Påskens tidsschema

Till det mest gåtfulla som möter en uppmärksam läsare av evangelierna hör deras motsägelsefulla dateringar av Jesu sista måltid och hans korsfästelse. Medan de synoptiska evangelierna Matteus, Markus och Lukas skildrar hur Jesus och hans lärjungar håller påskmåltid kvällen före hans död (se Mark 14:12–25), förutsätter Johannesevangeliet att rättegången mot Jesus äger rum samma dag som påskalammen skall slaktas (Joh 18:28), vilket betyder att Johannes förlägger korsfästelsen ett dygn tidigare än synoptikerna. Att evangeliernas så detaljerade och i övrigt ofta samstämmiga skildringar kan avvika på en så avgörande punkt är minst sagt förbryllande. Firade Jesus påsk vid sin sista måltid eller inte? Avrättades han före eller under högtiden? Hur är det möjligt att de tidiga kristna, som lade sådan vikt vid att Jesus uppstått ”på tredje dagen”, inte verkar ha varit eniga när det gäller dessa centrala händelser?

Detta är det ”mysterium” som Sir Colin Humphreys, professor i materialvetenskap vid University of Cambridge, utreder och menar sig förklara i en bok som kom ut lagom till påskhelgen 2011. Hans tes är att motsättningen mellan synoptikerna och Johannes är skenbar. Jesus korsfästes verkligen fredagen den 14 nisan, några timmar innan påskalammen slaktades i enlighet med den officiella judiska kalendern, precis som Johannesevangeliet berättar. Själv hade dock Jesus redan på onsdagskvällen i samma vecka firat den påskmåltid med lärjungarna som de synoptiska evangelierna skildrar. När han gjorde det följde han en äldre kalender, som varit i allmänt bruk före den babyloniska exilen och enligt vilken dygnets början inföll vid soluppgången I stället för som i senare judisk tradition vid solnedgången. Med denna rekonstruktion får också ett par andra problem sin lösning, påpekar Humphreys: vi behöver inte längre undra över vad Jesus gjorde på onsdagen i sin sista vecka, och tidslinjen lämnar tillräckligt utrymme för rättegången mot Jesus, vilket den traditionella uppfattningen om den sista måltiden på torsdagskvällen egentligen inte gör.

Bokens argumentation består av två huvuddelar, varav den första är mer övertygande än den andra. Den första frågan gäller dateringen av Jesu korsfästelse (kap. 2–6). I likhet med undertecknad har nog de flesta exegeter accepterat John Meiers utredning av frågan (i A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, vol. I, 1991), vilken utmynnar i att Jesus troligen togs av daga fredagen den 7 april 30. Humphreys visar emellertid att den dateringen inte är förenlig med trovärdiga uppgifter hos evangelisterna, utan att avrättningen bör ha ägt rum den 3 april år 33. Med hjälp av astronomiska beräkningar och kalenderrekonstruktioner kan han också visa att detta datum är det enda möjliga också om man tar i beaktande två komplicerande faktorer som Meier påtalat: möjligheten att dåligt väder ibland kan ha förhindrat observationen av nymånen samt praxis att ibland infoga ett skottår i kalendern. Såvitt jag vet är det första gången som någon går till botten med Meiers argumentation i dateringsfrågan, och Humphreys verkar ha rätt.

När det gäller den andra frågan – dateringen av den ”sista måltiden” (kap. 7–11) – börjar Humphreys med att visa på omöjligheten i en tes som har likheter med hans egen, nämligen Annie Jauberts förslag (i La date de la cène, 1957) att Jesus följde Qumranförsamlingens solkalender och således firade påskmåltiden redan på tisdagen före sin död. I stället menar alltså Humphreys att den kalender som Jesus följde var en förexilsk israelitisk kalender med rötter i Egypten. Enligt denna räknades dygnet från soluppgången, och påsklammen både slaktades och åts den 14 nisan, vilket år 33 innebar onsdagen den 1 april. Den svagaste länken i resonemanget är bristen på klara belägg för att denna äldre kalender fortfarande var i bruk hos vissa judiska grupper på Jesu tid. De texter som Humphreys anför kan tolkas på andra sätt.

Det är en skicklig berättare som skriver. Argumentationen är väldisponerad, språkbruket sakligt, framställningen glasklar och lättillgänglig för en läsekrets utan exegetiska och astronomiska specialkunskaper. Tydligt är också att författaren är en from man med förmåga att leva sig in i de bibliska berättelserna. När Humphreys i sin utläggning av Petrus pingstpredikan i Apostlagärningarna föreställer sig hur ”there were tingles running down the spines of some of the audience as Peter said these powerful words” (81) är det nästan så att en härdad exeget drar sig för att förstöra stämningen genom att påpeka att citatet från Joel kanske är ett verk av Lukas (författaren till Apostlagärningarna) snarare än av Petrus. För Humphreys är det också ”clear from the gospels that Jesus understood his role as that of a new Moses” (s. 160), men inget av de belägg han anför kan i den kritiska forskningen med säkerhet tillskrivas Jesus. På dessa och flera andra ställen resonerar författaren inte som exegetiskt skolad – och det är han inte heller – utan som troende med en grundlagd övertygelse om att de nytestamentliga texterna genomgående skildrar historiska förlopp och att de egentligen aldrig kan motsäga varandra. Så är ju också huvudtesen i boken att det som verkar vara en motsägelse i själva verket inte är det. Men som det ofta är med detta slags harmoniseringsförsök är Humphreys förslag beroende av att vissa data omtolkas på ett sätt som verkar något sökt. I det här fallet blir svårigheten att förklara varför varken Johannes eller synoptikerna alls antyder den långa tidsrymd mellan den sista måltiden och korsfästelsen som hypotesen förutsätter. Argumentet att evangelisterna har varit selektiva i sitt berättande (s. 169–170) håller inte: ingen som läser eller hör passionsberättelsen kan få för sig något annat än att korsfästelsen sker dagen efter den sista måltiden.

The Mystery of the Last Supper är detta till trots en läsvärd och lärorik bok. Det är fascinerande att få ta del av författarens rikhaltiga kunskaper om astronomiska förhållanden och olika antika kalendersystem. I frågan om dateringen av Jesu korsfästelse framför Colin Humphreys nya och tungt vägande argument, som bibelforskningen bör ta till sig. När det gäller bokens egentliga huvudärende – hur man skall få evangeliernas skildringar av den sista måltiden att gå ihop med varandra och med dateringen av Jesu död – är mitt intryck att oklarheten kvarstår. Och kanske får den lov att göra det.

Tobias Hägerland är teol.dr och forskare i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.