En desperat man

Vi människor känner oss lätt maktlösa. Det vi önskar är ofta svårt att uppnå och även våra bästa avsikter möter hinder. Inför vissa omständigheter blir vi så uppgivna att det väcker ren desperation, det vill säga en djupare och mer radikal hopplöshet. Ett slags tyst ursinne frammanas som gör att vi lätt tar sakerna i egna händer. Verkar de tillåtna vägarna att blockeras, känner åtminstone vissa att lagar och andra regelverk har blivit en fientlig kraft som måste krossas. En desperado ”höjer insatsen” och tar för oss andra helt ofattbara risker därför att han – liksom proletären – endast har sina bojor att mista.

Ett i dag förbisett ursprung till desperation ligger på det religiösa planet. Särskilt ”hopplös” blir nämligen den som upplever att Gud har tystnat, eller inte ger svar. Han reagerar på något annat än på en materiell brist: önskar existentiell tillit och bekräftelse. Fast vi i modern tid gärna vill finna världsliga och sociala skäl till desperation, kan dess drivkraft vara en Gud som tystnat.

Desperation är sällan öppen. Den uppstår tyst och leder enligt sin natur ned i det fördolda. I detta psykologiska skymningsland hamnar många desperados, när de tillåtna vägarna har stängts. Desperationen får en kuvad människa att tillgripa en logiskt näraliggande metod, nämligen konspirationen. Man börjar tro att det onda man mött bygger på samfälld aktion, och drivs själv till en motkonspiration. Det ryska tsarväldets revolutionärer och anarkister är bara ett exempel.

Den lilla utvikningen föranleds av en ny roman. A Desperate Man skildrar en människa i svår förtvivlan, en som därför tar till just de yttersta, otillåtna redskapen. Historien handlar om en själ i nöd, fast den yttre formen är en politisk thriller. Författaren, den svensk-amerikanske etikern, statsvetarprofessorn vid Catholic University of America, Claes G. Ryn, låter oss i sin berättelse följa en begåvad fritänkare, en utifrån sett välanpassad och uppskattad universitetslärare och auktoritet i gränslandet mellan filosofi och kulturhistoria. Professor Richard Bittenberg är samtidigt en man vars ökade upplevelse av Amerikas förfall och meningslöshet får honom att beträda en väg som för långt bort från den ordnade tillvaro som varit hans.

Bittenberg tillhör inte den bekväma sorts universitetsmän som upptas av befordrings- och tjänstefrågor. Han tar uppdraget att forma unga studenter seriöst. Bittenberg är, får vi veta, fallen efter invandrare från Tyskland vars släkt förgrenat sig över USA. Hans förfäder utgörs av högborgerliga hedersmän som verkat i allt från handel, diplomati och officerskårer till akademiska professioner. Erfarenheten av hur Europas krig förött denna kontinent, liksom av hur skeva intressen på den allierade sidan efter 1945 utsatt krigets skyldiga för hård behandling, till exempel med utsvältning och ”karaktärstvätt” av tyskarna, har också format släktens tänkesätt, som stöds av valspråket att man bör göra det bästa med de medel som finns tillhands. En Bittenberg ställer i kristen anda krav på sig själv, i tron att det egna försakandet, omsatt i gediget samhälls- och civilisationsarbete, bär frukt. Allt medan krig och revolutioner uppfattas destruktivt, som ett ovälkommet ultima ratio när samhällets bärande skikt har mist orienteringen.

Genom att i sitt författarskap belysa och problematisera historisk erfarenhet vill Bittenberg själv ge sina adepter insikt i centrala civilisationsbärande synsätt. Här skymtar kristna och klassiska insikter, liksom andan från de republikanska grundlagsfäder i USA vars frihetsinstitutioner försågs med spärrar mot maktmissbruk och populistiska avarter. Som realist förstår Bittenberg statskonstens svåra villkor och hänger sig knappast åt utopiska drömmar. I Västerlandets förflutna ser han nycklar till nuets frågor, men även en källa till praktisk idealism. Där finns kunskap och perspektiv som hjälper dagens människa att undgå fatala misstag. Även rötterna till de felgrepp som den unga nationen USA begått hoppas han genom sin etiska filosofi frilägga, för att locka studenterna att arbeta för ett samhälle med självrespekt.

Som samvetsöm amerikan stöts Bittenberg dock tillbaka av tendenser inom den nation som också blivit jordens rikaste, mest beundrade och efterbildade samhälle. Han oroas över smygande förslappning och självgodhet, hos folket men även hos USA:s eliter, liksom över hur religiös och etisk vaksamhet fått vika för relativism och alltmer aggressiv själviskhet. Sådana etiska brister hos de högsta ansvariga får konsekvenser. ”Fisken ruttnar från huvudet.” Det är illa, att centrala politiker åsidosätter konstitutionen och god politisk sed, vilket speglas i att USA nyligen mist sitt goda kreditbetyg, liksom att man i de finansiella kretsarna syns ha tappat all moral, detta medan medierna bildar en inställsam skyddsmur för makten. Ärliga ifrågasättare förlöjligas och kväses, och i stora som små städer bryter det ut sociala upplopp med våld och skadegörelse. Allt detta förnekas av tongivande personligheter som fortsätter att hävda att USA är ett ”exceptionellt land” som bör sprida sin livsstil i världen. De så kallade neokonservativa vill göra USA:s utrikespolitik till medel för maktprojektion och demokratiska erövringståg. Via oprovocerade krig och med ”statsbyggandets” tvångsmedel vill man få andra länder att ta efter USA:s institutioner och tänkesätt. Allt vittnar enligt Bittenberg om en maktberusning stegrad till hybris. Den blir så mycket värre som dessa aktivister kan spela med närmast gränslösa yttre resurser – inte minst militära – liksom att de stöds av fantasilösa och desto mer opportunistiska medier och intressegrupper. Då många i befolkningen är okunniga om sin omvärld bländas de lätt av sådana ledare.

Professor Bittenberg våndas då han anser att hans land har spårat ur: ”Vad var det som ytterst bar upp hans lojalitet mot sitt eget folk och samhälle, och som gjort honom så avog mot det som undergrävde det traditionella Amerika? Det var, tänkte han, att den känsla av riktning som hans folk och samhälle ägde, hade skänkt hans tillvaro mening. Trots sina många och uppenbara brister och trots enstaka urspårningar hade hans folk och samhälle angett färdriktningen mot, och delvis förkroppsligat, ett liv värt att leva.” Bittenberg har en religiös tro. I denna finns tveklöst ett anglikanskt eller katolicerande drag, då han ser människan som visserligen svag men inte räddningslöst syndfull. God trosundervisning, etiska sedvänjor och kulturella vanor kan hjälpa upp hennes förnuftiga strävan. ”Richard var på ett allmänt sätt religiös. Han var knappast doktrinärt eller iögonenfallande troende, men han gick regelbundet i kyrkan. Traditionell liturgi och doktrinfasthet tycktes honom som en stadgande och samlande kraft som motvikt till religiös sentimentalitet. Allt sedan sin ungdom hade han känt närvaron av en mäktig kraft och ett mysterium, ovanför och bortom förgängliga mänskliga ordningar och önskningar” (s. 37 f.).

Richard Bittenberg kontaktas en dag av en hemlighetsfull och för honom okänd person. Denne hör till en krets som känner oro för landet och vill omsätta den i handling – radikal sådan. En statskupp förbereds. Besökaren har anat en frände i den obekväme professorn som först känner sig lättad över att inte mer vara ensam om sin vånda. Han tackar efter kort begrundan ja till gruppen, och dras därmed in i ett dubbelliv vari ingår hemliga möten i celler, rekrytering av människor lämpade för en statskupp samt otaliga försiktighetsmått för att kringgå övervakningsapparaten efter 9/11. Som statsvetare och humanist, klarsynt inför makten och dess missbruk, förs Bittenberg snart upp i de sammansvurnas ledning som begärligt lyssnar på hans råd. Vad som närmast är ett fader–son-förhållande uppstår mellan honom och den äldre, före detta höge chef som leder kuppförberedelserna. Detta visar sig ha betänkliga följder, och en ny samvetskonflikt uppenbarar sig snart.

Dilemmat är givet, ty en sak är att vara kritisk till en USA-regim, där chansen att byta ledning snarast innebär att personer ur lika korrumperade skikt avlöser varandra. Utifrån samma inre kaos och maktrus avger de nya ledarna tomma, förutsägbara löften om att stå för något nytt. En helt annan sak är att på sammansvärjningens väg tro sig kunna förändra denna ordning. Upprorsmännen ställs inte bara inför tekniskt och logistiskt svåra frågor. Framför allt väcker deras arbete etiska spörsmål. Är det rätt att iscensätta en statskupp där mord och dödshot med avsikt används för att skrämma folket och medierna, militär- och säkerhetsorganen samt många ovetande befattningshavare att samverka med den nya ordningen? Är de officerare som ingår i kretsen rätt personer att ha med, vana som de nog är vid att utforma militära insatser men ovana vid att etiskt bedöma följderna av sina beslut? Bittenberg ställs i all sin klokhet inför frågor som försätter hans sinne i uppror.

Romanen låter huvudpersonens inre historia ställas mot en yttre. Familjen håller han först helt utanför sammansvärjningen, men de två intrigerna löper snart ihop. Vi förs in i skeendet just då hustrun Helen och de två barnen har anlänt till Paris för en semesterresa men första dagen märker att Richard uteblir från det möte som de enats om. Helens ökande vånda över vad som kan ha hänt maken driver upp spänningen, samtidigt som den ovetande läsaren får följa hennes försök att reda upp mysteriet. Har maken varit ut gängorna, kunnat råka ut för en hämnd, kanske utsatts för någon av de brottslingar som rör sig i den franska huvudstaden? Kan det ha skett en personförväxling? Har maken utsatts för utpressning? Hennes hjärna går på högvarv.

Berättelsen fortskrider och upplöses på ett raffinerat sätt. Läsaren märker en genomtänkt psykologi, stödd av god kunskap om samtida amerikaners tänkesätt. Ryn kan stämningarna i Washington med dess kända institutioner och har blick för villaförorternas sportklubbar och andra vattenhål. De sammansvurnas motiv, personligheter och inbördes konflikter tecknar han trovärdigt. A Desperate Man är en modern moralitet, inte olik George Santayanas och Gore Vidals tankedigra romaner, eller Whittaker Chambers kända berättelse Witness, om den man som slog sig fri från USA:s kommunistkretsar. Richard Bittenberg är främst en modern man med känsligt samvete, en upprörd medborgare som åtminstone vill ha försökt rädda sitt land från en skev tidsanda och från de hot som den medför.

En läsare kan fundera på skälen att Bittenberg valt att ta sig an så stora, och för en individ till synes olösliga frågor. Var finns tron på folkstyrets korrigerande krafter? Var finns det teologerna kallar överlåtelsen? Bittenbergs samvetskonflikt kan ändå lära oss att bli vaksamma inför det som i dag hotar det fria och traditionsburna samhället.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare, Stockholm.