Den konstantinska erans inledning

Detta är en både krävande och givande bok. Den är krävande på så sätt att den förutsätter en viss kunskap om romersk historia, men framför allt genom ett komprimerat skrivsätt. Nästan varje mening, särskilt i början, kräver omläsning och eftertanke. Men läsaren blir belönad för sin möda.

Detta är nämligen också en mycket givande bok. Den handlar om det händelseförlopp under 300-talets första hälft då den kristna kyrkan övergick från att vara en på sin höjd tolererad men ofta förföljd sekt till att vara den enda religionen i medelhavsområdet som hade en framtid. Och den person som står i centrum för hela boken är Konstantin den Store.

Paul Veyne är väl skickad för denna uppgift. Han är framstående antikhistoriker och hedersprofessor vid Collège de France. Bland hans skrifter märks en skarpsinnig undersökning av om grekerna verkligen trodde på sina myter (Les Grecs ont-ils cru à leurs mythes? 1983). Han är alltså inte teolog och beskriver sig själv som icke troende. I noterna till den nu anmälda boken finns en del självbiografiska notiser, om vilkas relevans man kan ha olika mening, men som bidrar till framställningens fräschör.

När det gäller tesen i boken är författaren inte svår att följa utan utomordentligt enkel. Konstantin blev kristen till följd av en verklig omvändelse, hans religiösa övertygelse var djup och äkta. Det var alls inte en politisk bedömning som gjorde att han valde denna sida. Han hade, mänskligt att döma, inget att vinna på att ansluta sig till denna numerärt helt obetydliga sekt (bortsett från vissa områden i öst). Han gjorde inte en realistisk bedömning ”utan gjorde en chansning eftersom han i den nya religionen, som förkastades av nio tiondelar av hans undersåtar, kände av en dynamik som hade vissa likheter med hans starka personlighet” (s. 80).

I allt väsentligt är detta också den bild som förmedlas av det samtida källmaterialet. Att man länge inom forskningen ändå valde att se det på ett annat sätt berodde väl till inte liten del på skepsis mot panegyriska framställningar av det slag om Eusebios av Caesareas biografi över Konstantin är ett bra exempel på. Dessutom fanns väl också misstanken att en så stor statsman som Konstantin helt enkelt inte kunde ha varit så from, det måste ha funnits andra motiv.

Vi har bevarade flera tal och skrifter av Konstantin, och det är helt tydligt en from människa som där för ordet. Vi vet också att han ofta gjorde korstecknet och lät sätta upp en stor bild av kristogrammet över ingången till palatset. Sedan är det en annan sak att han hade många hedningar i sin närmaste omgivning och att den nya religionen inte fick genomslag på mynten – allt kan inte ändras med en gång.

Naturligtvis kan inte Konstantin ensam förklara kristendomens seger. Veyne påpekar att religionerna var asymmetriska: hedendomen var sig själv nog och inte missionerande, medan kyrkan utmärktes av proselytism, anspråk på ensamrätt och höga krav. Kyrkan bildade helt enkelt en motkultur i det antika samhället. Däremot var hennes slutliga seger inte på något sätt nödvändig, oåterkallelig eller oundviklig. Och det är här Konstantin kommer in som en nyckelfigur.

Det råder inget tvivel om att Veynes bild hör hemma i forskningens huvudfåra, som den utvecklats på senare år. I den flodvåg av böcker och artiklar som kommit med anledning av 1700-årsjubileet av ediktet i Milano 313, intar hans bok en bemärkt plats. Det är inte minst glädjande att denna bok har kommit ut i en god svensk översättning.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.