid i kretsen av personer och influenser som sannolikt påverkade honom då. Nathan Söderblom och hans syn på den religionshistoriska forskningen följer som en röd tråd genom hela boken. Söderblom innehade då den enda professuren i Sverige inom ämnesområdet religionshistoria. Den var förlagd till Uppsala universitet. Segerstedt som hade läst sin grundutbildning, teol. kand., i Lund hade kommit i kontakt med ämnet genom Pehr Eklund. Han var den professor som betydde mest för Segerstedt under studietiden och dessutom var intresserad av ämnet. Det blev i religionshistoria för Söderblom, som Segerstedt valde att gå vidare. Kapitel 2 avslutas med en genomgång av Segerstedts avhandling Till frågan om polyteismens uppkomst. Kapitel 3 tar upp Segerstedts disputation 1903 och debatten kring den. Avsnittet inleds med Nathan Söderbloms inflytande och vad Hedin menar vara Söderbloms viktigaste bok, nämligen Uppenbarelsereligion. Den kom ut några månader efter Segerstedts disputation och Söderblom bör ha arbetat med den vid denna tid. Christer Hedin framhåller att många frågor som Segerstedt ställdes inför av sina opponenter vid disputationen får sin belysning genom denna bok. Den innehåller översikter över världens religioner och utmynnar i en hyllning till kristendomen som högsta form. Söderbloms bok är ett försvar för kristendomen under en, vid den tiden, pågående debatt. Segerstedt behandlade polyteismen i sin avhandling och ville inte gå utöver sitt område, då profetreligionen/kristendomen föll utanför ramen för hans undersökning. Att enbart framhålla en självständig teologisk forskning i motsats till en som följer kyrkans direktiv träffar inte det väsentliga i denna strid, framhåller Christer Hedin. Detta efter att han har fört in Söderbloms tankar från hans Uppenbarelsereligion. Det är en tankeväckande synpunkt. Det är så forskning ska föras för att kunna bygga vidare. Hedin finner, att Segerstedt vid sin disputation inte hade behövt få sin avhandling underkänd, om han i inledningen hade gjort en precisering av sin uppgift. Även detta en tänkvärd synpunkt.

Kapitel 4 i Hedins bok behandlar Segerstedts tid som docent i Lund och beskriver hans religionshistoriska forskning under åren där. Den avslutas med striden om professuren i Lund 1912–13 samt om hur Oscar Ekman skänker pengar till en donationsprofessur i religionshistoria i Stockholm. I kapitel 5 tas professorstiden i Stockholm upp, då Segerstedt bland annat skrev boken Gammal och ny religiositet. Segerstedts kristna tro berörs och dessutom hans sinne för mystik. Christer Hedin konstaterar, att allt tyder på, att Segerstedt under hela livet kände samhörighet med kristendomen. Både Söderblom och Segerstedt var som religionshistoriker positivt inställda till andra religioner. Men Söderblom använde sin forskning till apologetik, vilket däremot var främmande för Segerstedt. Kapitel 6: ”Arvet från Segerstedt”, handlar om mänskliga rättigheter, respekt för rättigheter och rätten till liv. I sin bok Gammal och ny religiositet skrev Segerstedt om religionens väsen. Han fann mystiken vara dess tydligaste uttryck. De tankar om religionens väsen som Segerstedt väckte till liv, menar Christer Hedin, att professorerna Harald Eklund i Lund och Anders Jeffner i Uppsala har arbetat vidare med och fullföljt. En uppfattning som jag önskar att Hedin hade utvecklat mera. Författarens synpunkter angående teologers och religionshistorikers förmåga till samarbete i nutid finner jag falla utanför ramen för ett annars välskrivet arbete. Boken avslutas förunderligt nog med en hyllning till avdelningen för religionshistoria vid Stockholms universitet. Boken är intressant och innehållsrik och är väl värd att läsa.

Eva Stohlander Axelsson är teol.dr i praktisk teologi och universitetslektor em. vid Lunds universitet.