Klosterlivets hjärtslag

Den helige Benedictus regel utgavs på svenska första gången 1991 och följdes av en andra, omarbetad upplaga 2008. ”Att den första upplagan av Den helige Benedictus regel sedan några år är slutsåld är ett glädjande tecken på regelns aktualitet” skrev Bengt Högberg och Alf Härdelin i förordet till den andra upplagan. Det råder inget tvivel om att så är fallet. Regeln har väglett munkar och nunnor under 1 500 år, och fortsätter att göra så, generation efter generation. Det gäller inte bara klosterfolk: otaliga kristna har funnit stöd och vägledning i detta andliga dokument. Regeln har lästs, levts och kommenterats genom århundradena. Under våren 2013 utkom, för första gången på svenska, en kommentar till hela regeln: … och jag visste det inte! Det är ett noggrant arbete som benediktinpater Ingmar Svanteson, Mariavall, har lagt ner för att även för nutida läsare öppna de andliga skatter som regeln gömmer.

Bokens 484 sidor behandlar regelns samtliga 73 kapitel. Regeltexten inleder varje kapitel i Svantesons kommentar, vilket är utmärkt. På så sätt behöver man inte hantera två böcker. Varje kapitel behandlas för sig, som en helhet. Det aktuella regelavsnittet följs av inledning, bakgrund och disposition. Därefter detaljkommentarer av valda verser, avslutade med en sammanfattning. Fyra exkurser finns också infogade: om lydnad och eget ansvar, om att inte bedröva bröderna – och inte bli bedrövad, om bön och arbete, samt om andlig läsning.

I förordet skriver pater Ingmar att han inte haft ambitionen att framlägga nya vetenskapliga rön om hur regeln skall tolkas. Han vill ge svenska läsare del av andra kommentatorers verk samt belysa receptionshistorien: ”hur en gammal text har lästs och tagits emot i olika tider och sammanhang”. Att regeln är till för att levas vittnar också denna boks tillkomst om: den har vuxit fram i dialog med benediktinsystrarna i Mariavall och med många andra som inspireras av benediktinsk spiritualitet.

Redan baksidestexten till boken borde få vem som helst att vakna till och beröras. Vem söker inte svaret på frågor som: ”Hur tar den enskilde sitt ansvar, utan att bryta sönder enheten? Kan en yttre ordning bidra till inre frid? Hur kan disciplin föda glädje? Kan man hantera sina dagliga verktyg som ”heliga altarkärl”? Är lydnad ett hinder för frihet? Vad är hemligheten med att ta emot gäster?”

När vi börjar ställa frågor som dessa är det inte bara akademisk kunskap som kan ge oss svar. Det är livserfarenhet vi söker. ”En vägledning i konsten att leva”, så karaktäriserar pater Ingmar den helige Benedictus regel.

Det finns erfarenheter som vunnits i det tysta och som getts vidare under århundraden och som aldrig har blivit inaktuella. Benedictus skrev sin regel för klostret Monte Cassino på 500-talet. (Det så kallade urexemplaret som skall ha varit skrivet av Benedictus egen hand, medfördes av munkarna till Rom efter langobardernas härjningar år 568). Regeln är skriven för människor som valt ett liv i klostrets avskildhet, men som trots detta alltid fört dialog med den tid de levt i. Benedictus formulerar inte i första hand regler, utan vill visa på ett sätt att gestalta ett gemensamt liv där man ”verkligen söker Gud” (Benedictus Regel 58:7).

Om författaren, Benedictus av Nursia, vet vi förhållandevis litet: man brukar ange hans födelse- och dödsår till 480–547. Den enda källan till hans liv återfinner vi i den andra boken (Den helige Benedictus liv) av påven Gregorius den Stores Dialoger, skrivna år 593–594. Denna gavs för övrigt ut i svensk översättning av Bengt Högberg på Artos för femton år sedan. Regeln själv är också en källa till kunskap om Benedictus liv ”ty den helige mannen kunde inte lära annorlunda än han levde”, som det heter hos Gregorius. Den text vi möter i regeln är byggd på erfarenhet, skriven av en man som reflekterat över människolivets grundfrågor och som begrundat dem i Skriftläsning och bön.

Den helige Benedictus har tagit till sig det äldre klosterväsendets skrifter och erfarenheter och blir därigenom en förmedlare av den tidiga kyrkans andliga tradition. I förordet antyder pater Ingmar den ”chock” som drabbade klostervärlden, då forskare under 1930-talet upptäckte att Benedictus regel var yngre än den anonyma så kallade Magisterregeln. Länge hade man betraktat det som självklart att det var tvärtom. I dag accepteras allmänt tesen att Magisterregeln är den text som Benedictus använt som förlaga. Hela den tidiga monastiska traditionen, inte minst Johannes Cassianus, vars verk pater Ingmar tidigare gett ut i urval på svenska, har lämnat avtryck i regeln. Mycket förenklat kan man säga att en fjärdedel är direkt övertaget från Magisterregeln, ytterligare två fjärdedelar är starkt påverkade av den, medan en fjärdedel är Benedictus egen originaltext.

Detta förhållande återspeglas på många ställen i pater Ingmars kommentar. En jämförelse mellan dessa två texter låter oss lära känna den helige Benedictus på ett unikt sätt. Många gånger mildrar han Magisterns stränga anvisningar, han skapar utrymme för dialog generationerna emellan och vidgar perspektiven. Han utgår till exempel från att även abboten är en enkel dödlig munk som inte alltid har fullständig insikt och därför kan begå misstag. Magisterregelns abbot, däremot, kan inte ta fel! (Det finns skäl att anta, att de som menar att Magisterregeln aldrig följts i något kloster kan ha rätt!) För Benedictus är det alltid angeläget att fråga efter tidens och platsens förutsättningar, vad den konkreta situationen kräver. Discretio, den visa urskiljningen, ”lyser fram inte bara i det han själv skrivit, utan också i det han väljer att citera och i det han lägger åt sidan” (s. 6).

I kommentaren får de ”tyngre” kapitlen av naturliga skäl mer utrymme, inte minst prologen, som hör till regelns längsta. Den är både programförklaring och sammanfattning och innehåller i koncentrat allt väsentligt för det liv i Kristi efterföljelse som den inbjuder till (s. 15). Det slås en bro mellan regelns första ord: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning … och fullfölj den i handling” (Prol. 1) och det allra sista: ”… då skall du, under Guds beskydd, nå fram” (Benedictus Regel 73:9). Man säger ibland att en benediktin rör sig mellan dessa ord: obsculta och pervenies, under hela sitt liv.

Pater Ingmar lyfter fram ordet ”hjärta” som ett centralt ord i regeln. ”Utan hjärtats lyssnande förlorar regelns undervisning i konkreta och yttre ting sin mening.” Kanske kan man i detta ljus se det bevingade benediktinska ordet ora et labora som inte finns i regeln, men som ändå så väl sammanfattar spiritualiteten. Det ena får inte skiljas från det andra. ”Människan kan nå en enhet mellan det hon är och gör, mellan det hon tar emot och det hon ger ut, mellan tro och gärningar. En enhet, där lyssnandet leder till handling, men där denna handling har sin rot i det hon tagit emot genom att lyssna”, skriver pater Ingmar. Hela människan måste alltså involveras. Lyssnandet förblir ofullbordat om det inte leder till viljans och hela personens svar.

”Låt oss omgjorda oss med tron, bemöda oss om goda gärningar och under Evangeliets ledning vandra hans vägar, så att vi får se honom som kallat oss till sitt rike” läser vi i prologens 21:a vers. Pater Ingmar skriver att orden ”under Evangeliets ledning” är så centrala att regeln kallats en sammanfattning av den heliga Skrift. Den stora mängden bibelcitat – ordagrant eller i antydningar – bekräftar detta. Kyrkans tidiga fäder citerar ju överlag fritt ur minnet. Därtill kommer de olika översättningar som brukats under tidens lopp. Människan/munken lever av och i Guds Ord. Man förväntar sig att Kristus är närvarande i allt, att han talar genom hela Skriften, inte minst i psalmerna som utgör klosterfolkets huvudsakliga gemensamma bön.

Varken Benedictus eller hans uttolkare ryggar för svåra ord i psalmerna, som i Ps. 15:4, där det handlar om att ”förakta den förkastlige”. Den ”förkastlige”, säger pater Ingmar, är helt enkelt djävulen. I ett uthålligt böneliv, i kampen för ett rent hjärta och förverkligandet av ett gemensamt vittnesbörd, kommer vi helt enkelt inte förbi uppmaningen att ”avvisa den onde, räkna honom för intet och angripa de onda tankarna som stiger upp i hjärtat”.

Ett annat tungt vägande kapitel är regelns längsta, kapitel 7, om ödmjukheten, som enligt Adalbert de Vogüé innehåller regelns avgörande andliga undervisning. Ödmjukheten beskrivs som en stege med tolv steg. Målet för den som följer denna vägledning är att fruktan skall ersättas av kärlek. Pater Ingmar påpekar i den grundliga utläggningen att Benedictus varken talar om hyckleri eller ”perfektionistisk självförbättring” (s. 154) utan om en människa som är närvarande och medveten, som har kontakt med verkligheten och som har insett och bejakat sina mänskliga grundvillkor. Regelns undervisning står under Benedictus fråga i prologen: ”Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?”, eller så som den för honom tillgängliga översättningen av psaltarversen lydde: ”Är du en som vill livet …”

Citatet från 1 Mos 28:16 ”… och jag visste det inte!”, som utgör bokens titel, syftar på Jakobs dröm och hänvisar samtidigt till den tidiga kristna litteraturen, där Jakobs stege ofta används som en profetia om korset (s. 126). Kristus ödmjukade sig och blev därmed upphöjd. Så öppnar ödmjukheten också människans ögon för en närvaro som tidigare varit okänd.

Till vem riktar sig denna bok? Att regeln är skriven för munkar präglar pater Ingmars kommentar. Liksom vid all läsning av böcker i denna genre underlättar naturligtvis en grundläggande kännedom om det kommenterade dokumentet förståelsen av texten. Den som har ett stort intresse för Den helige Benedictus regel och det monastiska livet, oberoende av den egna livsformen, kommer att med behållning läsa denna bok, och kan dessutom möta en utmaning till att som döpt leva ett radikalt liv under Evangeliets ledning.

Katarina Rask är benediktinsyster, Heliga Hjärtas kloster, Omberg.