Maktkamp i Ryssland

Stig Fredrikson – tidigare korrespondent och utrikeskommentator för SVT – tog för en tid sedan kontakt med oligarken Michail Borisovitj Chodorkovskij, som sitter fängslad sedan ett årtionde för ekonomisk brottslighet. Ur detta utvecklades en brevväxling som vid sidan om Chodorkovskijs självbiografiska Fängelse och frihet bildar en av stommarna i Fredriksons nya bok Oligarken mot presidenten.

Fredrikson ger ett sympatiserande porträtt av Chodorkovskij, som tidigare ägde Rysslands största oljebolag, Yukos, och under en tid också var landets rikaste man. Denne representerar, skriver författaren, ”ett politiskt alternativ till putinismens Ryssland”, och han ses i flera kretsar som en symbol för motståndet mot Putins regim, utifrån sina socialliberala värderingar. De uttalanden som här lyfts fram har dock ganska mager substans. Något politiskt program tycks Chodorkovskij inte stå bakom, och Fredrikson gör heller ingen närmare granskning av hans spridda yttranden, än mindre något försök till ideologisk inramning. Det är därför svårt att förstå hans övertygelse om att Chodorkovskij är väl rustad att utmana Putin, om han trots allt skulle ha en sådan ambition.

På ett mer konkret sätt beskrivs Chodorkovskijs verksamhet som företagare. Fredrikson tar avstamp i Gorbatjovs perestrojka och de följande år då Ryssland befann sig i ett gränsland mellan planhushållning och marknadsekonomi. Chodorkovskij hann göra lysande affärer under denna första tid efter Sovjetunionens fall, både inom och bortom lagens råmärken. Anklagelserna mot hans verksamhet berörs dock endast parentetiskt. Författaren sveper hastigt förbi de hot och mutor som Chodorkovskijs oljebolag anklagats för, och vilka obestridligen ägt rum, utan att söka djupare klarhet kring tvisterna som helhet. På så vis blir bilden av Chodorkovskijs affärer bristfällig och oklar. En grundligare studie hade behövts för att övertyga läsaren om hans hederliga avsikter. Det räcker inte att framställa honom som ett av Putins offer, som den svage parten i en tvekamp.

Stundtals besvärande känns dessutom porträttets själva ton. Respekten inför Chodorkovskij ligger som en hinna över författarens rader. Fredrikson riktar ingen som helst kritik mot Chodorkovskij, inte ens någon reservation. I den meningen brister porträttet också i trovärdighet. Bilden blir onyanserad.

Beskrivningen av Vladimir Putin är mindre problematisk men samtidigt vag. Fredrikson återger den bild som presidenten själv lagt fram i intervjuboken I första person (2000). Övriga böcker om Putin har lämnats därhän eftersom författaren velat stå självständig gentemot namnkunniga levnadstecknare och deras källor. Fredrikson kommenterar visserligen den tillrättalagda bilden av Putin, men hans kritik tillför inte mycket utöver vad som redan har sagts – här berörs till exempel presidentens makthunger, avsaknad av politisk ideologi och rädsla inför folkets vilja. Några originella synpunkter redovisas inte.

Nämnas bör samtidigt, att Fredrikson är väl uppdaterad och att han kunnigt belyser rättsfall iscensatta av den Putin som ”aldrig kunnat skaka av sig sina sovjetiska instinkter” – fängslandet av medlemmar ur det kvinnliga punkbandet Pussy Riot (för en knappt minutlång performance i Frälsarkatedralen i Moskva) är ett exempel på aktuella fall. Bokens styrka sitter just i dessa avsnitt, i belysningen av bristande yttrandefrihet och ett starkt politiserat rättssystem, liksom i bevakningen av 2010-talets ryska kulturklimat. Särskilt intressanta är också de reflexioner kring oppositionens roll som tas upp avslutningsvis. Fredrikson berör bland annat regimkritiska demonstrationer, däribland manifestationer av den så kallade 6 maj-rörelsen (sådana protester förekom i stor skala också i våras). Där har författaren mycket att tillföra. Trots styrkan hos denna opinion tillmäter han ändå inte oppositionsrörelsen kraft nog att hota regimen. Det enda som kan få sådan effekt, menar han, vore en landsomfattande protest mot Putin, exempelvis till följd av sänkt levnadsstandard. Än så länge sitter Putin dock stadigt: ”Hans styre, ett AB Ryssland där han själv är vd, kan inte reformeras utan att kollapsa.”

Gert-Eve Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.